Jag brukar säga att jag inte gillar standup, men det är inte riktigt sant. Jag gillar inte svensk standup. Jag gillar Margaret Cho, Kathy Griffin och Mario Cantone. För mej innebär svensk standup trötta skämt om Anna Book, oinspirerade ordvitsar eller banala illa konstruerade iaktagelser. Det känns som om målet är att bara vara tillräcklig rolig för att få leda Melodifestivalen. Man verkar inte sikta högre, eller någon annanstans. Det känns inte som om någon har något att säga. Inget nytt. Inget viktigt.
Och jag har vänner som är roligare än så. Jag har vänner som kan få mej att fnitterflämta och vråla av skratt. Och dom försöker inte ens vara roliga. Dom bara berättar om sin dag och jag börjar frusta.
Utanför Willys på Götgatan sitter en tiggerska. Jag ler mot henne när jag kommer ut från Myrorna. Jag har inga kontanter. Jag betalar med kort. Men jag ler, för att visa att jag ser henne. Att hon inte är osynlig. Jag undrar om hon uppskattar att jag ler mot henne, eller om hon tycker jag är en stor jävla flinande fet snål gubbe? Det beror nog på hur hon mår. Jag kan tänka mej att till och med en tiggare har bättre eller sämre dagar.
Inne på Boulevardteaterns scen sitter en tiggerska. Jag ler när jag ser henne. Hon heter Agneta Wallin, och hon vet att jag är en stor fet flinande snål gubbe.
Wallin Street - en billig show om pengar, heter föreställningen. Och jag skrattar faktiskt lite, redan från början. För det känns inte som om hon försöker vara rolig. Det känns som om hon försöker kommunicera, som om hon försöker säga något. Och det hon säger känns viktigt.
Agneta Wallin verkar vara en sån där person som läser tidningarna, fattar vad det står i dom och har en åsikt om det. Jag läser löpsedlar, tror på dom, och tycker det räcker, nästan. Hon verkar påläst, som en sån där som vet vilka städer som ligger i vilka län, och vilken minister som heter vad. Jag, mitt våp, skulle inte kunna säga förnamnet på kungen av Finland om jag så fick en miljon.
Det handlar om pengar. Och om klassresor. Och om moral. Hon har oss liksom i sin hand, och vi skrattar när vi ska. De blir aldrig fånigt, och hon känns lite livsfarlig, ibland. Jag gillar det här: att kunna skratta åt saker som annars skulle kunna få mej att gråta.
Det fanns en tid när jag älskade sit-coms. Nu står jag inte ut med alla pålagda skratt och återvunna one-liners. Det är hela tiden kortaste vägen till ett skratt, och karaktärsskildringen blir givetvis lidande, och handlingen. För mej är humor allvarliga saker.
Agneta Wallin är en seriös komiker. Inga skämt känns inslängda bara för att få folk att garva. Ibland kan det gå ganska länge utan ett skratt, men jag fnissar och fnittar och kluckar mest hela tiden. Allra roligast är hon när hon inte skämtar. När hon bara påvisar det absurda. För mej fick hon gärna vara argare och mer provocerande, bara hon är lika rolig.
Agneta Wallin borde åka land och rike runt. Jag tror att hon kunde lära svenska folket ett och annat. Och gudarna ska veta att det finns mycket vi måste hitta ett sätt att skratta åt.
Här är förslag på möjlig namn på kommande shower:
Reta Inte Agneta - en show om jämlikhet.
Har Ni Rum För Agneta? - en show om Stockholms bostadsbrist.
Agneta Ger Er Valuta för Pengarna - en show om EU.
Och förstås:
Agneta Wallin: Här Har Ni Mej! - En show om långvården.
Jag har en titel till; men jag vet inte riktigt vad den ska handla om:
Agneta Wallin Gör Dej Smartare. Jag har några fumliga idéer om att hon berättar om Selma Lagerlöfs liv, men sett av en arg kvinna från idag. Och nu fick jag en ny:
Agneta Wallin Kommer Till Saken - en förvirrad show som till slut verkar vettig.
Om hon absolut måste kan hon göra shower som Agneta Wallin: Som Jag ser Saken - mitt liv som Astigmatiker, men bara om hon blir inbjuden att öppna en optikermässa. After all - a girl's gotta eat.
Om du gillade det här kanske du gillar:
CARRIE, på Kulturama.
Det här var inte den helgen."
CMMN SNS PRJCT på TUR-teatern.
Nils Poletti och Rebecca Westholm kommer upp på scenen, och dom har bara underkläder på sej. Så tar dom något från bordet, håller upp det och säger:
”Vem vill ha den här?”
Vi är lite överraskade, men armar skjuter snart i höjden:
”Jag!”
Dom ger föremålet till den person dom uppfattat var snabbast. Om det blir oavgjort delar dom upp det. En flaska vodka delas såhär: flaskan till en person och korken till en annan. Jag räcker upp handen på elvispen och får dela den med en kvinna som sitter bakom mej. Jag får visparna och hon får maskinen. Jag ger henne visparna.
Låter det intressant? Här är resten:
THE GREEK AND ROCK THING
” Det är inte förrän en lärare kommer fram och säger att alla sökande ska följa med, och alla utom jag reser sej, som jag inser att jag varit en del av en del av en process. Hade jag vetat det hade jag tjuvlyssnat lite mer, och inte facebookat mej in i internetheten.”
Låter det intressant? Här är resten:
fribiljett, tack Agneta! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar