ONE HIT WONDER/EFTERFESTSMUSIK, Teaterverket, föreställning 70 28/8 2016

AV: Alexander Charlamov, REGI: Alexander Charlamov, SCENOGRAFI, KOSTYM, FOTO: Kristin Nedlich, REGIASS: Lukas Stolpe, PRODUCENT: Margareta Hallqvist 

I know it's wrong

I know he's rough

I don't know what to do

But we've been through enough

I know it's time

And yet I play

Maybe I like it this way.

I see his pain

I hear his cry

He pulls me to the edge

But I don't ask him why

I understand

And I obey

Maybe I like it this way.

I like the way he laughs

His strange and silent stare

I like the way he moves

The way he's always there

The way he calls my name

The way he takes control

I like the way this man has stirred my soul

Maybe I Like It This Way

ur THE WILD PARTY

Andrew Lippa

Teaterverket är en förening som sysslar med amatörteater, och som har sin scen i en källare i Vasastan, vid Odenplan. En brant trappa leder ner från Västmannagatan, och lokalen är som en lång korridor, uppdelad på tre rum, som ligger liksom vagnarna på ett tåg: kapprummet, bardelen och scenen. 

Det känns som om teatern fått en uppfräschning nyligen. Väggarna är matta och A4-vita, som om dom pudrats med krossad krita. En röd matta leder ända från entrétrappan in till det lilla spelrummet, som har en planläggning lite som en kyrka: man kommer in längst bak, och sitter fyra i bredd på var sin sida om mittgången, i fem, sex rader. 

Publiken, denna sista föreställning, verkar vara föreningsmedlemmar, släktingar och vänner. Några alternativluddiga hipsterkillar glider in, som om dom kommit från en bandrepetition. Ogymnastiserade föräldrar pustar ut i soffan efter stengetsklättringen nerför den branta trappan. En drös ungbögar med eller utan färgglada kepsar klustrar i ett hörn. Tjejer i rundskurna kjolar och långt blont Botticellihår vrider och vänder sej för att visa sej från sin bästa sida. En och annan man i man-bun nickar och suckar. Korta läderjackor. Snäva byxor. Svart och grälla mönster.

Den väldigt glada, och sällsamt trevliga kvinnan i kassan bjuder på kaffe, och jag häller i mej en kopp. Jag är seg idag. Seg som en deg. Degseg.

Det ska handla om sex och våld och övergrepp, har jag för mej. Hipp hurra.

Man släpper in, och jag hamnar på första bänkraden, längst ut till vänster. Innan det börjar håller en något nervös regissör ett tal om att dom inte har något program, eftersom dom lagt pengarna på att köpa två vita tyger, som hänger uppspända i fonden. Jag antar att det är därför dom inte har någon affisch att tala om. Han säger också att vi får skratta, om vi tycker att något är roligt. 

På scenen står en sån hög, uppblåsbar madrass, en sån där som har en egen pump inbyggd, som man bara kopplar in och så blåser den upp sej själv. Annars är scenen bar. Väggarna är svartmålade.

Föreställningen är uppdelad i två delar, där jag antar att den första heter ONE HIT WONDER, och den andra EFTERFESTSMUSIK. 

Den första delan handlar om två personer, en man och en kvinna, och en säng. Hon är klädd i en avantgardistisk svart krinolinklänning där man fäst svarta plastspännremmar lite här och var, så att hon ser lite ut som en korsning mellan svartdoppad Scarlett O’Hara och en igelkott. Den påminner lite om av vad klubb-kids-kvinnorna med designambition hade på sej i början av 90-talet. 

Mannen är klädd i en oskydligt vit overall.

Den andra delen utspelar sej i en annan lägenhet, dit tre unga män i lika oskyldigt vita overaller kommer för att efterfesta, innan dom får sällskap av kvinnan från första scenen, nu i andra kläder. 

Det finns fördelar och nackdelar med att vara både regissör och dramatiker. Det är positivt om saker behöver ändras, skrivas om, förtydligas, eller strykas. Det är negativt eftersom historien bara berättas ur en vinkel, sedd ur ett perspektiv. Det blir kanske inte heller så tydligt som det skulle bli om en annan person tog sej en titt på den skrivna texten och sa:

”Jag fattar inte riktigt det här? Vad är det du försöker säga?”

Författaren/regissören hade kanske varit behjälpt av att någon annan regisserat hans verk, för jag har lite svårt att se ur vilken vinkel han vill berätta, och exakt vad det är han vill berätta. Det diffusa, bristen på en klar ställningspunkt, är båda fängslande och lite irriterande. Jag dras till det vaga, ofokuserade berättandet, men det retar mej, eftersom jag tvivlar på att skaparen vet vad han vill säga. Nej, förresten, han kanske vet vad han vill säga, men det känns som om han inte vet vad han vill säga oss, publiken, vad vi ska tycka, förstå, ta med oss. Det känns ibland - och jag tror inte det är hans mening - som när en konstnär målar något diffust på en duk, och när man frågar honom om verket verkar han inte kunna säga något om det. Jag menar, det är okej om jag som betraktande av tavlan inte fattar, eller gör en egen tolkning, men man vill ha en känsla av att skaparen vet vad han eller hon vill, eller skulle önska, att jag kände, eller tyckte. 

Speciellet i det här fallet, i en pjäs med våld- och sex- och övergreppstema. 

När jag började skriva kunde jag inte redigera. Jag skrev det jag skrev, och tanken på att stryka något, eller ändra i texten, slog mej aldrig. Jag sysslade med konst, trodde jag. Skulle du be Picasso radera en näsa, även om den var ovanligt sned? Skulle du be Tennessee Williams vara lite tydligare, speciellt i dom senare, mer flummiga pjäserna? Skulle du säga till Truman Capote att en del av hans noveller nästan är för korta, att man vill ha mer!?

Skulle inte tro det. 

Jag bara skrev, och sen efteråt försökte jag förstå vad det var jag hade skrivit, tolka det, ge det en djupare mening.

Det var inte förrän jag började läsa Neil Simons memoarer Rewrites, som jag började fatta hur det kunde vara, hur även dom mest erfarna, begåvade författarna och dramatikerna strök, deletade, skrev om.

Det kanske inte att det är så, men jag får en känsla att dramatikern till kvällens verk har arbetat på samma sätt. Lite i blindo, liksom låtit tangenterna tala, och vad som har kommit ut har behandlats som ren och skär konst. Och jag säger inte att det är fel, men kanske hade det blivit bättre om någon lite mer objektiv hade kunnat göra en analys av vad man tror pjäserna vill säga. Författaren kan vara vag, regissören måste vara jävligt tydlig med vad han vill säga. Varför har han annars valt att sätta upp pjäsen?

I den första delen, med kvinnan och mannen och en säng, fylldes jag mer av frågor än svar. Kvinnan kliver bara in i mannens rum, som om hon vore en vålnad, ett minne, död, och hon talar till honom lite nedlåtande. Har han våldtagit henne? Dödat henne? Jag tänker på Nick Cave och Kylie Minoguelåten Where The Wild Roses Grow, en sång som sjunges av en mördare och hans offer. 

Om man inte uttalat skrivit ut att pjäsen handlar om ett sexuellt övergrepp, så hade jag nog farit iväg någon annanstans i fantasin, men nu cirkulerar ämnet runt, runt, som en irriterande fluga som vägrar landa. Det verkar inte vara så enkelt som att mannen har våldtagit kvinnan, och nu ångrar sej, för hennes inställning verkar mera vara att det inte var hans fel. Handlar det inte ens om våldtäkt, utan om något slags sexuellt rollspel? Jag har träffat några såna kvinnor, som dras till sexuella rollspel, aga, och våldtäktsfantasier. Har mannen gått med på nån sån lek, där hon vill bli förnedrad, och känner han nu själväckel, och hon försöker förklara att det inte är hans fel, att hon ville, eller har jag luvan nere och famlar mej fram?

I föreställningens andra del, efterfesten, berättar kvinnan för en av männen att hon hade haft sex med mannen från första scenen, men att hon inte ville. Mannen hon berättar det för vill ringa polisen och anmäla honom för våldtäkt, men kvinnan säger att det inte var det. 

Vill man säga att det alltid är våldtäkt, även om offret vill? Eller att det alltid är sadistens fel, aldrig mascochistens? Är det vi, samhället, som står utanför och bestämmer vad som är ett övergrepp, eller är det offret? Kan förövaren vara den som definierar vad som är vad?

Jag tänker på When I First Met Him, från Andrew Lippas THE WILD PARTY, Gershwins Treat Me Rough från GIRL CRAZY, eller Kurt Weills Tango Ballad ur TOLVSKILLINGSOPERAN. Till och med My Man, av Jacques Charles, Channing Pollock, Albert Willemetz, and Maurice Yvain, och You’re Mean To Me, av Fred E. Ahlert och Roy Turk, fladdrar förbi, där det viktiga, för att definiera en handling, verkar vara om offret älskar förövaren eller inte. 

Man kan förstås argumentera att alla dessa låtar är skrivna av män. Men dom behöver inte nödvändigtvis sjungas av en kvinna.

Efteråt går jag från teatern lite förvirrad, i väntan på att jag ska få någon slags insikt, vad gäller budskap, tema och sexualpolitiskt ställningstagande. Jag har en grumlig, murrig, suddig bild av vad jag har sett, och vad jag har förstått, vilket kanske är passande, för ämnet - även för dom som tycker dom har en klar uppfattning - verkar nästan alltid vid luppläsning vara en röra, en sörja, där inga handlingar, generellt, är rätt eller fel.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Teaterverket! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

MAMMA MIA! - THE PARTY, på Tyrol:

"Det finns tre anledningar att gå och se den här föreställningen: Skådisarna, Maten och Scenografin. Nej, vänta, fyra: Skådisarna, Maten, Scenografin och Musiken, förstås. SMSM, för att vara lite ABBA-aktig."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/09/mamma-mia-part-pa-tyrol-forestallning.html

HELLSINGLAND, på Parkteatern: 

"Om jag bara gjorde saker jag ville göra, då skulle jag inte få mycket gjort. Jag bestämmer mej för vad jag ska göra, och så gör jag det. Om jag kände efter skulle jag inte ens komma upp ur sängen. 

Är dom inte underbara, förresten, dom här människorna som säger att dom önskade att dom gick mer på gym, eller teater, eller hade nån slags hobby, som klagar över att dom inte har tid, och sen tillbringar två, tre timmar framför teven varje dag?"

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/hellsingland-parkteatern-forestallning.html

POVELS NATURBARN, med Parkteatern på Långholmens Amfiteater: 

"Augusti är en tid för depression, och desperation. Sommaren, som vi gått och väntat på, är snart nästan över. Nätterna börjar bli mörka, kvällarna är redan en timme kortare, och det börjar bli kallt, eller; kallare, i alla fall. Allt det där vi tänkte att vi skulle göra, den här sommaren, i alla fall, är det redan för sent att göra: Det där glaset vin på balkongen, när solen går ner, och sen; det där sista glaset, när solen går upp igen. Den där lata dagen på rygg på bryggan."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/08/povels-naturbarn-parkteatern-pa.html

INSNÖAD - EN TROGEN KÖRS BEKÄNNELSE, på Klara Soppteater, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 148 30/12 2015

Manus, regi och koreografi Katrin Sundberg, Scenografi Sven Haraldsson, Kostym Clara Ahlström, Ljus Sofia Linde, Mask Katrin Wahlberg, Rekvisita Elisabeth Jansson, Musikarrangemang Fredrik Meyer, Musikarrangemang Marika Willstedt Medverkande Ing-Marie Carlsson, Marika Willstedt, Fredrik Meyer, Lars Bethke, Martin Redhe Nord, Donald Högberg

Oh the weather outside is frightful

But the fire is so delightful

And since we've no place to go

Let It Snow! Let It Snow! Let It Snow!

It doesn't show signs of stopping

And I've bought some corn for popping

The lights are turned way down low

Let It Snow! Let It Snow! Let It Snow!

LET IT SNOW,

text av Sammy Cahn 

musik av Jule Styne 

”Vilket bord sitter ni vid, då?”

Patti-Li Leuk tar av sej vantarna och plockar fram  biljetten han skrivit ut hemma:

”Bord 20…”

Esterton Calufs ser lite… tagen ut. Som om hans bord inte har ett nummer, utan en färg, bord Midvinterblå, eller symboler, som när man gick på lekis: Bord Katt Med En Röd Boll. 

”Vilket bord sitter ni vid?” frågar jag, försiktigt, nästan lite rädd.

Han ser på oss, som om han vore lite osäker på vilka vi var, var vi är, och vem som är vem, och vad vi är. Jag tänker att antingen håller han på att få en stroke, behöver insulin, eller också har han precis insett att han är här fel på fel dag. 

”Bord 20!” svarar han, glatt, och gör en sån där min som betyder: Har ni hört på maken?

Världen är liten, och blir bara mindre och mindre.

Vi står just innanför dörrarna till Klara Soppteater, jag och min kompis Patti-Li Leuk, och vi har precis sprungit ihop med Esterton Calufs, som också är här för att se lunchteater. Han väntar på en kompis, en gammal room-mate, som inte varit i den här salongen innan, och Esterton är lite rädd att han inte ska hitta hit. För att komplicera det hela har hans pojkvän, Ricky DeSlit, fått med sej både sin och Estertons telefon när han gick till jobbet. 

Vi lämnar honom, vankandes i snömodden på Drottninggatan, och går in och sätter oss. Det är blomkålssoppa, och det är en dag kvar till nyårsafton. 

Dagen innan hade jag och Patti-Li cyklat över nyfallen snö ut till Naturhistoriska museet och löpt amok, som man gör. Varje månad, under 2015, har vi besökt ett museum, och det var på vippen att vi missat decemberbesöket. Detta var den enda dagen som funkade, turligt nog, och detta är ett museum värt ett besök, men kanske bör man med fördel besöka det nån dag när inte alla skolbarn är lediga och behöver sysselsättas.

 Efter besöket drog vi hem till mej - för att planera nyårsmenyn. 

Varje nyårsafton kommer Patti-Li Leuk hem till mej, och så dricker vi champagne och lagar mat. Det är allt vi gör, och det brukar ta hela dagen i anspråk, från tidig eftermiddag fram till fyra, fem. På morgonen, förstår du, förstås  Vi bjuder inte in nån annan, och vi går inte ut - bortsett från en liten snabbis för att kolla in  fyrverkerierna vid tolvslaget, om vi hinner. 

När vi började den här traditionen hittade vi inspiration till rätterna lite överallt, men på senare år har vi försökt ha ett tema. Ett år, när vi rest utomlands lite löjligt många gånger, lät vi menyn innehålla något från alla länder: Turkiet, Holland, Ungern, Estland, Lettland, och Finland. Året innan hade menyn bestått av lyxiga varianter av saker man kan hitta i en snabbmatstrestaurang: hamburgare, munkar, milkshake, och lyxiga pommes. 

Den här gången hade vi tänkt att vi skulle försöka ha judiskt tema. Våra enda utlandsresor hade varit till Åbo och Prag, och finsk mat hade vi ju redan avverkat, i form av ett bröd, om jag minns rätt, men när vi började leta bland det tjeckiska köket var det svårt att hitta något som inte centrerade hela måltiden runt kött. 

Så kom Patti-Li att tänka på den judiska stadsdelen, i Prag, där vi hade irrat hela vår första dag i stan. På grund av bristande läsförståelse hade vi fått för oss att hela området var judiskt, och det var inte förrän vi snurrat runt där i timmar som vi insåg att det mesta judiska var rivet - givetvis -  men för oss fortsatte ändå området att heta Det Judiska Området trots att det av andra kallades Gamla Stan. 

Hemma hos mej gick vi igenom vad vi båda Pinterestat i ett gemensamt album, och valde och vrakade, och kom till slut fram till en meny. Förrätt: Borekas, Matzoballsoppa, huvudrätt: Israelisk sallad, Shakshuka, PotatisKnishes, och som efterrätt: Noodle Kugel och Chokladbabka. 

Som en respektfull nickning åt Prag har vi också beslutat att baka Trdlnik, ett bröd som traditionellt lindas runt ett spett och snurras över öppen eld innan det rullas i socker och kanel. Till hemmabruk lindar man det runt aluminiunfolieklädda, insmörade glasburkar. 

När föreställnigen är över ska vi göra alla inköp, både matvaror från Ica i Liljeholmen, men också nyårsdekorationer från China Li, den där underbara affären på Ringvägen, vid Skanstull, för att  sen cykla hem till mej och börja på Babkan, Shaksjukan, och potatisfyllningen till Knishen. Soppan, förresten, kräver något som heter Matzomjöl, och vi tror att vi har hittat en affär, på Nybrogatan som har det, men om inte, har vi ett alternativ i rockärmen: Ingefärsdoftande morotssoppa. 

Efter en stund kommer Esterton Calufs fram till vårt bord, tillsammans med sin upphittade vän, Simon Sauce, en ung herre med skägg och långt hår i knut, samuraj-style, och med en viss oro, eftersom han senare på dagen ska hämta upp en katt som hans sambo inköpt, och han är lite orolig över att han kanske är allergisk. Och vad behöver en katt egentligen, undrar han, för att vara lycklig?

Plötsligt bara börjar det. I vanliga fall brukar alltid någon komma upp på scenen, hälsa välkommen, förklara ett och annat, och på så sätt ge oss en chans att snabbt skeda i oss soppan. Här har man antagligen tyckt att det förtar något, med det resultatet att vi plötsligt sitter där i mörkret, med skeden nånstans mellan mun och tallrik, och det är bara att försöka lägga ner besticken utan väsen, medan soppan står där och kallnar…

Det handlar om en amatörkör, nånstans i Norrland. Dom har repat och repat och repat, och idag är det den stora uppvisningen, och då drar det värsta snöovädret nånsin in över det lilla samhället. Körledarinnan och några trogna medlemmar lyckas ta sej till samlingssalen, men hur blir det med publiken? 

Det är en ganska gullig men spretig föreställning, som om den själv inte riktigt visste vad den ville, eller kunde, bli: en komedi, en allvarlig pjäs, ett musikprogram, eller nåt meta-modernt? Det känns nästan som om den själv tycker att den är en liten bagatell, när den egentligen har potentialen till något större.

I grunden ligger en bra, gedigen idé. Kommer du ihåg filmen Steppin’ Out, från 1991, den med Liza Minnelli som danslärare för en vuxengrupp i stepp? Det  här är lite mer av samma sak: en grupp främmande människor som lär känna sej själva och varandra. Vi har kvinnan och mannen som går och trånar efter varandra, den unga kvinnan vars trasiga nerver hindrar en karriär som musiker, bögen med broadwaydrömmar, den äldre kostymmannen som visar sej ha en oväntad talang för scen-sömnad, och så skådespelaren Lars Bethke, i rollen som skådespelaren Lars Bethke. Det är hans roll som får stå för meta-mischmaschen.

Det är irriterande när nånting nästan är mycket, mycket bra, om man bara hade tagit tag i en massa små konstigheter, såna som borde vara så enkla att fixa. Kanske har det saknats tid? Kanske - eftersom det är en nyskriven pjäs - har man hållit på och mixtrat med manuset fram tills det var dags för genrep, och då, när man såg vad det var man hade, var det för sent att rätta till allt som stack ut? Det kan förklara varför alla, mitt i föreställningen, när elen har gått, sätter sej ner och har små rollförklarande monologer, för att förklara vem dom är och sånt som inte går att klämma in i vardagliga repliker körmedlemmar emellan. 

Till exempel sätter den första personen som kommer till lokalen på en radio som av någon outgrundlig anledning står på pianot, och  precis då kommer en väderleksrapport som berättar att det är tidernas snö-oväder därutanför. Men den rapporten behövs egentligen inte, eftersom varenda person som som kommer in är helt nedsnöad, och gladeligen berättar att det snöar, utanför, jättemycket. 

Sen kommer körledarinnan, med igensnöade glasögon, och berättar lugnt, nästan pedagogisk, som om hon hade allt tid i världen, om hur misslyckad hon är, i en sån där prata som måste levereras nästan i ett andetag, i en tanke. Lite som när du och jag går omkring hemma, och är lite stressade, och plötsligt märker att vi pratar för oss själva? 

Som det är nu, eftersom det precis har börjat, och vi i publiken ännu inte vet vad för slags föreställning det är, så blir man lite osäker på var det är meningen att hennes text ska landa. Eftersom hon bara står rakt upp och ner, och hennes glasögon är igenimmade  kan vi inte se hennes ögon, och vi vet därför inte: Pratar hon med oss, med mannen som kommit in precis innan, han med radion, eller är detta en slags inre monolog, uttalad?

Och kanske är det så att författaren har försökt klämma in för mycket, vilket ha gjort att alla inre processer känns lite stressade? 

Eftersom det är en julsaga vill man att det ska sluta lyckligt, så tyvärr, tycker jag, låter man kvinnan och mannen, som gått och tränat efter varandra, få varandra. För mej hade det varit mycket mer rörande om dom - som ett visst Tjechovpar - aldrig någonsin kommer till skott. Nu blir det lite hastigt och lustigt, och ganska ovärdigt, som i en barnsaga eller en chic-flic från hollywood, riktad till tonårsflickor och dom som har något slags världsfrånvänt barnasinne kvar. 

Kanske är det för att ge kostym-mannen lite mer kött på benen, och för att motverka stereotypa könsroller som man låtit honom - en ganska inbunden, reserverad man - på egen hand plötsligt ha sytt upp körens kostymer. Och även om det kanske vore mer trovärdigt om broadwaybögen hade greppat nål och tråd, är kostymerna så avancerade att man måste ha ett förflutet som sömmerska för att åstadkomma dessa kläder. 

Man har skrivit en ganska rolig tråd åt Lars Bethke, som spelar sej själv, som en skådis som har kommit för att titta på körens uppspel, med målet att skriva något om en kör. Han rabblar upp sin idé, något som låter precis som pjäsen vi ser, men går sen över gränsen och låter körmedlemmarna bli insnöade och tvingade till kannibalism, och då känns hans historia plötsligt mindre intressant. Hade det inte varit intressantare om han skrivit precis den historien vi ser? 

Och av någon anledning har man slängt in två musikaliska slut. Det ena är slutet som kören gör, och det andra verkar vara ett som skådespelarna gör för oss. 

Jag skulle verkligen önska att man satte upp detta nästa år, men kanske inte på soppteatern, utan någonstans där man hade en och en halv timme på sej, så att man verkligen fick tid att utforska allt och alla. 

De bästa idéerna, tycker jag, är biten i slutet där dom bestämmer sej att genomföra konserten, trots att publiken saknas, och istället fantiserar, visualiserar, att vi, och valda personer ur deras liv, är där, samt när Martin Redhe-Nords karaktär berättar om hur han flyr in i en musikalisk drömvärld för att klara av ett olidligt hemliv. Speciellt tycker jag om att det är mamman som antagonisten, och inte, som så vanligt är: hans pappa, som här istället får vara den räddande ängeln. Det är lite som Carrie, eller Rapunzel, att vilja bli älskad av, och att kunna älska en mor man inte längre kan älska. 

Här, tycker jag, ligger embryot till en helt egen föreställning, om den unga killen som har barrikaderat sej i sitt rum, med en vansinnig, psykotisk mor därutanför, drömmer sej bort till en glittrande glamorös, problemfri värld, och bara väntar på att klockan ska bli fem, och pappan ska komma hem, och det verkliga livet kan fortsätta. 

CUE: The Glamorous Life ur Sondheims A LITTLE NIGHT MUSIC: 

I am the princess guarded by dragons

Snorting and grumbling and rumbling in wagons?

She’s in her kingdom, wearing disguises,

living a life that is full of surprises?

And sometime this summer, she’ll come galloping

Over the green!

Sometime this summer, to the rescue,

My mother, the queen!

Ordinary mothers thrive on being private,

And ordinary mothers somehow can survive it,

But ordinary mothers never know they’re just standing still?

With their kettles to fill?

While they’re missing the thrill

Of the glamorous life!

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett: 195:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 6549:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

TUSEN OCH EN NATT, med Boulevardteatern teaterskola:

"Vad sjutton sätter man upp när man har en klass med elva kvinnor och en man? Hur man än gör, så kommer det faktum att man bara har en kille att hamna i centrum. Han kommer liksom att stå ut, på ett ganska orättvist och obalanserat sätt, både för honom och för de andra."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/tusen-och-en-natt-boulevardteatern.html

EN UPPSTOPPAD HUND, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Jag har två absoluta favoritpjäser: ARCADIA, av Tom Stoppard, och EN UPPSTOPPAD HUND, av Staffan Göthe. Det finns massor av andra pjäser jag tycker om, men dom här två, för mej, är speciella. Jag vet inte varför. Det är lite som när man går på ett galleri, eller museum, och bara stannar till framför en målning, eller fotografi. Nånting talar till mej. Jag är inte säker på att jag vill veta vad, men jag tror att det har med Liv och Tid att göra. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/en-uppstoppad-hund-kulturhuset.html

CLUB CORNER och STALIN THE MUSICAL, ett showcase, Kulturhuset Stadsteatern:

Jag var lite irriterad redan när jag kom till teatern. Mest på mej själv, faktiskt. Varför kunde jag inte lära mej att hålla truten, och bara låta saker passera, bara tänka: sådär tycker hanellerhon, jag håller inte med, men det är inget jag behöver gapa ut. Jag kan le lite inombords, åt den idiotiska åsikten, det räcker. Jag behöver inte basunera ut vad jag tycker. 

Men det är något med det där, när vänner har en åsikt som jag inte håller med om, som gör det svårt för mej att vara tyst. Det känns som om jag är falsk om jag inte opponerar mej, som om min tystnad är ett sätt att inte bry mej, inte engagera mej. Som om jag är en dålig vän.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/club-corner-och-stalin-musical-ett.html

TREIZE POINTS (DEN SVARTA KANINEN), med teater Quimera på Olympiateatern, föreställning 131 4/11 2015

Manus & regi: Josefin Enoksson, Ljud & ljus: Alexander Swahn, med Henrik Lundström, Pontus Olgrim, Birgitta Rudklint, Gabriella Rudén / Filippa Vargas Alvhammar

Without you, the ground thaws, 

the rain falls, the grass grows.

Without you, the seeds root, 

the flowers bloom, the children play.

The stars gleam, the poets dream, 

the eagles fly, without you.

The earth turns, the sun burns, 

but I die, without you.

Without you, the breeze warms, 

the girl smiles, the cloud moves.

Without you, the tides change, 

the boys run, the oceans crash.

The crowds roar, the days soar, 

the babies cry, without you.

The moon glows, the river flows, 

but I die, without you.

The world revives—

Colors renew—

But I know blue, only blue, lonely blue, 

within me blue.

Without you.

Without you, the hand gropes, 

the ear hears, the pulse beats.

Without you, the eyes gaze,

 the legs walk, the lungs breathe.

The mind churns!

The mind churns!

The heart yearns!

The heart yearns!

The tears dry, without you.

Life goes on, but I’m gone.

Cause I die, without you.

Without You

ur RENT

av Jonathan Larson

Vet du att det ligger en väldigt bra choklad- och lakritsaffär vid Odenplan? Jag hade inte det. Någon aning, menar jag. 

Nästan hela dagen hade jag suttit, och skrivit en teaterrapport om en familjeföreställning under höstlovet på Dansens Hus, och bara tagit en kort paus för att cykla in till Hornstull och för första gången besöka STHLM RAW, som firar ett år den här veckan. Jag hade aldrig varit där. Jag hade försökt komma dit flera gånger, men dom hade alltid haft stängt den dagen eller på väg att stänga för kvällen, när jag väl kom dit, tidigare. Nu, tack vare att jag har koll på dom på Instargram, visste jag att dom hade öppet. Och att dom - för att fira - bjöd på glass. 

Jag säger bara: tacotallriken på SHTLM Raw, och chokladrawglassen från Grenna Glass, det är som om nån hade ett party i din mun. 

I alla fall: nu frampå kvällen, sen jag cyklat in till Odenplan, efter att suttit hemma och försökt fatta grejen med Snapchat, och hur man egentligen gör, var jag lite sugen på godis. Det hjälper koncentrationen, har jag märkt, när man går på teater, om man inte är hungrig, eller sugen på något sött. Det var så jag jag hittade butiken.

Vi var inte så många, vi som satt inne i foajén på Olympiateatern; en son och hans mor - kanske mormor eller farmor eller faster-moster - två heterosexuella unga par som pratade om en bekant som tydligen var både snål och bra på att göra av med pengar, och en skådis från Kulturhuset Stadsteatern. Jag kände mej lite som en nörd när jag plockade upp min godis och började mumsa. Hade vi varit fler hade jag inte märkts: nu verkar jag vara det enda som händer: knubbot som sitter på stolen och vräker i sej sötsaker ur sin prassliga påse. 

I ärlighetens namn hade jag lite lust att plocka upp påsen under föreställningen - godiset var så gott - men jag är inte den typen. 

Jag tycker nog inte att titeln, TREIZE POINTS, som syftar till den högre än högsta poängen i European Song Contest, är helt lyckad. Jag vet inte vilket språk jag ska uttala den på, och jag får heller inga associationer, vilket gör att jag hela tiden glömmer bort den. Inte heller den alternativa titeln DEN SVARTA KANINEN, känns helt lyckad, tycker jag, eftersom den får mej att tänka på barnteater. EN TREVLIG KVÄLL, eller NÅNTING MYSIGT, hade varit bättre, tycker jag. 

Men något jag absolut älskade med den här produktionen, och jag menar inte att verka nedlåtande eller klappa någon på huvudet, är att man - som i de flesta hem i Sverige, men nästan aldrig på scenen - är i strumplästen. Det ger så väldigt mycket av realism och sårbarhet och äkthet att folk liksom tassar runt. 

Det handlar om Christoffer, en ung, ordentlig man, som passar oförskämt bra i skjorta. Du vet, en sån som kan sitta framför teven, uppkrupen i en soffa hela kvällen, och hans ljusblå från Shirt Factory åker inte ens upp ur byxorna, blir inte ens skrynklig, får inga fuktfläckar under armarna? Den verkar forma sej efter honom lika bra som en t-shirt formar sej efter oss andra?

Han ska titta på European Song Contest.  En mello-bög, tänker jag, fördomsfullt, för alla jag känner som gillar melodifestivalen har också en viss fäbless för… Låt oss säga att dom inte drömmer våta drömmar om vem det nu är som är den nya Victoria Silverstedt, eller den uppdaterade syster Graf. 

Men, så kommer en kvinna in på scenen, och jag blir lite förvirrad. Är hon hans fag-hag? Nja, dom verkar lite för fysiska för det, hans flickvän som inte vet om att han är bög? Är detta kvällen han kommer ut? 

Så kommer plötsligt en dotter in på scenen, och jag tänker att jag nog har ringt på fel dörrklocka. Dags att backa, gå tillbaka, börja om. 

Du förstår, ett av problemen med den här produktionen är att dom har marknadsfört den som Ett nyskrivet drama i Norén-stil, vilket gör att man hela tiden sitter och väntar på de stora, sönderslitande konflikterna, skvättandet av invektiv och litaniorna av könsord. Som aldrig kommer. 

Han har fru och barn. Eller flickvän och barn, i alla fall. Kanske är hon lite äldre en han, och hon är en sån där kvinna som tycker att hon är väldigt intressant: du vet, en sån där som antar att hon borde vara världsberömd, i något. Hon har säkert testat teater, sång, poesiskrivande, pilates, yoga, allt som känns rätt för stunden. Hon har inte varit urkass på något, men inte helt lyckad, och som tur var har hon en man därhemma som tycker att hon är lika fascinerande som hon själv tycker, kanske av andra anledningar, och som kan försörja henne. 

Ikväll ska dom titta på European Song Contest,  hela familjen. Och så ringer hans bror och vill komma över.

Detta är egentligen historien om en man som passar bra i skjorta, och hans bror, en musiker som haft globala framgångar med en skiva, men som fått ett sammanbrott, och driver, utan åror. Det handlar, ganska vagt, och fumlande, om vem som egentligen är den mest lyckade, vem som är den mest framgångsrike, och vem som är den egentlige vinnaren. 

Men inte på ett Norénskt sätt. Detta har väldigt lite med Norén att göra, men det upptäckte man först när det är över. Innan dess har jag suttit och försökt ligga före i berättelsen: är brodern far till parets barn? Har frun varit otrogen med brodern? Kommer hon att vara det? 

När brodern, i en ganska onödig scen, hoppar i säng med - och läser en barnsaga om en svart kanin för - barnets unga dotter, sätter jag på mej mina pedofilskådande infraröda goggles, men får snart ta av dom igen. Inget händer, gudskelov. Kanske har det bara att göra med att dottern spelas av en ung dam som kanske är lite för gammal för vad rollen kräver? Eller är det bara Norén som spökar igen? Scenen verkar mest insprängd för att han ska kunna säga att han identifierar sej med den svarta kaninen som har fått ge pjäsen sin undertitel. 

Mannens fru, och han bror, har liksom lite samma funktion, lite samma stil, båda ganska irriterande och jag tror att pjäsen hade vunnit på att dom varit lite mer olika. Dom är bägge lite tufsiga, slafsiga, misslyckade, outvecklade och stagnerade, och får mer spela tillstånd än personer med mål och vilja, och jag sitter till en början och undrar vad man vill säga med att hon inte är den mer stereotypa blonda klädhängaren. Fruns roll är lite överraskande, eftersom pjäsen har en kvinnlig författare: porträttet känns nästan som något som män brukade skriva förr, den där sexuellt utlevande kvinnan som var mer en varelse än en människa. Broderns scentid går mest åt till att agera problemtyngd man på gränsen till sammanbrott. 

Jag tror också att dotterns roll hade behövt ha en intressantare dramatisk båge, eller strykas. 

Och jag menar med detta inte alls att någon av de ovanstående inte gjorde mycket bra ifrån sej. 

Men för mej handlar det om Mannen som verkar vara för bra för att vara sann, suveränt spelad av Pontus Olgrim. Det är nästan som om hans roll i pjäsen är samma som den roll han har i produktionen. Han servar, lyssnar, diskar, plockar undan, reder ut och försöker lösa problem, både som roll och som skådespelare. Den nye mannen. Mannen.2.

Det skulle varav väldigt intressant att se honom som Chance Wayne i Tennessee Williams SWEET BIRD OF YOUTH. Eller Gatsby. Eller Nick i WHO’S AFRAID OF VIRGINIA WOOLF.

Jag sitter länge och väntar att den nye mannen ska visa sej vara samma gamla skitstövel, bara snyggare i skjorta. Att han ska vara lite som den manliga rollen som Simon Reithner spelade i Kristian Hallbergs VARIATION på Galeasen häromåret. 

”Nej, du är en vit, ateistisk man, du har inte rätt till något,” sa min vän Skäggige Skalman till mej, för några dagar sen, när vi gick hemåt, efter en föreställning. 

”Vad menar du: man kan skämta om mej, men jag kan inte skämta tillbaka? Man kan säga att jag borde skjutas, att allt är mitt fel, men jag får inte försvara mej, får inte kritisera tillbaka?”

”Japp, du har ingen rätt: dom andra är i underläge, dom har rätt att säga vad dom vill om dej, men du har ingen rätt att protestera, om du vill vara politiskt korrekt.”

Konstigt nog började det här samtalet som en diskussion om humor, vad som får vara roligt, och vad man inte kan skämta om.

”Vem har bestämt det, vad man får skratta år, och inte?” fortsätter jag, som inte kan släppa tanken.

”Nån. Jag antar: inte en vit, ateistisk man.”

Jag funderar lite. Vi går tysta en stund. 

”Men känner dom inte att att det är orättvist?”

”Jo?” Han stirrar på mej som om jag vore en idiot.

”Nej, jag menar: känner dom inte att det är orättvist att det inte går att skämta om dom? Så länge vi inte kan skämta om dom innebär det ju att dom inte har samma värde, att dom står längre ner? Att det är först när vi kan skämta om dom som dom har någon verklig makt? Jag kan börja ett skämt med: ”Det var en gång en finsk, en dansk och en fransman,” men jag kan inte byta ut dansken mot en eritrean, eller en person i rullstol, eller en kvinna från Thailand?”

”Japp.”

”Men det är ju motsatsen till jämlikhet? Det är ju verkligen att göra folk osynliga? Jag kan skämta om katolska kyrkan, men inte om muslimer eller hinduer?”

”Du kan skämta om mormoner, det är den vitaste, manligaste religionen som finns.”

”Man kan bara skämta om det som står över en?”

”Japp. Kan du skämta om alla vet du att du står längst ner.”

”Måste jag börjar försvara mej? Jag känner det som om jag måste börjar försvara mej, snart?”

”Ingen fara,” säger han. ”Du kan alltid spela ut bögkortet. Det betyder att du inte är en riktig man, och alltså inte utgör någon fara. Så länge ingen trumfar med en flat-drottning, eller lägger upp en transjoker, så går du nog säker.”

Och sen suckar han och säger det, det där som var så väldigt smart:

”Ingen har sagt att jämlikhet är rättvist.”

Så jag har snöat in lite på feminism på sista tiden. Onödig mycket, kanske. Jag drog till exempel, den felaktiga slutsatsen att eftersom föreställningen är skriven och regisserad av en kvinna, så måste huvudpersonen, som är man, vara skurken. Det blir tyvärr sådär ibland: jag sitter bara och väntar på att det ska avslöjas på vilket sätt den här mannen inte respekterar den här kvinnan. 

Men nånstans, mot slutet, när det nästan är över, börjar jag se på rollen, Christoffer, på ett annat sätt. Jag tänker på Julianne Moore i filmen FAR FROM HEAVEN, som kvinnan som bara vill väl, bara tror gott, vars leende blir mer och mer påklistrat. Som den ytterst humana, civiliserade personen, han som anser att det är den starkares uppgift att ta hand om den svagare.

Det är lite problematiskt att både skriva och regissera en pjäs. Svagheterna i manuset går ofta obemärkta förbi, eftersom det inte finns något tredje öga som kan ifrågasätta det som skrivits, och stöter man på svårigheter har man ingenstans att vända sej. 

Kanske hade man med fördel kunnat skriva ihop kvinnan och brodern till en person, för deras sceniska funktion verkar vara densamma. 

När jag cyklar hem, efteråt, funderar jag på vad marknadsföraren menar med Norén-stil. Släktingar som inte är helt överens, helt enkelt? Då kanske det kommer som en överraskning att majoriteten av relativt nyskrivna dramer handlar om just det, familjer som kivas. Eller är det bara så att allmänbildning, och kunskap om vad man kan referera till saknas? 

Eller är det så att ambitionen har varit att göra vad man anser är ett Noréndrama, på samma sätt som man kanske skulle kunna tänka sej att ett drama om folk som sitter på en veranda i pre-revolutionens Ryssland är ett Tjechovdrama? Att man ser det som en genre, som Musikal, eller Barnföreställning?

Det är inte förrän jag cyklat hem, är på väg över Västerbron, som jag kommer på vad jag tycker den handlar om: Sökandet efter inperfektion. 

Och jag tror att det fattas en scen, för Christoffer, som typ den här:

(FRUN, ELLER KANSKE BRODERN, BEROENDE PÅ VILKEN VÄG MAN TAR, MEN DETTA VORE NOG INTRESSANTAST OM DET SKEDDE MELLAN BRÖDERNA, STÅR UTE PÅ BALKONGEN OCH RÖKER. HAN ELLER HON HAR JUST SAGT ATT HAN ELLR HON FLERA GÅNGER HAR FUNDERAT PÅ ATT KLIVA AV VÄSTERBRON.)

CHRISTOFFER: (KOMMER EFTER, UT PÅ BALKONGEN:) Varför? 

HAN ELLER HON: Varför vaddå?

CHRISTOFFER: Varför skulle du göra nåt sånt?

HAN ELLER HON: (SUCKAR, LITE TRÖTT PÅ SAMTALET.) Jag är väl rädd, antar jag. Rädd för livet. (SKRATTAR.)

CHRISTOFFER: Du tror inte att jag är rädd? 

HAN ELLER HON: (SER PÅ HONOM.) Du? 

CHRISTOFFER: Jag är också rädd.

HAN ELLER HON: (TITTAR UT.) Vi är alla livrädda. (SER PÅ HONOM.) Du? Varför skulle du vara rädd?

CHRISTOFFER: Jag är rädd… varje stund, varje ögonblick, att du en dag tar du den där tabletten,  eller det där klivet ner från Västerbron. (ETT SLAG.) Jag är rädd… att jag ska vakna upp en dag och du inte är här. För (SLÅR SITT BRÖST) jag (SLÅR SITT BRÖST) behöver(SLÅR SITT BRÖST) dej. (KÄNSLOR.) Jag kan inte tänka mej en timme, inte en sekund av mitt liv utan dej. Jag behöver DEJ. Mitt liv utan dej vore som dom vita papperna i min skrivare, perfekta, rena, tomma, det ena likadant som det andra, dag efter dag efter dag. Jag behöver ditt kaos. Jag behöver din skit. Jag behöver din känslor, dina misslyckanden, din misär. Jag vet att det låter fruktansvärt egoistiskt, men JAG behöver DEJ. Du undrar varför jag ringer hem från jobbet varje dag, för att kolla dej, som du säger, för att styra upp, styra dej. (ETT SLAG.) Det är för att jag inte kan sluta tänka på dej. (NU KÄNNER HAN KÄNSLOR SOM HAN ALDRIG HAR KÄNT DOM FÖRR:) Jag sitter vid mitt skrivbord, och det är helt tomt, helt tomt, härinne. Och jag vet, jag bara vet, att jag bara måste höra din röst, höra dej säga… något om den där jävla kursen du går, eller den där nya kaffemaskinen jag köpte som du inte vet har du ska få att funka, jag måste bara veta att det finns något som är vid liv i mitt liv, någon som är levande, någon som inte går att sortera in, som inte ger med sej, som inte går att styra upp, som fortsätter… som fortsätter att göra mitt perfekt liv… intressant. Värt att leva. Någon som ger mej en anledning att gå upp på morgonen. För. Utan dej. Är jag tom. Det finns ingenting här utan dej. Och jag är alldeles för feg för att stiga av Västerbron.

Eller nånting ditåt.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Josefin! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 4829:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

DIPLOMATI, Lilla Scenen, Kulturhuset Stadsteatern:

”Skönt med lite rejäl teater,” säger min kompis Skäggige Skalman, när vi går hemåt, efter föreställningen. 

”Ja-a,” säger jag, med eftertryck, för det känns som om det var länge jag såg en så här spännande föreställning, där jag hela tiden liksom bytte sida, förstod den ena, förstod den andre, försökte tänka mej in hur jag skull ha handlat, och hur jag helat tiden liksom bytte ben. Du vet, som ANTIGEN?

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/diplomati-lilla-scenen-kulturhuset.html

CLUB CORNER OF THE SKY, med Glenn Edell som konferencier, på Klara Kaféscen, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Det börjar. Albin Flinkas - som, jag är nästan övertygad, måste bo i någon skrubb här vid Soppteatern, för varje gång jag är här, är han också här, är det kvällstid hittar jag honom hängande ljus på scenen, och är det dagtid så är han här och styr upp Soppteatern, när han inte spelar i något, här, eller på stora scenen - hälsar oss välkomna. Han pekar på en bunt notböcker som ligger till höger om scenen, och varnar oss att dom är hans sambos, och att sambon tränar boxning - eller var det brottning, eller tyngdlyftning? - och att detta kanske inte ska uppfattas som ett hot, men att det är det.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/club-corner-of-sky-med-glenn-edell-som.html

CULLBERGBALETTEN: FIGURE A SEA, på Dansens Hus: 

Inne i salongen står dansarna redan och värmer upp, när vi kommer in. Eller, det ser ut som om dom värmer upp, i verkligheten har föreställningen redan börjat. Den startade liksom utan oss, och den fortsätter lite så. 

Detta känns lite som backstage, minuterna innan ridån går upp till en afton av dans. Alla koncentrerar sej på sitt, gör sina speciella steg, markerar eller gör kombinationen fullt ut. Musiken är sporadisk, incidental, lite som om någon satt och undersökte ljudbilder, i ett annat rum, oberoende av det som hände på scenen. Det dröjer inte länge innan jag sjunker ner i stolen, lite uttråkad.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/11/cullbergbaletten-figure-sea.html