Produktion, Dramatisering, regi & sångtexter: Mikael Kallin, Kompositör, arrangering & musikproduktion: Emil Nilsson, Producent/koordinator: Lisa Imander, Scenografi & kostym: Maria Häggqvist & Kim Bergqvist, Skräddare: Vanja Lindberg, Koreograf: Catharina Allvin, Scenografisnickerier: Håkan Sanchis, Rekvisita & måleri: Malin Pierre, Teknikleverantör: Lumination, Ljusdesign: Jocke Fjelldal, Ljud: Anders Åberg, Animationer: TTV (Joakim Jarlsén & Martin Åberg), Ljuddesign: Åsa Jacobsson, Stämarrangemang “Som en flock”: Maria Olofsson, Mastering: Håkan Åkesson, Musikmix: Daniel Johansson Med Madeléne Evertsson: Frank & Monstret, Frank David Inghamn: Kryger, Pica, Pappa, Emmelie Rosenberg: Magnolia, Cecilia de la Motte: Alice, Uva-Lisa, Mamma, Svarta Madam.
Man skulle kunna tycka att jag borde sluta bli förvånad, men jag är alltid lite häpen över att det efter åratal av teaterbesök fortfarande finns scener i Stockholm där jag inte varit. I det här fallet är det lite extra, för här har vi en hel byggnad där jag inte satt min fot. Jag menar, visst, givetvis, det finns massor av byggnader jag inte varit inne i, men nog skulle man väl kunna tro att jag åtminstone hade besökt Junibacken någon gång?
Jag vet inte varför det inte har blivit av. Kanske är det bara så enkelt att jag inte har några barn i min omedelbara närhet, och därför trodde att jag inte hade någon anledning att gå dit.
Och dessutom är det väl lite eljest för en medelålders man att besöka ett lekland på egen hand, men om jag vetat hur helt enkelt fantastiskt det var, så hade jag definitivt gått dit tidigare. Kanske inte själv, bara. Det skulle nog vara lite suspekt.
Som tur är var jag inte ensam. Min kompis Långskånken är faktiskt initiativtagare till hela besök. Och han har varit här förut. Han har till och med sett föreställningen vi ska se, och tyckte så mycket om den att han släpade med mej och såg den en andra gång.
Jag hade aldrig hört talas om böckerna om Monstret Frank, skrivna av Mats Strandberg och illustrerade av Sofia Falkenhem. Jag läser väldigt sällan svenska böcker, och aldrig barnböcker, så jag hade inte riktigt klart för mej vad det var vi skulle se, men jag hade förväntat mej något simplare, en halvdant gestaltad sagostund där man sjöng om att det inte finns några monster, inte egentligen. Det är nog min egen fördom, för barnteater kan ha en sån bredd, från nollbudget till rejält påkostat, från nedlåtande och överbeskyddande till komplext och komplicerat.
Det här föreställningen tillhör det senare: musikalen i sej är ambitiös, krävande och episk, och uppsättningen är precis lika ambitiös, begåvad och inspirerad. Sceniska lösningar och koreografi är finurlig, kostymerna inspirerade, regin är tydlig utan att vara statisk, och skådespeleriet är på en mycket hög nivå. Vi sitter på läktare placerade längs den långa sidan i ett avlångt rum. Scenen är bred och mycket grund. Skådespelarna gör entréer från sidorna, och eftersom det inte finns något proscenium är det är en lång bit att gå från ”kulissen” till scenen, och eftersom de ofta gör sorti för att byta om till en annan karaktär, är jag imponerad av att de håller sin roll hela vägen ut, istället för att skynda ut och byta om. Två av skådespelarna spelar multipla roller, och jag imponerad speciellt av Cecilia de la Motte som nästan måste möta sej själv i kulissen, och vars kroppsliga uttryck i de olika rollerna är lika varierade som hennes kostymer.
Det handlar om den lille monsterrädda killen Frank, som inte har några vänner och som på sin nionde födelsedag blir biten av granntantens hund, och långsamt förvandlas till ett monster som smyger runt på natten, och som träffar andra monster, och på så sätt hittar sin stam, sin klan, hatade och jagade och förföljda av människorna.
Det har kommit tre böcker om monstret Frank, Monstret i Natten, Monstret på Cirkusen och Monstret och Människorna, och i den här musikalen har man klämt in alla tre berättelserna, och kanske, tycker jag, blir det lite för mycket. Jag antar att man på grund av tidsbrist måste ha dödat en massa darlings, för ibland blir berättandet lite väl ytligt och skummande. Det kan faktiskt ha den effekten, när man försöker korta i ett manus, att det plötsligt upplevs som ännu längre, därför berättandet blir grunt, hafsigt och övergripande. Scener som varit intressanta stryks ner och blir bara till en slags transportsträckor. Eftersom man försöker berätta hela trilogin i en förställning utan paus, så berättar man både för lite och för mycket. Saker introduceras, men får inte tid eller plats att utvecklas. Man snuddar vid saker som behöver mer utrymme.
Föreställningen får mej att tänka på uppsättningen av MATILDA THE MUSICAL som jag såg på Cambridge Theatre i London 2017, och på DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUNDEN MITT I NATTEN, som jag såg på Kulturhuset Stadsteatern. Och jag tror att det enda verkligt stora problemet med föreställningen är att man inte vågat tänka tillräckligt stort.
Det finns ett väldigt djup och många bottnar i föreställningen. Som homosexuell man läser jag givetvis in något i Frank som andra kanske inte gör: den där plötsliga insikten att man inte är som andra, att man har en hemlighet, något man måste dölja. Men man tar också upp andra viktiga frågor som främlingsfientlighet, bokbål och fascism.
Kanske, tänker jag, när jag skiljts från Långskånken vid Slussen, och börjar cykla Hornsgatan fram, är det för att verkets Dramaturg, Regissör och Sångtextförfattare också är Konstnärlig Ledare för Junibacken, och därför har en slags konsumerande inställning till verket. Lite som andra teaterchefer har man inställningen att produktionerna är något tillfälligt, något som ersätter något annat, för att snart själv bli ersatt. Verket i sej är skapat som något för stunden, utan en ambition eller tanke på ett liv efter Junibacken.
Om jag var upphovsmännen skulle jag ta ännue en titt på verket, göra en workshop, försöka effektivisera berättandet, och försöka utöka det hela till en helaftonskväll, med paus. Jag tycker mycket om idén - både konstnärligt och ekonomiskt - att hålla nere antalet skådespelare, men kanske borde man introducera dockor, eller på något annat sätt utöka varelser på scenen.
Jag tyckte mycket om musiken, man ibland upplevde jag den på gränsen till bakgrundsmusik, som stämningsmusik i en film, och jag anser också att sångtexterna kunde förbättras, både rent poetiskt, men också i vad man använder dom till att berätta.
Till sist skulle jag också vilja veta om det i böckerna ges ett svar på hur ett hundbett kan förvandla ett barn till ett monster.
Härmed nominerar jag
MONSTRET OCH MÄNNISKORNA till BENNYPRISET FÖR BÄSTA NYA MUSIKAL 2020
och
Cecilia de la Motte till BENNYPRISET FÖR KVINNLIG BIROLL I EN MUSIKAL 2020.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- att MINST EN GÅNG I VECKAN har ett eget instagramkonto: https://www.instagram.com/minst_en_gang_i_veckan/
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
MUSIKTEATER OCH MUSIKAL FRISTÅEND KURS, på StDH:
"Det gör lite ont i mej när jag tänker på hoppfulla kursdeltagare som sett utbildningen som ett sätt att öka sin kompetens, konkurrenskraft och kunskap, som kanske tagit lån och ledigt, hyrt rum och satt sitt liv på paus och möts av pedagogens:
”Nu ska vi i första hand ha det lite trevligt och undersöka lite…” eller ”Jag vet att kursen föreskriver att vi ska arbeta med Shakespeare och scenframställning, men jag tycker det vore intressant med lite Commedia del’Arte?”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/12/musikteater-och-musikal-1-fristaende.html
DUTCH MASTERS på Playhouse Teater:
"Pjäsen underhåller och fängslar, på samma sätt som såna där filmer där det i slutet visar sej att Nicole Kidman, barnen och tjänstefolket hela tiden varit döda, eller att det var Norman Bates utklädd till sin mamma, att Kevin Spacey är Keyser Söze, eller att Bruce Willis också hela tiden varit död."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/12/dutch-masters-reading-playhouse-teater.html
ÄLSKARINNOR, Åsta Folkets Hus Teater, föreställning 25, 16 oktober 2019
Om det fanns ett teaterpris, låt oss kalla det en Benny, och om jag var en av nominatorerna, hade jag nominerat den här föreställningen i kategorierna Bästa Pjäs, Bästa Regi, Bästa Kostym, Bästa Scenografi, Bästa Kvinnlig Huvudroll och Bästa Kvinnlig Biroll. Och, varför inte: Bästa Manlig Biroll.
Jag skulle bara ha lite svårt att bestämma vilka av alla kvinnor - och de två männen - jag skulle nominera.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/12/alskarinnor-asta-folkets-hus-teater.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar