Originalidé, Fransk manus och text: Sébastien Lancrenon, musik: Jean-Baptiste Saudray , engelsk text: Ranjit Bolt, Regi: Thom Southerland, Musikaliskt ansvarig: Simon Lee, Scenografidesign: Tim Shortall , Kostymdesign: Jonathan Lipman, ljusdesign: Tim Lutkin, Scenografi: Tim Shortall, Ljuddesign: Andrew Johnson, Med: Jérôme Pradon, Jason Broderick, Tate-Eliot Drew, Will Haswell, Lottie Henshall, Sarah-Marie Maxwell, Matthew McDonald, Kate Milner-Evans, Janet Mooney, Ceili O’Connor, Michael Remick, Ashley Stillburn, Jack Wolfe, Guillermo Bedward, Thomas Brown, Tallulah Byrne, Beau Cripps, Ilan Galkoff, Honey Harrison-Maw, Eliz Hassan, Megan Haynes, Zachary Loonie, Mimi Slinger, Ophir Fifi Tal och William Thompson.
Jag beställer en Greek, och min kompis Patti-Li Leuk beställer något med kött. Kanske en Crispby Bacon & Spinache, eller en My Old Dutch. Vi hade nog tänkt att vi skulle käka något sött efteråt, som något med butterscotch, eller en frasig våffla under en smältande driva av glass, en pannkaka dränkt i lönnsip, eller en hög med små pannkakor, en poffertjes, men det finns helt enkelt ingen plats i magsäcken för såna läckerheter. Och ingen av oss är trådsmal.
Det är inte ofta vi äter ute. Jag menar på restaurang, såhär, när man sitter ner vid ett bord och nån kommer fram och tar ens beställning. Vanligtvis slänger vi i oss nån slags snabbmat, som en trekantsmacka, en wrap eller något annat som man äter utan bestick. Jag menar, vem har tid att sitta ner? Vi är ju bara i London i några få fjuttiga dagar.
Den första dan i stan, lite mer än två dygn sen, gick vi förbi en intressant restaurang, när vi irrade omkring på High Holborn. My Old Dutch, hette den, och verkade ha specialiserat sej på pannkakor, av alla de slag. Fasad och dörr är målad i orange, och skyltfönsterna är fyllda av bilder av chokladsåsstänkta staplar av pannkakor.
Vi hade gått hit dagen efter, med planen att äta frukost här, men det visade sej att dom inte var öppna så dags. Men nu, äntligen, var vi här. Proppmätta.
Vi har precis sett en föreställning av MATILDA THE MUSICAL på Cambridge Theatre, vid Seven Dials, så det var bara en fem, sex kvarter att gå. Men det är lite längre till den teater där vi ska se kvällens föreställning. Den ligger nere vid Charing Cross Station.
Det var min kompis Patti-Li Leuk som nosade reda på den här föreställningen, och jag tror hans intresse hade mer att göra med den manlige huvudrollen, och hans mer fysiska företräden, än ett verkligt intresse av en musikal om blindskrift. Jag säger inte att det är så, jag säger att det antagligen är så. Chansen är stor. Mycket stor. Överväldigande, till och med.
Själv var jag inte lika sugen. Jag hade föredragit att gå och se musikalen 42ND STREET på Theatre Drury Lane, men Patti-Li tyckte att det verkade som om föreställningen innehöll en väldig massa step, och han gillar inte step, och ärligt talat kommer vi väl att se den musikalen nästa gång vi är stan, och då tror jag att föreställningen på Charing Cross Theatre har lagts ner.
Jag skulle älska att kväll efter kväll gå och se något nytt. Det som hindrar mej är förstås ekonomin, men också mitt bloggande. Det tar tid att blogga. Fakta måste letas fram, infallsvinklar behöver hittas och finslipas, och framför allt: jag måste tänka igenom vad jag tyckte, vad jag upplevde och vilka tankar jag fick.
En del vänner undrar om jag behöver skriva så långa inlägg, eller om jag verkligen måste skriva om allt jag ser, men det är det som är saken: jag måste skriva tills dess jag känner att något blivit sagt, och om jag inte skrev om allt skulle inte det jag ogillade bli lidande: det är mycket svårare att skriva om något man tycker om. Har en föreställningen ingen magi är det mycket lätt att sitta utanför och ha åsikter.
Det är svårt att komma ihåg allt, och många gånger är jag glad att jag har skivit upp det. Nu, när det är någon timme innan föreställningen börjar, och jag och Patti-Li sitter och dricker en Pret-a-Manger-kaffe och äter en sötsak i den något blåsiga vårsolen i Victoria Embankment Gardens, några kvarter från teatern, försöker vi gå igenom vad det är vi har sett. Det är bara drygt två dagar sen vi landade, och det känns som om vi har varit på språng sen dess, utan en lugn stund att tänka efter.
”Öh… Öh…” ljudar Patti-Li, när han försöker komma ihåg ordningen. ”THE LIFE, AN AMERICAN IN PARIS, DREAMGIRLS, MATILDA, och nu den här…”
Vi undviker att säga musikalens namn. Det är lite knepigt, både med uttalet och själva formandet av orden. På svenska uttalar jag namnet på skriften som brejl. Brejlskrift. Men hur säger man på engelska? Säger man brajl eller brejl? Och om man nu bestämmer sej för brejl så blir det lite svårt att forma ordet som kommer efter, Legacy, när det ordet börjar på samma bokstav som Braille slutar på. L. Det blir antingen att man säger Brai-legacy, eller får gör att litet stopp mitt i titeln för att uttala båda L-en. Det flyter liksom inte.
Han räknar på fingrarna: ” Det blir… fem. Jag har missat nån. Vad har jag missat?”
Vi försöker båda tänka efter. Det känns lite som om man är jetlaggad, som om jag inte har sovit på flera dagar.
”På måndagen - ” börjar jag.
”Vi kom på en tisdag,” avbryter han.
”På tisdagen såg vi…” Jag försöker tänka efter.
”THE LIFE.”
”THE LIFE. Och…”
”DREAMGIRS.”
”Var inte det kvällen efter?”
”Vad såg vi på tisdag kväll, då?”
Vi kommer båda på det, samtidigt, och det är inte så konstigt att vi glömde bort den här föreställningen, för vi tyckte helt enkelt inte om den.:
”THE COMEDY ABOUT A BANKROBBERY.”
Jag är ganska aktiv på Instagram, och följer både teatern vis på, produktionen vi ska se, och flera av aktörerna, och några veckor efter att vi har kommit hem från London, blir jag lite förvirrad. Det verkar som om Charing Cross Theatre och THE BRAILLE LEGACY förbereder sej för premiär, en halv månad efter att vi var där, några dagar efter vad vi trodde var premiären, men det visar sej efter lite letande, att vad vi såg var ett slags förhandsvisningar, och man hade press night först elva dagar efter att vi sett föreställningen.
Så tydligen var man inte riktigt klara med förställningen när vi såg den. Vilket - förhoppningsfullt - förklarar en hel del.
Louis Braille föddes 1809, på franska landsbygden, och blev blind i femårsåldern när han lekte i sin pappas läderverkstad och råkade sticka sej i ögat med en syl, och en infektion uppstod och spred sej till hans andra friska öga. Han utbildades vid världens första läroverk för blinda, Institut National des Jeunes Aveugles, en fattig, nedsliten, privat bekostad skola. Det visade sej att han var en mycket begåvad elev, och efter sin utbildning fick han arbete som lärare på skolan.
Han var bara femton när han utvecklade sin blindskrift, och han dog, av vad man tror var tuberkulos, när han bara var 43.
Föreställningen handlar om Louis Brailles liv, från det att han kommer till skolan tills dess han uppfinner sitt alfabet. Det finns också en otäck bihistoria där man rövar bort blinda barn och experimenterar på dom för att försöka "bota" dom.
Produktionen har en bra, tydlig look. Eftersom teaterlokalen är avlång, och scenen är en blackbox utan - antar jag - mycket sidoutrymmen, har man valt att ha en stor snurrande kub på scenen, lite som Martin X Chocholouseks stora låda i EVITA, på Göta Lejon, men här har man hållit sej till tunna, rena linjer, i ett förvånansvärt moderna formspråk. Det finns två plan, med två motsatt ställda, ganska branta trappor, balkonger, skrymslen och vrår.
Egentligen är kuben en väldigt intressant idé som inte utnyttjas på rätt sätt. För det första är den vitmålad, ren och rak, helt i kontrast till världen dom lever i: skolans misär, storstadens smuts och den otäcka, skrämmande verkligheten. För det andra vrider man på konstruktionen i tid och otid, utan att något egentligen händer. Kuben ser i stort sett likadan ut från alla håll, så själva vridandet blir mer som en indikation på att en ny scen börjar, men ger ingen visuell signal på var den ska utspela sej. Jag tror att lite patina, och ett tydligt, väl avvägt användande av snurrfunktionen hade gett mer.
Kostymerna är tidstypiska, fantasifullt designade och väldigt vackra. Man håller sej till två färger, svart och vitt - ljus och mörker? - där barnen, med en svart bindel för ögonen, är klädda i vitt och de vuxna i svart. Eftersom scenografin är minimal - förutom den stora, vita klätterställningen, och några stolar och bord - så är det värdefullt att kostymerna är så detaljerade och varierade. Inte ens i de mindre, outvecklade rollerna återanvänder man en kostymdesign. De bedrar starkt till ett gediget, ambitiöst intryck.
I en musikal kan man förlåta mycket om musiken är sensationell. Här är den bara helt okej. Man använder sej av cello, och jag ursäktar mycket om man använder cello. Orkestreringen och själva sången är mycket bra, men musiken i sej är inget man går och nynnar på, och sångtexterna, som är översatta från franska, känns klumpiga, opoetiska och ordföljd och betoning haltar.
Men det är för mej regin som är det stora problemet, vilket kom lite som en överraskning, eftersom jag älskade regissörens tidigare verk, RAGTIME. Men ingen har hit efter hit efter hit, till och med Sondheim bombade ibland, Andrew Lloyd-Webber hade många tunga år, och Meryl Streep har inte fått en oscar för varenda roll hon gjort.
Grundkänslan finns där, den humanitära goda viljan i en värld av illvilliga. Men man berättar den lite som om det vore dålig barnteater. Boven är så ond att de goda framstår som nästintill lobotomerade, eller drogade, för att dom inte uppfattar hans sura blickar, demoniska suckar och hatiskt framförda repliker. Det ger ett skadligt intryck av de som ska framstå som sympatiska förlorar sympati eftersom de verkar så urbota korkade.
Det är också lite svårt att förstå relationen mellan rektorn på skolan, och den unge Braille. I öppningen är dom på ett bibliotek tillsammans, och verkar ha en väldigt modern relation, läraren och eleven, inte alls byggd på disciplin och despotism, men senare riskerar Braille att bli relegerad för sin brist på respekt, utan att vi förstår vad i deras relation som har förändrats. Ibland verkar de vara vänskapligt nära, ibland verkar det som om rektorn knappt kan hans namn, som om skolan hade tusentals elever.
Det finns mycket runt omkring produktionen som jag har en åsikt om, speciellt efter att ha sett föreställningen. Namnet, till exempel. BRAILLE LEGACY, Brailles Arv, är missvisande på flera sätt: dels för titlen tankarna till filmen The Bourne Legacy, dels ger den intrycket av att vara en deckare av Tom Clancy, speciellt som affischen föreställer ett öga målat i vad som ser ut som braille-skrift - en massa olik-organiserade prickar - som ger associationer till dataspråkets ettor och nollor.
Dessutom handlar det inte om Brailles arv, det handlar om hans liv, och berättelsen slutar innan hans död, även om man har en slags talad epilog där man berättar vad som hände sen, och senare.
Vad gäller affischen så verkar man vara lite osäker på om titeln är tillräckligt informativ, så man har skrivit dit en ganska vanskligt vald tagline, du vet, en sån som brukar finnas på filmaffischer, som Alienfilmernas I Rymden Kan Ingen Hör dej Skrika, eller The Bitch is Back.
Här har man valt: HE WAS BLIND. HE HAD A VISION.
Ganska klumpigt, eller hur, även om det finns något fyndigt i den dubbla betydelsen i blind/vision? Jag anser att det hade varit mycket bättre att skriva HE WAS BLIND, BUT HE HAD A VISION. Det låter det inte så mycket James Bond, och det har en lovande dramaturgisk riktning: han var blind, men...
Vad jag tar med mej från föreställningen är det räcker inte att bara vara god, att tro alla om gott, man måste också bekämpa det onda, slåss för det man tror på. Jag antar att det är min version av jämlikhet: att man inte förväntar sej att någon annan ska dyka upp och lösa problemen, en gud eller en hjälte: man måste själv vara ansvarig.
Ärligt talat så funderar jag inte så mycket på föreställningen, efteråt: vi går hem i Londonnatten, stannar till vid Sainsbury, köper godsaker och går hem till hotellet. Visste du att man i London kan köpa yoghurt med smak av ingefära, och med smak av lemon curd. Inte i samma bägare förstås, men tänk i alla fall...
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar
MATILDA THE MUSICAL på Cambridge Theatre i London:
"Men det som är lite ömkanskvärt när man är i 30-årsåldern blir på något vis imponerande när man har toppat livskrönet och är över 50 år. Då är det respektingivande att man inte har stelnat, att man inte är framme, att man inte är färdig. I alla fall tycker jag det.
Den här dagen fyller jag 53."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/06/matilda-musical-cambridge-theatre.html
DREAMGIRLS på Savoy Theatre i London:
Vissa bögar lär sej, med tiden, vad som är bögigt. I alla fall var det så i min generation. Vissa kom ut utan att ha en aning, dom var som vem som vilka grabbar som helst, och så fanns det såna som jag.
Jag var lite av en bögstereotyp redan ifrån början.
Vad jag vill säga med det, är att den första låten jag spelade in från radion, på min splitternya kassettbandspelare, var I Will Survive.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/05/dreamgirls-savoy-theatre-forestallning.html
AN AMERICAN IN PARIS, på Dominion Theatre, i London:
"Givetvis har jag sett filmen. Tror jag. Eller? Kanske är det bara så att jag har sett vissa klipp på youtube och i andra sammanhang, för när det börjar är handlingen mej totalt obekant. Jag minns Gene Kelly i ett par vita tajta byxor, och en gudomlig putrumpa i en Toulouse-Lautrecisk drömsekvens, men inte mycket mer."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/05/an-american-in-paris-dominion-theatre.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar