Manus och regi: Rikard Bergqvist
Musikaliskt ansvarig: Kristofer Nergårdh
Scenografi: Mats Sahlström
Ljusdesign: Raimo Nyman och Per Hörding
Koreografi: Annika Lindqvist
Kostymdesign: Jonna Bergelin
Mask och Perukdesign: Helene Norberg
Ljuddesign: Jacob Julin och Pär Gardenkrans
Videodesign: Johannes Ferm Winkler
Rollista:
Beata Ernman: Edith Piaf
Malena Ernman: Edith Piaf
Björn Kjellman: Louis Leplée, Raymond Asso, Jean Cocteau, Jacques Pills mfl.
I övriga roller:
Anna Thiam, Jesper Sjöberg, Fredrik Wentzel, Pontus Wonkavaara, Caroline Gustafsson, Lisa Stadell, Nikola Stankovic och Veronika Wallentin
Orkester under ledning av Kristofer Nergårdh
Jag blev glatt överraskad av den här föreställningen. Jag hade förväntat mej något inte fullt så välpolerat, väloljat och väl framfört.
MATS SAHLSTRÖMS SCENOGRAFI, och hur den används, är en mycket stor del av nöjet. Bakom scenen måste de slita som djur. Och även på scenen, där bytena görs av ensemblen. Och egentligen är det ganska enkelt: en rund cirkel, uppvinklad lite mot publiken, är en mindre scen på scenen, och ur den kommer ofta en hiss upp, men varje gång är den totalt annorlunda; den kan vara ett rum, som man går in i, eller en bar som man står lutad mot, eller en säng som man ligger på. Alla övergångar är underbart välrepeterade, och det är ett nöje att inte se hur saker och ting flyger in och ut. Jag vet inte om KOREOGRAFEN Annika Lindqvist varit inblandad i lösningarna, men det går som en dans.
BJÖRN KJELLMAN som gör ALLA större herr-roller får ta till hela sitt persongalleri, och flera gånger är han så förändrad att jag inte känner igenom honom. Rikard Bergkvist manus är allt annat än sentimentalt, men ibland önskar jag att man hade kunnat stanna upp och låta Björn Kjellman få beröra oss.
Men det är ENSEMBLEN som är den verkligt stora nöjet. De gör ett hästjobb. De ränner ut och in, byter kläder, peruker och personligheter, och de många gånger de får något att bita i visar de att de vet hur man levererar en replik. Till skillnad mot många andra regissörer som låter ensemblen driva omkring sysslolösa och i största allmänhet känns det här som om alla ha fått mycket specifika uppgifter. De får synas. Ta ut svängarna. Briljera.
Jag vill också nämna Anna Thiam som bland annat spelar Ediths mamma. En underbar liten masterclass från ung, levnadsglad kvinna till nedbruten morfinist. Skör. Bräcklig.
REGIN är underbar, begåvad, infallsrik och full av teater. Man har aldrig tråkigt på en föreställningen regisserad av Rikard Bergqvist, men det här är nog något av det bästa han har gjort. Det finns en lekfullhet, en exakthet, en tydlighet. Jag känner mej trygg, men utmanad. Detta är en föreställning jag vill se igen.
Jag skulle önska att MANUSET hade en tes: en åsikt, en synpunkt, nåt den ville säga. En sentens. Även om det är så enkla påstående som "Kärleken är det enda som är värt att leva för" eller "en konstnär ger sitt liv för sin konst". Nåt som håller ihop, något man försöker bevisa, genom att berätta om Edith Piaf. Jag vill att man ska säga något mer, något större. När hon dör vil jag att man ska ha sagt något mer om hennes liv än hur hon levde det.
Huvudrollen spelas av Malena Erdman och hennes dotter Beata, som äldre och yngre Edith. Jag gjorde inte någon analys om varför rollen har delats upp. Jag vet inte om det håller för en djupare dykning. Jag hade förstått om den äldre Piaf - som död - pratar med publiken, och den yngre Piaf lever livet. Nu berättar istället den äldre Piaf för den yngre, och för mej blir det lite som när Harry Potter åker tillbaka i tiden. Om du kom tillbaka och berättade för dej själv, skulle du inte minnas det när du blev äldre? Bäst att inte gräva i det.
Malena och Beata har valt att inte sjunga som Piaf, och det är ett smart val. Det pratas så mycket om hennes fantastiska röst att det vore omöjligt att börja imitera. Man har också valt att inte gör Piaf svag och skör. Speciellt som ung - i svarta, tunga kängor - känns hon mer som något från ett sånt där tjejgäng som får mej att byta tunnelbanevagn. Deras Piaf är tuff och kaxig, tar för sej drar vidare.
'
Till sist: Det behövs en paus. I en så här fragmentarisk berättad föreställningen behöver man ha en stund då man bara får smälta, nu känns det som om man inte orkar hela vägen. Nånstans på dödsbädden börjar jag gäspa. Inte för att jag har tråkigt, jag orkar bara inte.
Tyvärr är föreställningen bara 1.45, vilket gör det lite svårt att spränga in en paus. Vad jag vet är att folk kommer att börja spring på toaletten, och då måste en hel rad resa sej för att släppa ut dom. Prostatapensionärerna sprang en halvmara när jag var där.
Det är intressant att en förställning om någon så sentimental som Piaf kan vara så totalt avsaknad av sentimentalitet. Jag gillar det. Det blir intressant.
