Detta är den tredje monologen i Brigadens monologsöndag på Bryggan på Kulturhuset Stadsteatern. Den ligger i mitten och den är den enda av och med en man. Mina festivalkompisar Störtkrukan, Plektrum och Mr. Gröndal, som hoppat över monolog nummer två och istället tagit en kaffe, är på igen. Vi hamnar nästan bredvid varandra. Jag och Plektrum sitter för oss, och Strötkrukan hamnar med Mr. Gröndal. Men vi sitter alla längst fram.
Det handlar om en man som ska måla en vägg. Men tankarna går, han börjar dricka och sen bär det utför.
Något är fel, för mej. Det går för fort. Det är som om man försöker klämma in en sextio minuters monolog på fyrtiofem minuter. Allt blir lite forcerat. Jag som älskar tankeprocessen hinner inte med. Rollens vilda associerande känns regisserat, bundet, påpiskat, koreograferat. Jag vill ropa:
”Bryt! Ta det lugnt! Börja om!”
Det känns som om skådespelaren står utanför och tittar på rollen. Allt är liksom en pose. Replikerna levereras på samma, tillsynes tankspridda sätt. Samma ”verklighetstrogna” grepp. Jag vet redan efter några minuter att ingenting kommer att bli målat. Jag vet att han bara kommer att bli fullare och fullare, och när jag inser det så inser jag att det enda intressanta är resan till det oundvikliga målet, men det känns som om jag inte riktigt får vara med på resan.
Vad jag inte vet - så här i efterhand - är om det är meningen att han ska vara full från början. Jag läste in att han var berusad från start, men kanske skulle det inte vara så.
Jag önskar att jag bara kunde se in i hans ögon och se tankarna gå, men han snor runt på scenen, knixar och trixar och fixar. Flyr.
Han berättar om sin alkoholiserade far, om fisketurer och om sexuella övergrepp. Det borde vara intressant, men jag är oberörd. Jag har hamnat fel, liksom, är ur sync. Visst, det är såhär det ser ut när nån är riktigt packat, men det gör det inte mer intressant.
Efteråt, ute i foajén, har vi vilt skilda åsikter. Störtkrukan, Plektrum och Mr. Gröndal är klart berörda. Jag e avis. Jag vill också vara berörd. Som en alkoholiserad väggmålare väntar jag på att det ska klicka i huvudet och kännas ett hundra procent närvarande.
Men det är dags att skiljas. Vi kramas och vinkar, och jag går in igen. Dags för nästa monolog.
Vanlig festivalbiljett, 75:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4505+ 75 = 4580:-
DON GIOVANNI
"Det är därför jag är ganska imponerad nu. Jag skulle ha exploderat för länge sen och skrikit:
”Vad är det som är så in i helvete svårt med att fatta att ni ska hålla käften!!!?”
Men den här mellanstadieläraren nöjer sej med att sssh:a var trettionde sekund. Och det funkar. I 29 sekunder. Jag skulle bli John Cleese. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/don-giovanni-av-jens-ohlin-och-hannes.html
DEN ALLVARSAMMA LEKEN
"När det är över sitter vi där, jag och min kamrat, lomhörda av våra egna busvisslingar och med rödklappade handflator. Framför mej på bordet står en skål kall soppa. Vi öppnar kaffetermosen och hugger in på kakorna, ivrigt diskuterande:
Hur hade det blivit om dom inte riktat sången rakt ut?
Vad hade hänt om sången varit i spel?
Var han för kall? Inte? Verkligen?
Var hon inte underbar?
Det bästa med teater är att det inte är över när det är över."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/den-allvarsamma-leken-med-andra-ord-i.html
I SISTA MINUTEN
"Det känns som om det är skrivet av en ung man som sett några avsnitt för mycket av Pantertanter. Själva berättelsen är ganska fin, om hur tre väninnor flyttar ihop på ålderns höst, men skämt om dom vill ha sex och att dom är hetero känns väldigt konstruerade. Bra regi med sagolika övergångar."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/08/i-sista-minuten-forestallning-59-2013.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar