INFESTUS, av och med Aleksa Lundberg, Ljusdesign: Robert Forsman, Ljudteknik: Lars Appelqvist, Teatertekniker: Mats Kullander & Jonatan Winbo, Webbansvarig: Elisabet Attermark, verkställande producent: Fredrika Rembe, Scenchef: Johan Attermark, Konstnärlig ledare fri scen: Olof Hanson, Kulturhuset Stockholm/Brigaden, föreställning 66, 2014. föreställning 63, 2014.

Detta är första monologen i Brigadens monologsöndag på Bryggan på Kulturhuset Stadsteatern. Jag ser lite bekanta ansikten. Killen från Boulevard. Och plötsligt någon jag inte sett på år och dar! Hon, och hennes man, vi kan kalla dom Störtkrukan och Plektrum, dyker bara upp, och skiner som solar. Tillsammans med dom är någon jag stöter ihop med lite då och då i teatersammanhang. Vi kan kalla honom Mr. Gröndal. Bakfull. Men allert.

Vi babblar glatt. Störtkrukan gestikulerar så att hon nästan slår omkull en liten tunn tant i päls. Så är det är dags att gå in. Vi slår oss ner, på rad, längst fram. Bredvid mej hamnar den lilla tanten. Hon når mej till axeln där vi sitter. 

Det är en naken scen, en slag inbyggd, vit, taklös låda. Neutral för den ska passa alla.

Detta är en monologföreställning om livet som transgender, om livet från pojke till kvinna. Eller kan man säga så? Transgender? Är inte det när man är mittemellan två kön? Eller, när man liksom upplever sej att vara i fel kön? När man är klar är väl kvinna? Eller i andra fall, man? Är transgender något man är hela livet, oavsett vilket kön man slutligen hamnar i? Eller är det en förolämpning att kalla en person som bytt kön för transgender? Kan den personen säga:

”Jag är inte trans- någonting, jag är färdig!”

Det är ett litet minfält, det här, om man vill vara politiskt korrekt. 

Och egentligen bryr jag mej inte. Folk får vara vad dom vill. Jag har träffat kvinnor som vill kallas för ”han” trots att dom inte gjort någon som helst könskorrigering och i min uppfattning ser ut som vilken kvinna som helst i gympadojjor och jeans. Jag har träffat män som sexuellt föredrar kvinnor, men som gärna klär sej i klänning och vill bli kallade ”Geraldine”. Jag vet män som drar på sej drag och vill att straighta män ska behandla dom på det där sättet man inte ska behandla en hora prostituerad.

Jag bryr mej inte. Och samtidigt undrar jag lite. 

Ibland kan jag känna att dom som säger att man inte ska hänga upp sej på könstillhörighet är just dom som har hängt upp sej på könstillhörighet. 

En person som bytt kön till kvinna, sa i en tevedokumentär för länge sen, att han alltid känt sej som kvinna, och nu - när han var kvinna - njöt han av att fixa naglarna, vara dekorativ, tala med mjuk röst. Han visste vad det ville säga att vara kvinna. Jag vet många kvinnor som inte skulle hålla med. 

Jag skulle verkligen inte definiera mej som manlig, men jag är en man. Inte för att jag tänker på det. Kanske för att jag omedvetet känner att jag är i ”rätt” kropp. Jag är jag. Vid val av toalett väljer jag dörren med gubbe på, inte så mycket för att jag känner att jag tillhör, utan för att jag känner att jag borde. 

När jag var på drag-king-fest på kägelbanan en gång för länge sen, fick jag lära mej vad det är att vara man. Av kvinnor som visste. Jag gick. Det var för mycket testosteron.

I monologen berättar Aleksa Lundberg om pojken Martin som känner att han är en flicka. Hur han blir mobbad och kallad för bög. Vi får se underhållande och inspirerande exempel på hur män och kvinnor talar och för sej. Sen får vi se en slags mimetyd med oralsex och penetration, där jag inte vet vad det är meningen att jag ska tycka. Jag antar att det är meningen att jag ska tycka att det är förnedrande, men det framförs på ett sätt att det verkar som om kvinnan vill bli förnedrad, så… Jag vet inte. 

Och plötsligt är Martin en kvinna och heter Amanda. Och Amanda blir också utsatt för mobbning. Vi får tre exempel. The End. 

Vi applåderar. Den lilla, tunna fågelkvinnan bredvid mej klappar och klappar och klappar. Det är inte applåder. Det är kärlek. Något säger mej att kvinnan på min högra sida är mormor eller farmor till någon som en gång hade ett pojknamn. Men jag kan ha fel. 

Skådespelerskan Aleksa gör ett mycket bra jobb. Författaren likaså. Kostymören får godkänt. Det är dramaturgen och regissören Aleksa jag är lite tveksam inför. Kanske lite väl många hattar, kanske. 

Det känns lite som om detta är en föreställning med en mycket intressant premiss, men som inte riktigt vet vad den vill. Ibland är det mycket bra, och ibland lite olidligt. Den är utlämnande på ett ytligt sätt. Man missar lite i den dramatiska kronologin, kan jag tycka. Jag hade gärna fått veta mer om själva könsbytet, hur det var att vakna upp för första gången som kvinna, eller problemen med att plötsligt vara kvinna, i andras ögon. På vad sätt har livet blivit bättre? För visst har det väl blivit bättre?

Vanlig festivalbiljett, 75:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4355 + 75  = 4430:-  

Om du gillade det här kanske du gillar: 

UT 

"Jag känner dom som har hotat med självmord för att få det dom vill ha, och jag känner dom som inte kan glömma, som ältar, vänder, vrider. Killen som inte kan glömma killen som redan har glömt. Kvinnan som vann tillsvidare. Kvinnan som fortfarande väntar, ångrar, går vidare i samma cirklar. Tiden får visa om dom hade en huvudroll, eller om dom liksom bara gjorde gästspel i en pjäs om någon annan."

Låter det intressant? Här är resten: 


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ut-av-och-med-ulrika-ellemark-musik.html