Av Selma Lagerlöf, Dramatisering: Anna Azcárate & Camilla Blomqvist, Regi: Anna Azcárate, Koreografi: Camilo Ge Bresky, Dramaturg: Marie Persson Hedenius, Scenografi & kostym: Nina Fransson, Ljus: Jonas Nyström, Mask: Marie-Louise Hellberg, Medverkande: Emil Brulin, Anna Carlson, Lolo Elwin, Harry Friedländer, Joakim Gräns, Linda Kulle, Lindy Larsson, Gustav Levin, Moa Silén, Gloria Tapia, Emelie Wallberg.
Jag är inte onyttigt neurotisk, jag är snarare onödigt energisk, men tidtabeller gör mej nervös. Och biljettköp.
Vanligtvis reser jag tillsammans med min kompis Patti-Li Leuk, och då är det alltid han som bokar och beställer, och jag dyker bara upp, packad och klar.
Den här gången ska han inte med. Den här gången måste jag fixa allting själv.
Snygg, dramatisk uppbyggnad, eller hur? Man riktigt undrar vart det är jag är på väg: Tokyo, Sydney, den thailändska övärlden…
Jag ska till Uppsala.
En av mina största teaterupplevelser är Royal Shakespeare Companys filmade scenversion av Charles Dickens Nicholas Nickleby, från 1980, i regi av John Caird och Trevor Nunn, som också tillsammans regisserade LES MISERABLES. Det är en över åtta timmar lång scenföreställning som brutits av till fyra teveprogram.
Jag hade förväntat mej att detta skulle vara något liknande. Givetvis inte lika bra, men i samma genre, en slags levande litteratur, där författarens språk, inte bara dialogen, togs tillvara. Selma Lagerlöfs storhet, liksom hos de flesta författare, ligger inte i hur hon knåpade ihop repliker. Hon var ingen Neil Simon.
Löwensköldska Ringen, trilogin, består av tre delar: Löwensköldska Ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Jag har bara läst den första boken, för flertalet år sen, men jag minns att jag då tänkte att det skulle bli en underbar, fysisk förställning, en sån där som kräver en hel mimklass för att framföras.
Uppenbarligen håller inte regissören med mej, för hela det första verket skummas över som en mycket statiskt och otydligt berättad spökhistoria, framförd av två pojkar för att skrämma en liten flicka, samtidigt som dom nästan våldtäcktshotande stoppar i henne choklad. Och det sceniskt konkreta tar över: trots att jag känner till vad som berättas i den första boken har jag svårt att hänga med i det abstrakta berättandet. Vem gjorde vad mot vem? Man verkar mer intresserad av att iscensätta ett övergrepp än av att förtydliga vad som har hänt. Kanske har man valt detta för att ursäkta vad kvinnan gör när hon växer upp: hon är liksom oskyldig: hon är inte en förövare; hon är ett offer.
Man kan inte berätta två saker på en gång: den rent fysiska situationen berättar en sak, med hotfull tydlighet, och det är lite svårt att engagera sej i vad de två pojkarna babblar om. Skulle du kunna hänga med i handlingen till Krig och Fred om Freddie Kreuger återgav den samtidigt som han cirklade ett av sina offer med rakbladshandske höjd? Antingen slutar du lyssna, eller också bryr du dej inte lika mycket om någon blir köttfärs, du vill höra hur det går för alla dom där Ryssarna.
Jag, som verkligen sett fram emot att få se det hela iscensatt, har lite svårt att förstå, att ta in, att man har gjort ett så odramatiskt val som att riva av den första boken i en slags prolog. Det är lite som om man skulle försöka framföra Sagan Om Ringen, och sen börjar med att bara referera hela den första boken. Varför utlova att man berättar en trilogi om man sen inte gör det? Är det för övermäktigt, så välj att bara framföra en del, det skulle räcka nog, det är inte vi, publiken, som har krävt att allt måste berättas på en kväll, det är teatern som - felaktigt - har utlovat en episk saga.
Men jag försöker skaka av mej min besvikelse för att kunna hänga med i de två av mej olästa delarna, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd.
Det hela handlar om en förbannelse över en släkt. Varför? Nja, då får man försöka hänga med i den där första, förvirrande prologen. Vi kan nöja oss med att dom är förbannade, Löwensköldarna. Och det har egentligen ingen direkt konsekvens i bok två och tre, förutom att det liksom tar ansvaret ifrån styckets bov, en kvinna som är dotter till kvinnan som kastat förbannelsen, att tre Löwensköldar ska dö en våldsam död, därför att… Ja, varför? Om jag nu inte kollar upp det här på Wikipedia, utan försöker resonera: för att hennes fästman, bror och far hängdes för att dom ansågs skyldiga till stölden av ringen? Men var det någon Löwensköld som var domare, eller polis, eller varför är just den släkten skyldig?
Post-Wikidpedia-koll: Japp, det var tydligen en ryttmästare Löwnsköld som lyckades få de tre männen avrättade.
Men som sagt, det spelar ingen roll.
Del två och tre i trilogin, den del som man avhandlar på scenen, berättar om Karl-Artur Ekenstedt från en rik familj, som bestämmer sej för att bli fattig präst, och om de tre kvinnorna omkring honom, den Onda, den Goda, och Dalkullan. En man som har så många kvinnor snurrande runt sej borde vara ganska karismatisk, men har verkar det nästan som om man varit lite rädd att göra honom för intressant, så vi får aldrig se vad det är som gör honom så fantastisk, vilket i sin tur får kvinnorna som älskar honom att framstå som våp. Om vi hade förstått vad dom såg i honom, så kanske vi hade förstått deras val.
Man har också gjort det ganska oförklarliga valet att låta långa, stiliga Lindy Larsson spela den godhjärtade brukspatronen Schagerström, en man som - tvärtemot den skådis som spelar honom - inte verkar ha någon vidare dragningskraft. Där det kanske hade varit mer dramatisk intressant om vi med tiden hade upptäckt vilken god man han är, och vilket kap han är, ser vi det med en gång, och undrar vad det är för fel på Den Goda, som löper efter prästen.
Du vet det där uttrycket att en kamel är en häst, designad av en kommitté? Den här produktionen känns i många fall som en kamel, det är så många konstnärliga beslut som verkar sakna en övergripande blick. Från den omdömeslösa föresatsen - vi hade kallat den genial om man hade lyckats - att bestämma att man ska iscensätta alla tre delarna i trilogin, till själva dramatiseringen, till den oskarpa, luddiga regin, som resulterade i en föreställning där det känns som om skådespelarna inte har lyckats få en överblick över sin och verkets dramatiska båge, vad det är man berättar, och hur man berättar det. Jag är säker på att skådisarna visste vad dom höll på med, jag menar att det bara framgick lite som om dom i många fall inte visste att deras karaktär hade en bror, och att den brodern just nu stod bredvid dom.
Det är i själva berättandet det brister, och jag antar att det kan skyllas på dramaturgi och regi. I böcker får vi i texten lära känna personernas inre, deras tankar, deras viljor, deras intentioner. I dramatiken måste den delen av berättandet bäras av regi och replik. Här känns det ibland som om man inte har tid med tydliga vändpunkter, man har så mycket att berätta att man inte hinner med att berätta, liksom.
Jag tänker på filmen Sunset Boulevard, och på repliken: So they opened their big mouths and out came talk. Talk! TALK!
Det verkar inte finnas en gemensam vilja att framföra historien, att tillsammans vara övergripande tydliga, utan det känns nästan som alla bara fått en liten del av pusslet, och att vi, publiken, ska försöka få ihop det hela. Så basala saker som släktförhållanden, speciellt viktiga i den här typen av krönika, förblir otydliga. Till och med nu, när jag liksom har facit i hand, tror jag mej inte kunna återge handlingen, eller reda ut vem som var släkt med vem, och riktigt vem tanten som gick uppför väggarna var.
Vad jag uppskattar är kostym, mask och scenografi, skådisarna och de punktinsatta koreografiska momenten. Jag hade också önskat att ljuset fått ta större plats.
De gånger aktörerna inte blivit koreograferade, känns det som om man blivit regisserade i en alldeles för liten replokal. Man står för det mest rakt upp och ner, på vänster eller höger scensida, väldigt sällan i mitten. Allt på scenen, både rörelse och berättande, stannar av när koreografen inte varit närvarande, känns det som. Det är som om man slår av och på inspirationen: man bjuder på maffiga sceniska bilder, med intressanta aktioner, och sen kommer partier som är totalstatiska.
Jag tror fortfarande att Löwensköldska Ringen skulle kunna bli en underbar, fysisk föreställning.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar
FUNHOME på Kulturhuset Stadsteatern:
Jag brukar försöka leva som om jämlikhetsrevolutionen redan var över, som om alla hade samma rättigheter. Och som om alla hade samma skyldigheter. Jag anser nämligen att skyldigheterna är nästan viktigare än rättigheterna, för utan rättigheter har du inga skyldigheter.
Det är därför jag har bestämt mej för att inte hip-hurra-a när en kvinnlig chef blir tillsatt, eller när vi ser en person med icke-europeisk utseende på scenen.
Det borde inte vara så jävla fantastiskt, eller hur?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/fun-home-kulturhuset-stadsteatern.html
THE HUMANS på Playhouse Teater:
Ibland, ganska ofta, föredrar jag en reading framför en fullt utförd föreställning. Varför? Därför att det finns något levande, vacklande, trevande över det hela. Inget är klart, ingen är färdig, och det känns som om skådespelarna - trots att dom ofta är mycket bekanta med materialet - upptäcker pjäsen tillsammans med oss, publiken.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/the-humans-en-reading-pa-playhouse.html
ROYAL CHORAL SOCIETY PRESENTS MESSIAH ON GOOD FRIDAY, Royal Albert Hall:
"Det finns människor som låter sin jäsande ilska gå ut över oskyldiga. Som tycker att dom har rätt att fräsa ifrån, om dom känner sej irriterade. Lyckligtvis är varken jag eller Patti-Li såna. Min mest irriterade ovana, tror jag, är mitt ältande. Ett släktdrag, tror jag, som jag fått från mor och mormor. Men jag försöker låta bli. Trots att jag vill börja mala om vad som kan hända, vad som skulle kunna hända, och vad vi gör om det som händer händer, så försöker jag vara tyst.
Missar vi planet så missar vi planet, försöker jag tänka.
Det här verkar inte vara en vidare dag."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/royal-choral-society-presents-messiah.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar