söndag 8 juni 2014

NEVER-ENDING NIGHT, Scandinavian Dancers, Silja Serenade, föreställning 126 2014

Jag och min kompis Achromotrichia har tagit en lite tripp till Helsingfors med den nyligen renoverade och ombyggda Silja Serenade. Förra gången vi åkte var det för att se Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern, men nu har vi inga direkta planer. Det finns en underjordisk kyrka, någonstans, och så är det 100 år sen Tove Jansson föddes, så det finns en utställning, någonstans. Vi är inte så väl förberedda, känns det som. . 
Den stora båten har en promenadgata, med ljusinsläpp ovanifrån, så från den åttonde våningen är det helt öppet upp till taket, och detta medför att vi som bor på tionde våningen utan fönster ut mot havet, ändå slipper den där instängda känslan, eftersom vår hytt har ett fönster ut mot gatan. Från sin säng ser Achromotrichia rakt in i glashissarna som löper på utsidan av väggarna, och jag kan från min säng se rakt in till ett hånglande par, vars rullgardin med jämna mellanrum åker upp och ner, lika ofta som tågbommarna i Hässleholm. 
Solen skiner, och vi har gjort skeppets alla yttre rum, från för till akter, till och med vinkat till en väninna som bor på Lidingö, och jag hittat en vegetarisk hamburgare inne på ett cafe nere på promenadgatan. 
Vi har hunnit tillbringa en hel timme nere i den enorma taxfree-shoppen, där vi köpte alkohol, godis och testade nya parfymer. Jag var lite sugen på den nya Valentino Uomo, och duschade mej i doften för att se om det var något för mej.
Och så har vi testat att det taxfreea godiset, nedsköljt med ett alkoläsk-test.

Nu sitter vi i karaoke-baren New York Club and Lounge, längst upp, där det finns fantastiska panoramafönster ut mot Östersjön, och vi känner oss så tråkigt svenska. Finnar, ryssar, till och med ett litet gäng från Vitryssland(”We are from Belarus, hello to you!”) har varit uppe och sjungit, men inte en svensk. Kanske är vi de enda svenskarna i lokalen? Och vi har inte en tanke på att gå upp och riva av en låt. Så mycket alkoläsk finns inte på båten. 
Det är lite som en dröm. En kvinna inne i ett litet inglasat kontrollrum utropar vad jag antar är namnet på nästa sångare och sång, och någon som tidigare överlämnat en skriftlig intresseanmälan, släntrar över till det lilla podiet med mikrofonstativet, och börjar sjunga. Det är väldigt sällan det finns någon slags show över framförandet, det är som oftast mer likt en bikt vi inte kan förstå. Översatt och utan musik skulle det kunna lyda:
”Hejsan, jag heter Janniki, och jag är alkholist, och jag började dricka vodka redan som tonåring. Min mamma såg mej inte, min pappa var på sjön…”
Eller:
”Hej, jag heter Tarve Longingstokki, och jag vill prata lite om politikernas förakt för den lilla människan…” 
Jag funderar på vilka sånger jag skulle ha sjungit om jag gått upp:
Jag Står Här På Ett Torg, av Lars Forsell och Boris Vian? 
Eller Yard Sale av Tom Andersen, en sång om en man som säljer av sitt hem eftersom han är döende?
Eller kanske favoriten The Lady Down the Hall av Annie Dinerman?
"The Lady down the hall,
Doesn't like to hear us fight,
It's not because she likes her peace and quiet, 
She only want to know that everything's allright, 
And she's keeping an eye on our love..."
Publiken går ibland till det lilla dansgolvet och börjar styrdansa till sångerna. Om det sjungs dåligt eller bra verkar inte spela någon roll. Det finns något av ett musikinslag i en pjäs av Brecht över det hela, man stiger liksom fram, stiger upp, och bär vittnesmål. Jag skulle kunna suttit kvar hela natten, men vi har en show att passa. Här på båten går man efter finsk tid, så midnattsshowen börjar klockan elva, svensk tid. Vi är nästan lite sena.
När jag går nerför trappan kommer jag på vilken låt jag skulle sjunga, om jag var med i den här sorgliga pjäsen: Jag skulle vara riktigt, riktigt berusad och sjunga Paul Williams och Kenneth Aschers The Rainbow Connection
"Who said that every wish
Would be heard and answered
When wished on the morning star
Somebody thought of that
And someone believed it
And look what it's done so far
What's so amazing
That keeps us stargazing
And what do we think we might see
Some day we'll find it
The rainbow connection
The lovers, the dreamers, and me"

Nere på Atlanits Palace har coverbandet slutat, och man håller på att höja dansgolvet en meter, upp till bandets lilla scen, där man hänger fyra LEDskärmar, så att det bildas ett slags entrémöjligheter från backstage därbakom. 
Vi har varit här tidigare under kvällen, för att se både den mycket ambitiösa men för mej totalt oförstådda musikaliska barnföreställningen Alice i Underlandet, och några timmar tidigare för att se två clowner försöka roa stora och små, men båda gångerna har vi kommit för sent för att se hela showerna. 
Rummet har en ganska kraftigt sluttande biografsittning, med stora stoppade soffliknande bänkar, och vi hittar platser på tredje avsatsten, lite till vänster. Publiken är på bra humör, några kanske lite överförfriskade, och överallt lyser blinkande istärningar och självlysande sugrör. 

Det är tveklöst den mest ambitiösa show jag sett på en båt. LEDskärmarnas skiftande motiv tillför mycket till det visuella, och koreogfrafiskt och kostymt är det väldigt ambitiöst. Nästan för ambitiöst, vad gäller dansen. Ibland är det som om man inte riktigt hinner med, och och det som skulle var unisont blir lite… synkoperat. Man är fyra killar och fem tjejer, varav de fyra mörkhåriga är dansare och den blonda fungerar som sångerska. En kille känner jag igen som Clownen från tidigare på dagen, och en annan kille verkar ny. Han sneglar hela tiden på de andra, och är ofta lite sen eller lite tidig.
Vad gäller kostymen brukar jag försöka notera om man byter skor, och se det som ett tecken på en ambitiös kostymör. Här byter inte bara kvinnorna skor flera gånger, utan även de unga herrarna har flera byten. 
Storyn verkar vara att man följer natten, jorden runt. Mellan många av numren, för att dansarna ska hinna byta om, han man klippt in en slags nattpratare som säger, typ:
”Det är natt här i Tokyo, är ni fortfarande vakna?” och så följer ett shownummer med Japanskt tema. 
Den blonda sångerskan, som jag tror spelade Alice tidigare,  har ett stort leende, och en komiskt släntrande gång, lite som John Travolta i Saturday Night Fever. Hon verkar ha lite problem med toner och volym, och jag vet inte om det är för att hon är sliten, sjuk, har medhörningsproblem, eller om det alltid låter såhär. Det här att sjunga live känns nästan lite överkurs. Playback eller i alla fall lite uppblandning med en förinspelad röst hade varit helt okej. 

Det är över, och eftersom ingen har klagat på en eventuell överdos av Valentionos Uomo bestämmer jag mej för att köpa en flaska. I morgon. Nu väntar hytten, och... kallar man en säng till havs? Koj? Lite tax freegodis först, men sen blir det... kojen?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

 Gratis, tack:)
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:- 

Om du gillade det här kanske du gillar:  

CHARMÖRER PÅ VIFT, tillfälligt inhysta på Turteatern i Kärrtorp, innan dom flyttar ner till Krusenstiernska Gården.

"Jag hör Achromotrichia fnissa bredvid mej, och tänker att om man kan få två bögar på första raden att nästan kissa ner sej, då kan man omöjligt vara en liten lokalamatör. En stjärna är född!!!
I pausen visar det sej att det här stjärnan varit född ett bra tag, och att jag och Achromotrichia bara råkat missa dopet. Hon heter Jeanette Capocci, och har varit strålande i över tio år. "

Låter det intressant? Här är resten:


KÄRLEKEN ÖVERVINNER ALLT, med Stockholms Operastudio på Teatern i Årsta Folkets Hus. 

"Den här våren har varit full av kvinnor i manskläder. Byxroller, tror jag man kallar det inom opera. Och även om alla har varit förvånande bra är den här Orpeus något extra. Jag har en hel del väninnor som föredrar hallongrottor framför finska pinnar, och som definitivt skulle gå igång på denna Orfeus, och några förvirrade killkompisar, alltid på jakt efter ett litet kex eller en mer rejäl Budapestrulle, som nog skulle känna ett förvirrande söt-sug. "

Låter det intressant? Här är resten: 


BALETTAKADEMIEN OCH KUNGLIGA SVENSKA BALETTSKOLAN: CHAPTER NUMBER TWO på Dansens Hus.

"Först ut är Kungliga Svenska Balettskolan. Detta är slutet för en gymnasieklass. När stan nu under början av Juni fylls av lastbilar på vars flak det står en massa brölande tonåringar som under några timmar faktiskt får glömma att dom är arbetslösa till hösten, kan jag inte låta bli att undra hur man firar att man går ut Kungliga Svenska Balettskolan. Jag har lite svårt att tänka mej dom skränande på ett dunka-dunkande flak, sprutande billig skumpa och långsamt rullande nerför Hornsgatan. Mitt tips är att dom nog firar genom att dricka lätt-cider och hoppa runt barfota i Tantolunden i ett försök att genom dans i ett experiment återuppväcka Isadora Duncan. Isadora Franken-Duncan-Stein, liksom."

Låter det intressant? Här är resten: 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar