REGI Micke Klingvall, MED Amanda Jalmberger, Ola Wallinder och Per Christian Mollan, MUSIK Anders Ny, MASK Roar Birkelund Sørli
You've gotta have heart
All you really need is heart
When the odds are sayin' you'll never win
That's when the grin should start
You've gotta have hope
Mustn't sit around and mope
Nothin's half as bad as it may appear
Wait'll next year and hope
When your luck is battin' zero
Get your chin up off the floor
Mister you can be a hero
You can open any door, there's nothin' to it but to do it
You've gotta have heart
Miles 'n miles n' miles of heart
Oh, it's fine to be a genius of course
But keep that old horse
Before the cart
First you've gotta have heart
Heart
ur DAMN YANKEES
Musik: Richard Adler
Text: Jerry Ross
Det var inte vad hon sa, inte själv orden i sej: ”Nej, jag vill inte ha nån äppelkaka, sluta fråga mej!”, utan hur hon sa dom: Med totalt, oförfalskat hat. Jag tror att vi hoppade till allihop, både vi i kön och dom bakom disken. Jag, som nästan hade kommit fram till vad jag skulle beställa, tappade bort mej, och fick börja om igen. Skulle jag ta fikonkakan, eller något mer paj-aktigt?
Och, nej, hon var inte en tonårig dotter som gjorde ett utspel mot nån av sina föräldrar, för att testa gränserna. Detta var en vuxen kvinna, som du och jag, om vi inte definierade oss som män.
Är det inte konstigt att vissa par behandlar varandra på ett sånt respektlöst, hätskt, inhumant sätt som dom aldrig skulle bemöta någon annan? Om nån av mina vänner hade betett sej sådär mot mej så tror jag inte att jag hade kunnat umgås med den personen igen, hur mycket han eller hon bad om ursäkt, för själva hatet, ilskan, skulle skrämma mej, och här stod ett par bortåt 40-år, han med en treårig son på armen, och hon med en yngre, svårdefinierad unge i famnen, och hon behandlade honom på ett sätt som skulle fått mej att ringa djurskyddsföreningen, om han vore en hund. Det var inte det att han lät sej hunsas, för jag antar att han var van, det är hur hon kunde tillåta sej att behandla en annan person, en annan varelse, på ett så respektlöst sätt. Om jag hade så mycket ilska, så mycket hat och avsky i mej så tror jag att jag hade gått till någon slags psykolog, för det skulle ju kunna sluta hur som helst.
Allt han hade gjort var att fråga henne om hon ville ha äppelkaka.
Jag står i kön till Vintervikens trädgårdscafé. Det är söndag, solen skiner, men några fantastiska, nästan filmiskt mörka regnmoln kommer tumlande inifrån Stan. Det ligger åska i luften. En liten monsun och en rejäl urladdning vore välkommen. Min skjorta klibbar på min rygg, svettig efter cykelturen hit ut.
Min kompis Patti-Li och jag har bestämt oss för att besöka ett museum i månaden, så tidigare på dagen hade vi varit i Riddarholmskyrkan. Han hade aldrig varit där tidigare, men jag var där förra sommaren och såg en föreställning, CAROLUS REX. Nej, vänta, det var nog förr-förra sommaren? I alla fall kan man säga att jag har varit där, men inte riktigt där, eftersom kyrkan liksom var inklädd, eller utklädd. Vilket den varit ganska ofta, visade det sej på vår guidade tur. Varenda gång någon begravts där - och det är mest kungar - så har man klätt in kyrkorummet på det mest fantastiska sätt. Vi såg förskönande bilder av begravningar och det var helt klart svårt att känna igen interiörer.
Men kyrkan är helt värt värd ett besök. Den invigdes 1300. Det är 716 år sen. Det gör den till en av Stockholms äldsta byggnader.
Jag tror att det allt annat än kärleksfulla paret framför mej i kön har gjort mej lite stirrig, för när jag beställer en kaffe och sätter ner min utvalda fikonkaka, så frågar kassörskan, angående min kaka:
”Grädde till det?”
Men det enda jag hör är:
”Helvete.” Så jag vet inte vad jag ska svara. Det är inte förrän hon upprepar frågan som jag fattar vad hon menar, tackar nej, betalar, plockar upp min bricka och letar mej bort till scenen. På vägen dit går jag förbi dom igen, paret med ungarna. Jag hör honom säga, lite sådär konservant:
”Det ser ut att bli regn.”
Hon svarar något, men jag är för långt bort för att höra vad. Men jag hör hennes ton. Den påminner mej lite om om Pazuzu, du vet, den där demonen som besatte Linda Blair i Exorcisten?
Längst bort i parken, där kafeborden tagit slut och en gräsmatta tagit över, står en slags dansbana, med en upphöjd, övertäckt scen, lite som ett orkesterpodium. Man har spänt ett vitt tyg över dansgolvet och ställt ut några bänkar. Vi är inte många som har hittat hit, den här söndagen. Kanske tjugo, om man räknar de barn som är så små att dom ligger i vagn. Jag sätter mej nästan längst fram. Scenen är hög, så man ser bra var man än sitter.
Det är inte en av Moliéres bästa pjäser, och därför extra kul att se, för jag antar att jag nog inte kommer att få se den sättas upp igen. Det handlar om Sganarelle, en äldre man som vill gifta sej med Dorimene, en ung kvinna som redan har en älskare, och som tar honom för pengarna. När den giftassugne mannen upptäcker att han kanske inte är så sugen längre, och försöker ta sej ur det hela, upptäcker han att han är fast i en fälla.
Barock-kostymerna är fantastiskt fina, och en stor del av behållningen, eftersom scenografin är mycket enkel: en vinröd backdrop med utskurna hål. Man är bara tre personer på scenen, vilket gör att mannen och kvinnan som inte spelar Sganarelle måste göra en massa dubbleringar. Man försvinner ut bakom den vindröda fonden, byter i några fall till och med kläder, tar på sej en en mask, och lägger sej till med en grov personlighet.
Molière har nämligen sina rötter i den italienska commedia dell’arte, en teaterform som ligger till grunden för lustspel, farser, cirkus och varieté, och som nästan liknar dockteater i sin enkelhet, vad gäller handling. Man har en fast uppsättning arketyper, ofta med masker eller halvmasker, som den manliga Harlekin, en slags kvicktänkt och intrigerande clown, hans flickvän Colombina, gubben Pantalone, det pratglada matvraket Il Dottore, och den fula Pasquela.
Ibland är det väldigt skickligt, och roligt, men eftersom vi är en ganska liten skara är det svårt att riktigt få igång oss. Den här typen av produktioner bygger på att aktörerna får tillbaka energi från publiken, och vi är inga kraftverk den här dagen. Eftersom spelet också är riktat utåt, lite som operasångare framför arior, så får man heller inget samspel mellan skådisarna, så dom får heller ingen energi av varandra.
Föreställningen är hårt karaktärsdriven, och dom är grovt yxade, och ganska grunda. Några gånger känns det som om man glömmer att berätta historien, och bara fokuserar på att agera karaktärerna, i ett slags vakuum. Komedier kan bli såna ibland, när man bara riktar in sej på humorn, och glömmer bort realismen, du vet, när det till exempel borde vara jätteont om tid, för någon är på väg att göra entre, eller angelägenheten borde vara hög, för man måste hitta ett brev, men på scenen verkar man ha glömt bort det, och tycks ha all tid i världen att stå där och skämta. Skådis och regissör vet att ingen står utanför och lyssnar, eller att ingen kan komma innan den har fått sin stickreplik, så man tycker att man har all tid i världen. Man har glömt bort situationen.
Men just i det här fallet är det också något som är inbyggt i konstformen. Ett lazzi är en slags improviserad dialog eller fysisk aktivitet som bryter handlingen, det kan vara ordvitsande, munhuggande, ett litet slagsmål eller komiskt, fysisk sysselsättning, men den kom till för att roa, lite som om en skådis skulle märka att något visst går hem hos publiken, och börjar improvisera, införa det uppskattade skämtet om och om igen.
Författaren har infört några såna situationer i pjäsen, och tyvärr blir dom lite av longörer i den här föreställningen. Man hade behövt en annan infallsvinkel, tror jag, för nu blir dom liksom bara avbrott i en ganska förutsägbar handling.
Jag tror att det hade blivit mer lyckat om man tagit ner det hela, skalat av, förenklat. Det spretiga, fluffiga, försvinner in på en väg jag inte är villig att följa. Det blir lite som om man spelar en stil på ett sätt som man tror det ska göras. Lite som om jag hade fått på mej en rokoko-dräkt och gått omkring och gjort hovbugningar utan att egentligen vetat hur man verkligen gjorde dom.
Givetvis hade det blivit en helt annan föreställningen, men jag sitter och tänker på öppningsscenen i scenversionen av musikalen CHICAGO, där Roxie Hart skjuter den man hon har vänstrat med, och som nu vill överge henne. Numret berättas i en sång, framförd av den andra kvinnliga huvudrollen, med små inhopp av Roxie och hennes älskare, och spelstilen ligger lite åt commedia-hållet, men är återhållen, stringent, sexig, exakt.
Eller kanske skulle man på något sätt presenterat sej som den här gruppen som framför en pjäs, så att vi liksom hade haft en grund, något bekant att utgå ifrån, så att inte allt bara blir grova parodier, för jag, i alla fall, saknar en känslomässig förankring, för det finns liksom ingen karaktärer man tycker om, eller sympatiserar med.
Jag hoppas att man nästa sommar sätter upp något annat av Molière, något av hans dramer på vers, eller också drar åt andra hållet och gör Goldoni. Det hade också varit intressant att se ett nyskrivet verk i commedia-stil, eller vad skulle hända om man gav sej på en av Shakespeares komedier?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Parkteatern! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
PRIDE@BOULEVARD - CLUB CORNER OF THE SKY, på Boulevardteatern:
"Jag gillar Niklas Riesbecks smak och sensibilitet. Den är edgig, kompromisslös och lite provocerande. Han vänder fokus bort från sej själv och fokuserar på verket, och visar inga tecken på överdrivet servilt publikfrieri. När han sjunger Eve Was Weak ur CARRIE, en sång som handlar om hur den mobbade Carrie kommer hem till sin strängt religiösa mamma och berättar att hon fått sin första mens, gör han det med hjälp av en blodig buktalardocka föreställande Carrie. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/prideboulevard-club-corner-of-sky.html
A MIDSUMMER NIGHT’S DREAM, med Polar Eclipse Theatre, på Parkteatern, i Galärparken:
Ibland har man en sån där perfekt dag, en sån där helt oklanderlig, felfri dag, en sån där dag som man hör att folk som ska avliva sin hund brukar försöka skapa: Favoritmat, favoritleksaker, favoritsysselsättning, och en hel del gullande och gosade. Hundar är inga dumma djur, så man tänker ju att dom kanske borde ana att något inte är som det ska, när dom liksom plötsligt översköljs av all kärlek, men dom är ju så positiva till sitt sinnelag att dom kanske bara tänker att allt - äntligen, för en gång skull - är som det borde vara.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/a-midsummer-nights-dream-med-polar.html
DOLLYWOOD, med Parkteatern:
"Och så fort jag skickat iväg meddelandet tänkte jag: Får man säga så? Beirut? Är det politiskt korrekt? Är det kulturell appropriering, patroniserande, eller rent av rasistiskt? Vad säger man om vill vara politisk korrekt, men samtidigt lite rolig? Möt mej vid Tullhuset, Slussen är rena rama Stonehenge? Rena rama Borgholms Slottsruin? Rena rama… Slussen.
Det är rena rama Slussen, vid Slussen?"
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/dollywood-parkteatern-forestallning-63.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar