Men när jag skulle ta mej till Biograf Forellen på Tyresö för en nyskriven svensk musikal, insåg jag att det nog låg lite utanför bekvämlighetscyklandet.
I föreställningens Facebookgrupp läser jag att man ska ta en buss från Gullmarsplan, så jag cyklar dit. Solen skiner, och jag önskar att Sommaren kunde bestämma om hon tänker komma, eller om hon helt enkelt hoppar det här året?
Det är besvärligt att åka kommunalt, speciellt om man tar bussen. Vilken buss ska man ta? När går den? Vilken hållplats ska man gå på, och var ligger den? Hur ska man betala? Vad ska man betala? Var ska man gå av?
En mycket hjälpsam man i SL-kuren hjälper mej att leta, att lösa det ekonomiska och pekar mej till slut mot rätt busshållplats. Han blir liksom en sån där representant för ett charterbolag om möter en på flygplatsen och ser till att man kommer till rätta.
På bussen säger jag till chauffören att jag ska till biograf Forellen i Tyresö Centrum, och han berättar att han gick i skolan inte långt därifrån, och ger mej vägbeskrivning: snett genom Centrum, liksom.
”Var ska jag gå av?” undrar jag.
”Tyresö Centrum,” svara han.
”Vad heter hållplatsen?”
Han ser på mej som om jag var lite eljest:
”Tyresö Centrum?”
Det visar sej att Tyresö Centrum inte alls är en ett sånt där gammalt stadscentrum, som jag har trott, utan en galleria. Man kan liksom inte missa den. Och det var verkligen inget problem att hitta till Forellen.
I kassan hämtar jag ut min biljett, kollar in de proffsiga fotona från föreställningen som sitter uppklistrade i fojén, tar mej en tur in i Tyresö Centrum, känner mej lite optimistisk så jag köper solskydd, och när jag sitter ute på torget och lapar vår/sommar, kommer plötsligt mina bekanta Jennie Blåtå, hennes tjej, och Gratis-Jane tillsammans med grannfamilj fram. Vi ska se samma föreställning.
Det här är en slags blandning av musikalerna Into The Woods, The Drowsy Chaperone och Rodgers and Hammersteins Askungen. Och så lite Kurt Weil och Bertolt Brecht, eftersom sångerna är mer reflekterande och för publiken berättande än integrerade i spelet.
Det handlar om sagoberättaren och hans sagor; Askungen, Törnrosa och Snövit, Pinocchio och Hans & Greta. Funktionen som drömprins fylls av en enda man, på samma sätt som det onda, Styvmodern, Den Onda Feen, Häxan eller vem det nu är som är det otäcka i Pinocchio, spelas av samma person.
Man leker med funktioner. Prinsessornas roll är att räddas av sin prins, prinsens är att rädda sin prinsessa. Ondskans roll är att övervinnas och fördrivas.
Så tar sej ondskan plötsligt ut ur sagan och gör en deal med Sagoberättaren: han vill också ha ett lyckligt slut. Men vad är ett lyckligt slut för ondskan?
Man tar upp viktiga ämnen och behandlar dom på en humant sätt. Prinsen kanske inte vill ha en prinsessa, och det är helt okej. En prinsessa kanske inte behöver en prins för att bli lycklig? Man måste kanske inte göra det man tror man måste göra? När man börjar ifrågasätta sin utstakade väg blir det mycket intressant.
Alla på scenen är i 20-årsåldern, men de flesta verkar ha gått, eller går Kulturamas Teaterlinje, och känns högst kapabla, trygga och inspirerade, och sjunger mycket bra, speciellt för att vara ett gäng skådisar. De har också haft lyxen att få vara med och utveckla en musikal från början, och det märks att dom har kunnat skapa och påverka hur rollerna utformats.
I pausen säljer man lotter till förmån för föreningen Operation Smile Sverige, en förening som hjälper barn födda med ansiktsdeformiteter runt om i världen.
Kostym, mask och frisyr håller en förvånande hög standard, och borde vara nominerade för något slags pris, någonstans. Tyresös Envisa Amatörers Tävling Extra Rättvis, TEATER, kanske? Visst vore det roligt om det fanns?
Och om det fanns så måste man ge något slags hederspris till AnnaCarin Blomberg. Hon har skrivit, regisserat, producerat, ja hon gör typ allt utom att stå på scenen. Tjejen behöver en semster, kan jag gissa.
Det här andra versionen av föreställningen. Man satte upp den för ett år sen, men till årets premiär har man gjort en avsevärd bearbetning. Om man sätter upp den igen, vilket jag absolut tycker man ska göra, kanske man ska ta en liten titt på manuset, för det kan uppfattas som lite rörigt, lite otydligt. Lite konstruerat, och några av dom mindre rollerna blir liksom hängande, utan handling eller riktning. Det behövs inte mycket. Och vi vill väl alla ha ett lyckligt slut?
Efter föreställningen blir det lottdragning. Karaktärerna i föreställningen ha plockat ihop goodie-bags, och Jennie Blåtå med flickvän vinner två påsar.
Bussresan hem är rena drömresan. Jennie Blåtå går runt och delar ut dumleklubbor som hon, tillsammans med en kavel och en lösnäsa, fått i Pinocchios goodie-bag.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, AnnaCarin och Teater Najkit, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6080:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
ROMEOR OCH JULIOR av Boulevardteaterns elevskola termin II på Boulevardteatern.
"Det här uppluckrade sättet att framför Shakespeares Romeo och Julia är det perfekt valet för en teaterskola. Ingen är fast med att spela gammal gubbe hela kvällen, och inga kvinnor tvingas spela män.
Och man får prova att verkligen framföra repliker. Där man i många moderna dramer kan komma undan med att ha en stark undertext och liksom leverera känsla och karaktär istället för en tydlig replik, är Shakespeare nästan som att sjunga opera. Texten ska fram, till varje pris. Allt ligger i texten. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/romeor-och-julior-regi-och-bearbetning.html
VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? med Teater Candy Cane, på Olympiateatern.
"Jag är på Olympiateatern vid Odenplan och har precis sett en uppsättning av Vem är Rädd för Virginia Woolf där Martha inte hade en chans. George kunde ha utdelat sitt coup de grâce redan innan nattgästerna kom.
Det är ganska uppfriskande när någon förhåller sej totalt respektlös till ett etablerat verk, och liksom säger”Fuck this shit; jag ser det såhär!”"
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/vem-ar-radd-for-virginia-woolf-av.html
KOMMUNENS DAGAR, av Bertolt Brecht med teaterhögskolan i Malmö på Kulturhuset Stadsteatern:
"Skådisarna utför scenanvisningarn i den stund de kommer, som order. Det blir en slags öppen, levande teater, som förefaller skapas i stunden. När det nämns att någon faller, släpper den skådisen geväret i golvet - eller något annat tungt om dom är obeväpnade - och vänder sej ut mot publiken som om dom var osäkra på om dom verkligen hörde rätt. Så lägger dom sej ner, stilla, lite motvilligt, och dör utan krusiduller. Som Bo Setterlind sa:
Döden tänkte jag mej så."
Låter det intressant? Här är resten:
#Detvarengångthemusical, #AnnaCarinBlomberg, #Musikal, #TeaterNajkit, #BiografForellen, #Tyresö, nja, #NyskrivetSvenskt, #Amatörteater, #Gay,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar