Av Fredrik Apollo Asplund, Dramaturg Marie Persson Hedenius, Regiöga Carolina Frände, Scen och kostymkonsult Jenny Kronberg, Målning Sara Olausson, Regiauskultant Danilo Micunovic, Medverkande Fredrik Apollo Asplund,
But I wish someone had a talk to me like I wanna talk to you
Ooh I've been to Georgia and California, and, anywhere I could run
Took the hand of a preacherman and we made love in the sun
But I ran out of places and friendly faces because I had to be free
I've been to paradise, but I've never been to me
Please lady, please, lady, don't just walk away
'Cause I have this need to tell you why I'm all alone today
I can see so much of me still living in your eyes
Won't you share a part of a weary heart that has lived a million lies
Oh I've been to Nice and the isle of Greece
Where I sipped champagne on a yacht
I moved like Harlow in Monte Carlo and showed 'em what I've got
I've been undressed by kings and I've seen some things
That a woman ain't s'posed to see
I've been to paradise, but I've never been to me
Hey, you know what paradise is? It's a lie
A fantasy we create about people and places as we'd like them to be
But you know what truth is?
It's that little baby you're holding, and it's that man you fought with this morning
The same one you're going to make love with tonight. That's truth, that's love
I’ve Never Been To Me
av HIRSCH, KENNETH W / MILLER, RONALD N.
”Fy faan, va’ äckligt… Jävla bögjävel…” väser killen bakom mej. Och jag förstår honom. Det känns verkligen som om det är precis den responsen man är ute efter: Bögar är äckliga. Det är bara det att dom - det vill säga produktionen - nog inte alls hade tänkt att detta var den övergripande slutledningen vissa personer i publiken skulle komma fram till.
Men vad hade man egentligen väntat sej?
Det är väldigt nära att jag reser mej och går, i ren protest. Jag är inte alls lika provocerad av väsandet bakom mej, som av det grovt omdömeslösa beslutet att i en pjäs riktade till ungdomar, med en bög protagonist, väljer att - när man för första gången i föreställningen berör homosexualitet - visa upp ett sexuellt övergrepp. För grabbarna bakom mej är det inte övergreppet i sej - en manlig lärare som tafsar på sin unga, manliga elev - som chockerar, utan att det är en man som tafsar på en annan man, vilket för dom är övergrepp nog, och dom tror också det är det man vill säga, från scenen. Inställningen till dådet legitimerar på något sätt att det är något fel på bögar, att det är ett övergrepp blir liksom sekundärt.
Du vet frasen vinna slaget och förlora kriget? Det är lite så, här. Man har liksom blivit så förblindad av det politiskt korrekta att man tänker att det är viktigt att man berättar om patriarkatets maktmissbruk utan att inse att man samtidigt säger något helt annat. Killarna bakom mej skiter i om det är en våldtäkt eller inte, dom tror att det man ska ta avstånd från, är två män i en säng.
För mej hade det verkligen inte gjort någonting att man skildrade homosexuella övergrepp, om det hade haft någon som helst konsekvens, men som så mycket i den här föreställningen är det bara något som berättas i förbifarten, och sen lämnas.
Visserligen, lite senare, ’hämnas’ offret genom att låtsas behöva massage, och ’förför’ så den äldre mannen, för att sen mitt i avbryta alltihop och ställa sej vråla om övergrepp i trapphuset, något som inte verkar leda till några juridiska följder, men vi som publik förväntas tycka att berättaren gjort något hjältemodigt.
Det var lite svårt att avgöra vilken ålder offret hade, men om han var så ung som det verkade hade väl det enda hjältemodiga varit att anmäla förövaren, om inte för något annat så för att skydda andra från övergrepp, och om detta nu inte var möjligt, så i alla fall på något sätt beröra denna möjlighet i texten.
Detta är ett genrep, och jag hoppas att dom till premiären har tagit bort hela incidenten med övergreppet, eller på något sätt gjort det mer relevant.
Föreställningen är en slags sceniska memoarer. Det är bara det att - till skillnad från det skriva ordet - man är van att man på teatern nåt sätt ska komma fram till något, att det där härliga grekiska ordet Katarsis, som betyder rening, eller rensning, ska infinna sej. Efter en föreställning vill man som publik känna att man har upplevt något, kommit fram till något, fått en slags rening.
Jag är något av en bibliofil vad gäller memoarer och biografier, och jag tycket att som bok hade detta nog varit ganska intressant. Som föreställning verkar den mera vara ett föredrag än en dramatisk presentation. Man förväntar sej nästan att det ska visas diabilder och tas emot frågor från publiken.
Det handlar om en kille som växer upp på en bondgård i Värmland, och som vill dansa.
Så han flyttar till Stockholm och börjar på dansskola.
Så hoppar han av skolan och flyttar till New York och börjar gå på klubbar.
Så flyttar han hem och börjar gå på klubbar i Stockholm.
Så spelar han in en hitlåt.
Så flyttar han till Sydamerika.
Så flyttar han till Damskus.
Och så står han på scenen i Skärholmen, och kan numera kalla sej skådespelare.
För det mesta står han rakt upp och ner och berättar, men vid några tillfällen spelar man musik, och så dansar han för oss. Och så sjunger han sin hitlåt. Regissör och dramaturg har aningen haft det väldigt kämpigt, eller alldeles för enkelt. Några direkta spår av deras inverkan hittar jag inte.
Man förväntar sej liksom i den här typen av berättelse att personen ska lära sej något av det som händer. Liksom kunna sammanfatta sitt liv för oss. ”Jag lärde mej det här, och sen lärde jag mej det här, och det som hände mej där lärde mej det här, och det här…”
Ingenting som händer honom verkar leda till någon djupare insikt. Till exempel bor han i Damaskus och engagerar sej i queerpolitik, till tusen procent. Ända tills han en dag känner att det är dags att åka hem. Så han gör det. På samma sätt som han kände att det var dags att lämna alla de andra platserna han redan hade lämnat, utan att verka ha lärt sej något, eller på något sätt blivit fundamentalt påverkad.
Jag hittar inte någon anledning att berätta det han berättar, utom att bara berätta. Och varför man väljer att berätta det just på en scen riktad till ungdomar, förstår jag inte.
Det är som om jag skulle ställa mej och berätta om städer jag besökt, utomlands. Hans vistelser är visserligen avsevärt längre, men vad gäller det utrymme som ges för att berätta om varje plats känns det inte så.
Man berättar ingenting om hur, och på vad sätt han i Damaskus engagerar sej i queerpolitik, bara att han satt på en massa caféer och diskuterade, eller hur LGBT-personer i landet hade det. Är det bara jag som känner att det kanske vore intressant att berätta om hur homo-bi-och transpersoner i Syrien har, och hade det?
Han blir som en slags Sally Bowles, bara på tillfälligt besök i Berlin, fladdrande från bord till bord på Damaskus motsvarighet till The Kit-Kat Club, utan att riktigt förstå att en hel värld var på väg att försvinna.
Det droppas en massa namn, men varken jag eller de andra i publiken verkar veta vilka dom är.
Säkerligen finns det flera väldigt intressanta historier här, men ingen av dom blir berättad. Man försöker säga för mycket på för kort tid. Det hela blir som ett sånt där bokreferat man skulle ha i skolan, du vet, när man läser en bok, och så ska man gå fram och ställa sej framför klassen och berätta om boken.
Det kan aldrig bli lika bra som boken själv.
När jag cyklar hem från Skärholmen försöker jag förstå om det är något stort, något övergripande, som jag har missat, en tanke som kan sammanfatta alltihop, som liksom kan göra konst av det hela, ge kvällen en mening, en uppgift, ett mål, göra den större, mer meningsfull än den var, jag försöker förstå varför man väljer att sätta upp något sånt här, och fastnar vid en replik:
”Vi skulle ju inte fästa oss vid grisen…”
Den är hämtad ur den första delen av hans berättelse, när han var liten och bodde på en bondgård. Man hade en gris, som skulle födas upp, och sen slaktas till jul, och han varnades för att inte fästa sej vid grisen, något han inte hade något problem med. Hans mamma föll i fällan, men han själv hjälpte sin pappa att tappa grisen på blod, strax efter slakten.
Och kanske är det vad man försöker säga, utan att lyckas: Om man inte vågar fästa sej vid grisen, inte vågar fästa sej vid något, kommer man aldrig någonsin att riktigt höra hemma någonstans.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack, Ticket Master. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
MILLAS MIRAKEL, med MolièreEnsemblen, ett gästspel på Dramalabbet:
”Åh, jag har aldrig träffat en livs levande noshörning…!”
”Jag är en enhörning!!!”
Jag frustar till. Jag flämtar, flabbar, fnissar, försöker låta bli, men så börjar det om igen…
Det tillhör inte ovanligheterna att jag skrattar, men att jag inte kan sluta, det händer inte varje dag. Du vet: sådär så att det liksom inte går att hejda sej: varje gång man tror att man har skratta klart så tänker man på repliken, och så börjar det om igen.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/millas-mirakel-moliereensemblen.html
MÄNNEN MED ROSA TRIANGELN, ett publikrep, på Riksteatern:
Vad jag hade velat se var ett ungdomsrum, ett pojkrum, ett studentrum, som det såg ut den där dagen, den 22 Mars 1939, när Nazisterna kom och hämtade honom, det rum som han efter kriget, efter att det koncentrationsläger där han internerats befriats, kommer hem till. Rummet där inget hade hänt, rummet där allt stått stilla, där det enda som förändrats var han själv.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/mannen-med-rosa-triangeln-publikrep.html
MURDER BALLAD, ett genrep och gästspel på Teater Playhouse:
Det är som om det inte fanns något privatpersoner kvar längre, som om dom helt gått upp i sina roller. Som om det här, det som händer nu, vore på riktigt, vilket det ju nästan blir, eller är. Jag blir liksom helt uppslukad av handlingen, som ju faktiskt händer vid nästa bord, och plötsligt kommer jag att tänka på de där textraderna ur sången A Part Of That, ur Jason Robert Browns musikal THE LAST FIVE YEARS:
Without a sound
A moment comes to life
And I'm a part of that
I'm a part of that
I'm a part of that
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/murder-ballad-genrep-gastspel-pa-teater.html
