JAG ÄR VINDEN, av Jon Fosse, översatt av Marie Lundquist, regi Ole Anders Tandberg, Scenografi och Kostym Maria Geber, Ljus Sotoda, med Sten Ljunggren och Etienne Glaser på Bandlerrummet, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 30 2014, recension.

I ett avsnitt av Seinfeld har George en mycket pretentiös flickvän. Hon tillverkar hattar av papier-maché, har ätpinnar i håret och får ett nervöst sammanbrott. Hon är mycket vacker, men har en mycket speciell, tunn, nasal, småflicksröst. 

Kvinnan i andra kassan påminner om henne. Kanske inte så mycket på rösten. Hon har samma sköra, lätt komiska, något rubbade utstrålning. En slags modern bohemisk Blanche DuBois.

Hon pekar på mej, som om jag vore något slags typexempel.

”Precis vad jag sa!” säger hon.

Vi står i varsin kassa i Kulturhuset Stadsteatern. Klockan är 17.30, och föreställningen jag ska se börjar 18.30. Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern börjar sälja sina sista minuten-biljetter en timme innan varje föreställning börjar, och jag har precis frågat om dom har några såna biljetter. Det är inte alla föreställningar som har det. Gästspel och föreställningar på bryggan brukar alltid gå till fullpris. Den här föreställning går i något som heter Bandlerrummet, en för mej helt okänd scen.

Bohemiska Blanche tittar uppfodrande på sin kassörska, som för att säga:

Nu är vi faktiskt två som vill ha sista minuten-biljetter, så nu måste ni ge med er och rabattera oss!!!

Min kassörska svarar att tyvärr så har den här föreställningen inte sista minuten. Det är helt okej med mej. Tvåhundra kronor är inte mycket för en helkväll. Min kassagranne verkar tycka det:

”Jag har ju stått och väntat i en timme..”

”Hon har stått och väntat på sista minuten i en timme,” förklarar min kassörska. 

”I en timme,” ekar Bohemiska Blanche och ser på mej som om jag vore nån slags Benny Fredriksson som kunde rycka fram ett svärd, hålla upp det i luften och förkunna för alla och en var på gatuplanet:

Denna kvinna har väntat på att köpa billigare biljetter i över en timme, jag säger: låt henne få lite kultur till rabatterat pris, det är hon mer än väl värd!

Jag får känslan att hon har stått där ett tag och tjabbat, och säger något om att det inte är dyrt, bla bla bla… kultur och löner… bla bla bla…tre fyra öl.

Hon verkar ha artbestämt mej som nån slags kulturell överlöpare och vänder sej demonstrativt mot sin kassörska och börjar verkligen argumentera. Det sista jag hör, efter att ha frågat om vägen till scenen och jag fått min biljett och går mot därifrån är:

”Jag vill bara se Jon Fosse…”

Jag har inget förhållande till Jon Fosse. Jag tror han är tysk eller norsk eller nåt, och skriver lite ansträngande pjäser. Ansträngande som i: jag fattar fasiken inte vad som händer på scenen.

När jag cyklade in till Kulturhuset träffade jag två kompisar vid Hornstull, och när jag försökte intressera dom för en teaterkväll sa den ena:

”Jon Fosse? Lycka till. Förvänta dej många långa tystnader…”

Tystnad skrämmer mej inte. Det är det där Långa innan Tystnader som känns lite hotande.

Med en timme att fördriva åker jag uppför rulltrappan till glasdörrarna vid entrén till  Stora Scenen och sätter mej i ett av fönstren. När man står nere på gatan och tittar hit upp ser man att Stadsteatern är två skilda byggnader, och att platsen där jag sitter är en slags suckarnas bro mellan byggnaderna. Det ser häftigt ut nerifrån Beridarebanan, som gatan heter, med den här inglasade rummet, liksom hängande mellan fasaderna, men häruppe känns det inte alls så speciellt. Jag plockar igenom böckerna jag tidigare på dagen köpt på Stadsmissionen: Phyllis Hartnolls The Theatre, a Concise History, August: Osage County av Tracy Letts, och Better than Beauty - a Guide to Charm, av Helen Valentine och Alice Thompson. Jag öppnar boken om charm.

Glasdörrarna in till foajén är låsta. Då och då kommer någon ut, och jag känner igen två dansare från Kenneth Kvarnströms Youyouyou, men för det mesta är det folk utifrån som vill in. Folk som har gått fel. Folk som ska till Klarascenen. Eller folk som är för tidiga och vill in och sätta sej och vänta på Sweeney Todd som börjar om en och en halv timme. Folk är roliga.

Till slut är vi fjorton stycken som står där och hänger på låset. Jag känner igen två av skådisarna från Christina Ousounidis Fåglar. Jag respekterar skådisar som går på teater. Resten av oss är par, utom jag och Bohemiska Blanche. Hon tittar lite kontaktsökande på mej. Jag antar min tunnelbanemin: Blicken i fjärran och en min som i transcendental meditation. I want no trouble here…

Så kommer en man och öppnar dörrarna, vi går in i foajén och vidare in genom en liten dörr direkt till vänster. En slags kontorskorridor. Vanliga vitmålade väggar. In i en slags vestibul. Hänger av oss vår ytterkläder. Det känns lite som om vi har ockuperat en övergiven tandläkarmottagning, på något sätt. Vi guidas in i ett konferensrum. Ett stort ovalt mötesbord, med stolar runt. Kanske är det här dom provläser pjäser, eller har första kollationeringen? På golvet vackert sliten stavparkett i schackmönster. På väggarna svartvita foton ur gångna produktioner. Vid var sin ände av bordet sitter Etienne Glaser och Sten Ljunggren. Vi slår oss ner, på min högra sida Bohemiska Blanche, stolen till vänster tom, och bredvid den sitter Etienne. 

Det börjar.

Etienne Glaser ställer frågor till Sten Ljunggren, som svarar. 

Var är vi? Är vi i ett möte? Är vi hos en psykolog? Finns vi för dom? Långsamt, långsamt blir det tydligare. Vi finns inte. Vi är inte ens här, nån av oss. Vi är på en båt. Det handlar om två män på en båt. Dom pratar om livet. Den ene frågar, den andre svarar och försöker förklara. 

1159 sa John of Salisbury: ”Vi är som dvärgar stående på jättars axlar.”

Med det menade han att civilisationen hela tiden bygger vidare på tidigare prestationer. Om ingen uppfunnit hjulet hade vi idag inte haft rattmuffen, för vi hade aldrig haft ett behov av en bil.

Jag är av den åsikten att om vi inte hade haft Gertrude Stein hade vi inte haft Jon Voss. Men jag kan ha fel. Om ingen hade uppfunnit hjulet så hade någon säkert hittat på det, bara lite senare. Och antagligen tagit patent.

Gertrude Stein skrev saker som ”En ros är en ros är en ros”, men hon skrev också saker som:

”Pigeons on the grass alas.
Pigeons on the grass alas.
Short longer grass short longer longer shorter yellow grass.
Pigeons large pigeons on the shorter longer yellow grass alas pigeons on the grass.”

Jon Fosse står liksom på Gertrude Steins axlar, men där hon är ganska påfrestande med sitt repeterande, är han poetisk, suggestiv, hypnotisk. Hans stil är mer:

”Du sa-”

”Vad sa jag?”

”Du sa, igår-”

”Igår, vad sa jag?”

”Igår, du sa-”

”Ja, ja, igår, jag sa?”

Hornstullshaggorna hade helt fel, det blir inga långa tystnader. Tvärtom. Det finns knappt några tystnader alls. Till och med de naturliga avbrotten känns bortbantade, och det ger en lite overklig stämning, som om det är nåt skumt på gång. Spelstilen blir liksom både naturalistisk och förhöjd. 

Vi sitter runt ett stort konferensbord, som har blivit en båt, och vi är helt förtrollade. Det handlar om det svarta, det otäcka, okända. Det handlar om det vackra, onåbara. Det handlar om verkliga känslor, och om sånt vi inte förstår. Långsamt, som i en slags verbal ringdans, lindas handlingen upp, som när man tar av ett bandage: varv efter varv tills man plötsligt bara har såret. Är det varigt och inflammerat, eller läker det som det ska?

Det är över och vi är omskakade och upplyfta. Jag sitter kvar, vill inte gå. Bohemiska Blanche sitter också kvar. Jag känner hennes blick. Jag bestämmer mej för att möta den.

”Jag älskar Jon Fosse,” säger hon. 

Och plötsligt förstår jag henne.


Gillade du det här kanske du gillar 

Stenar i Fickan
Välkommen Hem - Fragment Från Kriminalvården
Nattvarden
Fåglar 

Vanlig biljett. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 2565 + 200 = 2765:-

SALOME, av Richard Strauss, text Hedwig Lachmann efter Oscar Wilde, Regi Sofia Jupiter, Scenografi Lars Åke Thessman, Kostym Maria Geber, Ljus Linus Fellbom, Koreografi Roger Lybeck,

FÖRESTÄLLNING 95 2013

Detta var ett öppet genrep, så det var vi och några hundra pensionärer som stod i snålblåsten utanför Kungliga Operan, redo att döda eller dödas. I alla fall kändes det så, pensionärer har vassa armbågar. Jag tror att dom får det av att hela tiden tro att dom blir förfördelade. Kanske blir dom det, vad vet jag, man lär så länge man lever.

Portarna slogs upp, och vi stormade in, knuffande halta och lytta till höger och vänster. Vår plan var att sikta in oss på mitten av rad fyra parkett, men från var sitt håll. På så sätt skulle den andre nå fram om den förste skulle falla undan på vägen. 

Jag vet inte om man kan kalla det en vinst om man inte möter något motstånd? Vi nådda båda vårt mål och satte oss lugnt ner att vänta. I en timme. Visste du att dom på innertaket på Operan har målat dit en liten amorin som har ritningen över Operan i handen? 

Ljuset går upp på en Versace-inredd futuriskt glasväggsvilla i en karg öken. Det pågår en fest...

Salome är en riktig rysare. Den är en riktigt rysare som pjäs, och den är mer ryslig som Opera. Den är så ryslig att jag knappt märkte att dom sjöng. Marianne Ekelöf är den ultimata Herodias, jag både vill och vågar inte gå på fest med henne. Det är en fantastisk scenografi av Lars Åke Thessman, och Nina Stemme är ett jävla fenomen. När hon i slutet får halsen avskuren, efter att ha blivit nedsprutad, tilltufsad och insmord med färg inser man plötsligt att hon har sjungit hela jävla tiden. Det är vackert, otäckt och beroendeframkallande. 

Det finns två aber. Men dom är bara två. 

Aber ett: Salomes klänning. Hon ska föreställa en mycket ung kvinna, och jag förstår för att kunna sjunga Salome kan man inte vara en ung kvinna, för som ung kvinna kan man inte ha hunnit ta så många sånglektioner som det krävs för att man ska kunna sjunga Salome. Det förstår jag. Men Maria Geber har satt på Nina Stemme en hellång ärmlös klänning i stelt silvertyg, med ett enda brett axelband. Den gör henne varken yngre eller speciellt fascinerande. Speciellt inte som regissören Sofia Jupither har anställt tre livs levande barbiedockor att spela slavinnor. Om jag var elak skulle jag kunna säga att hon ibland ser ut som Rachel Roberts som Miss Casswell a.k.a. Delia Darrow i Tjejen som visste för mycket, i den där scenen där hon slåss med Goldie Hawns granne, innan han kastar ner henne i flygeln och säger ”She was one tough old mama...”. Men så elak är jag inte. 

Aber två. De sju slöjornas dans. Här har Sofia Jupither bytt ut det mot ett slags gangbang. De manliga gästerna på festen förgriper sej på och förnedrar Salome, och jag vet inte vad jag tycker om det. Å ena sidan låter Salome sej förnedras för att få det hon vill, så på något sätt vinner hon, men å andra sidan väljer Sofia Jupither att istället för att låta Salome dansa att låta sej förnedras. Det är något av  ”Den som sej i leken ger” över det hela, men med tanken på våldtäktsdebatten så vet jag verkligen inte vad jag tycker. Eller vad jag borde tycka. En kvinna tycker inte att det är så hemskt att bli våldtagen om hon får något hon verkligen vill ha?

Jag rekommenderar inte den här föreställningen - jag proklamerar den!