DET ÄR SYND OM PAPPORNA på Teater Playhouse, föreställning 69

av Lotta Ramel, Joel Schmidt, Jonathan Andersson & Erik Andergren, Unga Giljoton, Regi: Lotta Ramel, Medverkande: Joel Schmidt, Jonathan Andersson, Erik Andergren, Musik och sångtexter: Joel Schmidt, Scenografi: Miranda Renberg och Linda Gonçalves, Ljus och ljud: Erik Glaad, Kostym: Miranda Renberg och Linda Gonçalves, Mask: Linda Gonçalves, Grafisk formgivning: Erik Glaad,
Den 13 April, klockan 02.00 på morgonen, stod jag och min kompis Protanomaly  i lördagsnatten, lutade över våra cyklar i Midsommarkransen och diskuterade feminism. Det regnade, men vi hade inte vett att gå in, för vi skulle bara avsluta samtalet. Dagen då jag fyllde 50 år var två timmar gammal, och vi och några andra vänner hade firat den på ett söderhak. Jag hade druckit två stora stark och blivit bjuden på en paraplydrink. 

Vi var väl egentligen i stort överens, jag och Protanomaly, men vi vände och vred på frågor, för att hitta områden där våra uppfattningar var olika. Feministiska Rättigheter och Skyldigheter. Kvotering. Stå tillbaka för att släppa fram eller slåss på lika villkor? 

Jag vaknade upp till en dag full av Ja, må Han Leva, ett lätt dunkande innanför pannloben - vad var det egentligen i den där paraplydrinken? - och en tröttnad på min egen röst och mina åsikter. Feminismen hade återigen hamnat i bakvattnet. Jag hade inget nytt att tillföra. Hade någon?

Jag förstår inte varför inte fler fria grupper kör föreställningar på måndagar. Det är en perfekt dag att hävda sej. Dramaten, Kulturhuset Stadsteatern och de flesta Privatteatrar står stängda. Om man vill gå och se något en måndagkväll finns det inte mycket att välja på. Ergo: Måndag  är de fria gruppernas dag.

Det var så jag hamnade på Teater Playhouse, och Unga Giljotins uppsättning av Det Är Synd Om Papporna. Jag kände mej teatersugen, gick in på alltomstockholm.se och upptäckte att det inte fanns så mycket att välja på. Nästan ingenting, faktiskt. Och om sanningen ska fram så var jag inte jättesugen. Pappor, som fenomen, är inget som intresserar mej. Barn, i stort, är för mej en gråzon, och jag känner inte många unga fäder, och dom jag känner har jag aldrig diskuterat papparollen med. 

Jag förväntade mej en föreställning om hur svårt det är att vara en ung far i en värld med ökande krav. Utanförskap. Tvivel. Ett slags smaklöst ”Se På Oss!”. Repliker av typen:

”Jag är son till en far och far till en son. Jag är man. Jag är rädd. Jag är osäker och kåt.”

Det blev en total överraskning. Detta var smart, smaktfullt och tankvärt. Det är en precis, inspirerad och tydlig regi, och spelas med en skön, exakt, förvånande mogen kompetens. Materialvalet är insiktsfullt och provocerande, och man behandlar frågor och ämnen med vanvördig respekt. Man har gjort ett grundligt undersökande förarbete, och hittat inspiration från forum på nätet och journalistiska provakationer.

Kostymerna var synnerligen kapabelt komponerade, i kulörer som hämtade från Granit, med påmålade detaljer som slips, krage eller bröstficka, som för att visa att detta är scenkostymer, rollkläder, och maskerna är små, påritade, tuschtunna mustascher. Scenografin är tre stolar och några stora legobitar i silver och svart. Enkelt. Tydligt.

Det är vansinnigt roligt och förödande elakt, men känns aldrig som om bara humor vore det ensidiga målet. Inget mjölkande av skratt. Inget roande bara för att roa. Man drar Järnrörspartiet till sin spets i en könsrollssketsch på lekplatsen i otäck framtid. Man visar nidbilder av unga pappor som löser barnpassningen på ett känslokallt men innovativt manligt sätt. Tre Marcus Birro får sej ett anfall ur en feministisk skyttegrav. Och Martin Melins Machofaderskapsskola svarar på en hel del frågor som ingen tänkt på att någonsin ställa. Som hur en polis säkrar en lekplats.

Ungtuppar mäter kukarna i en mycket modern mataffär, och underbara sjöhästar visa vägen till en bättre framtid. Man sjunger, spelar sax och gitarr och man dissekerar den svenske, straighte, vite mannen. Vi kan kalla honom Sven. Sven den Farlige. Sven den Dumme. Sven den Harmlöse. 

På deras hemsida läser jag att dom bara spelar veckan ut, och gör ett kortare gästspel på Orionteatern 19:e-20:e Maj. Det kan väl inte stämma? Detta är ju en föreställning som gjord för att upptäckas och blir en media-darling. Som gjord för gästspel på Boulevard, Mosebacke, Soppteatern eller vilken liten scen som helst med plats för tre stolar och en mikrofon. 

Jag älskar en föreställning där jag får känna mej smart och lite, lite dum. Där jag känner att vissa saker, vissa referenser, går över mitt huvud. Det visar att man inte riktar sej till den grå menlösheten, utan till dom spjutspetsar i publiken som förväntas fatta vad man försöker säga. Vi andra får helt enkelt skärpa oss.

Det är underbart att se att det inte är ömkansvärt att vara pappa eller man. Det är bara väldigt förvirrande, väldigt tänkvärt och väldigt roligt. Det känns betryggande, som nybliven 50-åring, att se  att det finns en generation unga män som redan är smartare än jag någonsin blivit.

Fribiljett, tack Erik Glaad och Unga Giljotin, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4730:-

 Tyckte du om det här kanske du gillar: 

THE MARRABENTA SOLOS

"Jag tillbringade merparten av den här föreställningen med att fundera om jag behövde glasögon eller om det räckte med ett ökat intag av morötter. Jag var övertygad om att jag fått försämrad syn. Mitt mörkerseende verkade helt kapsejsat. För inte kunde det väl vara så att vi alla satt där och kisade?"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/time-and-space-marrabenta-solos-av-och.html

VAKARES VARGTIMMA

"Något är fel, för mej. Det går för fort. Det är som om man försöker klämma in en sextio minuters monolog på fyrtiofem minuter. Allt blir lite forcerat. Jag som älskar tankeprocessen hinner inte med. Rollens vilda associerande känns regisserat, bundet, påpiskat, koreograferat. Jag vill ropa:

”Bryt! Ta det lugnt! Börja om!”"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/vakares-vargtimmar-av-och-med-conny.html


NÄR VINTERNS STJÄRNOR LYSER HÄR

"Jag ska se…? 

Vad var det pjäsen hette nu igen? 

Hela dagen har jag blivit tvungen att gå tillbaka till mina anteckningar för att kolla upp titeln. Jag vet inte varför det är så. Jag får liksom ingen tydlig bild. Vinterns Stjärnor ger mej en bild. Och Vinterns Stjärnor Lyser ger en bild. Men jag tror att det är Här:et i titeln som helt förvirrar mej. Var är här? Var är vi? Efter att ha sett föreställningen är jag fortfarande lite osäker på var vi var. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/nar-vinterns-stjarnor-lyser-har-av-mona.html