lördag 28 juni 2014

FIDELIO av Ludwig van Beethoven, libretto av Joseph Sonnleithner efter ett franskt original Léonore ou L'amour conjugal av Nicolas Bouilly, Regi Dan Turdén, Musikalisk ledning Anna Christensson, Scenografi Nina Fransson, Kostym Åsa Norman, Evelina Hedin, Mask Isa Maxe, Musikarrangemang Anna Christensson, Översättning Folke Abenius, bearbetning och nya dialoger Dan Turdén, Producent Teresi Petterson, Regiassistent Aurelia Le Huch, Scenografiassistent Viola Florin, Ljusdesign William Wenner och Lisa Benneth, Filminslag Erik Flodstrand, Rekvsistör, produktionsassistent Matthias Terwander Stingtzling, Konstruöktör Peller Wittsäter, Konstruktörsassistenter Malin Sandell och Jacob Cederström, Föreställningsfoto, programlayout och web Maximilian Mellfors, teknik Rikard Norén, Musiker Anna Christensson, Ylva Larsdotter, Daniel Migdal, Kim Hellgren, Natalia Godmann, Leonore - Natalie Hernborg, Florestan - Daniel Ralphsson, Rocco - Anders Nyström, Marzelline - Elsa Ridderstedt, Pizarro - Linus Flogell, Jacquino - Jens Palmqvist, Fernando - Anton Ljungqvist


Jag är helt och hållet för omedelbar tillfredsställelse. Jag avskyr att gå och vänta, kommer alltid för tidigt, och i många fall avstår jag hellre än går och trånar. Om någon nu erbjöd mej en månad i New York, alla utgifter betalda, men först om två år, hade jag nog försökt kompromissa genom att gå ner till två veckor, men omedelbart! Om någon säger:
”Vill du följa med till Ikea på fredag?” svarar jag:
”Vad är det för fel med på en gång?”
Jag är lite som en hund. Man kan inte fråga en hund om den vill ha mat snart. Nämner man mat börjar han salivera NU. Frågar man honom om han vill gå ut förstår han inte konceptet om några timmar. Han är redan kissnödig.
Det är inte en beundransvärd egenskap, men jag försöker jobba på den. Jag har upptäckt att det bästa sättet att övervinna denna inre stress är att försöka fylla tiden mellan Nu och Sen. För att inte gå hemifrån för tidigt för att sen få sitta någonstans och häcka och räkna ner kvart för kvart har jag börjat sortera bokhyllan, eller dammsuga, eller rensa ut kylskåpet. Sånt där som inte tar en väldigt tid. Vattna växter går också bra, men börja ingen mer djupgående omplantering. 
Rör det sej om flera dagar, eller veckor, kan man man passa på att riktigt plugga, sätta sej in, studera det eftertraktade. Är det en resa till Helsingfors man går och väntar på, kan man kolla upp stadens historia och följaktligen bli lite mer bildad i allting Gustav Wasa och vissa Tsarer, och ser man fram emot en föreställning kan man låtsas att man förbereder en avhandling i ämnet. 
Som jag gjorde när jag blev inbjuden till Kamraternas premiär av Beethovens Fidelio på Årsta Teater:
Jag tillbringade en vecka med Beethoven. En vecka, till och från, kanske ska tilläggas, men en vecka någorlunda fokuserad på Beethoven, i alla fall. Musikaliskt var det Beethoven som gällde, förutom den eklektiska pop som skvalade under några insprängda pass på Friskis och Svettis. Det kanske låter ambitiöst, men för någon som jag, som inte alls är klassiskt bevandrad, krävs det en himla massa upprepat lyssnande för att verkligen höra. Jag alfabetiserade mina guideböcker under Månskenssonaten, rensade anslagstavlan under Ode To Joy och under Für Elise gav jag mej på badrumsskåpet. Under den turkiska marchen låg jag bara utslagen på min saccosäck. Den är trots allt inte ens två minuter lång. 
Youtube är fantastiskt. Man bara skriver in namnet på det man är intresserad av, och vips har man femti-sjutton versioner av Menuet i G, eller tjugo-nitton dokumentärer om Beethoven. Och jag tror inte jag skulle kunna vara verksam utan Wikipedia. 
Fidelio, Ludwig van Beethovens enda opera, hade premiär 1814, samma år som Danmark gav upp Norge till Sverige, och samma år som Norge blev självständigt, konstitutionen skrivs under 17 Maj, och den danske prinsen Christian Frederik blir kung över Norge, Napoleon avgår som kejsare, Louise XVIII blir kung över Frankrike, och Britterna och Amerikanarna krigar. Gustav Febergé, han med äggen, ni vet, föddes, och John Tobias Sergel, skulptören, känd från plattan, dog. Bröderna Grimm ger ut sin första sagosamling, och Jane Austens Mansfield Park publiceras anonymt.  Detta var också året som metronomen uppfanns, och året då Beethovens åttonde, och hans Piano sonata no 27 komponerades.
Det är Beethovens enda opera, och när han skrev den var han redan döv. Av de dokumentärer jag har sett på Youtube har jag dragit slutsatsen att han var en ganska diktatorisk och kolerisk person, så jag tror inte det här med teater är hans grej, riktigt. Musik, det var hans sak. Människor, inte lika mycket. 
När jag stundom blev riktigt trött på hörapparater, vårdnadstvister, klassicismen och romantiken, smög jag in lite läsning om Impressionisterna, du vet; Monet, Manet, Degas och grabbarna. Jag hade tidigt tagit beslutet att inte köpa några böcker om Beethoven. Inte några nya böcker, i alla fall. Inga från en riktigt bokhandel. Om jag snubblade över något litterärt och Beethovenorienterat  på Myrorna eller Stadsmissionen var det okej, men jag skulle liksom inte anstränga mej. Inte cykla till Ropsten, typ. 
Mitt bibliotek har nu utökats med tre böcker om Impressionisterna. Dom verkar vara populärare än musikhistoria i stort och Beethoven i synnerhet. Eller så är det så att folk älskar klassisk musik så mycket att man inte donerar böcker i ämnet. Man liksom sitter på dom, och tar fram dom och bläddrar vid högtidliga tillfällen.

Jag hittade över tio versioner av olika inspelningar av Fidelio på Youtube. Några var bara musiken från föreställningar, men de flesta var hela infilmningar. Jag orkade med två. 
Aldrig någonsin slutade jag med det jag höll på med och utropade: Åh, den här biten känner jag igen! Och aldrig, under den andra genomtitten satte jag mej upp i sackosäcken och exklamerade: Nu fattar jag verkets storhet, det blir verkligen bättre andra gången man hör det!!!
Jag antar att jag fortfarande styrs av mitt behov av omedelbar tillfredsställelse: ett musikaliskt verk måste ge mej något, nästan med en gång, jag orkar inte lyssna mer en några få gånger innan jag ger upp. Jag är inte tillräckligt sofistikerad. 

Jag lärde mej också att bara för att saker är världsberömda i Kalmar, behöver dom inte skapa sensation i resten av världen. Jag pratar om 1982. Gymnasietid. Kasseband. Te och rostat bröd och keso och Den Gamle Farbriks Hallonmarmelad.  Och på stereon: Louise Tucker. Syntmusiken var ny, och här kom en brutta som kom och sjöng opera till elektronik. Hon var hur stor som helst, bland mina vänner i Kalmar. För ingen, nånsin, sen dess, som jag har mött, har känt till henne. Varken i min åldersgrupp eller i någon annan. 
Så när jag kommer fram till Sonata no. 8 Pathetique - 2nd Movement - Adagio Cantabile, står plötsligt Deja vu där och viskar i mitt öra:
”Du känner väl igen den här låten?”
”Ja,” viskar jag tillbaka, liksom förtrollad.
”Varifrån?” 
”Jag vet inte…”
Det tog mej nästan ett dygn att komma på varifrån jag kände igen den. Och givetvis hände det i duschen. 
”Midnight, blue, so lonely whiteout you…” ekar mellan de helkaklade väggarna, i en slags castrato-klingande falsett-sopran. Det är inte vackert. Plötsligt hör jag mej själv, greppar tag i en handduk och plaskar ut i vardagsrummet och letar upp den där mystiska Beethovenlåten. Det tog mej 32 år att få ihop det. Louise Tuckers Midnight Blue är Beethovens Sonata Pathetique. Who knew?

Så kom äntligen dagen. Dagen med stort D. Eller stort P. P som i Premiär. Det är väldigt sällan jag blir bjuden på en premiär, och jag har alltid för ambition att klä upp mej lite extra, för jag uppskattar verkligen när andra gör det. Allt blir liksom lite förhöjt, förväntansfullt, lite andäktigt och viktigt, när man har finkläderna på. Men det är lite svårt att klä upp sej när man har rakat huvud, hur man än gör ser man ut som en förrymd fotbollstränare. Jag skulle vilja anlända i kostym, utan vare sej ryggsäck eller annan väska, med en struken skjorta, väst och slips, och med en matchande näsduk sådär lagom nonchalant nedstucken i bröstfickan, men på något sätt slutar det alltid med att jag står där i det gamla vanliga: något diskret, och förhoppningsfullt: rent. Med en ryggsäck fullproppad med sånt jag verkligen behöver om nu apokalypsen inträffar under mitt teaterbesök. 

Jag låser fast cykeln vid en flaggstolpe på Årsta Torg och går in på teatern. Givetvis är jag för tidig. Jag trodde det skulle ta längre tid att klä sej, men det visar sej att även om man slösar bort avsevärd tid med att vela mellan två olika byxor är man klädd på kvart. Och då har man bytt t-shirt två gånger och slutligen bestämt sej för en grå tröja. 

Folk är inte så där överdrivet uppklädda. Jag ser en trend med röda korta läderjackor och klumpiga gympaskor, på kvinnorna, och bland männen verkar sandaler, med eller utan strumpor, vara på modet. 

Biljetten är programmet, och jag kryper in i ett hörn och börjar studera, tills det är dags att gå in i salongen.
Det handlar om Fidelio, som utklädd till man tar jobb som fångvaktare på ett fängelse där hon misstänker att henne man sitter inspärrad, varpå fängelsedirektörens dotter blir förälskad i henne, och dumpar sin fästman. 
Scenen är ett stort tråkigt kontorsrum, några skrivbord till höger, där en kvinna i någon slags uniform och en blonderade frisyr med utväxt sitter och ineffektivt låter tiden gå, och en liten orkester till vänster. Dom har också uniformer, och väldigt roliga, uppenbara peruker. Jag tänker först på Fania Fenelons Kvinnoorkestern,  som handlar om judinnorna som i Auschwitz spelade för fångarna på väg till gaskamrarna, och tänker att om nog tar av sej perukerna sen och visar rakade huvud, men så ser jag en man ibland dom, och inser att jag nog är ute och cyklar. Dessutom säger kvinna bakom mej något om DDR. 

Aha, tänker jag. Okej, det passar ju lite bättre. Jag beundrar dom där regissörerna som tar tag i ett verk och riktigt skakar om det, och i det ger det en ny mening, lyckas säga något nytt. Många regissörer försöker göra det, men lyckas bara tvinga in samma gamla verk i nyare kläder. Det är samma historia, fast det nu verkar utspela sej i ett akvarium eller under den feodala medeltiden. Kejsarens nya kläder, liksom. Tjechovs tre systrar vandrar runt på en sophög och agerar som om dom inte har avskräde upp till knäna. 
Här har man valt att försätta pjäsen i Östtyskland, 1989. Och plötsligt känns det angeläget. Läsningen håller. 

En av mina favoritfilmer är Nakna Pistolen 33 1/3 från 1994. Eller, den brukade vara det, i alla fall. Jag har inte sett den på över tio år, så det är mycket möjligt att jag inte alls känner som jag brukade. Jag har liksom blivit smartare, tror jag. Och inte lika lättroad, men kanske lite smartare. Mitt idoga podcastlyssnande har i alla fall bevisligen lärt mej att The Donner Party Crossing var ett försök att 1846 hitta en genväg över Klippiga Bergen som slutade i kannibalism, och inte som jag trodde för trettio år sen: ett slags Party hemma hos familjen Donner. 
En mycket rolig scen utspelar sej under Oscarsgalan, när man läser upp de nominerade. Det låter, löst översatt, såhär:
”De nominerade för bästa kvinnliga biroll är: Mary Lou Retton, för Fatal Affair, en kvinnas svåra prövning att komma över sin katts död, under Hindenburgkatastrofen. Morgan Fairchild, för Final Proposal, en modig pionjärskvinnas triumferande seger över bulimi under The Donner Party Crossing. Shannen Doherty, för Basic Analysis, en kvinnas triumf över en svampinfektion under en tragisk säsong för det amerikanska fotbollslaget Buffalo Bill.”
Om man gjorde samma sak med kvällens uppsättning av Fidelio skulle det se ut såhär:
”Natalie Henborg, för Fidelio, en kvinnas modiga kamp att genom transvestism rädda sin make ur fängelse under Berlinmurens fall.”
Eller vänta, det var ju birollsnominerangarna, eller hur:
”Elsa Ridderstedt, för Fidelio, en kvinnas förvirrade kamp för kärleken till en dragking som jobbar som manligt vakt för att rädda sin make ur ett politiskt fängelse under Berlinmurens fall.”

Av de två versioner jag såg på Youtube upplevde jag det som mycket dramatiskt lovande, men en väldigt stagnant föreställning. Man står och sjunger, liksom. 
Men det här är något annat. Det här är nästan på gränsen till fars. Alla sångare har krönts med hiskeliga 80-talsperuker. Och det är en jäkla massa springande ut och in genom dörrar under operans själva set-up. Det tar en liten stund innan man lyckas vänja sej vid de hemska frisyrerna, men dramatiskt är vi med redan från början. Jag tycker så väldigt mycket bättre om det här än det jag såg på Youtube. Jag tycker till och med att det låter bättre, på något sätt. Folk står inte bara rakt upp och ner och sjunger. Dom har blivit människor, med tydliga och spännande relationer. Man gör entré och sorti, och det känns som om tragedin är långt, långt borta.

Operasångare imponerar oftare på mej än inte. Med det menar jag att det är oftare jag sitter där och tänker:
”Wow, det här verkligen imponerande!” än jag sitter där och tänker:
”Wow, det här är verkligen inte ett dugg imponerande.”
Där det i musikalsångares fall är en 50 procents chans att en artist ställer sej upp och medvetet bjuder på något vi alla har sett förut, om det så är gesterna - handen i luften, eller vanligare; båda armarna med fingrarna utbredda på väg att i en cirkel från varsin höft mötas rakt över huvudet i den sista tonen, eller en tolkning av en sång totalt rippad ton för ton av Liza, Barbra, Idina eller Kristin, är det mycket ovanligt att en operasångare beter sej så som man förskräckt befarar. Dom ligger ner, de rusar runt, dom slåss, dom agerar, och över allt så sjunger dom för en publik så krävande att den nog hellre skulle se en aktör trilla av scenen än sjunga en sur ton. Opera, som i mycket borde kännas mer förhöjt, ger ofta ett mer äkta intryck. Jag vet inte varför det är så. 

Jens Palmqvist, som den övergivne och kärlekstörstande fästmannen Jaquino är så nördigt söt i sin peruk att jag är tvungen att riktigt kolla efter att man inte har tagit det här med byxroller till en helt ny nivå och att det inte är en kvinna utklädd till man.
Linus Flogell, som den penisfixerade Pizarro, mannen som har gett sexuella övergrepp med homosexuella undertoner ett nytt ansikte, blir både komisk och skrämmande, lite som många politiker i ett visst parti, och deras anhängare. 

I pausen kollar jag min mobil, och en man och en kvinna nästan rusar fram till mej och frågar hur det går i matchen. Jag antar att dom talar om det är sportevenemanget i Brasilien som aldrig verkar ta slut. EM i fotboll, eller vad det nu kan vara. Jag är nästan säker på att gäller fotboll, för jag har läst inlägg på Fejjan, berömmande alla de vältränade benen. 
Jag smiter in på herrtoaletten, där det sitter en plansch från föreställningen, och försöker ta en affischselfie. Det blir lite komiska när man halar fram en kamera inne vid pissoaren på en mugg och försöker fota sej själv. Man blir, som Jennie Fields i John Irvings Garp och Hans Värld: lite sexuellt suspekt. 

Efter paus försöker man dra åt snaran, men det är lite svårt. Vi vill så gärna ha roligt. Daniel Ralphsson, som jag tycket mycket om som den komiske Pingeling eller Pang-Pang i Kungliga Operans Turandot i våras, har fått den otacksamma rollen att som den svältande politiske fången Florestan, försöka få oss att plötsligt känna medlidande. Vi vill inte riktigt. Vi hade ju så roligt. Men så är vi plötsligt där. Vi har fått från släng-i-dörr-fars till gripande drama. Nästan. Det är lite obalans, men det har nog med oss, publiken att göra. Vi är inte riktigt redo. Vi ligger efter. Övergången känns lite abrupt. Jag tror att om man bara låtit den politiske fången få andas en gnutta komik, gett honom lite humor, hade det nog inte varit några problem. Lite av Roberto Benigni i Livet är Underbart, eller lite av en sån där förvirrad professor som i vissa filmer släpps ut efter åratal i fångenskap. Något att tycka om, inte bara något att ömka.
Scenografin, med en underbar liten förskrämd grön växt i ett hörn, kostym, mask och regi imponerar, men det är själva läsningen, tolkningen som får mej att höja på ögonbrynen. Kaxigt. Och det håller. 
Muren faller, och vi är alla fria. Nästan alla.
Om jag säger att slutet är väldigt överraskande, då kommer ju inte slutet att vara en överraskning, så jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

 Gratis, tack Teresia och Kamraterna.

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:- 


Om du gillade det här kanske du gillar:  

TRE MÄN I EN BÅT med Kullehusteatern på Hallwylska Palatset. 

"Och att se Thomas Eriksson spela teater är lite som att se en lindansare balansera högt däruppe. Precis när man tror att han ska dratta dit, spela över, gå ifrån historien för att kamma hem några enkla skratt, rätar han upp sej, skärper till sej och fortsätter sin akt. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande: han är som en hybrid av en stå up-komiker, eller värsta sortens fars-clown och en seriös aktör. Han är ofta ute på tunn is, men klarar sej alltid torrskodd. Aldrig någonsin känns det som om målet bara är ett skratt, även om det alltid är resultatet. Det är som om han tillåter oss att skratta åt honom, samtidigt som han koncentrerar sej på att framföra pjäsen. "

Låter det intressant? Här är resten: 


OPERAKUL - BLAND HJÄLTEDÅD OCH KÄRLEKSKVAL med Parkteatern, Under Eken i Galärparken på Djurgården. 

"Det här en mycket bra föreställning för att introducera ungar både till teater i allmänhet och till opera i synnerhet. Artisterna är lättillgängliga och ställer ofta direkta frågor till den unga publiken, och dom tar in, och anpassar sej efter svaren. Om jag var liten hade jag älskat det här. Och som vuxen tycker jag det är mycket underhållande."

Låter det intressant? Här är resten:


JAKTSCENER FRÅN NEDRE BAYERN med Teater Tillsammans på moment:teater

"Folk, publik, börjar strömma till. En av skådisarna, som ska spela den otrogne bonddrängen, och som nyss pratade om plankning, kommer ut och presenterar en kvinna med gitarr. Hon, som snart ska spela slaktarfrun, börjar sjunga Somliga Går Med Trasiga Skor, och två kvinnor, en med ansikte som en kokt potatis med tofs, och den andra som en elongerad Susan Sarandon, pratar högre och högre för att överrösta sången. Dom verkar inte ha setts på länge, och jag hör hur  dom har mycket att berätta om sej själv, och lite tid att lyssna. Jag snyter mej."

Låter det intressant? Här är resten: 




fredag 27 juni 2014

TRE MÄN I EN BÅT av Jerome K. Jerome, med Kullehusteatern, Regi Anita Ekström, dramatisering Linda Kulle, Producent Linda Kulle och Predrag Simicevic Kostym Annely Persson, Msk och Peruk Julia Megarelli Ringqvist, Fotot och Layout: Predrag Simicevic, press Linda Kulle, Förlag Kulle-Förlag, Prodution Kullehusteatern, med Anne Kulle, Thomas Eriksson och Ulf Drakenberg, på Hallwylska Palatset, 27/6, Föreställning 132 2014.


(For English, please go HERE)
Kvinnan i kassan har en liten hjälpreda. Jag är dålig på barns åldrar, så jag garderar mej och säger att han är någonstans mellan tre och fem? Kanske sex? Tillräckligt stor för att gå på toaletten själv, men inte gammal nog att åka tunnelbana oackompanjerad. Hans uppgift är att dela ut värmande filtar, och han lägger stor vikt vid färgkombinationerna. Jag får en grön och en rosa. Ett bra val.
Jag har aldrig varit på Hallwylska Palatset. Jag har tänkt gå, många gånger, men det har aldrig blivit av. Om du, som jag, aldrig varit här, rekommenderar jag att du går och ser en föreställning ute på den omkringbyggda gården. Det är den perfekta aperitifen. Man får inte gå in i själva palatset, och det skapar en viss frustration och en fruktansvärd nyfikenhet, så nu bara måste jag in i huset, möjligtvis i morgon, senast veckan som kommer. 
Och Kullehusteaterns uppsättning av Tre Män I En Båt passar ypperligt för det gamla palatset. Eller är det kanske tvärtom: Det gamla palatset passar ypperligt för Tre Män I En Båt? Inte nog med att dom är nästan jämngamla, det ligger något priviligierat, utsökt, sofistikerat lantligt över dem båda. Det känns nästan som om man är på landet, fast man är mitt i stan. Man förväntar sej nästan att personerna från Sondheims A Little Night Music ska komma stressande ur byggnaden på väg mot A Weekend in the Country, eller att Sebastian och Charles, från Evelyn Waughs Brideshead Revisited, med packad kappsäck och Alysious under armen, ska komma gående över den stenlagda innnergården, på väg mot färjorna vid Nybrokajen och med siktet på en rundtur i Skärgården.
När jag sätter mej, längst fram, i mitten, funderar jag på var jag har sett kvinnan i kassan. Jag kollar programmet. Linda Kulle, heter hon, producent och dramaturg, och jag vet att jag tyckte att hon var bra. Jag kollar hennes meriter, säker på att jag sett henne på scenen någonstans. Den enda föreställning som passar in är Cabaret i Uppsala. Men hon var inte Sally, och hon var inte kärringen som fick ananas. Jag försöker minnas ensemblen, men får ingen tydlig bild av henne. 
Jag har aldrig läst Jerome K. Jeromes Tre Män i en Båt. Jag tror jag köpte boken någon gång i gymnasiet, men som så många av dom böcker jag köpte på den tiden öppnade jag den aldrig. Den köptes mer för att den borde köpas, som om köpet i sej, och inte läsandet, var målet. Boken tillhörde mer den mannen jag ville vara än den mannen jag verkligen var. Men tack vare Wikipedia och en filmatisering läckt på Youtube känner jag mej au courant.
Boken skrevs 1888, året då Jack the Ripper dödade fem kvinnor i Whitechapel i London, Tyskland fick tre kejsare, Händels Israel in Egypt blir det första klassiska stycket att spelas in, i England blir det tillåtet att cykla på vägarna, men bara om man har ringklocka, Louis Le Prince gör den första filmen, två sekunder lång, Gaugin skär av sej sitt öra, Eugene O’Neill, Groucho Marx, och Antoinette Perry, kvinnan som the Tony Awards är uppkallad efter, föds, Eric Saties Gymnopedie har premiär, och Katz’s Delikatessen öppnar på 205 Houston Street på Lower East Side i New York. 
Och om du nu lagt året 1888 på minnet, kom ihåg att det var året han skrev boken. Den kom ut 1889. Det hände en himla massa andra saker det året. 
Jerome fick idén till sin bok när han som nygift tillbringade smekmånaden med att båta på Themsen, men när han väl började skriva på den, ersatte han sin fru med sina två bästa vänner och hittat på en hund. Jag vet precis hur han känner, minus byrackan.
Det handlar om tre män, som för att få en paus från sina kravlösa liv tar en flera dagars båttur uppför Themsen, och de vardagliga men underhållande händelser dom upplever.
”Doh…” Jag gör ett sånt där Homer Simpson-ord, och några tanter tittar till, och hoppas att jag  inte är en sån där som kommer att göra små konstiga ljud hela föreställningen igenom. Jag har precis kommit på var det var jag sett henne! Det var i Cabaret, men det var inte i ensemblen, det var ju Fräulein Kost! Hon stod ju där, i slutet, Evita-lik, uppe på taket, efter att ha gjort resan från ömklig hora till uppburen men skrämmande partimedlem, och mentalt banat väg för regissörens nästa produktion, på Göta Lejon.
Hallwylska Palatset påbörjades 1893, alltså fyra år efter att Jerome K. Jeromes bok utkommit, och redan 1920, 27 år senare, donerades byggnaden av den änkade, barnlösa Grevinnan till svenska  staten, även om det tog tio år, till hennes död 1930, (Jerome dog 1927) innan Palatset övergick till allmännyttan. Ursprungligen ville man bygga palatset på den plats där Dramaten idag ligger. Först 1938 öppnade museet. Det tog åtta år att katalogisera allt. Grevinnan är förresten moster till Rolf de Maré, grundaren av Ballet Suédois och Dansmuséet, så man kan säga att samlandet ligger i släkten. 
I fasaden finns två stora portar, en till vänster, och en till höger. Jag undrar om dom är några slags garage, för över den ena sitter en hästsko fäst, upp och ner, sådär så att turen trillar ut, och över den andra sitter en vagnshjul. 
På scenen står ett vitt bord, en vit bänk, och en samling resväskor, korgar, en repinlindad pall, några grova hampa-tampar och ett segel i säck. Ingen backdrop. Palatset får räcka, och räcker gott och väl. Arkitekturhistoriskt verkar vi befinna oss mellan Nationalromantik och Jugend. Stämningsmässigt känns det som om svalor borde flyga där, högt, ovanför gården.
Det börjar, och är ganska underbart. Det är en mycket bra bearbetning, och regin får mej att tänka på de komiska bitarna i Royal Shakespeare Companys uppsättning av Nicholas Nickleby, speciellt scenerna med teatersällskapet. 
Scenografin, det vill säga båten, byggs enkelt ihop av lite av varje på scenen, à la barrikaderna i Les Mis; bordet blir akter, bänken blir toft, och den repinlindade pallen blir till en för. 
Kostymerna är ambitiösa och tidstypiska, vita byxor, halmhattar, ljusa pullovrar, vita eller båtrandiga blazrar och ljusa skor. Lite örlogs-Gatsby, liksom.
Anne Kulle, som övertygande spelar en man, har en sån där härlig, tydlig teaterröst, som skvallrar om att hon fick sin utbildning någon gång när man inte kallt räknade med att ens röst skulle bli mikrofonförstärkt. Hon låter lite som Ulla Sjöblom, på något vis. 
Ulf Drakenberg river av en komisk monolog som i alla fall i min bok kommer att ligga och bubbla bland tio i topparna. 
Och att se Thomas Eriksson spela teater är lite som att se en lindansare balansera högt däruppe. Precis när man tror att han ska dratta dit, spela över, gå ifrån historien för att kamma hem några enkla skratt, rätar han upp sej, skärper till sej och fortsätter sin akt. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande: han är som en hybrid av en stå up-komiker, eller värsta sortens fars-clown och en seriös aktör. Han är ofta ute på tunn is, men klarar sej alltid torrskodd. Aldrig någonsin känns det som om målet bara är ett skratt, även om det alltid är resultatet. Det är som om han tillåter oss att skratta åt honom, samtidigt som han koncentrerar sej på att framföra pjäsen. 
Det här är ett slags dramatiserat historieberättande som jag älskar. Texten flyter på, utan stakningar, eller omtag, för man har insett vikten av ordet, vikten av en ren mening. Jag önskar mer sån här replikleverans på våra scener. 
Och jag älskar många av de inventiösa - jo, det är faktiskt ett ord, jag har googlat - scenlösningarna. Hur man lyckas blöta ner både sej själv och en skjorta efter att ramlat över bord på en torrlagd innergård. Hur man aldrig riktigt har balans när man står upp i båten. Hur vi aldrig får se hunden, men alltid vet att han är där, för vi kan ju höra hur han gläfser.
När jag skrattar mycket får jag liksom träningsvärk bak i nacken. Jag antar att det är där smilbanden sitter fästa. Flera gånger under föreställningen är jag tvungen att göra en min som om jag försökte vissla, vilket för mej är motsatsen till ett brett leende, för musklerna behöver vila.
Efteråt, när jag cyklar hem genom ett Stockholm som just gör sej klart att parta natten lång, med skränande flickor och vrålande män, zombievandrande över gator och cykelbanor, tänker jag på hur härligt det vore med en liten båttur ut i det lugna. Att få ligga på rygg i en flatbottnad båt, med armen dinglande över relingen, solen på väg ner, och fingrarna blöta, i vattnet.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

 Gratis, tack Linda och Kullehusteatern.

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:  

OPERAKUL - BLAND HJÄLTEDÅD OCH KÄRLEKSKVAL med Parkteatern, Under Eken i Galärparken på Djurgården. 

"Det här en mycket bra föreställning för att introducera ungar både till teater i allmänhet och till opera i synnerhet. Artisterna är lättillgängliga och ställer ofta direkta frågor till den unga publiken, och dom tar in, och anpassar sej efter svaren. Om jag var liten hade jag älskat det här. Och som vuxen tycker jag det är mycket underhållande."

Låter det intressant? Här är resten:


JAKTSCENER FRÅN NEDRE BAYERN med Teater Tillsammans på moment:teater

"Folk, publik, börjar strömma till. En av skådisarna, som ska spela den otrogne bonddrängen, och som nyss pratade om plankning, kommer ut och presenterar en kvinna med gitarr. Hon, som snart ska spela slaktarfrun, börjar sjunga Somliga Går Med Trasiga Skor, och två kvinnor, en med ansikte som en kokt potatis med tofs, och den andra som en elongerad Susan Sarandon, pratar högre och högre för att överrösta sången. Dom verkar inte ha setts på länge, och jag hör hur  dom har mycket att berätta om sej själv, och lite tid att lyssna. Jag snyter mej."

Låter det intressant? Här är resten: 


CYRANO, i en park i Hägerstensåsen:

"Bakom mej har dom slutat med ostbrickan och istället gått över till kaffe och kaka. En stor saffransgul, knubbig rulltårta ligger uppstjälpt  i en tupperware, och dom dricker kaffe ur riktiga porslinskoppar. Det finns ingen botten i dom här kärringarna. 

Det är ju inte klokt, vart tar all maten vägen?
Kräks dom upp i smyg, eller smiter den bakvägen?
Hur får dom plats med allt? Med mat, och ost och dricka?
För mej är hälften nog, av allt jag skulle spricka!"

Låter det intressant? Här är resten:



OPERAKUL - BLAND HJÄLTEDÅD OCH KÄRLEKSKVAL, med Madeleine Barringer, Sara Silvmark och Karin Haglund, under eken, Parkteatern, föreställning 131 2014

(For English: please go HERE)
Det var inte förrän jag satte mej ner och började sörpla soppa inne på Seyhmus Vegetariska Restaurang på Varvsgatan som jag slutade nynna på Non più andrai, farfallone amoroso, ur Figaros bröllop. Det är väldigt svårt att nynna och sörpla soppa samtidigt. Den hade varit vår avskedssång, och vi hade sjungit den, allsång-style, när föreställningen var över. Inte med den italienska texten, givetvis, majoriteten av oss hade inte ens börjat skolan, utan vi sjöng:
”Säg farväl nu med handen och vinka.” Eller nåt sånt, jag minns inte: jag hade testat en himla massa alternativa textrader på min cykeltur från Galärparken till Söder. 
Vi hade varit och tittat på opera för barn, Under Eken, på Djurgården, jag och en drös väluppfostrade fem-plussare. Inte tillsammans, givetvis: jag känner inte några ungar, varken i den ålderns, under eller över. 
Det handlar om Madeleine och Sara, som är operasångerskor, och Karin, som kan spela piano så att det låter som en hel orkester. Sara spelar teater att hon är en pojke, och  Madeleine är en prinsessa, och skickar ett kärleksbrev till Sara, och Sara, som inte vet att det är Madeleine som skickat brevet, för det är amomymt, ger sej ut i världen för att leta efter den som skrivit brevet, och under tiden provar Madeleine en massa fina halsband, men dom är förtrollade, och hon blir borttrollad, men tack vare att vi låter som regn och vind så trollar vi fram en god fe, och allting slutar lyckligt. 
Och det sjungs givetvis en himla massa bra opera. Gluck, Mozart, Gounod, Bach, Verdi, Massenet och Puccini, och så lite Offenbach, där vi alla får vara med och sjunga. Det är dom där lätta, omedelbara melodierna, alla med hemsnickrad lättförstådd svensk text.
Man har grå-vita rokoko-peruker, vitpudrade ansikten, och riktiga klä-ut-sej-kläder: utsvänga rockar, stor-kjolade klänningar och kortbyxor, och scenografin är enkel, men stilig: ett bord och två stolar i tidstypisk stil, och en stor skärm att gömma sej bakom. 
Det här en mycket bra föreställning för att introducera ungar både till teater i allmänhet och till opera i synnerhet. Artisterna är lättillgängliga och ställer ofta direkta frågor till den unga publiken, och dom tar in, och anpassar sej efter svaren. Om jag var liten hade jag älskat det här. Och som vuxen tycker jag det är mycket underhållande.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

 Gratis, tack Parkteatern.

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:  

JAKTSCENER FRÅN NEDRE BAYERN med Teater Tillsammans på moment:teater

"Folk, publik, börjar strömma till. En av skådisarna, som ska spela den otrogne bonddrängen, och som nyss pratade om plankning, kommer ut och presenterar en kvinna med gitarr. Hon, som snart ska spela slaktarfrun, börjar sjunga Somliga Går Med Trasiga Skor, och två kvinnor, en med ansikte som en kokt potatis med tofs, och den andra som en elongerad Susan Sarandon, pratar högre och högre för att överrösta sången. Dom verkar inte ha setts på länge, och jag hör hur  dom har mycket att berätta om sej själv, och lite tid att lyssna. Jag snyter mej."

Låter det intressant? Här är resten: 


CYRANO, i en park i Hägerstensåsen:

"Bakom mej har dom slutat med ostbrickan och istället gått över till kaffe och kaka. En stor saffransgul, knubbig rulltårta ligger uppstjälpt  i en tupperware, och dom dricker kaffe ur riktiga porslinskoppar. Det finns ingen botten i dom här kärringarna. 

Det är ju inte klokt, vart tar all maten vägen?
Kräks dom upp i smyg, eller smiter den bakvägen?
Hur får dom plats med allt? Med mat, och ost och dricka?
För mej är hälften nog, av allt jag skulle spricka!"

Låter det intressant? Här är resten:


ESPRIT! med Loa Falkman, på Drottningholms Slottsteater:

"Flickan i den vita empireklänningen rusar upp för trapporna och fram till vår bänk, böjer sej fram och viskar:
”Jag är ledsen, men det är inte tillåtet att fotografera här inne…”
Hon var snabb. Jag hade bara hunnit ta två foton, och ett av dom en helt oduglig selfie, där jag är för nära skärmen och Achromotrichia är så mörk att han försvinner i motljuset från scenen. 
Det blixtrar till någonstans bakom henne, och hon vänder sej om: Lite längre bort står en kvinna och fotar taket. Hon rusar dit, snabb som en oljad blixt från början av 1800-talet."

Låter det intressant? Här är resten: 



tisdag 17 juni 2014

JAKTSCENER FRÅN NEDRE BAYERN, av Martin Sperr, Regi & Scenografi Julia Beil Amarilla, Kostym Nils Harning, Mask Frida Ullander, Ljus Kamilla Bjellsäter, Regiassistent Jessica Blomkvist, Översättning Julia Beil Amarilla, Mariano Amarilla, med Marianne Berg, Ebba Blank, Maja Christenson Kin , Anna Eklund, Elina Mattsson, Pernilla Norén, André Eriksson, Martin Hendrikse, Martin Skoglund, Hjalmar Wide, föreställning 130 2014.

For en English translation, please press here.

Okej, jag erkänner, jag är fördomsfull. Jag försöker ha ett öppet sinne, men ibland går det inte. Som när jag hör talas om en teatergrupp som heter Teater Tillsammans; då skapar jag med en gång vissa förutfattade meningar. Teater Tillsammans, det låter nästan lite religiöst, lite sådär: Alla kan sjunga. Hellre än bra, liksom. Konfliktlöst. Som någonting där alla håller varandra i hand och sopar problemen under mattan. Bildligt. Bokstavligt kan man inte hålla händer och sopa samtidigt. 
Jag går in på deras hemsida, och intressemätaren går upp, lite. Det är en väldigt snygg hemsida, och bilderna från avslutade produktioner ser mycket proffsiga ut. Vad är det här för teatergrupp? Dom gästspelar på Moment: Teater, så jag undrar om dom ens är baserade i Stockholm? Kanske är dom jättestora i Göteborg eller Malmö eller… nån annan mindre stor svensk stad. Jag läser:
TeaterTillsammans verkar långsiktigt för ungas samhällsengagemang genom tysk dramatik som aldrig eller sällan spelats i Sverige.
Vad fasiken? Snacka om att nischa sej. Okej, intressemätaren upp lite till, lite grann. Tysk dramatik? Goete och Schiller? Verkligen? 
Jag läser om föreställningen, och blir ännu mer intresserad. En 60-talspjäs om förföljelse av homosexuella? Jag googlar författaren, och tillbringar timmar med att med att på Google Translate översätta tysk wikinformation till engelska. Det finns inte mycket, varken på engelska eller svenska om Martin Sperr, men nu är jag ganska ordentligt intresserad. 
Och affischen, är väldigt, väldigt snygg. Så snygg, faktiskt, att jag dagen efter föreställningen cyklar till Hägerstensåsen, där jag minns att jag efter en parkteaterföreställning sett en affisch på en anslagstavla. Men någon annan har hunnit före.  Någon som älskade affischen. Eller som hatade den. Eller någon som bara ville sabba, ingenting personligt.

Jag är väldigt sällan sjuk, men dagen innan föreställningen åker jag på någon nedrans sommarförkylning. Näsan rinner, och med jämna mellanrum skakas hela jag av explosionslika nysningar, såna där som kan ge en diskbråck, om man inte passar sej. Jag är tvungen att boka om biljetten, till dagen efter. Ögonen var liksom rödgråtna av sej själva, och näsan var helt oanvändbar som andningsorgan: ömsom en öppen kran, ömsom helt ”däppd”. Jag hade varit helt meningslös som publik. 
Men dagen efter mår jag bättre. Lite nässpray är allt som behövs. Och en snytning då och då. 
Jag vill inte vara ute i för god tid, men jag vill heller inte behöva stressa. Om jag cyklar hemifrån två timmar innan föreställningen börjar, har jag en timme dit, och sen en timme där, för fika eller sightseeing. Jag bestämmer mej för att åka 17.00, och 16.45 sitter jag redan på cykeln. Tålamod; ditt namn är inte mitt.
Kartfunktionen på min iPhone leder mej över tvärbanan i Årsta, och vid Valla Torg hittar jag en second handbutik, där jag gör ett långt, fruktlöst besök. Tomhänt kommer jag fram till Gubbängen 17.37. Nästan en och en halv timme innan det börjar. 

Gubbängstorget påminner mej om något Gertrude Stein skrev i Gertrude Stein, Everybody's Autobiography;  ”There is no There there". Det känns, tycker jag, som om man står på en bakgata, bakom ett centrum, och det är först efter att man slagit en lov i grannskapet som man inser att detta faktiskt är själv torget, själva centrum. Det är inte det att det är dött, det finns flera intressanta butiker och restauranger, det är bara det att allt känns bara konstigt decentraliserat, ur balans, vid sidan om. Som om det inte riktigt kan bestämma sej vilken slags förort det är, som om man byggt upp ett centrum runt en torg som inte finns.

Teater moment i Gubbängen har en av Stockholms snyggaste foajéer. Det är som någonting pimpat av Tom Ford. Träpaneler, läder, marmor, 50-60-tal, snurrfåtöljer i svart läder. Man väntar sej nästan att Colin Firth, från Fordfilmen A Singel Man, efter Isherwoods bok, ska komma in, rock över armen, glasögon och hatt, gå fram till disken och beställa en svart kaffe.
Bakom disken står en kvinna med rött hår, bakåtstuket i en tofs. Hon ser ut som hon skulle kunna passa i  en elisabetansk pjäs, där hon skulle bära en sån där urringade vit blus med knytkant, korsetterat liv och ankellång kjol, bara fötter, och  kunde ha jobbat som bar-mamsell, eller kammarfru åt grevens dotter Olivia. Jag är lite tidig, säger hon, men jag får min biljett och ger mej på jakt ut efter var ”här” är i Gubbängen. Jag är än idag inte övertygad att jag hittade det, men jag fann ett avundsvärt och oförskämt välsorterat och stort Konsum. 

Tillbaka på teatern, efter en liten tur runt i kvarteren, köper jag kaffe och en ostmacka med tomat, kryddor och olivilja. Man har till och med tryckt upp tygkassar med föreställningens logga på. Vilken fri grupp är så ambitiös att dom trycker upp tygkassar? Jag är impad, och lite sugen på att köpa en, men så tänker jag på alla tygkassar från ICA som ligger oanvända mitt köksskåp och stålsätter mej. 
Några av föreställningens skådisar sitter i den stora skinnsoffan och snackar om erfarenheter av att planka på tunnelbanan.
Jag snyter mej och plockar upp min bok, en biografi över Barbra Streisand, från 1997. Den är bara tillräckligt intressant för att jag ska fortsätta bläddra, men den vill liksom aldrig ta slut, och intrycket jag får är av en kvinna jag inte alls tycker om.  
Skådisarna försvinner in i salongen och efter en stund hör jag hur dom börjar sjunga Where Have All The Flowers Gone, på tyska.  Sag Mir Wo Die Blumen Sind. Jag blir lite orolig, igen. Det är en mycket söndersjungen sång, och jag associerar till en Marlene Dietrich-sketch av French & Saunders. Kommer den att sjungas ironiskt, eller blir det lite som när den där tanten från Folkpartiet sjöng We Shall Overcome
Jag snyter mej.
Folk, publik, börjar strömma till. En av skådisarna, som ska spela den otrogne bonddrängen, och som nyss pratade om plankning, kommer ut och presenterar en kvinna med gitarr. Hon, som snart ska spela slaktarfrun, börjar sjunga Somliga Går Med Trasiga Skor, och två kvinnor, en med ansikte som en kokt potatis med tofs, och den andra som en elongerad Susan Sarandon, pratar högre och högre för att överrösta sången. Dom verkar inte ha setts på länge, och jag hör hur  dom har mycket att berätta om sej själv, och lite tid att lyssna. Jag snyter mej.
Det är nästan fullt i foajén. Det dricks vin. Det är väninnor överallt. Äldre väninnor, medelålders väninnor, unga väninnor. En gråhårig man i turkos- och svartrutig skjorta och denimkavaj verkar känna alla, och som en social fjäril fladdrar han från bord till bord. 
Så släpps vi in. Jag drar i mej några nässprayssprut och hoppas på en torr men lättandad föreställning.
När man kommit upp i en viss ålder blir komforten mer viktig. Den är inte helt styrande, jag går fortfarande och tittar på teatrar där man måste sitta på träbänkar, #ÅrstaTeater, men en skön stol kan förhöja nöjet. 
Här har dom vinröda, plufsiga biografstolar, och det är lite som att sitta på memory-foam. Rump-tempur.
Scenen är uppbyggd av nya, fräscha lastpallar, och i fonden har man rest en husfasad i obehandlad plyfa, med dörr, fönster och farstutrappa. Nästan lite som en byggbarack. Någonting tillfälligt. 
På lastpallar på sidorna av scenen, i väntan på att göra entré, sitter skådisarna. 

Det handlar om en liten by, 1948, i postkrigets Tyskland. Ont om jobb, ont om pengar. Abram, en ung man som suttit i fängelse, har just kommit till byn. Hans mamma, Barbara, vill inte veta av honom. Han är nämligen en sån där som gör det med karlar, ryktas det. Byfolket, som tidigare mest skvallrat om bondfrun, som efter att hennes man försvunnit i kriget, nu lever med sin dräng, och byhoran, och bondfruns konstige son, känner nu vittring av ett nytt villbråd. Jaktsäsongen har börjat. 

Författaren, Martin Sperr, som också var skådis, debuterade 1962 på Teater 44 i München som Lennie i Möss och människor, och det är också Steinbeck jag sitter och tänker på, mer och mer, som pjäsen spelas upp. Och George Büchners Woyzeck. Och i viss mån Tennessee  Williams.

Mask och kostym är anmärkningsvärda. Jag sitter, Anna Wintor-aktigt, längst fram, som på en modevisning. Det går i chokladbrunt, beige, vitt, helfärgat eller med diskreta, intressanta, tidstypiska mönster, och varje hängsle, varje förkläde, varje örhänge eller klocka känns utvald. Det här är inte bara kostymerat eller sminkat och friserat. Det är stylat. Och följaktligen får varje skådis en stil, ett utssende, ett intressant ansikte, en look. Vrålsnyggt. Utan att förta det realistiska i efterkrigstidens mode har något modernt, avundsvärt införts. Varje plagg är fascinerande, och helheten blir som något ur en prêt-à-porter-kollektion. Wartime Vintage. Eller som ett uppslag signerat Grace Coddington.

Det är läskigt välspelat. Man bjuder inte på några förmildrande omständigheter, men inte heller på ett gottande i Sturm und Drang. Det är i det förefallande normala resonerandet som det skrämmande ligger. Det här är inga monster, och det är det som upprör. Karaktärerna blir omänskligt mänskliga. 
Skådisarna är kanske i några fall lite för unga för rollerna dom spelar, men det funkar eftersom dom fokuserar på rollens intentioner istället för dess ålder. 
Man har gjort många imponerande val: de riktigt otäcka scenerna utspelar sej bakom oss, publiken, i gången ut till foajén, och just det att vi bara kan höra gör det så mycket otäckare. Man väljer också att spela flera scener inne i huset, så att vi bara kan se det vi lyckas se genom fönstret. 
Kanske mest imponerande är att jag inte tycker mej känna varken sympati eller aversion för någon i föreställningen. Alla är människor, och alla gör fruktansvärda val. 
Just den homosexuella aspekten i häxjakten får minimalt utrymme, och det känns rätt, eftersom det i grunden inte handlar om homofobi. Det handlar om oss och dom, och idén att för att det ska finnas ett Oss så måste det finnas ett Dom. Det andra laget. Det andra landet. Det andra folket. Fienden. Någon att slåss mot, gemensamt. Enade vi stå, men vi måste ha en front, annars faller vi. 

Det här är en föreställning som behövs, speciellt nu, när så många i vårt land har börjat pekar finger, leta efter skydliga, sprida rykten. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

 Gratis, tack Julia och Teater Tillsammans.

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:  

CYRANO, i en park i Hägerstensåsen:

"Bakom mej har dom slutat med ostbrickan och istället gått över till kaffe och kaka. En stor saffransgul, knubbig rulltårta ligger uppstjälpt  i en tupperware, och dom dricker kaffe ur riktiga porslinskoppar. Det finns ingen botten i dom här kärringarna. 

Det är ju inte klokt, vart tar all maten vägen?
Kräks dom upp i smyg, eller smiter den bakvägen?
Hur får dom plats med allt? Med mat, och ost och dricka?
För mej är hälften nog, av allt jag skulle spricka!"

Låter det intressant? Här är resten:


ESPRIT! med Loa Falkman, på Drottningholms Slottsteater:

"Flickan i den vita empireklänningen rusar upp för trapporna och fram till vår bänk, böjer sej fram och viskar:
”Jag är ledsen, men det är inte tillåtet att fotografera här inne…”
Hon var snabb. Jag hade bara hunnit ta två foton, och ett av dom en helt oduglig selfie, där jag är för nära skärmen och Achromotrichia är så mörk att han försvinner i motljuset från scenen. 
Det blixtrar till någonstans bakom henne, och hon vänder sej om: Lite längre bort står en kvinna och fotar taket. Hon rusar dit, snabb som en oljad blixt från början av 1800-talet."

Låter det intressant? Här är resten: 


ROCK THE NIGHT, med Scandinavian Dancers på Silja Serenade.

”Sångerskan verkar fortfarande ha lite problem vokalt, men hennes humör är det inget fel på. 
De fyra kvinnliga dansarna är ofta lite lättklädda, men även två av den fyra manliga dansarna lättar lite på kostymen och blottar bringor och sexpack, till glädje för många tanter i publiken och minst två medelålders herrar. "

Låter det intressant? Här är resten: