UR SVENSKA HJÄRTANS DJUP, av Camilla Blomqvist, Sigrid Herrault, Jonathan Lehtonen, Anna Berg, Anders Duus, Åsa Lindholm, Liselotte Starck, Vanja Hamidi Isacson, Rasmus Lindberg och Jörgen Dahlvist, med Daniel Goldman, på Boulevardteatern, föreställning 75 2014

En barstol, ett mickstativ och en rullstol, där det hänger en svart slips. En mörk kostym, en vit skjorta, och svarta herrskor. Lite ljus. Lite ljud. Och Daniel Goldman. Mer behövs det inte för att göra jävligt bra teater. 

Och ett gäng nedrigt bra texter, förstås.

Ibland skriks sanning ut, så högt och så ofta, att man till sist slutar lyssna. Man är så övertygad om det man tycker att man inte ens ifrågasätter sin övertygelse. Vilket kräver mod. Att våga hålla upp sin tro och ta sej en rejäl titt på den. Håller den? Står jag fortfarande för det här? Varför tycker jag som jag tycker? Varför tycker jag inte som dom där som inte alls tycker som jag?

Ibland kan man behöva höra ett nyanserat inlägg, vinklat ur ett nytt perspektiv. Varsågod. 

Det började med en ett val som inte gick som man trodde. Vi talar 2010. Nästan omedelbart därefter startades en hemsida där det lades upp texter, gratis, fria att användas, på temat Det Främmande. Hade du ingen susning om den hemsidan, eller om det projektet? Me too. Hur kan vi ha missat det här?

Gudskelov finns det dom som har bättre koll än du och jag, och som tog tag i saken och lusläste och analyserade och valde och vrakade och memorerade, förkastade och repade. Daniel Golman gjorde allt det där. Och om kanske inte allt, så kanske det mesta. 

Det finns viktiga föreställningar. Och det behöver inte betyda att dom är bra. En föreställning kan vara politiskt viktigt utan att för den skull  ha några direkta konstnärliga kvalitéer. Denna typ av föreställning återfinns oftast bland de fria grupperna. Man har så mycket att säga, så viktiga saker att delge, att man inte tar ett steg tillbaka, tar sej en titt och frågar om det man håller på med har några konstnärliga meriter. Eller så skiter man i det. Man har något viktigt att säga, och man säger det. 

Och sen finns det konstnärligt viktiga föreställningar, som håller en så hög konstnärlig kvalitét att man lite blundar för att dom kanske inte har så mycket att säga oss om världen idag. Man är liksom på semester från verkligheten när man ser dom. Viss opera. Viss dans. Institutionsteater, ibland.

Det här är en viktig föreställning. Både konstnärligt och politiskt. Riktsteaternviktigt. Soppteaternviktigt. Kilenviktigt. Lejonkulanviktigt. Politiska samtidstexter blandas med ett begåvat temperament och bildar konst. Jag får lite aha-upplevelser mest hela tiden där jag sitter på plats 63 rad tre i Boulevardteaterns salong. Kebabmonologen. Den ensamma mannen på sjukhus. Den dejtande invandraren. Just det: man kan tänka så. Just det: så kan det vara, så kan man göra, så kan man tycka. Det är inte jobbigt, det är inspirerande. Det är inte deprimerande, det är upplyftande. 

Kanske borde man ha valt en annan affisch. Den föreställer en man som liksom kämpar med, eller anfalls av den svenska flaggan. Jag skulle vilja nominera en närbild, i folkdräkt, med gul dalmasperuk i garn, och hatten på sne. Få dom att skratta. Lura in dom i salongen. Få dom att tänka. 

Det här är politik som teater. Teater som gör att man orkar ta sej en titt på sin omvärld. Teater som säger: öppna ögonen, du måste våga titta. Det är aldrig så hemskt som du tror om du bara vågar se.

Jag älskar en bra monolog. En välskriven, väl utförd monolog. För mej är det lite det som är teaterns kärna. En ensam person, text och känslor. Jag kan sitta i timmar, om det är bra. 

Om det inte är bra, är det ett verkligt lidande, för det finns liksom ingen som kan komma in och ta över, ingen att passa till, ingen som tillför energi, eller konflikt.

Daniel Golman är ett fenomen, tycker jag. Daniel Goldman gör mej trygg. Daniel Goldman överraskar och levererar. Han uppvisar vitt skilda personer i vitt skilda situationer och med vitt skilda känslor. Han är tydlig och exakt i tempo och intentioner. Jag vet, och förstår, vad han gör hela tiden. 

Vet du vad jag vill se? Jag vill se vad Daniel Goldman kan göra om man sticker till honom Tove Janssons bok Det Osynlig Barnet. Jag vill se vad han tar sej till med Filifjonkan Som Trodde På Katastrofer. Eller Cedric. Eller Det Osynliga Barnet. Jag vill se honom, ordagrant, från pärm till pärm.

Om han inte har något viktigare för sej.

Det är allt.

Och hemsidan? http://www.svenskahjartan.se/hem.html

Om du gillade det här kanske du gillar: 

CANDIDA, på Kulturhuset Stadsteatern:

 ”Sekreteraren är bäst,” säger kvinnan på min högra sida, där vi sitter och väntar på att ridån ska gå upp för andra akten. ”Det är synd bara att hon har ett så konstigt namn.”

Det finns såna personer. Såna som ser på teater som om det vore en slags sport, där någon måste vara bäst hela tiden. Dom bortser från den regi skådespelaren fått, och det utrymme rollen getts av författaren, och ser det hela som någon sorts melodifestival. Någon måste vara bäst. Någon måste vara sämst. 

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/candida-av-bernard-shaw-oversattning.html

ETT UPPROR - THE TRANSGENDER VERSION, på Teater Tr3

När mannen till slut väser: 

”Din lilla hora…” vet jag inte hur det är meningen att vi ska tolka. Ska vi bli upprörda för det nedsättande ordet och det bakomliggande patriarkatet? Eller, eftersom jag inte hör någon verbal motstånd, är det en sexlek på lika villkor? Jag känner folk som går igång på att bli förnedrade och väljer att se det såhär: om hen blir kallad Hora kan hen välja att protestera eller acceptera. Om hen inte protesterar vill jag inte automatiskt se personen som ett offfer, utan vill tillerkänna hen makten att själva ha kontroll över sina liv och konsekvensen av sina handlingar och utgå från att hen går igång på att kallas hora.  Inte i alla sammahang, men i det här.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ett-uppror-transgender-verion-avaleksa.html


UTVANDRARNA, på Dramaten

"Det har stört mej lite, det här att Stina Ekblad och Rolf Lassgård ska spela Kristina och Karl-Oskar. Men visst måste dom väl vara för gamla, båda två? Kommer detta ett spelas som en slags tillbakablick? Sitter dom där i en stuga i Minnesota och ser tillbaka på sitt liv? Men Kristina blev ju aldrig så gammal, hon - spoiler för den oinvigde  - dör ju i barnsäng? Och det går några minuter från det att det börjar tills jag inser: men Hallå, dom är skådisar? Dom kan spela vilken ålder dom vill."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/utvandrarna-av-vilhelm-moberg-regi-och.html

Fribiljett, tack Boulevardteatern. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4930:-