EN MAN SOM HETER OVE, Rival, föreställning 94, 13/12 2016.

This is a man who thinks with his heart,

His heart is not always wise.

This is a man who stumbles and falls,

But this is a man who tries.

This is a man you'll forgive and forgive

And help and protect, as long as you live.

He will not always say what you would have him say

But, now and then he'll say something wonderful.

The thoughtless things he'll do will hurt and worry you,

Then, all at once he'll do something wonderful.

Something Wunderful 

Ur THE KING AND I

av Rodgers och Hammerstein

Är det bara jag, eller har Rival blivit en väldigt kreddig scen? 

”Den har alltid varit det,” kanske du säger, ”från det att dom öppnade och körde KVARTERET SKATAN, RAINMAN och Sissela Kyles DINA DAGAR ÄR RÄKNADE. Den är en sån där scen dit de hippa Stockholmarna går, om dom går någonstans överhuvudtaget. 

”Okej…” säger jag, för det verkar som om du vet vad du snackar om.

Tidigare på dagen har jag suttit och skrivit om PETER PAN GOES WRONG, som jag någorlunda nyligen hade sett i London. Jag hade också försökt läsa på lite om kvällens föreställning, men jag vet inte om det är en trend, eller bara ett irriterande sammanträffande, men jag tycker produktionsbolag har blivit ganska slarviga med att kreditera kreatörer. Någon vecka innan hade jag varit och sett STJÄRNKLART, och ingenstans på nätet hade jag hittat namn på vem om som koreograferat, regisserat, gjort kostym, scenografi och så vidare. Och det är samma sak med den här föreställningen: Det är inget problem att på Blixtens hemsida hitta bild och namn på den som är redovisningsansvarig, eller receptionist, eller grafisk formgivare, men att hitta information om vem som har ljussatt och designat ljudbilden är helt omöjligt.

Det regnade, och det tog lång tid att skriva om min londonresa. På fejsbook peppras det med länkar om folk som hade åsikter om Åhlens val av Lucia: en liten, mörkhyad kille. Jag kan ibland bli fascinerad över att folk orkar bry sej,  men jag kan bli mer förundrad över att medierna ger utrymme åt idiotiska åsikter, bara för att skapa stormar. 

En halvtimme senare är jag klar med mitt svar: jag har gaffat fast några liljeholmens runt mitt huvud, tänt på dom, och filmat mej när jag rivit av en ganska respektös version av Luciasången. Alltid irriterar det väl någon, men förhoppningsvis piggar det upp desto fler. Jag lägger ut filmen på fejjan och insta. 

Det går en halvtimme, kanske, och jag står i hallen, i regnkläder, på väg att cykla till Rival, då det ringer på min mobil. Nån på nån tidning har sett min film på instagram, och vill lägga ut den. Jag är lite förbehållsam, för jag är rädd att filmen ska användas som ännu en klabbe i åhlensluciabrasan, men har man sagt A får man man skeden i vacker hand och ro honom i land, så jag skickar över den. 

Jag sätter mej på cykeln och trampar in till stan, fullt beredd att medialt bli utnyttjad, missförstådd och hatad och avskydd av alla.

För två år sen, 2015, på julafton, precis när jag och mina föräldrar stod ute i fastun och tackade för oss, på väg hem, frågade min kusin, Meta Summer, om jag ville följa med på bio på annandag  och sen En Man Som Heter Ove. Det är kanske inget konstigt med det, om det inte vore så att vi firade jul nere på Öland, och det finns inga biografer där. Inte på södra Öland, i alla fall, och det var där vi var. Det fanns en aula i Mörbylånga, visste jag, för julen innan hade jag sett Hundraåringen Som Hoppade Ut Genom Ett Fönster Och Försvann, där. Men ingen riktigt biograf.

”Det finns en biograf i Torngård,” börjar Meta förklara.

”Ja,” avbryter min mamma, och jag hör på hennes ton att detta är något speciellt, ”den ligger egentligen i  Gräsgård, och dom gör avbrott mitt i filmen - ”

”- för att sälja korv,” skrattar min kusins sambo. ”Och den ligger i Degerhamn, kan man säga.”

Sånt kan man väl inte säga nej till? 

Uppe i Stockholm, på varje elskåp och lyktstolte, på varje buss, taxi och anslagstavla, hade man precis börjat göra reklam för Rheborgs monologversion, så när vi några dagar senare sätter oss i en bil och kör rakt ut i den mörka, snölösa ölandsnatten, har jag liksom inte klart för mej att Rheborg inte är med i filmen. Jag har inte läst boken, som kom 2012, för jag läser sällan svenska böcker, så jag har ingen aning om vad den handlar om. Nån som är sur, ser det ut som, på affischen, och jag antar att han heter Ove. 

Det visade sej vara en mycket fin film, och en lika bra biograf.

När jag nu äntligen ser scenversionen, saknar jag ingenting från filmen. Kanske är det så att jag fortfarande minns scener, och liksom omedvetet spelar upp dom i mitt minne, men jag tror inte det. Det känns som om jag är här och nu. 

Det handlar om Ove, en man som ännu inte uppnått pensionsåldern, men som fått gå från sitt jobb. Ingenting har blivit som han trodde att han hade rätt att förvänta sej. Hans liv och hans land har förändrats, och han känner inte igen sej. Han är, antar jag, vad vissa skulle kalla en vit, privilegierad man. Det är bara det att ingen talat om det för honom. Hans fru har dött, han har inga vännner, och han bestämmer sej för att ta livet av sej. Då ringer det på dörren. Livet, på gott och ont, har kommit på besök. 

Scenografin är enkel, men effektiv: i fonden en plankvägg som går att belysa bakifrån, så att ljus sipprar in mellan springorna. Några bänkar. Mer behövs inte. Kostymen likaså: en blåblek skjorta, en stickad väst med knäppning, ett par gubbjeans. 

Och en ensam man på scenen. 

Jag älskar monologer. Detta är dessutom en ypperligt utförd och iscensatt monolog, så jag sitter i på salongen, längst upp, längst bak,  och myser som en kliad katt. Framför mej sitter ett gäng ungdomar med invandrarbakgrund. När Ove nere på scenen börjar härma Parvaneh, en nyinflyttad granne som pratar svenska med brytning, tittar jag nervöst för att se hur dom reagerar. Dom skrattar, och armbågar varandra i sidan. Tydligen har ingen talat om för dom att den politiskt korrekta reaktionen borde vara att bli förnärmad. 

Om jag har några åsikter så är det att det går lite fort i början, nästan forcerat, men jag antar att man måste sno sej på att fånga publiken. Jag önskar också att man någonstans skulle få se Ove eller monologisten när han inte vet vad han känner, eller vad han ska tycka. En man som blir utsatt, perlex, bara någon gång. 

Men det här är bölande bra, sådär rörande att man får små harklingsklumpar längst bak i halsen. Man förälskar sej i Ove utan att han - både skådespelaren och rollen - verkar be om det. Det finns liksom inget poppispockande publikfrieri, tvärtom, gubben är hur sur som helst, och avig, mest hela tiden. Men långsamt, på något sätt, blir han en hjälte. En förebild. En person som försöker göra det rätta. Som inte fegar. 

Och jag skulle inte kalla mej en hjälte, men min luciafilm användes inte till att orsaka en folkstorm. Den dog en stilla död i mediaflödet, som vid det här laget var lite trötta på luciakriget. Hans Luciakrona kan vara landets fyndigaste stod det över ett foto av mej på deras hemsida. Videons röda playknapp har hamnat mitt i mitt ansikte och gör att jag ser ut som en clown, eller Rudolf med röda mulen. 

Jag har i skrivande stund inte emottagit ett enda dödshot.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Git!  Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 9049:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

STJÄRNKLART, på Stockholm Waterfront:

Stjärnklart är en show som dyker upp varje jul, och gör en julbordsturné, runt om i landet. När man säger julbord, så kanske det låter som något litet, intimt, som en trubadur som surrar i bakgrunden när man får sin välkomstglögg och en barbershopogrupp som river av några julhits till kaffet och konfekten. Det här är inte en sån show. Det är här är showernas motsvarighet till melodifestivalen. Det här är stort. Det här är några Börsen-shower på turné.

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/stjarnklart-stockholm-waterfront.html

HONK! med Poff! på Fanfaren i Farsta: 

Ordet amatör kommer från franskans amateur, som i sin tur är hämtad från det latinska amator, en som älskar, och betecknar någon som håller på med något av kärlek, inte för pengar. Så egentligen är det inget nedsättande med uttrycket; i själva definitionen finns inget som tyder på att man också måste vara dålig på det man håller på med. En amatörskådis är bara någon som älskar teater så mycket att betalningen inte är det primära.

 Är det inte också intressant att det också på något sätt betyder att ”riktiga” skådisar inte älskar det dom håller på med?

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/honk-fanfaren-kultur-farsta.html

RAGTIME, på Charing Cross Theatre, i London: Anthony Drewe, och musiken av 

”Has it started?”

Den unga biljettriverskan ser på oss, förvånad, och så verkar hon fatta:

”Oh, are you here for the show?”

Vi nickar, båda två, upp och ner, ivrigt.

Vi kommer aldrig för sent. Faktum är att jag ofta är pinsamt tidig, och Patti-Li, som gillar att ha koll, brukar också vara ute i god tid. Men den här gången har vi goofat: Trots att vi visste att föreställningen började 14:30, så hade vi på något sätt lyckats förtränga det, och istället ställt in oss på att det skulle starta 15:00. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/01/ragtime-charing-cross-theatre-london.html

HEJ, DET ÄR JAG IGEN, av Kristina Lugn, Regi Sara Giese, Scenografi & kostym Anna Heymowska, Koreografi Anna Vnuk, Musik David Giese, Giuseppe Verdi, Peruk & mask, Peter Westerberg, med Nina Fex, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Cilla Thorell, Omid Khansari, David Mjönes, föreställning 76 2014.

Jag har en kompis som inte vill följa med på en föreställning om han hör att Kristina Lugn är inblandad. Jag förstår honom. Men jag har inte gett upp. Jag vill förstå. Jag vill fatta grejen. 

Det är första publikrep på Dramatens lilla scen. Ticket Master har som vanligt fixat biljetter åt en hel liten hop av oss osorterade männsikor. Jag sitter på rad sju, nästan i mitten. Bredvid mej sitter en man som varit tillsammans med sin kille i över 40 år. Han är 82. Killen är hemma, förkyld. 

Det är genrep. Regissören har hållit sitt lilla tal, och vi sitter och väntar. Det är en väldigt häftig ridå. Den föreställer ett fotografi av fasaden på ett vårgrönt funkishus, som påminner om att av mina favvohus i stan, på Hagagatan, nästan vid Stadsmissionen. Det kanske är det huset? Det ser ut som om man skulle vara lycklig om man bodde i det huset, tycker jag. 

Mannen bredvid med förklarar att det är ett förkrigshus. Man kan se det. Han kan se det. Jag glömde fråga hur han kunde se det. 

Han var sju när kriget började. Han berättar om ett hus, i en småstad där han bodde, som dom helt enkelt slutade bygga när kriget började. Det stod orört under hela kriget, och var en underbar lekplats, tydligen. Jag förstår honom. När jag var liten rev dom en höst ett gammalt hus och gjorde en majbrasa av det. Vi hade en väldigt rolig höst, vinter och vår i den majbrasan, i väntan på elden. 

Det börjar. Det handlar om tre systrar, och två bröder. Scenen är den äldsta systerns vardagsrum/behandlingsrum för folk med - vad var det nu? Nånting man hostar av, har jag för mej. Hon vill att hennes föräldrar ska ge henne förskott till arvet så att hon kan starta en privat vårdcentral, innan valet, då hon förväntar sej att de borgerliga ska tvingas avgår. Hon är gift med en blomsterförsäljare, vars bror, en utmäter, bor granne med minsta systern, som precis har fått sparken som sufflös från Kungliga Operan eftersom hon somnade under La Traviata. Mellansystern jobbar på arbetsförmedlingen. Det dansas lite, för att pigga upp, och så sjungs det. Alla är mycket kapabla. 

Folk runtomkring mej kluckar och fnittrar och småskrattar. Jag fattar ingenting. För mej är det bara en rad mer eller mindre lyckade one-liners och ovanliga ordval. Jag saknar struktur. Dramatiska scener. Relationer. Ingenting har en konsekvens. När allt är gränslöst finns det inga regler att bryta mot. 

Jag önskar att någon kunde sätta mej ner och förklara Kristina Lugns storhet. Inte säga att dom gillar henne, utan berätta varför dom gillar henne. 

Det är som om jag vore tondöv, eller färgblind. Jag känner mej dum. Jag känner mej som den där nidbilden av en förstagångsbesökare på ett galleri som säger:

”Jag kunde gjort det bättre själv.”

För jag fattar ju att det har kvalitéer. Jag kan bara inte se dom. 

Om du gillade det här kanske du gillar:

UR SVENSKA HJÄRTANS DJUP, på Dramaten.

"Det finns viktiga föreställningar. Och det behöver inte betyda att dom är bra. En föreställning kan vara politiskt viktigt utan att för den skull  ha några direkta konstnärliga kvalitéer. Denna typ av föreställning återfinns oftast bland de fria grupperna. Man har så mycket att säga, så viktiga saker att delge, att man inte tar ett steg tillbaka, tar sej en titt och frågar om det man håller på med har några konstnärliga meriter. Eller så skiter man i det. Man har något viktigt att säga, och man säger det. 
Och sen finns det konstnärligt viktiga föreställningar, som håller en så hög konstnärlig kvalitét att man lite blundar för att dom kanske inte har så mycket att säga oss om världen idag. Man är liksom på semester från verkligheten när man ser dom. Viss opera. Viss dans. Institutionsteater, ibland."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ur-svenska-hjartans-djup-av-camilla.html

CANDIDA, på Kulturhuset Stadsteatern:

 ”Sekreteraren är bäst,” säger kvinnan på min högra sida, där vi sitter och väntar på att ridån ska gå upp för andra akten. ”Det är synd bara att hon har ett så konstigt namn.”

Det finns såna personer. Såna som ser på teater som om det vore en slags sport, där någon måste vara bäst hela tiden. Dom bortser från den regi skådespelaren fått, och det utrymme rollen getts av författaren, och ser det hela som någon sorts melodifestival. Någon måste vara bäst. Någon måste vara sämst. 

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/candida-av-bernard-shaw-oversattning.html

ETT UPPROR - THE TRANSGENDER VERSION, på Teater Tr3

När mannen till slut väser: 

”Din lilla hora…” vet jag inte hur det är meningen att vi ska tolka. Ska vi bli upprörda för det nedsättande ordet och det bakomliggande patriarkatet? Eller, eftersom jag inte hör någon verbal motstånd, är det en sexlek på lika villkor? Jag känner folk som går igång på att bli förnedrade och väljer att se det såhär: om hen blir kallad Hora kan hen välja att protestera eller acceptera. Om hen inte protesterar vill jag inte automatiskt se personen som ett offfer, utan vill tillerkänna hen makten att själva ha kontroll över sina liv och konsekvensen av sina handlingar och utgå från att hen går igång på att kallas hora.  Inte i alla sammahang, men i det här.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ett-uppror-transgender-verion-avaleksa.html

Fribiljett, tack Ticket Master. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4930:-

UR SVENSKA HJÄRTANS DJUP, av Camilla Blomqvist, Sigrid Herrault, Jonathan Lehtonen, Anna Berg, Anders Duus, Åsa Lindholm, Liselotte Starck, Vanja Hamidi Isacson, Rasmus Lindberg och Jörgen Dahlvist, med Daniel Goldman, på Boulevardteatern, föreställning 75 2014

En barstol, ett mickstativ och en rullstol, där det hänger en svart slips. En mörk kostym, en vit skjorta, och svarta herrskor. Lite ljus. Lite ljud. Och Daniel Goldman. Mer behövs det inte för att göra jävligt bra teater. 

Och ett gäng nedrigt bra texter, förstås.

Ibland skriks sanning ut, så högt och så ofta, att man till sist slutar lyssna. Man är så övertygad om det man tycker att man inte ens ifrågasätter sin övertygelse. Vilket kräver mod. Att våga hålla upp sin tro och ta sej en rejäl titt på den. Håller den? Står jag fortfarande för det här? Varför tycker jag som jag tycker? Varför tycker jag inte som dom där som inte alls tycker som jag?

Ibland kan man behöva höra ett nyanserat inlägg, vinklat ur ett nytt perspektiv. Varsågod. 

Det började med en ett val som inte gick som man trodde. Vi talar 2010. Nästan omedelbart därefter startades en hemsida där det lades upp texter, gratis, fria att användas, på temat Det Främmande. Hade du ingen susning om den hemsidan, eller om det projektet? Me too. Hur kan vi ha missat det här?

Gudskelov finns det dom som har bättre koll än du och jag, och som tog tag i saken och lusläste och analyserade och valde och vrakade och memorerade, förkastade och repade. Daniel Golman gjorde allt det där. Och om kanske inte allt, så kanske det mesta. 

Det finns viktiga föreställningar. Och det behöver inte betyda att dom är bra. En föreställning kan vara politiskt viktigt utan att för den skull  ha några direkta konstnärliga kvalitéer. Denna typ av föreställning återfinns oftast bland de fria grupperna. Man har så mycket att säga, så viktiga saker att delge, att man inte tar ett steg tillbaka, tar sej en titt och frågar om det man håller på med har några konstnärliga meriter. Eller så skiter man i det. Man har något viktigt att säga, och man säger det. 

Och sen finns det konstnärligt viktiga föreställningar, som håller en så hög konstnärlig kvalitét att man lite blundar för att dom kanske inte har så mycket att säga oss om världen idag. Man är liksom på semester från verkligheten när man ser dom. Viss opera. Viss dans. Institutionsteater, ibland.

Det här är en viktig föreställning. Både konstnärligt och politiskt. Riktsteaternviktigt. Soppteaternviktigt. Kilenviktigt. Lejonkulanviktigt. Politiska samtidstexter blandas med ett begåvat temperament och bildar konst. Jag får lite aha-upplevelser mest hela tiden där jag sitter på plats 63 rad tre i Boulevardteaterns salong. Kebabmonologen. Den ensamma mannen på sjukhus. Den dejtande invandraren. Just det: man kan tänka så. Just det: så kan det vara, så kan man göra, så kan man tycka. Det är inte jobbigt, det är inspirerande. Det är inte deprimerande, det är upplyftande. 

Kanske borde man ha valt en annan affisch. Den föreställer en man som liksom kämpar med, eller anfalls av den svenska flaggan. Jag skulle vilja nominera en närbild, i folkdräkt, med gul dalmasperuk i garn, och hatten på sne. Få dom att skratta. Lura in dom i salongen. Få dom att tänka. 

Det här är politik som teater. Teater som gör att man orkar ta sej en titt på sin omvärld. Teater som säger: öppna ögonen, du måste våga titta. Det är aldrig så hemskt som du tror om du bara vågar se.

Jag älskar en bra monolog. En välskriven, väl utförd monolog. För mej är det lite det som är teaterns kärna. En ensam person, text och känslor. Jag kan sitta i timmar, om det är bra. 

Om det inte är bra, är det ett verkligt lidande, för det finns liksom ingen som kan komma in och ta över, ingen att passa till, ingen som tillför energi, eller konflikt.

Daniel Golman är ett fenomen, tycker jag. Daniel Goldman gör mej trygg. Daniel Goldman överraskar och levererar. Han uppvisar vitt skilda personer i vitt skilda situationer och med vitt skilda känslor. Han är tydlig och exakt i tempo och intentioner. Jag vet, och förstår, vad han gör hela tiden. 

Vet du vad jag vill se? Jag vill se vad Daniel Goldman kan göra om man sticker till honom Tove Janssons bok Det Osynlig Barnet. Jag vill se vad han tar sej till med Filifjonkan Som Trodde På Katastrofer. Eller Cedric. Eller Det Osynliga Barnet. Jag vill se honom, ordagrant, från pärm till pärm.

Om han inte har något viktigare för sej.

Det är allt.

Och hemsidan? http://www.svenskahjartan.se/hem.html

Om du gillade det här kanske du gillar: 

CANDIDA, på Kulturhuset Stadsteatern:

 ”Sekreteraren är bäst,” säger kvinnan på min högra sida, där vi sitter och väntar på att ridån ska gå upp för andra akten. ”Det är synd bara att hon har ett så konstigt namn.”

Det finns såna personer. Såna som ser på teater som om det vore en slags sport, där någon måste vara bäst hela tiden. Dom bortser från den regi skådespelaren fått, och det utrymme rollen getts av författaren, och ser det hela som någon sorts melodifestival. Någon måste vara bäst. Någon måste vara sämst. 

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/candida-av-bernard-shaw-oversattning.html

ETT UPPROR - THE TRANSGENDER VERSION, på Teater Tr3

När mannen till slut väser: 

”Din lilla hora…” vet jag inte hur det är meningen att vi ska tolka. Ska vi bli upprörda för det nedsättande ordet och det bakomliggande patriarkatet? Eller, eftersom jag inte hör någon verbal motstånd, är det en sexlek på lika villkor? Jag känner folk som går igång på att bli förnedrade och väljer att se det såhär: om hen blir kallad Hora kan hen välja att protestera eller acceptera. Om hen inte protesterar vill jag inte automatiskt se personen som ett offfer, utan vill tillerkänna hen makten att själva ha kontroll över sina liv och konsekvensen av sina handlingar och utgå från att hen går igång på att kallas hora.  Inte i alla sammahang, men i det här.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ett-uppror-transgender-verion-avaleksa.html


UTVANDRARNA, på Dramaten

"Det har stört mej lite, det här att Stina Ekblad och Rolf Lassgård ska spela Kristina och Karl-Oskar. Men visst måste dom väl vara för gamla, båda två? Kommer detta ett spelas som en slags tillbakablick? Sitter dom där i en stuga i Minnesota och ser tillbaka på sitt liv? Men Kristina blev ju aldrig så gammal, hon - spoiler för den oinvigde  - dör ju i barnsäng? Och det går några minuter från det att det börjar tills jag inser: men Hallå, dom är skådisar? Dom kan spela vilken ålder dom vill."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/utvandrarna-av-vilhelm-moberg-regi-och.html

Fribiljett, tack Boulevardteatern. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4930:-

SVINRIK, text och regi av Martina Montelius, regichef Figge Norling, Konstnärlig ledare Teater Brunnsgatan 4 Martina Montelius, Producent Teater Brunnsgatan 4 Linda Skugge, Formgivning Jimmy Sjökvist, Fotograf Milis Smith, Fotograf Scenfoto Katarina Ljungdahl, Scenograf Tess Oweson, Ljud-och ljusdesign Robin Aouja, Scenmästare Robin Aouja och Marcel Karlsson, Sufflör Elvira Fridell, Produktionsassisten Axel Fridell, med Martina Montelius, Kalle Westerdahl och Anna-Lena Efverman på Teater Brunnsgatan 4, föreställning 54 2014.

Det skulle vara väldigt lätt för mej att börja såhär:

Det bästa på scenen är en ryamatta. 

Men det är inte så jag vill rapportera om teater. Mina dagar som Dorothy Parker-wannabee är sen länge över. Bitch is not the new black. Så vad återstår? För det här är en föreställning som är väldigt lätt att hata. Den handlar om en rik familj; far, mor, son, hund och hembiträde, som fiser, obducerar, spyr, skiter, menstruerar och slutligen dör.

Vi är ganska chockade, jag och min kompis Prosopagnosias, när vi skamset snabbt, med våra ytterkläder som skydd, likt paparazziskygga kändisar, skyndar genom lokalen, uppför källartrappan och ut till tryggheten på Brunnsgatan. 

Det känns som om vi blivit matförgiftade av konst. Teaterförgiftade. 

Vi kan inte hjälpa det: rent hat spys ut över rännstenen så fort vi kommer upp i ljuset.

Att säga att man hatar något är inte vidare konstruktivt. Man måste specificera vad det är man hatar.

Välspecificerade anledningar att hata föreställningen fullständigt spys fram och landar på trottoarkanten. 

Jag börjar om. 

Att specificera vad man hatar är inte vidare konstruktivt. Man måste kunna artikulera varför man hatar det. 

En välartikulerad kaskad av anledningar varför man hatar det man hatar skvätter fram och rinner nerför husfasaden. 

Ett nytt försök.

Att artikulera varför han matar något är inte vidare konstruktivt. Man måste fråga sej varför någon väljer att framföra något som är så hatbart.

En sista torrhulkning. Det finns inget mer att spy upp. Vi behöver luft. Vi börjar promenera. 

Varför väljer dom att framföra något så hatbart?

Jag har alltid haft intrycket att Teater Brunnsgatan 4 är en ganska kreddig teater. Alan Edwall. Kristina Lugn. Lena Nyman. Staffan Göthe. Staffan Westerberg. Jag har inte varit där på väldigt, väldigt länge. Edwall dog. Lugn tog över. Och nu är det hennes dotter Montelius som styr. Och skriver. Och regisserar. Och står på scenen. Man måste vara en mulitibegåvning för att klara av alla det där. Och det krävs en verkligen talang för att misslyckas med alltihop. 

För det är det jag tror detta är: ett medvetet val. Ett slags experiment?

Det här känns som ett lustmord på en teater, en tradition, en föreställning, flera karriärer och en konstform. Varför? Vad vill man åstadkomma?

Vi känner oss lite som Watson och Sherlock när vi promenerar uppför Brunnsgatan, diskuterandes, gestikulerandes, analyserandes. Jag är Sherlock, bara så ni vet. Sherlock som spelad av Benedict Cumberbatch.

Dom kan väl inte på allvar tycka att detta är något värt att visa upp?

Vill man sänka teatern?

Har deras hyreskontrakt upphört?

Är dom fulla?

Varför skäms dom inte?

Varför ställer dom inte in?

Elementärt, min käre Watson.

Elementärt vaddå?

Jag kommer hem och letar upp Montelius på Facebook. Hittar länkar till en artikel hon har skrivit för expressen. Börjar läsa.

Det handlar om Sveriges Teatrars krav på omedelbar begriplighet. Att allt är besvarat. Att man som publik inte ska behöva ställa sej några frågor. 

Jag håller inte nödvändigtvis med, och känner inte direkt igen mej, även om jag kan hålla med om att där man kan hitta flera tolkningar på en Shakespearpjäs är det svårt att tänker sej många varierade möjligheter av iscensättningen av En Familj, Osage County, men - 

Cue: Mozarts Eine Kleine. Bildkollage av mej rynkande pannan, bläddrande bland papper, knapprande på mitt tangentbord.

- jag känner mej plötsligt lite som Julia Roberts. Julia Roberts i The Pelican Brief. Eller Julia Roberts i Erin Brochovich. Fasiken, det är inte var dag man får känna sej som Julia Roberts, så jag njuter i fulla drag. Skicka in Richard Gere och låt mej dö i sockerkoma, när vi ändå håller på.

Närbild på mej, framför min iMac, när jag plötsligt fattar. När jag inser. Hela Grejen.

Cue: Händels Dixit Dominus. 

Jag fattar. Det är viktigt att detta inte blir bra. Detta är ett experiment som ska visa hur illa det blir om teatersverige inte vaknar upp, känner kaffedoften, gör avbön. Detta är hur det skulle bli om allt från början redan är besvarat. Om man vill visa hur dåligt något kan bli så kan man ju inte göra sitt bästa, eller hur? Man måste göra sitt sämsta. 

Sämsta manuset nånsin. Sämsta regin i mannaminne. Så dåliga skådespelarinsatser att man undrar om dom gått någon utbildning alls, även om google svarar Scenskola och Mimlinje. Oinspirerad scenografi. Kostym så illa att skaparen inte ens står nämnd in programmet. 

Det är en komedi, på publikens bekostnad. Dom skrattar åt oss, när vi inte skrattar åt dom. Vi blir utnyttjade, för att bevisa en tes. 

Detta är framtiden, Teatersverige, säger Montelius.

Bring it on, säger jag. Ni trodde jag inte skulle ifrågasätta något, men jag gjorde det, och jag - ta-da! - avslöjade er!

Jag, vi, publiken, vann!

Jag önskar bara att ni kunde ha visat hur bra er framtid skulle kunna bli istället för att visa hur dålig Sveriges Samlade Teatrars kommer att bli. 

Säger jag, Sherlock Holmes.

DON GIOVANNI, av Jens Ohlin och Hannes Meidal, Scenografi Anna Haglund, Johan Sundén, Kostym Jenny Linhart, Ljus Johan Sundén, Musik och ljud Anna Haglund, Peruk och mask Thea Holmberg, med Hannes Meidal, Hamadi Khemiri, Maia Hansson Bergqvist, Nanna Blondell, Thérèse Brunnander, föreställning 50 2014

Jag är glad att jag inte är en mellanstadielärare. Eller högstadielärare. Eller lågstadielärare. Jag skulle aldrig kunna balansera rollerna som diktator och pedagog. Maktkampen. Att kontrollera utan att kväva. Jag skulle asfaltera hela trädgården för att slippa ogräs. 

Det är därför jag är ganska imponerad nu. Jag skulle ha exploderat för länge sen och skrikit:

”Vad är det som är så in i helvete svårt med att fatta att ni ska hålla käften!!!?”

Men den här mellanstadieläraren nöjer sej med att sssh:a var trettionde sekund. Och det funkar. I 29 sekunder. Jag skulle bli John Cleese. 

Vi är på Dramatens ungdomsscen Elverket. Klockan är snart 13.00. Det är dags för en matiné av Don Giovanni. Inte Operan. En nyskriven sak. Jag antar att det handlar om sexualitet. Normala pojkar och flickors sexualitet. Queerbarn porträtteras i något annat, någon annan gång, separat. 

Två klasser från två olika skolor håller sej på respektfullt avstånd från varandra. Den ena klassen har läraren som sssh:ar, och den andra klassen sitter tysta och läser i böcker. Jag fattar ingenting. Jag tittar på klassen som sitter och läser och undrar vad det är för fel på dom. Går dom på valium? Eller är det den här friskoleklassen alla föräldrar hoppas att deras välartade ungar ska hamna i? Jag släpper dom inte ur mitt medvetande tills jag hör en av dom prata, bara för att vara övertygad om att dom har talförmåga. Fantastiskt. En Stepford-klass. 

Vi släpps in. Läktaren ser ut som publikplatserna i en engelsk domstol. Jag tänker på bilder jag har sett av Old Bailey. Eller engelska parlamentet. Varje nivå i gradängerna skiljs av ett högt plank. Man känner sej trygg. Ingen som sitter bakom kan komma åt en. 

Fonden är en stor griffeltavla. Till vänster finns lite olika nivåer. Halva scengolvet är målat som golvet i en gymnastiksal. 

Det handlar om klass 6A. Det handlar om Johan och Läppen och Anna och deras lärare fröken Stenberg-Stenberg. En fungerande skola och en fungerande klass. Ingen verkar må dåligt. Alla har sin roller, om även något konstruerade. Skolans operanörd är till exempel bästa kompis med skolans populäraste kille. 

Alla har vita kläder som hämtade ur en amerikansk High School. Tjejerna ser ut som cheerleaders och killarna är klädda för basket. Jag antar att det är för att det är lättare för vuxna att spela barn klädda såhär. Och för att det kanske ser tuffare ut. Och kanske känns det mer riktigt om man ser amerikansk ut?

Allt snurrar runt Johan, härligt ironiskt spelad av Hamadi Khemiri, som har chans på alla tjejerna i alla skolor och verkar hopplöst fast i sin roll som skolans snyggaste kille. Han verkar inte ond och verkar inte missbruka sin makt. Gör han något stökigt blir han med en gång förlåten av den kvinnliga läraren, eftersom pojkar alltid bara är pojkar. En Stepford-klass.

Maia Hansson Bergqvist är ett fenomen på scen som den olidligt blyga flickan Anna. Hennes porträtt är ett mästerverk och hennes timing är som gjord för en komedi. Jag tycker Dramaten ska sätta upp Molière bara för att jag vill se vad som händer om hon får sätta tänderna i Marianne. 

Nanna Blondell i rollen som Elvira  har den ganska ordentligt tråkiga funktionen som förnuftet. Hon är den fruktansvärt söta tjejen som kommer till skolan och ifrågasätter allt, som bara en väldigt söt och därför självsäker tjej kan göra. En ful flicka går att avfärda. Tråkigt men sant: det är först när de privilegierade påvisar brister som folk börjar lyssna. Även om dom inte håller med. 

Lärarinnan som från början jobbar på genom att vara kompis med sina elever, märker att hon inte kommer någonstans med Elvira och ger liksom upp, börjar röka och skiter i allt. Det är roligt, men ganska förvirrande. 

Det är väldigt roligt tills det plötsligt inte alls är roligt. Elvira börjar skaka om skolan tills eleverna svarar med något som liknar en våldtäkt, dirigerad av skolans tönt, som inte klarar av att eleverna inte faller in i sina föreskrivna roller. Den snyggaste flickan ska ha chans på den snyggaste killen. Det är väldigt obehagligt. Extra otäckt blir det av att Elvira efter övergreppet försvinner från skolan, eftersom hennes mamma fått jobb någon annanstans. Jag gillar greppet med att det var mammans och inte pappans karriärsval som orsakade flytten. Dessutom slår blixten ner i skolan. Allt faller isär, men ingen verkar ångar sej.

Sa jag att jag är glad att jag inte är en mellanstadielärare? Jag är glad att jag inte behöver leda eftersnacket, för jag fattar liksom inte själv vad det var som hände, och vad man ville säga, och vad jag tycker. Försöker du förändra blir du våldtagen? Man är lyckligast i sina inskränkta könsroller, för man behöver aldrig tvivla eller tveka? Pojkar är pojkar och flickor är flickor? Det känns ganska hopplöst, faktiskt.

Men kanske är det så det ska vara. Det kanske är just när man är tonåring som man klarar av såna här hopplösa historier, eftersom allt verkar så hopplöst? Det är ju då man har all den där framtidstron, hoppet, tveklösheten.

Det är vi, dom gamla, uppgivna, som behöver sagorna med lyckligt slut.

Specialpris genom Fejjan: 50:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  4095 + 50 = 4145:-