MATILDA THE MUSICAL, Cambridge Theatre, föreställning 26, 13/4 2017

Efter en bok av Roald Dahl, manus Dennis Kelly, text och musik Tim Minchin, regi Matthew Warchus, koreografi Peter Darling, Scenografi- och kostymdesign Rob Howell, Ljusdesign Hugh Vanstone, Med RICHARD ASTBURY, MICHAEL BEGLEY, OLIVER BROOKS, COLLETTE COLEMAN, CRAIGE ELS, MARIA GRACIANO, ELLIOT HARPER, DANIEL HOPE, DANIEL IOANNOU, KATE KENRICK, KATIE LEE, FERGAL MCGOFF, TOM MUGGERIDGE, MIRIA PARVIN, MATTHEW ROWLAND, MATTHEW SERAFINI, BIANCHA SZYNAL, REBECCA THORNHILL, LAURA TYRER, SHARLENE WHYTE, Barnen:THE CHILDREN, NICHOLAS ANTONIOU-TIBBITTS, OWEN BAGNALL, MOLLY BEECH, MAX BROPHY, MYLO BURTON-MAYS, OLIVIA CALLADINE-SMITH, KIRA CAPLE, ELENA CERVESI, JESSICA CHALMERS, HARI COLES, ARCHIE DURRANT, CHARLOTTE FALLART, REGAN GARCIA, PTOLEMY GIDNEY, AIYANA GOODFELLOW, MILES HARCOMBE, LILIAN HARDY, SEBASTIAN HARRY, ZARIS-ANGEL HATOR, MICHAEL HAWKINS, SAM JENNINGS, ANGELINA LI, TILDA MARRIAGE MASSEY, EMMA MOORE, CRAIG NOAKES, KACY O’SULLIVAN, TIA PALAMATHANAN, BEN ROBINSON, TORI LOUISE RYAN, ABBIE VENA, SCARLETT WENNINK

Jag köper en svart kaffe och en Chef’s Special: en Avocado & Chipotle Chickpea Wrap. Vi var på det här Pret a Manger förra gången vi var i London, det som ligger en bit uppför Tottenham Court Road, och in på Goodge Street. 

Eller var det förr-förra gången? Även den gången var vi ute efter frukost, och  vi liksom kom ut lite för sent, för vårt blodsocker var så lågt att vi inte kunde välja något av alla de oprövade ställena, utan det fick bli ett ställe vi kände till. Jag minns att jag gick fel när jag skulle på toaletten, i ett hörn av lokalen finns en trappa ner, och inte förrän jag var klar insåg jag att detta inte var toaletten för gäster, utan för personal. Dom borde hålla den låst, kan man tycka. Toaletten för gäster, är på markplan, i ett helt annat hörn.

Bara så att du vet.

Nån gång runt 30-årsåldern blir det plötsligt försent för det mesta. Man har liksom blivit vuxen, och om man inte har nått dit man hade tänkt att man skulle nå, blivit det man tänkt att man skulle bli, så är det liksom kört. Du hann inte fram. Du blev inte färdig. 

Men det som är lite ömkanskvärt när man är i 30-årsåldern blir på något vis imponerande när man har toppat livskrönet och är över 50 år. Då är det imponerande att man inte har stelnat, att man inte är framme, att man inte är färdig.  I alla fall tycker jag det. 

Den här dagen fyller jag 53.

Efter frukost har min kompis Patti-Li lovat att ta med mej på en hemlighet, som en slags födelsedagspresent. Jag menar, jag håller med, jag är ganska omöjlig att köpa presenter till, och det är mycket roligare att få en upplevelse.

Vi irrar fram och tillbaka på Bond Street, och upp och ner för Brook Street, letande efter något. Patti-Li kollar på sin telefon, dubbelkollar, tittar upp i verkligheten, och så ner igen, ner i det rent digitala. 

Till slut kommer vi fram till en öppning i en fasad, inte mycket mer än en gränd, och han berättar äntligen vart vi är på väg. Saken är den att detta är bara början på mitt födelsedagsfirande, den verklig presenten ska komma nästkommande dag, då vi ska lyssna på Händels Messias i Royal Albert Hall. Detta är bara en slags inledning.

Hade du en aning om att det fanns något som heter Handel och Hendrix Museum? Inte? Jag trodde väl det. Damma här. De två personerna har inte mycket med varandra att göra, förutom att de båda var musiker, hade namn på H, och bodde i nästan samma hus, där deras respektive bostäder blivit ett museum där man försökt efterlikna hur det antagligen såg ut. Hendrixs bostad är inte mycket mer än ett sovrum, medan Händel hade ett helt hus där man kan gå runt, in i hans sovrum och runt i hans musikrum.

Det är kul att trava runt i de två husen, även om jag inte har någon direkt relation till Jimi Hendrix. 

Händel är mej mer bekant. Jag har bland annat sett FÖR ER SOM ÄLSKAR HÄNDEL med Eric Ericsons Kammarkör och Drottningholms Barockensemble i Grünewaldsalen, på Stockholms Konserthus, hans operor XERXEX och TAMERLANO, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teater, och ANTI - THE REVOLUTION WILL BE FEMINIZED, En samproduktion mellan Folkoperan och Teater Foratt i samarbete med Nazra.

Några timmar senare lämnar vi museet, båda för att vi är nöjda, med också för att vi måste: vi är hungriga, och vi ska på teater. 

Även om vi försöker att välja att äta på lite olika ställen så blir det överväldigande ofta som vi går in på Pret a Manger för en snabb kaffe och en macka, nåt vi kan hålla i handen medan vi trampar vidare genom London. Den här gången köper jag en svart kaffe, en nötbar, och en av mina favoriter, en macka med ägg, majonäs och vattenkrasse. Jag vet inte hur många såna här mackor jag käkade under den här resan, och jag tänker inte räkna efter. 

Jag börjar inte äta med en gång, utan väntar tills vi kommer fram, och medan Patti-Li försvinner in på teatern för att hämta ut biljetterna ställer jag ner min lunch på en stoptunna och börjar tugga i mej. 

Teatern ligger i Seven Dials, ett område i London som skapades i slutet av 1600-talet av att sju gator möttes vid ett litet torg, och bildade på så sätt sju trekantiga kvarter, där spetsarna möttes som bitarna i en tårta. Anledningen till den här stadsplanen var att man tog ut hyra på hur mycket av tomten som låg mot gatan, istället för hur stor själva ytan var. 

Där alla vägarna möts bildas en slags rondell, och i mitten står en hög pelare, ett slags solur, och allt har en slags kulissartad känsla, som ett torg i en liten italiensk stad, och man förväntar sej nästan att scootrar, mopeder och fiatbilar ska komma snurrande.

Författaren Roald Dahl föddes 1916 och dog 1990, hans böcker har sålts i över 250 miljoner exemplar, och han är känd för att skriva otäcka historier för vuxna, och nästan lika läskiga historier för barn. James and the Giant Peach,The Witches, och Charlie and the Chocolate Factory är hans kanske mest kända barnböcker, där alla tre, som så många av hans berättelser, har filmats, och den senare har till och med också blivit en musikal. Han använde sej gärna av spoonerism, att bala taklänges, malapropismer och onomatopeotiska ord. 

Matilda var författarens 16:e barnbok, och den kom ut 1988. Nånstans på en av Stockholms andrahandsaffärer hittade jag för något år sen boken, köpte den och läste den. Jag var inte vidare imponerad, men jag antar att jag kanske var för gammal. Det var lite som när jag läste The Curious Incident of the Dog in the Night-time; idén verkade mer lovande än vad som blev. 

Stephen Kings bok Carrie kom 1974, och handlar om en utsatt flicka som upptäcker att hon har telekinesiska krafter, det vill säga hon kan flytta saker med tanken. 1979 kom en filmversion, och 1988, samma år som en musikalversion av CARRIE hade premiär både i England och på Broadway, publicerade Roald Dahl Matilda,  en bok som handlar om en utsatt flicka som kan flytta saker med tanken. Sammanträffande? Definitivt. Eller?

Cambridge Theatre är en av tårtbitarna i Seven Dials. Som ett stort, ganska anonymt lastfartyg ligger det förtöjt med fören mot den höga solurspelaren, och byggnaden verkar på tok för smal för att kunna husera en hel teater, men det är förvånansvärt gott om plats inne i foajén och i salongen, som har plats för 1231 sittande, på tre plan. Teatern öppnade 1930, och är byggd i en slags modern expressionistisk, nästan minimalistisk stil, tvärtemot den svulstiga, förgyllda stilen man på något sätt förväntar sej av en äldre teater. 

Text och musik till MATILDA THE MUSICAL är av Tim Minchin, en australiensisk komiker, skådis och musiker, som senare också skrev text och musik till GROUNDHOG DAY, en musikal som gick på Old Vic i London under 2016, och som hade broadwaypremiär 2017. Manuset är av Dennis Kelly, kanske mest känd för pjäsen LOVE AND MONEY, och teveserien Pulling. Han vann en Tony Award och en Olivier Award för manuset till den här föreställningen. Den regisserades av regissören och dramatikern Matthew Warchus, flerfaldigt Tony- och Oliviernominerad, numera är konstnärlig ledare för Old Vic, och som också regisserat ovannämnda GROUNDHOG DAY.

MATILDA THE MUSICAL  hade premiär 2010 på Courtyard Theatre i Stratford-Ufon-AVon, och flyttade till West End följande år,  och vid Olivier Awards 2012 nominerades den i 10 kategorier, och vann 7: Bästa Nya Musikal, Bästa Manliga Huvudroll, Bästa Kvinnliga Huvudroll - till de fyra flickorna som spelade Matilda -, Bästa Regi, Bästa Koreografi, Bästa Scenografi och Bästa Ljuddesign. 

2013 nominerades Broadwayversionen till 13 Tony Awards, och man vann fem: Bästa Manus, Bästa Manliga Biroll, Bästa Scenografi För En Musikal, Bästa Ljusdesign För En Musikal, och fyra Matildor vann en special-tony. Den amerikanske produktionen lades ner efter 2017, efter fyra år och 1555 föreställningar.

Mitt nyårslöfte 2017 är att läsa mer. Minst en timme om dagen. Det går sådär. Bäst funkar det de gånger jag har varit på gym, och kroppen är så öm och värkande att jag tar ett varmt bad. Då finns det inget annat att göra än att läsa. Dricka litervis med kallt vatten - för att motverka överhettning - och läsa. 

För även om jag har ambitionen att läsa någon timme, när jag går och lägger mej, så händer det allt för ofta att jag fastnar på Youtube. Jag prenumererar på en hel del kanaler, från vegansk matlagning till teater. 

Brodwaycom är en kanal om allting Broadway: nyheter, filmsnuttar, reportage, och framför allt webserier: dagboksliknande program filmad av en skådespelare knuten till en specifik uppsättning, och man får följa livet på andra sidan ridån.

För några år sen följde jag en programserie som hette  Looks Not Books, med och av Lesli Margherita, som då spelade rollen som mrs. Wormwood i musikalen MATILDA, på Broadway. Allt som allt gjordes 24, fantastiskt underhållande avsnitt. Det är bara det att dom bidrog lite till min missuppfattning: jag tänkte inte på att skådespelerskan kunde göra så många program från teatern för att hon hade så mycket ledig tid: det vill säga, hon hade inte så mycket att göra i själva föreställningen. 

Och nu, när jag ser rollen i London - givetvis med en annan skådespelerska - inser jag att jag missuppfattat en hel del: Jag trodde att hon hade rollen som styckets bandit, när hon i verkligheten har en ganska liten roll, och på sätt och vis är det skönt, för både hon och rollen som Matildas pappa spelas i lite väl grälla färger, utan psykologiskt täckning, mer för effekt.

Men jag tyckte bättre om föreställningen än om boken. Den känns mer utvecklad, mer balanserad, och man har dramaturgiskt dragit ner på att berätta om Matildas övernaturliga krafter, och istället koncentrerat sej på hennes fantasti. Man har också infört en poetisk historia om en utbrytarkung och en akrobat, som Matilda berättar för en fascinerad bibliotekarie, och som både handlar om hennes drömföräldrar och om hennes snälla skollärares hemliga historia.

Scenografin är bland det mest fantasifulla och idérika jag har sett. Förutom att tak och väggar i salongen verkar fyllda av svävande byggklossar, såna där träkuber med bokstäver som barn brukade ha, så fortsätter dom in på scenen. Eller kanske är det tvärt om: scenens klossar flyger sej ut i salongen, som efter en fryst explosion. Golvet är som en parkett av stora och små ihoppassade träkuber, och saker flyger ut och in, fälls upp, eller vecklas ut. Skolbänkar och stolar skjuts upp ur golvet, och sittplats och skrivyta består av vad som tidigare varit golv. En hel dans utförs genom att man skjuter in olika stora kuber genom öppningar i skolans gallergrind, och man dansar på de trappsteg som bildas. 

Över huvud taget är koreografin, som till stor del framförs av barn, mycket imponerade. Den är snabb, aggressiv, explosiv, exakt, ibland nästan mimiskt, poserande, nästan schematiskt, som om man lärt sej koreografin genom att anta en viss kroppshållning på ett visst ord, och sen byta till en annan position på ett annat ord. 

Barn på scenen brukar man inte ställa riktigt lika höga krav på som på vuxna skådisar, men här behöver man inte vara välvilligt, eller snällt inställd: barnen är nästan läskigt bra. Inte sockersöta eller lillgamla, utan de känns som riktiga skådespelare, fullt kapabla att berätta en historia. 

Nästan lika mycket som själva teaterbesöket - och i vissa få fall mer - så gillar jag att köpa merchandise, som ett slags minne från föreställningen. Min t-shirtlåda är fylld av tröjor med teatertryck, och det är nästan så att jag får ett mindre gillade uppfattning av en föreställningen om dom inte har någon form av minnesmerchandise. 

Matilda har muggar och tröjor och väskor och nyckelringar och badges och böcker, och jag skulle kunna handla mer än jag gjorde: jag går därifrån med en mugg och en tröja. Tröjan behåller jag själv, men muggen är en present till min kompis Skäggige Skalman.

Men vad jag också tar med mej från föreställningen, är tankar om bortskämda barn. Visst har dom blivit fler, dom curlade ungarna, och helikopterföräldrarna? Kanske är det bara jag som har blivit gammal, men det känns som om jag inte kan gå in i en mataffär utan att träffa på en mamma som frågar sin fyraåring vad den vill ha till middag. Jag menar, är det verkligen något som barn ska bestämma?

Och jag antar att vi får skylla oss själva, ja och Patti-Li, eftersom vi går på en matiné, då jag antar att detta är något som lockar familjer med yngre barn, men det verkar som att bara för att det här är en barnföreställning så ställs det inte några som helst krav på att barnen ska uppföra sej. Det springs, det skriks, det snattras och stökas, och föräldrarna verkar var helt döva på  den frekvensen. Det är lite som på Stadsmissionen hemma i Liljeholmen där föräldrar verkar tro att barnavdelningen är en förlängning av dagis, och låter sina ungar röja runt som dom vill, och sen förväntar sej att butikspersonalen ska plocka upp efter dom. 

Men snett framför mej sitter en liten lugn och väluppfostrad flicka mellan sina föräldrar. Storögt och stillsamt ser hon sej omkring, tittar på de andra barnen som verkar leka en regellös variant av hela havet stormar, och det är tydligt att hon inte förstår varför dom uppför sej som dom gör: dom är ju på teater. Dom stör.

Jag fullständigt myser när föreställningen börjar och öppningsnumret handlar om bortskämda barn och deras överkompenserande föräldrar.

Själv har jag aldrig någonsin haft lusten eller suget efter att bli förälder. Det verkar som att inte vilja ha barn är mer accepterad hos en man, medan jag upplever att barnlösa kvinnor i min omgivning hela tiden måste försvara sej, oavsett om deras situation är självvald, eller något som helt enkelt inte hände, med tiden. 

Jag tar också med mej tanken på att en familj är något man skapar, inte nödvändigtvis något biologiskt. I föreställningen överger Matilda sina föräldrar för sin mer älskvärda lärarinna. 

På mina mediaflöden har det under en period funnits indikationer på att man anser att adopterade relationer skulle vara mer problematiska är biologiska. Att den allmänna uppfattningen är att många barn upplever det som om dom blivit kidnappade, inte adopterade, och att dom hade haft det mycket bättre någon annanstans, i en annan familj, vilket egentligen är något som alla barn känner, oavsett familj. De flesta familjerelationer är problematiska, oavsett hur man har blivit släkt. 

Själv var jag länge ganska bitter över att mina släkt inte hette Vanderbilt.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar

DREAMGIRLS på Savoy Theatre i London: 

Vissa bögar lär sej, med tiden, vad som är bögigt. I alla fall var det så i min generation. Vissa kom ut utan att ha en aning, dom var som vem som vilka grabbar som helst, och så fanns det såna som jag. 

Jag var lite av en bögstereotyp redan ifrån början.

Vad jag vill säga med det, är att den första låten jag spelade in från radion, på min splitternya kassettbandspelare, var I Will Survive. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/05/dreamgirls-savoy-theatre-forestallning.html

AN AMERICAN IN PARIS, på Dominion Theatre, i London: 

"Givetvis har jag sett filmen. Tror jag. Eller? Kanske är det bara så att jag har sett vissa klipp på youtube och i andra sammanhang, för när det börjar är handlingen mej totalt obekant. Jag minns Gene Kelly i ett par vita tajta byxor, och en gudomlig putrumpa i en Toulouse-Lautrecisk drömsekvens, men inte mycket mer."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/05/an-american-in-paris-dominion-theatre.html

THE COMEDY ABOUT A BANK ROBBERY på The Criterion Theatre, i London:

På ett plan är det som om StDHs mimlinje som bestämt sej för att sceniskt framföra ett filmmanus av typen Oceans Eleven: det finns en massa suveräna infall, berättargrepp och visuellt unika och inspirerade scener: men på ett annat plan är det som om någon inte litade på, eller gillade, resultatet, som tänkte att vi är ju en grupp som står vid sidan om, som pekar finger, kommenterar och förlöjligar, vi kan inte släppa fram något utan att driva med det.

Så resultatet blir ett varken eller. Jag önskar att dom inte hade gått fullt så långt. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/05/the-comedy-about-bank-robbery-criterion.html