Visar inlägg med etikett Teater7. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Teater7. Visa alla inlägg

torsdag 27 juli 2017

ETT SKAMLÖST FÖRFARANDE, teater7, Vinterviken, föreställning 43, 15/7 2017


Manus och regi: Micke Klingvall, Kostym: Amanda Jalmberger, Skådespelare: Amanda Jalmberger, Ola Wallinder, Simon Varchi och Amanda Arvidsson

Den här sommaren verkat det ha vilat en meteorologisk förbannelse över mej. Så fort jag sticker näsan utanför ytterdörren så går solen i moln. Det kan ha varit strålande väder hela förmiddagen, men så fort jag packat en rygga med lite solningsattiraljer och börjar trampa, så kommer nimbustratusmolnen drivande över himlen, som när dom på film drar ett lakan över ett lik. Det är bara att vända och gå in igen. 
Just den här dagen verkade vädret lite osäkert på vad jag skulle ta mej till. Den var inte säker på om jag var ute och cyklade för att lägga mej och sola, eller om jag var på väg någonstans där ett soligt väder kunde irritera, som ett gym eller ett restaurangbesök, så den rev runt lite hotande med några rökiga cirrusmoln, och några rejäla duniga cumulusmoln, men aldrig så nära solen att de skuggade. Dagen verkade vänta på vad jag skulle ta mej till. 
Några dagar tidigare hade jag upptäckt Todrick Halls Straight Outta Oz, och blivit helt besatt, och nu, när jag cyklade till Vinterviken Trädgård spelade jag låten Low, om och om igen. Man hinner med en himla massa gånger, för det är längre än man tror. 
Vädret velade fortfarande när jag kom fram, låste fast min cykel och ställde mej i kafékön. Jag är inte hungrig, men det känns som om jag borde köpa något, jag antar att samarbetet mellan teatern och trädgården bygger på att publiken ska medföra försäljning. Det blir en läsk utan bubblor, en Raberberdrik från Søbogaard. Kvinnan i kassan varnar mej för att den inte är kolsyrad, och trots att jag inte förstår varför man inte skulle vilja att allt man dricker är mousserande, så smakar det mums. Rabarebersaft på flaska, liksom.

Som vanligt är jag ute i god tid, så jag dräller runt i trädgården, instragrammar foton på getingar i lavendelstånden, och lägger ut en instragramstory om var jag är och vad jag gör. Och så lyssnar jag en sista gång på Low, innan det är dags att plocka upp biljetten och gå och sätta sej.

Jag var här förra året, på samma plats, för att se samma grupp spela samma slags teater, men i år, förstås, är det en annan pjäs, och några nya skådisar. Även den här gången sitter vi borta vid den lilla dansbanelika scenen, på smala träbänkar, under ett vitt tygtak som skyddar både mot sol och regn. 
En av skådisarna, en ung man i julröda kläder, en tjock svart mantel och en fez står vid ingången och tar emot biljetter. Vädret, som verkar ha förstått att jag inte tänker sola, bestämmer sej för att bränna på, och det är plötsligt väldigt varmt. Jag har shorts, men det måste vara hur varm som helst för biljettkillen. För att inte tala om de andra, som gömmer sej bakom scenen i tjocka lång klänningar, vitsminskningar och peruker. 

Commedia dell’arte betyder i översättning De Proffessionellas Teater, och är alltså den första teatern med yrkesarbetande skådisar. Konstformen, som uppstod i Italien under 1500-talet, var den första västerländska teaterformen som tillät kvinnor på scenen. Vanligtvis höll man sej med en trupp om tio personer; två äldre män, fyra förälskade ungdomar, två tjänare, en kapten och en tjänarinna. 
Här håller man sej till fyra skådisar, där vissa dubblerar i roller, men också som musikanter: när man inte har några sceniska uppgifter smyger man ner från scenen, sätter sej vid ett litet trumset på höger scensida och ackompanjerar och kommenterar spelet genom att slå på tummor och blåsa i tutor så fort någon får en tung bok i huvudet, eller en smäll i nyllet. 

Det handlar om Leandro och Isabella, ett ungt par som vill gift sej, men hennes pappa, den kulinariskt intresserade Il Dottore, övertalas av sin tjänare Pedrolino att istället gifta bort henne med den gamle, förmögne men snåle Pantalone. 
Vissa roller, som sed, bär traditionella masker, medan andra har en stiliserad sminkning. De historiska kostymerna, precis som förra året, är väldigt snygga, och känns fantastiskt påkostade, medan scenografin är enkel; en rosa, uppspänd backdrop som ger möjlighet till entre från höger eller vänster sida.

Detta är något så ovanligt som en nyskriven commedia dell’arte-föreställning. Intrigen är inte direkt ovanlig, men det är inte för att få se vad som berättas som man tittar på commedia dell’arte, det är hur det berättas. 
Den här typen av teater har ofta en ganska enkel premiss, eller handling, som alltid har att göra med ganska basala teman: sex, kärlek, avundsjuka, ofta avbrutna av lazzi, välrepeterade komiska rutiner, som till exempel här; det älskade paret tappar bort varandra och den ena springer bakom backdrop-tygets högra sida för att leta efter den andra, samtidigt som den andra kommer in på scenen från den vänstra sidan. En slags avancerad titt-tut, liksom. Man har också en fäktningsscen på tre personer, och en misslyckad självmordsscen mellan två personer, komplett med snara och allt.
Men den här teaterformen, mer än någon annan, bygger på publikkontakt och improvisation, och som publik måste jag säga att vi var både för få och för försynta. Jag satt längst fram, ensam på min bänkrad, och de gånger man riktade sej mot mej med en fråga, flinade jag mest, som en välvillig turist med dåliga språkkunskaper. 
Det är en trevlig föreställningen, nånstans mellan gatuteater, barnföreställning, clowneri och buskis, och det känns som om det här är ett slags övergångsverk, på väg mot något intressant. Den ganska föråldrade och förenklade handlingen, och de fasta, ärketypiska rollerna, är på väg att rubbas, och det ska bli intressant att se om man kan närma sej ett mer modernt, relevant berättande, med nya berättelser och nya karaktärer, utan att offra konstformen i sej, lite som en modern ballett på klassisk grund. 
Mot slutet, till exempel, visar det sej att Il Capitano inte önskar gifta sej med Isabella, utan är förälskad i Pedrolino, och ger sej ut för att leta efter honom. Tyvärr spelas båda rollerna av samma skådespelare, så man lyckas inte få till något romantiskt möte mellan de två männen, men det hade varit väldigt intressant om de hade försökt, kanske genom dubbleringar eller andra illusioner, för nu känner man sej lite lurad på en situation som verkar omöjlig, men lovande, men sen inte fullföljs. 

När jag cykler hem, under en sol som flörtigt tittar fram bakom mulliga, massiva moln, försöker jag tänka ut titlar till kommande, mer moderna  commedia-föreställningar. Vad sägs om Prideparaden som Gick Vilse, Förstahandskontraktet, Subban som Vägrade Sopsortera och Hela Sveriges Hester Hansson - Historien om en Idoldeltagares Uppgång och Fall?


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DET BLÅSER PÅ MÅNEN, på Dramaten: 

Mormor och morfar bodde högst upp i sitt hotell, i en slags svit. När jag var liten och sov över somnade jag i mormors säng i ett rum, och vaknade i min egen spjälsäng i ett annat rum. Hur gammal kunde jag ha varit? Fyra? Fem? Liten nog att någon av dom orkade lyfta upp mej och lägga mej i min egen säng, när jag somnat. Vem bar bort mej? Var hon tillräckligt stark, eller kom han över och lyfte upp och lade ner mej?


ENLEVERINGEN, av Kamraterna, på Årsta Teater: 

"Det visar sej att det finns en anledning till att jag sitter hemma och skriver på en blogg medan andra uträttar konstnärliga stordåd. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat komma fram till ett så originellt men samtidigt gediget och grundat sätt att se verket.
Man har kastat bort det turkiska, det exotiska, det konstruerade, det konstgjorda, och istället skapat något rejält genialt, och skrämmande verkligt: 
Handlingen utspelar sej inte i ett land långt borta, utan allt sker ganska nära där du bor, i trädgården till en av villorna i närheten, närmare bestämt några meter under marken: Konstanze har blivit en bunkerbrud."


FLAGGAN I TOPP, ett genrep på Turteatern:

I pausen bjuder man oss, genrepspubliken, på saft och kakor i foajén, och jag och min kompis Lady Lake går och ställer oss utanför teatern, i solen, och smaskar och smuttar, lite tagna. Eller betagna kanske man ska säga. Charmade. Smått förförda och ganska matta. Jag har skrattat så att jag har ont i det där muskelfästet bak i nacken, där jag antar att mungipornas muskler är fästade. 
Lady Lake har fått en ny idol.
”Vem är hon?” frågar hon, nästan lite andäktigt.

”Jeanette Capocci,” svarar jag, för jag vet precis vem hon menar.


#ettskamlöstförfarande #vinterviken #commediadellarte #utomhusteater #Stockholm #teater7
Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , ,

tisdag 9 augusti 2016

DET PÅTVINGADE ÄKTENSKAPET, av Moliere med Teater7, i Vinterviken, föreställning 66, 23/7 2016.

REGI Micke Klingvall, MED Amanda Jalmberger, Ola Wallinder och Per Christian Mollan, MUSIK Anders Ny, MASK Roar Birkelund Sørli

You've gotta have heart
All you really need is heart
When the odds are sayin' you'll never win
That's when the grin should start
You've gotta have hope
Mustn't sit around and mope
Nothin's half as bad as it may appear
Wait'll next year and hope
When your luck is battin' zero
Get your chin up off the floor
Mister you can be a hero
You can open any door, there's nothin' to it but to do it
You've gotta have heart
Miles 'n miles n' miles of heart
Oh, it's fine to be a genius of course
But keep that old horse
Before the cart
First you've gotta have heart



Heart 
ur DAMN YANKEES
Musik: Richard Adler
Text: Jerry Ross


Det var inte vad hon sa, inte själv orden i sej: ”Nej, jag vill inte ha nån äppelkaka, sluta fråga mej!”, utan hur hon sa dom: Med totalt, oförfalskat hat. Jag tror att vi hoppade till allihop, både vi i kön och dom bakom disken. Jag, som nästan hade kommit fram till vad jag skulle beställa, tappade bort mej, och fick börja om igen. Skulle jag ta fikonkakan, eller något mer paj-aktigt?
Och, nej, hon var inte en tonårig dotter som gjorde ett utspel mot nån av sina föräldrar, för att testa gränserna. Detta var en vuxen kvinna, som du och jag, om vi inte definierade oss som män.
Är det inte konstigt att vissa par behandlar varandra på ett sånt respektlöst, hätskt, inhumant sätt som dom aldrig skulle bemöta någon annan? Om nån av mina vänner hade betett sej sådär mot mej så tror jag inte att jag hade kunnat umgås med den personen igen, hur mycket han eller hon bad om ursäkt, för själva hatet, ilskan, skulle skrämma mej, och här stod ett par bortåt 40-år, han med en treårig son på armen, och hon med en yngre, svårdefinierad unge i famnen, och hon behandlade honom på ett sätt som skulle fått mej att ringa djurskyddsföreningen, om han vore en hund. Det var inte det att han lät sej hunsas, för jag antar att han var van, det är hur hon kunde tillåta sej att behandla en annan person, en annan varelse, på ett så respektlöst sätt. Om jag hade så mycket ilska, så mycket hat och avsky i mej så tror jag att jag hade gått till någon slags psykolog, för det skulle ju kunna sluta hur som helst. 
Allt han hade gjort var att fråga henne om hon ville ha äppelkaka.

Jag står i kön till Vintervikens trädgårdscafé. Det är söndag, solen skiner, men några fantastiska, nästan filmiskt mörka regnmoln kommer tumlande inifrån Stan. Det ligger åska i luften. En liten monsun och en rejäl urladdning vore välkommen. Min skjorta klibbar på min rygg, svettig efter cykelturen hit ut. 
Min kompis Patti-Li och jag har bestämt oss för att besöka ett museum i månaden, så tidigare på dagen hade vi varit i Riddarholmskyrkan. Han hade aldrig varit där tidigare, men jag var där förra sommaren och såg en föreställning, CAROLUS REX. Nej, vänta, det var nog förr-förra sommaren? I alla fall kan man säga att jag har varit där, men inte riktigt där, eftersom kyrkan liksom var inklädd, eller utklädd. Vilket den varit ganska ofta, visade det sej på vår guidade tur. Varenda gång någon begravts där - och det är mest kungar - så har man klätt in kyrkorummet på det mest fantastiska sätt. Vi såg förskönande bilder av begravningar och det var helt klart svårt att känna igen interiörer. 
Men kyrkan är helt värt värd ett besök. Den invigdes 1300. Det är 716 år sen. Det gör den till en av Stockholms äldsta byggnader.

Jag tror att det allt annat än kärleksfulla paret framför mej i kön har gjort mej lite stirrig, för när jag beställer en kaffe och sätter ner min utvalda fikonkaka, så frågar kassörskan, angående min kaka:
”Grädde till det?”
Men det enda jag hör är:
”Helvete.” Så jag vet inte vad jag ska svara. Det är inte förrän hon upprepar frågan som jag fattar vad hon menar, tackar nej, betalar, plockar upp min bricka och letar mej bort till scenen. På vägen dit går jag förbi dom igen, paret med ungarna. Jag hör honom säga, lite sådär konservant:
”Det ser ut att bli regn.”
Hon svarar något, men jag är för långt bort för att höra vad. Men jag hör hennes ton. Den påminner mej lite om om Pazuzu, du vet, den där demonen som besatte Linda Blair i Exorcisten? 

Längst bort i parken, där kafeborden tagit slut och en gräsmatta tagit över,  står en slags dansbana, med en upphöjd, övertäckt scen, lite som ett orkesterpodium. Man har spänt ett vitt tyg över dansgolvet och ställt ut några bänkar. Vi är inte många som har hittat hit, den här söndagen. Kanske tjugo, om man räknar de barn som är så små att dom ligger i vagn. Jag sätter mej nästan längst fram. Scenen är hög, så man ser bra var man än sitter. 

Det är inte en av Moliéres bästa pjäser, och därför extra kul att se, för jag antar att jag nog inte kommer att få se den sättas upp igen. Det handlar om Sganarelle, en äldre man som vill gifta sej med Dorimene, en ung kvinna som redan har en älskare, och som tar honom för pengarna. När den giftassugne mannen upptäcker att han kanske inte är så sugen längre, och försöker ta sej ur det hela, upptäcker han att han är fast i en fälla.

Barock-kostymerna är fantastiskt fina, och en stor del av behållningen, eftersom scenografin är mycket enkel: en vinröd backdrop med utskurna hål. Man är bara tre personer på scenen, vilket gör att mannen och kvinnan som inte spelar Sganarelle måste göra en massa dubbleringar. Man försvinner ut bakom den vindröda fonden, byter i några fall till och med kläder, tar på sej en en mask, och lägger sej till med en grov personlighet.
Molière har nämligen sina rötter i den italienska commedia dell’arte, en teaterform som ligger till grunden för lustspel, farser, cirkus och varieté, och som nästan liknar dockteater i sin enkelhet, vad gäller handling. Man har en fast uppsättning arketyper, ofta med masker eller halvmasker, som den manliga Harlekin, en slags kvicktänkt och intrigerande clown, hans flickvän Colombina, gubben Pantalone, det pratglada matvraket Il Dottore, och den fula Pasquela. 

Ibland är det väldigt skickligt, och roligt, men eftersom vi är en ganska liten skara är det svårt att riktigt få igång oss. Den här typen av produktioner bygger på att aktörerna får tillbaka energi från publiken, och vi är inga kraftverk den här dagen. Eftersom spelet också är riktat utåt, lite som operasångare framför arior, så får man heller inget samspel mellan skådisarna, så dom får heller ingen energi av varandra.
Föreställningen är hårt karaktärsdriven, och dom är grovt yxade, och ganska grunda. Några gånger känns det som om man glömmer att berätta historien, och bara fokuserar på att agera karaktärerna, i ett slags vakuum. Komedier kan bli såna ibland, när man bara riktar in sej på humorn, och glömmer bort realismen, du vet, när det till exempel borde vara jätteont om tid, för någon är på väg att göra entre, eller angelägenheten borde vara hög, för man måste hitta ett brev, men på scenen verkar man ha glömt bort det, och tycks ha all tid i världen att stå där och skämta. Skådis och regissör vet att ingen står utanför och lyssnar, eller att ingen kan komma innan den har fått sin stickreplik, så man tycker att man har all tid i världen. Man har glömt bort situationen. 
Men just i det här fallet är det också något som är inbyggt i konstformen. Ett lazzi är en slags improviserad dialog eller fysisk aktivitet som bryter handlingen, det kan vara ordvitsande, munhuggande, ett litet slagsmål eller komiskt, fysisk sysselsättning, men den kom till för att roa, lite som om en skådis skulle märka att något visst går hem hos publiken, och börjar improvisera, införa det uppskattade skämtet om och om igen. 
Författaren har infört några såna situationer i pjäsen, och tyvärr blir dom lite av longörer i den här föreställningen. Man hade behövt en annan infallsvinkel, tror jag, för nu blir dom liksom bara avbrott i en ganska förutsägbar handling. 
Jag tror att det hade blivit mer lyckat om man tagit ner det hela, skalat av, förenklat. Det spretiga, fluffiga, försvinner in på en väg jag inte är villig att följa. Det blir lite som om man spelar en stil på ett sätt som man tror det ska göras. Lite som om jag hade fått på mej en rokoko-dräkt och gått omkring och gjort hovbugningar utan att egentligen vetat hur man verkligen gjorde dom. 
Givetvis hade det blivit en helt annan föreställningen, men jag sitter och tänker på öppningsscenen i scenversionen av musikalen CHICAGO, där Roxie Hart skjuter den man hon har vänstrat med, och som nu vill överge henne. Numret berättas i en sång, framförd av den andra kvinnliga huvudrollen, med små inhopp av Roxie och hennes älskare, och spelstilen ligger lite åt commedia-hållet, men är återhållen, stringent, sexig, exakt.
Eller kanske skulle man på något sätt presenterat sej som den här gruppen som framför en pjäs, så att vi liksom hade haft en grund, något bekant att utgå ifrån, så att inte allt bara blir grova parodier, för jag, i alla fall, saknar en känslomässig förankring, för det finns liksom ingen karaktärer man tycker om, eller sympatiserar med. 
Jag hoppas att man nästa sommar sätter upp något annat av Molière, något av hans dramer på vers, eller också drar åt andra hållet och gör Goldoni. Det hade också varit intressant att se ett nyskrivet verk i commedia-stil, eller vad skulle hända om man gav sej på en av Shakespeares komedier?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Parkteatern! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

PRIDE@BOULEVARD - CLUB CORNER OF THE SKY, på Boulevardteatern:

"Jag gillar Niklas Riesbecks smak och sensibilitet. Den är edgig, kompromisslös och lite provocerande. Han vänder fokus bort från sej själv och fokuserar på verket, och visar inga tecken på överdrivet servilt publikfrieri. När han sjunger Eve Was Weak ur CARRIE, en sång som handlar om hur den mobbade Carrie kommer hem till sin strängt religiösa mamma och berättar att hon fått sin första mens, gör han det med hjälp av en blodig buktalardocka föreställande Carrie. "


A MIDSUMMER NIGHT’S DREAM, med Polar Eclipse Theatre, på Parkteatern, i Galärparken:

Ibland har man en sån där perfekt dag, en sån där helt oklanderlig, felfri dag, en sån där dag som man hör att folk som ska avliva sin hund brukar försöka skapa: Favoritmat, favoritleksaker, favoritsysselsättning, och en hel del gullande och gosade. Hundar är inga dumma djur, så man tänker ju att dom kanske borde ana att något inte är som det ska, när dom liksom plötsligt översköljs av all kärlek, men dom är ju så positiva till sitt sinnelag att dom kanske bara tänker att allt - äntligen, för en gång skull - är som det borde vara. 


DOLLYWOOD, med Parkteatern:

"Och så fort jag skickat iväg meddelandet tänkte jag: Får man säga så? Beirut? Är det politiskt korrekt? Är det kulturell appropriering, patroniserande, eller rent av rasistiskt? Vad säger man om vill vara politisk korrekt, men samtidigt lite rolig? Möt mej vid Tullhuset, Slussen är rena rama Stonehenge? Rena rama Borgholms Slottsruin? Rena rama… Slussen. 
Det är rena rama Slussen, vid Slussen?"



Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , ,
Prenumerera på: Inlägg (Atom)