Av misstag sätter jag mej med eleverna som ska söka scenskolan. Dom tittar lite konstigt på mej. Jag är ju lite överårig.
Vi sitter i korridoren utanför sal 2 på STDH, med ljusgården i ryggen. Solen skiner utanför.
Jag tror att dom redan är elever på skolan, eller kompisar till dom som ska framföra magisterprogrammet Att gestalta med Sång och Språks redovisning The Greek and Rock Thing. Det är svårt att se åldersskillnad på ungdomar när man är så gammal som jag. Det måste också ha funnit några nervösa vibbar som jag helt missat, tänker jag såhär efteråt. Alla verkade lugna. Lite uppspelta, men inte som om hela deras existens hängde på dom här proven. Jag antar att det var sista uttagningen, eftersom dom var så få.
Det är inte förrän en lärare kommer fram och säger att alla sökande ska följa med, och alla utom jag reser sej, som jag inser att jag varit en del av en del av en process. Hade jag vetat det hade jag tjuvlyssnat lite mer, och inte facebookat mej in i internetheten.
Det är genrep och jag är lite tidig, som vanligt. En kvinna, klädd i beige, går runt och frågar försiktigt om vi är där för att titta, och om vi svara ja blir vi införda i en slags publikstatistik. Vi är inte så många, men vi blir några fler, med tiden.
Kvinnan i beige går in i sal 2, där dom ska spela. Hon kommer ut igen. Väntar. Öppnar, tittar in, stänger dörren. Uppenbarligen är dom inte riktigt klara. En stund fortsätter hon att leka tittut med personerna inne i salen. Öppnar dörren, tittar in, stänger dörren.
Till slut får vi komma in.
Scenen är några podier i trappformation. Till vänster står ett piano, några elgitarrer och slagverk. Två kvinnor bland instrumenten. En av dom hälsar oss välkommen. Så börjar det.
Åtta kvinnor i luftiga, grekinspirerade ärmlösa särkar kommer in, blåsandes i flaskor. Dom har sminkade streck på hals och panna, lite som om rivmärken. Dom har svarta linser, vilket ger deras blickar en slags feberfrossig kvalité. En naken blick, liksom, fast den är dold. Deras utsmyckade kragar är nånstans mellan enorma smycken och klädesplagg.
Jag vet inte varför det bara är kvinnor på utbildningen, men det blir en väldigt intressant energi i en föreställning utan män.
Detta är en ettårig utbildning, och det märks. Man är fruktansvärt välrepeterade, tonsäkra och i absolut kontroll. Dom gör saker med sina stämband som jag inte trodde man riktigt kunde göra.
I föreställningen arbetar dom med det talade ordet och det sjungna. Man har vävt in musik av Queen, Madonna och andra i monologer ur de klassiska grekiska dramerna. Det är häftigt. I poprocken har man hittat känslomässiga motsvarigheter till de aktuella situationerna i dramatiken, och man både sjunger och talar. Rösterna är bedövande. Man når volymer som gör att det nästan skorrar i mina öron. På gränsen till tinnitusvarning. Och känslorna är lika stora. Lika kontrollerade. Här finns ingen hysteri. Man ger man efter för hat eller sorg eller ilska, men det är väl medvetna känslor.
Det finns en stillhet. En koncentration. Inga onödiga rörelser, bara för att röra sej. Inget spankulerande. Allt har betydelse.
En grekisk kör av solister. Man stiger ut ur kollektivet, framför det man kommit för att säga, och försvinner tillbaka in i den offentliga massan.
Jag gillar dom där gamla grekiska dramerna. Jag gillar när dom framförs som om dom vore gamla grekiska dramer, det vill säga, när man inte försöker vara vardaglig. När det görs stort. Stora känslor, framförda av mänskor i förhöjda tillstånd. Detta är inte människor dom du och jag. Detta är idéer av människor, representanter för åsikter, bärare av övertygelser.
Willy Russell, i Timmarna med Rita, låter Frank säga något bra om Tragedi:
FRANK (…) - or the sort of thing you read in the paper that’s reported as being tragic, ‘Man Killed By Falling Tree’, is not a tragedy.
RITA It is for the poor sod under the tree.
FRANK Yes, it’s tragic, absolutely tragic. But it’s not a tragedy in the way that Macbeth is a tragedy. Tragedy in dramatic terms is inevitable, pre-ordained. Look, now, even without ever having heard the story of Macbeth you wanted to shout out, to warn him and prevent him going on, didn’t you? But you wouldn’t have been able to stop him would you?
RITA No.
FRANK Why?
RITA They would have thrown me out of the theatre.
FRANK (…) - or the sort of thing you read in the paper that’s reported as being tragic, ‘Man Killed By Falling Tree’, is not a tragedy.
RITA It is for the poor sod under the tree.
FRANK Yes, it’s tragic, absolutely tragic. But it’s not a tragedy in the way that Macbeth is a tragedy. Tragedy in dramatic terms is inevitable, pre-ordained. Look, now, even without ever having heard the story of Macbeth you wanted to shout out, to warn him and prevent him going on, didn’t you? But you wouldn’t have been able to stop him would you?
RITA No.
FRANK Why?
RITA They would have thrown me out of the theatre.
Tragedi, dramatiskt sett, är förutbestämt, oundvikligt. Det är det som gör det så stort, så episkt.
Fram för mer greker, dom kan behöva lite vind i segeln!
Om du gillade det här kanske du gillar:
DADA MASISO: SWAN LAKE
”Jag skrattar högt. Det här är som Gröna Lund. Som en känslomässig Vilda Musen. Som Insane! Jag sitter inte i min stol. Jag halvstår, på väg att ramla ur! Den vansinnig energin håller i sej. Det är en fanatisk glädje som långsamt går över i någonting mörkare. Otäckare. Verkligare. ”
Låter det intressant? Här är resten:
HEJ, DET ÄR JAG IGEN, på Dramaten.
” Jag har en kompis som inte vill följa med på en föreställning om han hör att Kristina Lugn är inblandad. Jag förstår honom. Men jag har inte gett upp. Jag vill förstå. Jag vill fatta grejen. ”
Låter det intressant? Här är resten:
Gratis. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4930:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar