Det finns såna personer. Såna som ser på teater som om det vore en slags sport, där någon måste vara bäst hela tiden. Dom bortser från den regi skådespelaren fått, och det utrymme rollen getts av författaren, och ser det hela som någon sorts melodifestival. Någon måste vara bäst. Någon måste vara sämst.
Hon är en kraftig, högljudd kvinna, klädd i något poncholiknade, marinblått, stickat, med glasögon instuckna i det grå, fluffiga håret, och hon har precis frågat mej vad jag tyckte om föreställningen. Utan att riktigt ha lyssnat på mitt svar förkunnade hon att hon tyckte att det var jättebra. JÄ-TTE-BRA. Dom verkar vara ett helt gäng kvinnor som gått på teater tillsammans, och hon har i tur och ordning frågat alla vad dom tyckte, och så har hon förklarat, högt och ljudligt, att hon tycker det är jättebra. JÄ-TTE-BRA.
Hon känns som en sån där person som automatiskt ger en stående ovation, för om en föreställning får en stående ovation betyder det att den är jättebra, och om en föreställning är jättebra har man fått valuta för pengarna och inte kastat bort sin dyrbara tid på något mediokert.
Jag sitter i mitten på första bänkraden på Kulturhuset Stadsteaterns Klarascen. Detta är, otroligt nog, en sistaminutenbiljett. När klockan slog om till fyra - en timme innan föreställningen - var jag först i kön och kunde välja och vraka. Inget snack om saken. Längst fram i mitten.
Det är paus i Bernard Shaws Candida.
Bland publiken är jag bland de yngre. Majoriteten är riktigt gamla, och många är kvinnor som fått med sej sina gubbar. Det tog en evighet att komma uppför trapporna och ut i foajén när pausen började. Det står rullatorer lite överallt.
På min vänstra sida sitter en äldre man med hörapparat och blå-vitrutig skjorta och en nästan limegrön stickad slipover. Kvinnan bredvid honom, som jag förutsätter är hans fru, gick ut under första akten, men är nu tillbaka. Jag antar att hon bara behövde gå på toaletten. Bredvid henne sitter en ung man, som jag antar är hennes barnbarn, och bredvid honom en medelålderns man som jag antar är hennes son. Men det är något lurt. Det är som om dom inte känner varandra, förutom en godispåse som vandrar fram och tillbaka mellan dom. Mannen med hörapparaten plockar försiktigt ut bitar, mer för att vara artig, kan jag tycka, och har ett förhållningssätt som om innehållet i påsen var något som serverats under ett första besök på en sushirestaurang. När han sväljer bildas det små ljud.
Jag är lite förvirrad. Av affischen att döma, där hela ensemblen sitter i en tidig automobil som rejsar så att hattarna flyger, har jag förväntat mej en rafflande komedi, med långa, svepande klänningar och kanske undertryckt sexuell lusta. Mina associationer har dragit iväg till första aktens final i Stephen Sondheims A Little Night Music, A Weekend in the Country.
Men detta är ett salongsdrama. Inga scenbyten. Scenografin är bra och mycket realistisk, och jag sitter och undrar varför det inte finns tavlor på väggarna, som jag skulle ha gjort i en verklig bostad. Och rummet har tak! Det är första gången för mej, och jag uppskattar de sinnrika ljuslösningarna.
Kostymerna är underhållande och insiktsfulla, med många intressanta detaljer, vilket behövs i en ganska stillastående uppsättning.
Men det känns som om vi har skrattat sönder föreställningen. Jag och pensionärspubliken, som läst i Stadsteaterns urklipp ur DN:s recension att detta är den bästa komedin i mannaminne, har hängt på varje möjlighet till humor och liksom ignorerat när aktörerna försökt förklara pjäsens grunder.
Men det här är George Bernard Shaw. Han jobbar med idéer. Skådespelarnas uppgift är till stor del att göra hans idétyngda roller till människor av kött och blod. Det finns ofta en stor tydlig konflikt mellan två symboler, och sen smyckas det hela med ett färgstarkt persongalleri för att lätta upp.
Saken görs inte enklare av att man väljer att först skicka ut Shima Niavarani, en skådespelare vars scenpersonlighet har en förmåga att kunna pressa humor, verbal och fysiskt, ur det tröstlösa protokollet från ett av Stockholms bostadsförmedlings årsmöten. Hon är livsfarlig. Hon är så älskvärd att när hon inte är på scenen sitter vi och saknar henne. Jag skulle vilja se henne i Goldie Hawns roll i Kaktusblomman. Eller vad sägs om det här: Maggie i Syndafallet? Eller Cousin Catherine i Suddenly Last Summer?
Första gången jag såg Marie Richardsson var i en Ingemar Bergmansuppsättning av Hamlet. Hon spelade en av gycklarna, och kanske var hon på Dramaten som praktikant från scenskolan. Hennes ansikte var vitmålat, som en pierrot, och hon var så överjordisk vacker att jag trodde det var en mask.
Jag minns henne också komma springande över en parkettgolvet på Dramatens stora scen i Drottningens Juvelsmycke, stanna längst fram på scenkanten och deklarera hur lycklig hon var. De kastanjefärgade rufsiga lockarna i en slags slarvigt uppsättning och klänningens vida klockning och överraskande lätthet.
Och hon är fortfarande lika förödande vacker. Så vacker att man liksom glömmer bort att hon är människa och en mycket begåvad skådespelerska. Och här ska hon också spela en slags vacker staty som till slut kommer till liv. För detta är ännu en slags Pygmalion. Candida är Eliza, Mr Burgess är Alfred Doolittle, och Präsen och Poeten är Higgins och Pickering.
Detta är som en fars av Strindberg. Som en Oscar Wildepjäs skriven av Salieri.
Den här föreställningen har gått i ett par månader. Kan det vara möjligt att den har tappat fart på vägen? Den vankar, snarare än pinnar på. Känner någon någonting? Den unge poeten har en tyngd och en output som inte gör honom övertygande som en ung romantiskt idealist. För saken ska väl vara att ingen ser kvinnan för den hon är? Eller?
Jag har helt missat att en av de mindre rollerna ska vara pastorsadjunkt. Nämns det någonsin? Jag har suttit och funderat på om han är son, trädgårdsmästare eller ännu en sekreterare. Han verkar mest vara inskriven för att Shima Niavaranis maskinskriverska ska ha någon att tala med. Finns det barn i familjen? För mej har det förblivit en främmande värld, med otydliga sociala regler. Det som kanske ska upplevas som absurt blir för mej förvirrande, för jag vet inte vad som är normen. Var det vanligt med socialistiska präster? Kunde en kvinna bara lämna sin man på den här tiden? Det känns som om jag smitit iväg på toaletten och missat själva premissen. Skulle det här att maskinskriverskan är kär i prästen komma som en överraskning? Skulle vi verkligen tro att hon var kär i Pastorsadjunkten? Jag missade helt när Prästen och Poeten gick i verbal klinch och själv konflikten deklarerades. Jag satt kanske och längtade efter Shima Niavarani.
När det är över, och vi väntar på att de rullatorbunda ska stappla uppför sidogångstrapporna, tar kvinnan på min högra sida fram programmet och börjar bokstäver namnet på den bästa skådespelaren:
”S-H-I-MA. Shima? Shima. N-I-A. Nia. V-A-R-A-N-I. Varani. Niavarani. Shima Niavarani.
När det är dags att börja röra på sej är namnet inte så konstigt längre. Och jag håller med: hon är den stora behållningen.
Sista minutenbiljett som finansierades av en del av födelsedagsprestent från Sharcus, Cilly, Trombonisten, Miss Carey If You're Nasty och Achromotrichia. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4930:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
ETT UPPROR - THE TRANSGENDER VERSION
”Om en man har bytt kön, är hen då kvinna eller transgender?” frågar jag mina vänner Snörvel&Sniff och Protanomaly när vi står ute på Rosenlundsgatan och väntar på att föreställningen ska börja inne på Teater tr3.
”Ja, i vissa fall, och i andra fall inte,” säger Snörvel&Sniff.
”Det är komplex fråga,” säger Protanomaly. Komplext är hans nya favoritutryck, och han använder det som om han vore en svarslös politiker: man säger inte Ja, och man säger inte Nej, man säger att det är komplext. Kommer man att göra något åt bostadsbristen? Det är en komplex fråga. Vad tycker man om sjukvården? Det är en komplex fråga. Vilket parti borde vi rösta på?
Där har dom ofta klara svar.
Låter det intressant? Här är resten:
KVÄLLARNA MED KERSTIN
” En av mina absolut största teaterupplevelser var Margaretha Krook i ”Gertrude Stein, Gertrude Stein, Gertrude Stein”. Jag såg den live på Dramatens scen, och när den sändes på teve spelade jag in den och såg den sen så många gånger att jag kunde långa partier utantill. Jag var övertygad att Gertrude Stein var en fascinerande människa som levde ett fascinerande liv.
När jag lämnar ”Kvällarna med Kerstin” är jag inte övertygad om någonting. Förutom att jag är övertygad om att detta skulle kunna ha blivit något fantastiskt. Kerstin Thorvall var en fascinerande människa som levde ett fascinerande liv.”
Låter det intressant? Här är resten:
GALILEIS LIV
”1995 satte Stockholms Stadsteater upp Tom Stoppards Arkadien. Jag såg den sju gånger. Jag var lite besatt, kan man nog säga. Det var en underbar blandning av romans, vetenskap, humor, determinism, algoritmer och biologi. Jag köpte pjäsen, läste den, fattade nada, gick tillbaka, såg den igen, gick hem och läste pjäsen, fattade lite mer. Jag läser den fortfarande ibland, och minns. Lennart Hjulströms uppsättning av Galileis Liv får mej att fundera på att gå ut och köpa pjäsen.”
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar