På scen: Ejke Blomberg, EmmaLina Blomberg, Gry Lutteman, Daniel Brandel, Jacob Netterberg, Malva Larden, Nina Söderberg, Emilie Stridh, Emma Stolt, Föreställningsass: Emma Stolt, Linnea Kelkkanen, Katharina Solberg, Ljud/ljus/teknik: Oskar Kaarle, Jonatan Grinde, Ludvig Persson med assistenter Adam Solberg, Linnea Kelkkanen, Kostymtillverkning: Emma Stolt, Gry Lutteman, EmmaLina Blomberg och AnnaCarin Blomberg, Koreograf: EmmaLina Blomberg, Sångcoach: Daniel Brandel, Regiassistent: Ejke Blomberg, Regissör, manusförfattare, producent, konstnärlig ledare, kostymör, scenograf, rekvisitör, hår/smink/ljud/ljus-”designare” mm: AnnaCarin Blomberg
Tonight was just great, she taught us the sign for peace
Now she's made us some popcorn
We've turned out the lights and we're watching movies
I don't understand and she tries to explain
How a spaceship is riding through somebody's brain
And there's blood and guts and
She's the best one that we've ever had
She sits on her hair and she's tall as my dad
And she tie dyed my shirt and she pierced her own ear
And it's peace, man, cool, yeah, the babysitter's here
THE BABYSITTER’S HERE
Av Dar Williams
Det ligger en liten hälsokostbutik upp på Gullmarsplan, precis vid hörnet mellan torget och utgången från tunnelbanan, och inne i affären ligger en liten restaurang, med juicer och sallader och sånt.
Jag vet inte hur jag visste att den fanns där, det är inte ett område jag brukar hänga i, men det måste ha varit någon gång i våras, inför något slags uppträdande på Kulturama, nere i Sjöstaden, som jag och min kompis Malvolio Morrhår bestämt att vi skulle träffas vid t-banan här, för att sen promenera ner tillsammans, och det måste varit då som jag noterat att den här butiken verkade intressant.
Det är där vi ska träffas, jag och min kompis Malviolio Morrhår. Inte för ännu en konsert eller uppspel på Kulturama, för dom har stängt för sommaren.
Nej, vi ska åka buss.
Jag är som vanligt tidig, och medan jag väntar går jag runt uppe på torget och lyssnar jag på en podcast, Stil i P1. Det handlar om Anna May Wong och om den svenska, nu glömda skådespelaren Warner Oland, mest känd för att ha spelat Charlie Chan, japp, på den tiden ansåg man det mer passande att en svensk spelade kines än att ge den äkta varan ett så betydelsefullt jobb, och trots att det är en av mina favoritprogram har jag börjat störa mej på vissa reportrars affekterade sätt att läsa. Dom tar för många andetag, tycker jag. Typ:
”Jag står här på (ANDETAG) Gullmarsplan, och väntar på min kompis (ANDETAG) Malvolio Morrhår. Solen (ANDETAG) skiner, och massor av (ANDETAG) människor trängs här på (ANDETAG) torget.”
Det börjar gränsa till lite outhärdligt att lyssna på. Jag antar att alla vill att det ska märkas att det är just dom som läser, att deras insats är lite speciell, men det blir lite jobbigt när man faktiskt inte bryr sej om vem som läser, utan bara är intresserad av vad dom läser. För det dom läser är intressant. Hur dom läser är inte det.
Du vet hur man, när man är utomlands, vet att man är utomlands bara genom att se hur man håller efter gator och torg? Hur man blir lite snopen att man New York har så stora hål i asfalten, och hur mycket skräp det ligger på vissa gator i London? Lite så känns det här; som om man är utomlands. Det är smutigt och sjabbigt, söndrigt och slitet. Lite som Sveriges Nya Sjukvård, tänker jag. Men det är klart, nu när vi har sålt ut allt som går att sälja och inte vill höja skatten, kan vi vänta oss annat?
När Malvolio kommer sätter vi oss på Hälsokostens uteservering. Jag beställer en kaffe och en smarrig sallad, och han lyxar till det med en rödbetsjuice.
Det är vansinnigt roligt att sitta här. Gullmarplan har blivit en ny favoritplats för mej. Att bara sitta här och se alla människor gå förbi, alla möjliga slags människor, är fruktansvärt underhållande, och det känns för en gångs skull som om vi lever i en metropol, och ingen liten smådamm med New York-komplex.
Malvolio, som vet vad vi ska se, men inte vart vi ska åka, blir lite snopen när jag säger att vi ska ta bussen till Tyresö Centrum. Jag antar att han trodde att dom spelade någonstans här i kvarteren. Det känns lite som om han inte hade hängt på om han vetat att vi måste sitta på en buss i typ en kvart.
Visst är det väl så att vissa dagar är alla bara fula, och andra dagar är det precis tvärtom? På bussen trängs en himla massa läckerheter, och Malvolio och jag diskuterar om det finns något i vattnet här utanför stan, eller som det helt enkelt bara är så att sommaren äntligen är här, med allt vad en solbränna och ett leende kan medföra.
Vi är några stycken nördar, som dyker upp på sånt här. Några teaternördar, några musikalnördar, och några som kanske mer är kulturnördar.
Kommer du ihåg sista avsnittet på första säsongen av Heroes, där alla mutanterna med superkrafter samlades på ett torg för att rädda världen?
”Save the Chearleader - save the world” och allt det där?
Det här är precis så, fast inte alls, på något sätt. Vi är bara ett gänga nördar som samlas på ett torg, utan att någon egentligen visste att vi alla skulle komma hit, vilket kanske knappt kan defininerars som en superkraft, eller?
Först blir jag och Malvolio överfallna av Jennie Blåtå och Hennes Tjej, när vi sitter inne i centrumet och käkar glass, och sen, ute på torget framför biografen, droppar dom in, en efter en: Långskånken, Miss Austen, och till slut: Eksjö-Maja. På håll ser vi nog ut som en grupp med lite speciella behov.
Jag var här förra året, och såg Teater Najkits Det Var En Gång - The Musical, med i stort sett samma gäng, och på samma ställe, Biograf Forellen. Till skillnad från många andra biografer som gjorts om till teatrar känns den här nästan mer som en teater än en biograf, och jag undrar lite om det finns fler såna här utmärkta lokaler utanför stan.
Föreställningen är gratis, vilket jag inte blir riktigt klok på, speciellt när det börjar och jag ser hur mycket tid och pengar som måste lagts ner på det hela. Bara kostymerna, där alla har flera byten, måste ha kostat mer än vad många grupper har råd att lägga. Och att man har sytt upp dom, har lagt ner tid på design och detaljer, är mycket imponerande. Hur lätt hade det inte varit att köpa något på myrorna, eller rotat runt lite i varandras garderober, och kommit fram med något som kanske inte varit helt bra, men kanske ganska okej. Här finns hattar och västar och lösnäsor, och jag skickar en tanke till den - om någon - bakom scenen som ska försöka hålla ordning på allt.
Ambitionen är nästan löjligt hög för något som bara körs några gånger i en biograf en bra bit från stan. Eller kanske är det så att man planerar en fortsättning?
Jag hade väntat mej en slags konsert, där de olika Disneyfigurerna blev presenterade och kom ut och sjöng sin sång:
”Här kommer Per-Aston Kohldohlm, som ska sjunga en sång från Prinsessan och Grodan, och här kommer Albertina Mullinutt som ska föreställa Belle. Och här kommer Simba. Och vem tror ni det här är, alla barn?”
Det här är inte alls så. För det första är det inte alls sockersött. Inte alls. Om detta vore en påse lördagsgodis så vore den visserligen, rosa, eller glittrig, eller täckt med tecknade figuren, men den vore gjord av kravmärkt, återvunnet papper. Och godis inuti vore valt med omsorg och eftertanke. Ekologiskt och svanenmärkt, men om det är hemmagjort så är det i såna fall gjort av en konditor. Det här är inte nånting nyttigt som smakar som om det i första hand vore nyttigt.
Den mycket skicklige, rolige och lite galne konferencierns försöker inte någonstans ta en enkel poäng, eller göra sej rolig över något på det där elaka, ironiska, lätta sättet. Han tar ansvar för publiken, men också för det han säger, så att ingen kan omtolkas eller snedvridas av barnen. Här skrattar man inte åt något.
Det hela är liksom en slags revy, där olika nummer ur olika Disneyfilmer presenteras, men i ett slags underhållande virrvarr, utan en röd tråd. Ibland avbryts en sång, och sångaren skickas ut, eftersom man bestämt att man inte skulle göra just det numret. Det är mycket roligt, och många galna infall. Man håller sej till den senare filmerna, eller i alla fall, det som jag anser vara de senare filmerna, från Lejonkungen och Skönheten och Odjuret fram till Trassel och Frost.
Scenografin, där en byggnadsställning täcker en stor del av scenen, och får bland annat föreställa borgen i Frost och klipporna i Lejonkungen, och möjliggör spel på två plan, är också ambitiös, med soffor och stolar och bord, men det mest imponerande är kanske all rekvisita. Baguetter och korgar och svärd och böcker. Och det var bara i öppningsnumret.
Jag tänker inte ge mej på att gissa hur gamla skådisarna är, men dom är unga, vilket gör det ännu mer imponerade hur scensäkra dom känns. Det är inte alls som om den här föreställningen nyligen hade premiär, utan det känns som om man har turnerat runt om vi Sverige med den, i allt från arenor till höloft.
Många av dom är duktiga sångare, men det är inte där gruppens styrka ligger. Den ligger i skådespeleriet. Det här är mer skådisar som sjunger än sångare som försöker spela teater. Man är koncentrerad på att förmedla, att berätta, att underhålla och entusiasmera, och det är väldigt uppfriskande att se någon som kanske inte nödvändigtvis tar rätt ton, men som till skillnad mot många andra är helt inställd på att få publiken att känna något.
Efteråt funderar jag på vad den här gruppen borde göra härnäst. Eller, borde och borde, vad dom skulle kunna göra härnäst. Något egetskrivet, tänker jag, och baserar min åsikt på mellansnacket, som jag tyckte var mycket bra. Vad sägs om en slags Mamma Mia för ungdomar eller barn? Alltså: att norpa en massa redan existerande låtar och skriva ihop en föreställning om det? Eller, varför inte göra något där man inte behöver sjunga? Vad sägs om sagor på vers eller på rap?
Det finns i alla fall en sån väldig potential i den här gruppen, både på och bakom scenen, och det ska bli mycket intressant att se vad nästa steg blir.
I bussen hem upptäcker Malvolio att han har glömt sin keps på teatern.
”Let it go,” säger jag.
”Men den var från Amsterdam!” gnäller han.
”Let it go, let it go,” tröstar jag. ”Turn away and slam the door”
”Kanske kan du ringa till teatern och se om någon har hittat den?” föreslår Jennie Blåtå.
”I don't care, what they're going to say” fortsätter jag.
Någon annan föreslår att han ska ringa Långskånken, som har stannat kvar, och Malvolio börjar leta nummer i sin telefon.
Jag vänder mej mot fönstret, och den soliga försommaren som skenar förbi därutanför, och sjunger, tyst för mej själv:
”Let the storm rage on.
The cold never bothered me anyway…”
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3425:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
SAGOR OM KÄRLEK, med Operastudion på Årsta Teater:
Jag tror att smilbanden - hos mej i alla fall - sitter fästa bak i nacken, för jag efter föreställningen har jag träningsvärk under bakhuvudet, och jag önskar att man hade gjort en trekamerainspelning av föreställningen, för jag är medveten om en himla massa underbart som knappt hann sjunka in, eftersom det hela tiden kom något nytt. Det här är något som borde sättas upp igen, att ses av fler.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/sagor-om-karlek-arsta-teater.html
DEN GIRIGE på Dramaten:
"Jag kände för ett drama på vers, med rim och fladdrande solfjädrar. Jag kände för svepande klänningar, uppnosiga pigor och lurade äkta män. Nån slags blandning av commedia del’arte, kasperteater och en spring-i-dörrarna-fars. Nånting mustigt och lustigt. Det är inte det här. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/den-girige-pa-dramaten-forestallning-81.html
ATT DÖDA ETT TIVOLI, på Boulevardteatern:
"Ibland, speciellt vid elevuppspel, brukar jag sitta och irritera mej på att skådespelarna vankar av och an, att man förflyttar sej utan mål och mening, och jag blir lite småsur att ingen pedagog har sagt till dom att istället för att ”Stå inte bara där - gör något!” så borde dom ”Gör inte bara nåt - stå där!”
Så är det väldigt sällan på Boulevardteaterns Teaterskola. Jag kan tänka mej att det har att göra att en så stor del av deras undervisning - det verkar i alla fall så när man ser det färdiga resultatet - är grundad i mimskådespeleri. Det finns en fysisk exakthet, en säkerhet som är mycket behaglig för åskådaren, och det ger också deras föreställningar en slags skön, fantasifull gränslöshet. Mim har liksom inga begränsningar. "
Låter det intressant? Här är resten:
