måndag 12 juni 2017

THE HUMANS, en reading på Playhouse Teater, föreställning 29,18/4 2017


Av: Stephen Karam. Regi: Björn Lönner. Medverkande: Gunilla Bergerham, Margaretha Byström, Per Eggers, Frida Liljevall, Pontus Olgrim, Moa Åström.

Ibland, ganska ofta, föredrar jag en reading framför en fullt utförd föreställning. Varför? Därför att det finns något levande, vacklande, trevande över det hela. Inget är klart, ingen är färdig, och det känns som om skådespelarna - trots att dom ofta är mycket bekanta med materialet - upptäcker pjäsen tillsammans med oss, publiken. Aktörerna spelar snarare under än över, och regin är ganska underordnad berättelsen, till skillnad från färdiga produktioner, där regissören ofta försöker tävla med dramatikern om vem som är föreställningens verkliga skapare. Där man i den färdiga produktionen försöker vara tydlig med vad rollerna tycker och tänker, och även - ibland - vad skådisen tycker och tänker om rollen, är man ofta på readingen intressant vag, lite odefinierbar, mer mystisk. 

De sex skådespelarna sitter på stolar ställda i en svagt konvex böj, frontade mot salongen. Regissören, som också läser scenanvisningar, sitter något åt sidan. Framför sej har dom ett slags notställ, för manus. På golvet, lite till sidan om varje stol, står ett glas och en glasvattenflaska med bygelkork. 

Jag sitter långt fram, tillsammans med min kompis Malvolior Morrhår. Vi träffades ute i baren i väldigt god tid, för han ville höra allt om min Londonresa, och speciellt om föreställningarna jag såg: THE LIFE, THE COMEDY ABOUT A BANK ROBBERY, AN AMERICAN IN PARIS, DREAMGIRLS, MATILDA THE MUSICAL och THE BRAILLE LEGACY. Jag skulle kunna babbla i timmar, men det tog inte lång tid innan Malvolio varnöjd. Han ville nog mest ha en tumme upp eller en tumme ner, och bytte ämne relativt snart.

Pjäsen man läser handlar om ett ungt par, en man och en kvinna som firar thanksgiving tillsammans, för första gången i den nya, men nedslitna lägenheten i Chinatown, New York. De har bjudit in kvinnans mamma, pappa, dementa farmor och lesbiska syster. Och det kommer konstiga ljud från övervåningen. Lampor slocknar. Och tänds.

Jag vet att jag skrev att jag ibland föredrar en reading framför en uppsättning, men här är det ibland lite svårt att hänga med, så jag reserverar mej, lite, pytte-pytte-lite. Lägenheten där allt utspelar sej har nämligen två plan; man äter på bottenvåningen, och bland annat toaletten är på övervåningen, och det är ibland lite svårt att veta vem som är var, uppe eller nere, vem som hör vad som sägs och vilka grupperingar som bildas. Eftersom alla hela tiden är på scenen tar det också en liten stund innan jag lär mej vad alla heter. 
Men det hela är småsaker. Jag sitter som på nålar, och småryser mot slutet. 

2016, året då HAMILTON var musikalen som vann nästan allting, var THE HUMANS pjäsen som vann nästan allting, den var nominerad till sex Tony Awards, och vann 4; Bästa Pjäs, Bästa Manliga Biroll I En PJÄS, Bästa Kvinnliga Biroll I En Pjäs, och Bästa Scenografi. Bästa Ljusdesign Av En Pjäs gick till Natasha Katz för Long Day’s Journey Into Night, och Bästa Regi Av En Pjäs gick till Ivo van Hove för A View From A Bridge.

Det är en mycket bra pjäs, oförklarligt otäck, utan att bli sådär grabbigt hotfull eller våldsam, men jag vet inte om den är tony award-bra. Den vann ju inte pulitzerpriset som den var nominerad till, och det är lite lättare att förstå. 

Vad jag tar med mej från föreställningen är minnet av en ensemble som fungerar nästan som en stråkorkester. Ingen tar egenhändigt infogade konstpauser, skriver om repliker genom att omformulera, stuva om ord eller lägga till. Nej, förresten, kanske inte en stråkorkester, en blåsorkster: ibland kvittrar man, ibland tutar man, ibland är det långa, hjärtskärande toner, och ibland tutas och kväks det, som en anka. 

Jag kommer också att tänka på det här med familj. För länge sen sa en invandrad man till mej att vi i Sverige inte bryr oss om familjen. Han skulle aldrig kunna sätta sin mamma på ett hem, sa han. Jag försökte känna efter om jag kände någon skuld för att jag inte hade några såna betänkligheter, men jag tror inte mina föräldrar någonsin har tänkt tanken att dom ska flytta in hos mej en vacker dag, eller att jag jag ska flytta hem - hemska tanke - till dom. 
Är det bara jag, eller är det typiskt svenskt att pjäser om familjer känns lite… osvenska? Lite amerikanska? Lite O’Neill, lite Miller, lite Tracy Letts, lite August Wilson? Lite dom, inte vi. 
Visst, vi har väl Norén, här hemma, men nog känns de väl lite mer inspirerade av O’Neill och grabbarna, än av medelsvensson?

Jag tar också med mej minnet av något ganska ovanligt: 
För några månader sen blev jag medveten om att jag inte såg några homosexuella personer på scenen - vänta… - där deras sexuella läggning inte var en del av pjäsens konflikt. Där deras karaktärer kärleksliv var som vilka andras som helst på scenen. Inte ett problem. Inte något glorifierat. Bara något helt vanligt.
Jag kan ha misstagit mej, men jag tror att detta är första pjäsen jag ser - i år, och kanske förra året, och året innan dess - där en sån roll ingår. Här är den lesbiska systerns sexualitet aldrig en stötesten, varken från henne själv, från hennes syster, svåger eller hennes föräldrar, och det är nästan så att man skulle kunna missa att hon var flata, om man inte var uppmärksam, och det är precis så jag vill ha det. 



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:


ROYAL CHORAL SOCIETY PRESENTS MESSIAH ON GOOD FRIDAY, Royal Albert Hall: 

"Det finns människor som låter sin jäsande ilska gå ut över oskyldiga. Som tycker att dom har rätt att fräsa ifrån, om dom känner sej irriterade. Lyckligtvis är varken jag eller Patti-Li såna. Min mest irriterade ovana, tror jag, är mitt ältande. Ett släktdrag, tror jag, som jag fått från mor och mormor. Men jag försöker låta bli. Trots att jag vill börja mala om vad som kan hända, vad som skulle kunna hända, och vad vi gör om det som händer händer, så försöker jag vara tyst. 
Missar vi planet så missar vi planet, försöker jag tänka. 

Det här verkar inte vara en vidare dag."


THE BRAILLE LEGACY på Charing Cross Theatre i London:

"Grundkänslan finns där, den humanitära goda viljan i en värld av illvilliga. Men man berättar den lite som om det vore dålig barnteater. Boven är så ond att de goda framstår som nästintill lobotomerade, eller drogade, för att dom inte uppfattar hans sura blickar, demoniska suckar och hatiskt framförda repliker. Det ger ett skadligt intryck av de som ska framstå som sympatiska förlorar sympati eftersom de verkar så urbota korkade."


MATILDA THE MUSICAL på Cambridge Theatre i London:

"Men det som är lite ömkanskvärt när man är i 30-årsåldern blir på något vis imponerande när man har toppat livskrönet och är över 50 år. Då är det respektingivande att man inte har stelnat, att man inte är framme, att man inte är färdig.  I alla fall tycker jag det. 
Den här dagen fyller jag 53."




Upplagd av kl.
Etiketter: , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)