Jag blev precis igenkänd. Inte som mej själv, utan som den där mannen som bloggar om teater. Så på sätt och vis som mej själv, men ändå inte.
Vi var på STDH, i den långa, höga ljusa korridoren i byggnaden direkt till vänster när man kommer in på gården. ”Vi” är alla vi som ska se ”Harold och Maude”, en redovisning av magisterprogrammet Movit, regi och dramaturgi för rörelsebaserad scenkonst. Det är mest ungt folk, men tre äldre, lätt rörelsehindrade kvinnor, klädda mer för fågelskådning än för en kväll på teater, alla tre med ovårdade pagefrisyrer och med läsglasögon uppskjutna på hjässan, har hittat dit.
”Är det du som är Minst En Gång i Veckan?”, undrade en ung kvinna med en kapsejsad blond knut. Hon stod bredvid disken där jag just uppgett mitt namn för att bli avprickad på en närvarolista.
”Ja?” svarar jag, lite osäkert. Jag var inte osäker på om jag var den jag var, jag var osäker på det som komma skulle. När man offentligt tillkännager sina åsikter får man förvänta sej att man till slut springer på någon man nämnt. Och då hoppas man att man skriftligen har gillat den personen. Och det hade jag tydligen gjort. Hon hade både regisserat och agerat och jag hade gillat allt hon gjort.
I föreställningssammanhang är jag är så van att stå utanför och titta på att jag blir lite rubbad när jag på något sätt måste delta. Jag hoppas jag var någorlunda trevlig innan vi skiljdes, för jag minns inte mycket av det jag sa. Jag var liksom inte riktigt där. Under cykelturen dit hade jag lyssnat på podkasten Stil i P1, på ett avsnitt om armar och ärmar, och jag var fortfarande där, bland ärmens historia och betydelse.
Det här är slags redovisning av en undersökande verksamhet. Det är inte en färdig föreställning utan ett exempel på ett pausat laborerande.
Vi släpps in i en av repsalarna. En snara hänger i taket. Ett långbord med vit duk. Några musiker och en sångerska står till höger. Vi blir informerade om att vi kommer att få se första akten ur pjäsen, och att det kommer att bli ett kort eftersnack när det är över.
Det börjar.
Det handlar om den unge Harold, som bor med sin änkade mamma och tycker om att försöka chocka omvärlden med sina fejkade självmordsförsök. Han träffar den 80-åriga Maude, blir förälskad och lär sej leva.
Musiken är inte direkt integrerad, utan framförs mer som övergång mellan scenerna. Att man arbetat med fokus på rörelse märks nästan bara i de stora scenerna. Det är lite som om en koreograf och en ganska konservativ regissör med dragning åt fars repat scenen var för sej och sedan försökt pussla ihop en föreställning.
De mindre rollerna, poliser, präst, mamma, psykolog, m.fl. framförs som något ur en barnbok av Roald Dahl, medan Harold och Maude känns som om dom spelar i en annan pjäs. I sista scenen ska man öppna en flaska champagne, men skådespelerskan som spelar Maude har problem att öppna flaskan. Skådespelaren som spelar Harold har inte druckit champagne, och ska därför inte kunna hjälpa till att öppna den. Det blir en lite komisk longör med mycket ad lib.
Det är över.
Han som ska leda eftersnacket verkar inte vidare förberedd. Han förefaller inte ha några funderingar eller infallsvinklar, och jag tror att han kanske blivit inringd i sista stund. Han ber Paul Garbers att beskriva processen, och sen frågar han ensemblen om det var så dom upplevde det. Inga frågor om hur han, Paul Garbers, tycker att det har gått, om det varit en givande process och om det är något han skulle kunna tänka sej att fortsätta arbeta på. Inga frågor om han ångrar något, eller om han skulle ändra något i sin läsning.
Man tar några frågor ur publiken. En man säger att det mest levande i hela redovisningen var stunden när man inte fick upp champagneflaskan. Någon frågar hur man arbetat fram rörelserna. Någon annan frågar hur länge dom har repat.
Nästan längst bak räcker en ung kvinna upp handen. Hon är mycket vacker, men inte på ett STDH-sätt, utan mer som någon som har gått fel. Vi kan kalla henne Rita. Som i Timmarna med Rita.
Rita frågar Paul Garbers om denna berättelse, denna pjäs och film, varit en favorit länge, och om han kanske tyckt att det varit mer intressant att arbeta med pjäsen än själva rörelsearbetet. Eller något sånt.
Jag kunde gett Rita en kram! Det är precis det jag suttit och tänk på. Det känns som om Paul Garbers övergripande önskan har varit att på något vis sätta upp Harold och Maude, och det här med rörelsebaserad scenkonst var enda möjligheten att göra det. För det är inte en historia som skriker rörelse. Fysik, kanske, men inte rörelse. Detta är lite som att försöka göra radioteater av Giselle, eller ett monologdrama av Ravels Bolero. Det går, men man undrar lite varför. Man hade behövt stryka en himla massa text för att ge plats år lite rörelse.
Det intressanta med såna här redovisningar är att det inte är meningen att det ska vara en färdig, välregisserad föreställning. Tvärtom. Detta är undersökande verksamhet, ett slags teaterlaboratorium, där det är meningen att olika teorier ska testas. Det är det som gör det intressant att titta på.
Fri entré. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-
Om det här verkar intressant kanske du gillar:
BILL, på Kungliga Operan.
"”Vi sitter gärna tillsammans, om det är möjligt”, säger Selma Braatz i förbifarten till kvinnan vid skärmen, när det blir en paus i vårt babbel.
”Om det är bra platser, annars kvittar det,” skyndar jag mej, rädd att vi ska hamna uppe på tredje raden bara för att Selma Braatz vill ha sällskap.
Hon är en ganska van teaterbesökare, och jag undrar lite hur hon kan tro att personalen ska lyckas skaka fram tre platser bredvid varandra, tills hon berättar att hon aldrig brukar gå på Operan. "
Låter det intressant? Här är resten:
WALLIN STREET - En billig show om Pengar, på Boulevardteatern
” Utanför Willys på Götgatan sitter en tiggerska. Jag ler mot henne när jag kommer ut från Myrorna. Jag har inga kontanter. Jag betalar med kort. Men jag ler, för att visa att jag ser henne. Att hon inte är osynlig. Jag undrar om hon uppskattar att jag ler mot henne, eller om hon tycker jag är en stor jävla flinande fet snål gubbe? Det beror nog på hur hon mår. Jag kan tänka mej att till och med en tiggare har bättre eller sämre dagar.
Inne på Boulevardteaterns scen sitter en tiggerska. Jag ler när jag ser henne. Hon heter Agneta Wallin, och hon vet att jag är en stor fet flinande snål gubbe.”
Verkar det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/agneta-wallin-wallin-street-en-billig.html
CARRIE, på Kulturama.
"Ni vet den där första vårhelgen när alla plötsligt blivit vackra? Alla som har rump-pumpat och mag-musklat på gym hela vintern, har strippat av sej vinterkläderna och vågat sej ut i solen, deffade, magiskt nog redan solbrända, och överfyllda av testosteron och östrogen. Som sommarens första fjärilar?
Det här var inte den helgen."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar