Det är nästan så att min hjärna får en härdsmälta. Jag vill minnas varje sekund och jag anstränger mej så mycket på att komma ihåg att jag nästan glömmer bort att titta. Att se. Att njuta.
Vi är på en roadtripp, jag och Skäggige Skalman. En liten tur till Uppsala. Över dagen. Kanske inte så mycket till roadtripp. Vi ser bara Stockholm från en bilkö, E4:an till Uppsala, och insidan av Pizzeria Durango, där jag gladeligen noterade att personalen med invandrarbakgrund stolt bar tröjor med svenska flaggan på. Sånt värmer.
Men vi är inte här för att leka Thelma & Louise. (Jag är Louise, om nån undrar). Vi är här för att se Momolands uppsättning av Come Together i samproduktion med Uppsala Stadsteater i Fyrishov.
För att vara en advokör av merupplevelsen genom förstudier innan ett teaterbesök så har jag gjort ett väldigt dåligt jobb. Vem som helst hade ju lyssnat på Beatles, eller hur? Pas Moi. Inte en ton.
Saken är den att jag har aldrig riktigt fastnat för Beatles. Eller Stones. Eller Nirvana. Eller Red Hot Chili Peppers. Jag gillar inte grupper, verkar det som.
Gissa om jag ångrar mej?
Det här är en Teaterkonsert. Det är en slags teatral konsert. Jag älskar uppenbarligen en teaterkonsert. Man iscensätter musik på ett nytt intressant sätt. Man hänger till exempel upp en flygel högt över scenen. Komplett med pianist och vokalist, fritt hängande. Man omtolkar och hittar alternativa meningar med texter. Man dekonstuerar musiken och spottar ur sej något nytt.
Jag älskar en bra cover. Jag kan inte riktigt se nödvändigheten av en nyinspelning av en låt där man inte tillfört något nytt. Som Robbie Williams Swing When you are Winning. Det är bara hans röst som är annorlunda och knappt det. Däremot älskar jag Annie Lennox Medusa, eller K.D. Langs Drag. Eller So Close med Daniel Boys. Och nu älskar jag musiken från Come Together. Det är Beatles som du aldrig har hört dom.
Mask och kostym är fenomental. Ni läste rätt. Dom fuckar med min mind, så bra är dom. Napoleon. En romersk soldat som gitarrist. En dervisch. En flapper. Klassiska siluetter och arketyper. 1700-tal. 1800-tal. Alla -tal, verkar det nästan som. Vackert är det i alla fall. Påkostat och förtrollande. En liten värld i sej, som ett kollektivt drömlandskap.
I första akten går dom i dammigt beige, i andra akten exploderar dom i färger, fransar, plymer. En man kommer in och sjunger All My Loving. Han har en fiskmås på huvudet och vitt fågelbajs över hela sin kostym. Någon annan sjunger Across the Universe, hägnade upp och ner, åkande över scenen. Pernilla Andersson sjunger Elenor Rigby med en segway under klänningen. Det är inte cirkus. Det är performance. Man hänger i taket, man flyger och far, och vi i publiken, som aldrig sett något liknande, vet inte till oss. Vi klappar och skriker och visslar. I pausen rusar jag ut för att köpa en skiva, bara för att få veta att just idag finns ingen som säljer skivor. Mitt liv har plötsligt fått en ny mening: jag måste ha den där skivan.
Hemingway sa, om Marlene Dietrich: ”Om hon hade inget annat än sin röst kunde hon krossa ditt hjärta. Men hon har den där vackra kroppen och det tidlöst sköna ansiktet. Det gör inget hur hon krossar ditt hjärta, bara hon är där att laga det.”
Jag parafraserar: ” Om dom inte hade något annat än det visuella kunde dom trollbinda mej. Men dom har sina fantastiska röster och den underbara musiken. Det kvittar hur dom gör det, huvudsaker är att dom gör det.
Hemingway sa det bättre. Men han har ett Nobelpris. Tova Jansson har inget. Jag kanske håller mej till henne i fortsättningen. Vad sägs om:
”Vem ska trösta alla som missade den här föreställningen?”
För detta måste ses. Och höras. Det här är så nära döden du kan komma utan syrgas.
Jag är mer än redo för ännu en Teaterkonsert. Var? Vem? Hur?
Fribiljett, tack Lena. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4355:-
 |
| Innan föreställningen. |
 |
| På väg in efter pausen. |
Om du gillade det här kanske du gillar:
EN VÄRLDSOMSEGLING UNDER HAVET:
"För vissa handlar det om män. Och mäns känslor. Och mäns relationer. Men det handlar inte om det, för vissa. För vissa av oss handlar det om kärlek. Och förbjudna, omöjliga känslor. Det beror på vilka glasögon man har på sej. Vilket filter man ha enablat.
Jag är säker på att pappan bakom mej ser en helt annan föreställning än jag gör. Och hans son ser inte samma som vi. Mamman sitter kanske och tänker att det är så typisk män. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/en-varldsomsegling-under-havet-av-jules.html
SHORT STORIES:
"Och världens vackraste kvinna gör entré. Hon får Audrey Hepburn att se ut som en fulare syster. Allvarligt. Som en kortare, knubbigare, klumpigare kusin. Hennes armar pågår för evigt. Hennes ben verkar aldrig ta slut. Hon är spröd och spänstig, stark och skör.
Hon är klädd i svarta, snäva byxor, vit transparent blus och en slags vit sportbehå. Svarta strumpor. Inga skor.
Hon ser oss rakt i ögonen. Ser mej rakt i ögonen. Jag stirrar tillbaka. Hon skrämmer mej, lite.
Jag fattar plötsligt den där grejen med modevisningar. Man kan bara sitta still och titta på något vackert. "Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/short-stories-ide-koreografi-lljus.html
FLASHDANCE:
"Jag älskar när en skådespelare inte gör något ”I största allmänhet”. Det är ganska vanligt, speciellt i musikal, där uppgifterna är så krävande - sång, dans, agerande - att man börjar förevisa en aktion istället för att agera. Man spelar lite full istället för att verkligen försöka nyktra till, eller gå rakt eller tala tydligt eller inte se dubbelt. Man ska vara kär, så man sjunger en kärlekssång istället för att undersöka vad det är som attraherar. Man tar till gester som är lika beprövade och oinspirerade som den klassiska balettens stångövningar."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/flashdance-av-tom-hadley-tobert-clay.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar