TIME AND SPACE: THE MARRABENTA SOLOS, av och med Panaibra Gabriel Canda, gitarr Jorge Domigos, Dansens hus, föreställning 68, 2014.

Jag tillbringade merparten av den här föreställningen med att fundera om jag behövde glasögon eller om det räckte med ett ökat intag av morötter. Jag var övertygad om att jag fått försämrad syn. Mitt mörkerseende verkade helt kapsejsat. För inte kunde det väl vara så att vi alla satt där och kisade?

Det är Afrikansk månad på Dansens hus. Ute regnar det. Det är inget sånt där energiskt, förväntansfullt vårregn:  Det är ett trött, uppgivet, gråmulet regn. Ett höstregn. I glipan mellan mina höga gummistövlar och min långa gula regnrock har jeansen blivit blöta under cykelturen från Midsommarkransen in till City. Inte dyngsura. Kraftigt fuktiga, bara. Min kompis Achromotrichia, som är lite smartare, har fullt regnställ. 
Vi kommer lite sent, en kvart innan det börjar, och vi river av oss ytterkläderna som om vi vore superhjältar i panicmode och skyndar in i stora salongen. 

Jag har läst på lite grand: Det ska handla om Panaibra Garbriel Canda, en koreograf från Moçambique som själv ska dansa sitt verk The Marrabenta Solos. Med sej på scenen har han gitarristen Jorge Domingos. 
Moçambique ligger precis vid kusten till Madagaskar, och var en portugisisk koloni fram till 1975. 
Marrabenta är en slags dansmusik som blev populär mellan 1930-40. Det är en blandning av traditionella dansrytmer från Moçambique och portugisisk folkmusik. 

Små saker kan förstöra en hel föreställning. Ibland, vill säga. Ibland kan vad som helst hända, och ingenting verkar rubba magin. Men den är skör, den där förtrollningen.

Det är nämligen något åt helsike med textprojektionen. 

Det börjar med den långsammaste salongssläckningen i mannaminne. Det går åt nästan en helt låt, och det är meningen. Långsamt börjar vi kunna urskilja en stol på scenen. En stående man, med ryggen mot oss. En annan man, som sitter på golvet. Mikrofoner, för att tala i, och för att uppfånga ljudet av steg, står utställda lite här och var på scenen. Annars är det naket. Mörkt. Mannen med ryggen mot oss börjar prata. En textad engelsk översättning av det han säger visas på fonden. Eller ’visa’ är väl att ta i. Den projiceras, men är liksom ur fokus, och svag, svag, svag!

En sommar, när jag gick i mellanstadiet, var jag nere och badade i Kalvhagen i Mörbylånga på Öland. Jag gillar att simma under vattnet, men den här gången simmade jag med öppna ögon rakt in i en manet. Det finns inga brännmaneter på Öland, inte då i alla fall, men på något sätt lyckades den bränna mej i ögonen. Kanske var det en allergisk reaktion. Det gjorde ganska ont, ögonen rann, och jag blev känslig för ljus. Och allt var liksom suddigt. 

Så känns det, när jag försöker läsa texten på fonden. Som om en manet bränt min hornhinna. Eller som när man försöker sminka av sej och får klet i ögonen. Som om jag fått avsminkningsfett innanför ögonlocket. 

Jag kisar och försöker koncentrerar mej. Om jag verkligen anstränger mej kan jag läsa någorlunda, men det innebär att jag inte kan titta bort, för om jag tar en titt ner på vad som händer på scenen är mörkerseendet förstört. Det är inte som på Kungliga Operan, där man kan kasta en snabb blick, läsa, och sen återgå till vad som händer nere på scenen. Här är det antingen-eller.

Body, läser jag. Och Revolution, tror jag. Och Communism, ser det ut som. Det känns som om det handlar om viktiga saker. Det känns som om jag måste förstå vad han pratar om för att första hans dans. För det är den typen av dans. Han säger ett ord, gör en rörelse, säga ordet igen, samma rörelse, kanske lite annorlunda. Som om han testar orden, och hur dom skulle se ut om dom vore rörelse. 

Det här är rytmer, och rörelser. Det är inte dans i den bemärkelsen att det hoppas, eller förflyttas, eller snurras och svängs. Jag tänker ibland på början av Vaslav Nijinskijs koreografi L'après-midi d'un faune, speciellt vad gäller händerna. Och det är mer hip-hop och breakdance. Fast med betydelse. Som jag inte kan läsa. 

Till slut är jag så irriterad att jag vänder mej till Achromotrichia för att fråga om han kan läsa vad som projiceras. 

Han verkar ha sjunkit ihop där i mörkret bredvid mej. 

Efteråt säger han att han inte sov. Inte verkligen sov. Men han håller med om att det är en definieringsfråga. 

Fribiljett, tack Helena! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4730:- 

Om du gillar det här kanske du gillar:

NIJINSKIJ

"För det känns plötsligt som om jag har fått en hjärnskada. Jag förstår inte. Jag hör vad hon säger, eller, jag hör att hon säger, men orden blir inte annat än ord, än ljud, än läten. Jag får inga bilder, jag hittar ingen logik. Jag är som en hund. Jag lyssnar på tonfall. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/nijinskij-av-lars-forssell-med-therese.html

VAKARES VARGTIMMA

"Något är fel, för mej. Det går för fort. Det är som om man försöker klämma in en sextio minuters monolog på fyrtiofem minuter. Allt blir lite forcerat. Jag som älskar tankeprocessen hinner inte med. Rollens vilda associerande känns regisserat, bundet, påpiskat, koreograferat. Jag vill ropa:

”Bryt! Ta det lugnt! Börja om!”"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/vakares-vargtimmar-av-och-med-conny.html


NÄR VINTERNS STJÄRNOR LYSER HÄR

"Jag ska se…? 

Vad var det pjäsen hette nu igen? 

Hela dagen har jag blivit tvungen att gå tillbaka till mina anteckningar för att kolla upp titeln. Jag vet inte varför det är så. Jag får liksom ingen tydlig bild. Vinterns Stjärnor ger mej en bild. Och Vinterns Stjärnor Lyser ger en bild. Men jag tror att det är Här:et i titeln som helt förvirrar mej. Var är här? Var är vi? Efter att ha sett föreställningen är jag fortfarande lite osäker på var vi var. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/nar-vinterns-stjarnor-lyser-har-av-mona.html