Visar inlägg med etikett Ny Scen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ny Scen. Visa alla inlägg

tisdag 7 juli 2015

MÅSEN, Kullehusteatern på Rosendals Wärdshus, Föreställning 89 3/7 2015

av Anton Tjechov, Regi: Anita Ekström, Bearbetning: Linda Kulle, Kostym: Annely Persson, Mask och Peruk: Julia Mengarelli Ringqvist, Producent Linda Kulle, Robert Olofsson,  Arkadina - Anne Kulle, Konstatin - Alfred Tobiasson, Trigorin - Jonas Bergström, Nina - Cecilia Larsson, Masja - Linda Kulle/Frida Jansdotter

A weekend in the country
How amusing
How delightfully droll
A weekend in the country
While we're losing
Our control
A weekend in the country
How enchanting
On the manicured lawns
A weekend in the country
With the panting
And the yawns
With the crickets and the pheasants
And the orchards and the hay
With the servants and the peasants
We'll be laying our plans while we're playing croquet
For a weekend in the country
So inactive
That one has to lie down

A WEEKEND IN THE COUNTRY
UR A Little Night Music
av Stephen Sondheim

Det finns bra kvällar, och så finns det kvällar som är ena riktiga pärlor. Givetvis finns det kvällar av alla de slag, från riktiga ras till härliga höjdare, men det är de där pärlorna jag tänkte vi skulle koncentrera oss på, idag. 
För det är så jag tänker på kvällen, när jag cyklar hem i kvällssolen, över Djurgårdsbron, nedför Strandvägen, över Raol Wallenbergs torg, och bort mot Gamla Stan: Som en liten perfekt pärla.
Det är fredagkväll, och för ovanlighetens skull, den här sommaren, har det varit soligt hela dagen. Människor jag möter, på väg hem, eller på väg ut, är grisrosa, solsvettiga och vindrufsiga, men alla ler. Sverige har vunnit någon slags världsmästerskap i fotboll för ungdomar, och det hjälper kanske till, mitt i all Greklandsdepp och euro-oro. 

Jag har varit och sett Anton Tjechovs Måsen, med Kullehusteatern, i trädgården på Rosendals Wärdshus. Jag såg dom förra året, i Tre Män I En Båt, på innergården på Hallwylska Palatset, och jag måste säga att en av teatergruppens tillgångar är att dom lyckas välja platser som både tillför och förhöjer. Här har dom anpassat entréer och scenerier till det existerande värdshuset, som får agera Sorins sommarställe. Man har ställt ut sittplatser åt publiken framför en liten verandaliknade uteplats mellan tre huskroppar, och den enda scenografin är två vita stolar och ett bord. Men man sitter inte mycket. Man hinner inte. 

Anton Tjechov skrev måsen 1895, och den sattes upp ett år senare i Sankt Petersburg. Den floppade rejält på premiären, men när Konstantin Stanislavskil regisserade en uppsättning några år senare, 1898, blev den en gigantastisk succé.

Det handlar om den berömda Skådespelerskan Arkadina, hennes älskare, den berömde författaren Trigorin, hennes son, dramatiker-wannabeen Konstantin, och Nina, flickan han älskar, och som vill bli skådespelerska. Och Masja, flickan som dricker, älskar på avstånd och klär sej i svart.

Senast jag såg Måsen var på Dramaten, i September 2014. Den här uppsättningen har inte samma nakenshock, men inte heller några incestinslag. 

Det är nästan lite magiskt här uppe på kullen, och platsen passar utmärkt för ett tjechovskt lantställe. Solen har några timmar kvar, men skuggorna börjar bli långa. Ute på den stora gräsmattan, i solstolar eller på filtar, bland betande kanadagäss, dröjer folk kvar, spanande ut över Djurgårdsbrunnsviken, bort mot Sjöhistoriska och Gärdet, och väntar in kvällen. Det är nästan så att man väntar sej att kvinnor i långa vita klänningar, stärkta blusar och solparasoller, ska komma släntrande över det gröna, arm i arm.  Det lukar lavendel i skuggan borta vid den lilla dammen.

Det var inte länge sen jag var här ute, förresten: jag och min kompis Patti-Li Leuk gick en guidad tur ute på Rosendals slott för bara några dagar sen, inte långt härifrån. Slottet kanske inte ser så imponerande ut på utsidan, men man har låtit tillverka nya mattor och gardiner efter originalförlagan, och efter den visningen jag har fått en plötslig och mycket hög respekt för Jean Baptiste Bernadotte, Karl XIV Johan.

Regin är säker, grundad i psykologi, komedi och realism, utan att någonsin dra uppmärksamheten åt sej själv. Den ligger där, som en trygg grund att bära skådespelarna, precis som det ska vara. Greppen är inspirerade, men dom är inte där för sin egen skull. Detta är inte en regissör som behöver dra uppmärksamheten åt sej själv. 

Kostymerna är imponerande, kanske mest för att man inte har gjort det lätt för sej. Där något lite enklare hade fungerat alldeles utmärkt, har man valt att fortsätta leta efter något bättre, och speciellt Arkadinas kläder är precis sådär för mycket för att passa en kvinna som är van att göra entré och bibehålla uppmärksamheten. 

Det har gjorts ganska stora bearbetningar av pjäsen, och man har strukit ner rollerna från fjorton till fem, ändrat platsen från Ryssland till Stockholm, flyttat fram den i tiden, inte så långt, men från slutet av artonhundratalet till 1928-1930, då svensk radio började sändas, och ändrat temat pjäsförfattare/skådespelerska till tonsättare/sångerska. Och det funkar bra. Mycket bra, till och med. Vissa saker blir till och med tydligare, som när Konstantin lånar toner av Erwin Schulhoff för att illustrera skillnaden mellan den schlager Trigorin författar, och hans egen mera ”seriösa” musik. Att sen sångerskorna, den etablerade Arkadina och den oprövade Nina, brister ut i sång här och där, känns helt rätt. Jag har varit på såna fester, jag känner såna människor. 
Bearbetningen, för att inte säga nydramatiseringen, är imponerande. Man har trollat lite med repliker: vissa av den helt strukne Peter Nikolajevitj Sorins, Arkadinas brors, dyker till exempel upp i munnen hos hennes älskare, Trigorin.
Och Tjechov som utomhusteater, som ren komedi, kan det funka? Japp, och det funkar bra. Kanske för att det aldrig bara blir ren komedi. Det svarta ligger där under och bubblar, men det är en tragedi man måste skratta åt, och det är mycket som är komiskt, utan att någonsin bli fjantigt eller fjompigt eller distanserat. Man ler åt karaktärerna och deras livslögner som man ler åt ett litet barn som tror att det lyckats lura dej. Den gubben går inte, men jag uppskattar försöket. 
Det är lite som livet kan verka, när man är på gott humör, magen är full, samvetet rent, och tar sej en road, men ömsint titt på människorna runtomkring. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Kullehusteatern! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3829:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

CARMEN, på Statsoperan i Prag: 

"Det är som om man befinner sej inne i en inverterad, förgylld bröllopstårta, ett sånt där smörkrämsspritsat drömpalats dekorerat med guldkristyr, skapad inte för att äta, utan för att vinna första pris i någon slags tävling. Stuckaturen i taket ser ut som om Alfons Mucha, Prags berömde jugendmålare, hade blivit ombedd att måla sin version av utspilld mjölk. "

Låter det intressant? Här är resten: 


DJURENS RIKE, med Teater Tillsammans: 

"När jag är på väg ut ser jag att någon klistrat upp en recension på teaterns glasdörr. Maktstrid I Teaterdjungeln, lyder rubriken, och är klippt ur Aftonbladets kulturdel. Jag börjar läsa, och nästan med en gång har jag svårt att inte fnissa. Livet är riktigt rejält ironiskt, i vissa fall. Efter att ha suttit med på en diskussion om konst, och om amatörer kontra proffs, inser jag att dom utöver allt annat också måste finna sej i att bli bedömda, i skrift, av andra amatörer, och då använder jag inte ordet i dess ursprungliga betydelse, utan i betydelsen klåpare och kludd. Amatörer som jag, och som författaren till recensionen, Amelie Björck."


SPRING AWAKENING med avgångsklassen på SMU, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Det finns en slags Liza Minnelli/Judy Garland-school of musical acting, som är ganska livsfarlig, om den inte används på rätt sätt. Den är dominerad av stora rörelser, markerade gester, och dramatiska poser. 

Detta är vad folk som säger att dom inte gillar musikal ofta tror att musikal är. Och det är i många fall också vad folk som vill hålla på med musikal också tror att musikal är. Man gör som Liza. Man gör som Judy gjorde. Man tror att det är så man ska göra, så man gör så."

Låter det intressant? Här är resten: 


söndag 5 juli 2015

CARMEN, på Narodni Nivadlo, Stadsoperan i prag, Föreställning 88 27/6

Musik Georges Bizet, Libretto Ludovic Halévy och Henri Meilhac, Conductor: Tomáš Brauner, Zbyněk Müller, Stage director: Zdeněk Troška, Sets: Milan Ferenčík, Costumes: Josef Jelínek, Chorus master: Adolf Melichar, Dramaturgy: Jitka Slavíková, Choreography: Marcela Benoni, Carmen: Andrea Tögel Kalivodová, Don José: Tomáš Černý, Escamilllo:  Miguelangelo Cavalcanti, Micaela: Jitka Burgetová, Dancairo: Matěj Chadima, Remendado: Václav Sibera, Zuniga: Roman Vocel, Morales: Jiří Hájek, Frasquita: Jana Sibera, Mercedes: Michaela Kapustová, Lillas Pastia: Tomáš Kyndl.

It's the wrong time and the wrong place
Though your face is charming, it's the wrong face
It's not her face, but such a charming face
That it's all right with me

It's the wrong song in the wrong style
Though your smile is lovely, it's the wrong smile
It's not her smile, but such a lovely smile
So it's all right with me

IT’S ALL RIGHT WITH ME
Text och Musik: Cole Porter

Så fort vi kommer upp på rummet börjar vi slänga i oss maten. Jag dänger ner min ryggsäck på golvet, sparkar av mej gympaskorna, slänger mej på sängen och börjar gräva i min halloumisallad. 
Patti-Li Leuk är nog lite mer stressad än jag, rädd att vi ska komma sent, vilket är ovanligt, för det brukar vara jag som är den mer orolige, och till en början står han till och med upp, för uppspeedad för att ens kunna sätta sej ned på sin säng. Han har kickat av sej skorna och petar i sin kycklingsallad, kommenterar att den smakar indränkt i något, som vinäger, eller nåt sånt, ställer den missnöjt ifrån sej och angriper sin spenatquiche. 
Jag hoppar upp, greppar min grå kavaj och går bort och hänger in den i badrummet för att rynkorna skulle ångas ut när vi duschar. Byxorna är av den där sorten som inte skrynklar sej, och skjortan har klarat sej bra, se den kan lugnt hänga kvar i garderoben tills det är dags att klä sej för kvällen.
Efter halloumisalladen borde jag vara mätt, men det blev liksom ingen lunch idag, bara roligt friterade chips, skurna i en slags girland och kokade i olja, inköpta i ett av stånden på den där lilla ön, Kampa, under Karlov-bron. Patti-Li testade några slags potatisdumplings, och senare blev det en varsin kaffe, en mango-smoothie och en mini-munk på McDonalds Café på Mostecká-gatan i Mala Strana, men det blev inget som kunde liknas ett ordentligt mål mat. Så det är inte konstigt att jag inte verkar ha någon botten. Min spenatquiche är borta innan Patti-Li hunnit in i duschen.

Tunnelbanestationen, Křižíkova, ligger bara hundra meter från hotellet, runt hörnet nere vid Thàmova, precis vid UGO, juice- och salladsbaren där vi bara någon halvtimme tidigare köpte våra sallader och pajer. Tjejen i kassan var som alla andra i den här stan väldigt trevlig, men ingen vidare på engelska. Nu, när vi går förbi, har dom redan stängt för kvällen.
Vi byter från den gula till den röda linjen vid Florenc, åker mot Jižní Město, förbi Hlavní nádraží, centralstationen, och stiger av vid Muzeum. Därifrån är det bara en kort promenad.

Sa jag att vi var i Prag, över helgen, bara? 

När det gäller resor är jag nöjd om får åka till New York. Det räcker för mej. Men Patti-Li är lite mer allomfattande, lite mer öppen för andra platser, och det var han som hittade den här resan på appen Groupon, en starkt reducerad hotellvistelse. Han hade aldrig varit i Prag. Jag hade aldrig varit i Prag. Nu har vi båda varit i Prag.

Och det hela är lite av en miss: eller, en slags missuppfattning, kanske man ska säga. Vi trodde nämligen att detta var operahuset där Mozart själv dirigerade sin Don Giovanni, 1787, men det visade sej - efter biljetteköp - att det var på en helt annan teater, och att teatern dit vi ska, öppnade först hundra år senare. Men det gör ingenting. Vi har redan bestämt att vi måste tillbaka. 

Teaterhuset öppnade 1888, som Den Nya Tyska Teatern, med Richard Wagners Mästersångarna I Nürnberg. På den tiden fanns det en ganska stor Tysktalande minoritet i Prag, och sen Nationalteatern öppnats 1881, och sen igen 1883, eftersom den delvis brann ner efter bara tolv föreställningar av Bedřich Smetana's opera Libuše, bestämde man sej för att öppna en tysktalande teater. 
Under början av andra världskriget var detta en säker hamn för tyskar som flydde under nazityskland, men när Tyskland invaderade Tjeckoslovakien byttes man namn på teatern till  Deutsches Opernhaus, och den blev en mötesplats för nazister och för gästspel från Det Tredje Riket. 
Efter kriget, för en kort period, var teatern känd som Femte Maj-teatern, med inriktning på avante-garde-opera. Teaterns plötsliga succéer gjorde den till en allvarlig konkurrent till Nationalteatern, och efter bara tre säsonger införlivades den i Nationalteatern, och bytte namn, igen.
Smetanateatern öppnade 1949, som Nationalteaterns andra scen, och man riktade nu in sej på ballet och storskalig Tjeckisk opera, med flera internationella gästspel, och efter sammetsrevolutionen 1989 blev den så slutligen Prags Nationalopera, Státní opera Praha.

Till skillnad från Prags stadsteater, som ligger centralt, nere vid Vltava/Moldau-floden, ligger Operahuset lite utanför den centrala stadskärnan. I dagens Prag är den också lite olyckligt placerad, precis vid den mycket starkt trafikerade Wilsonova, en slags motorväg som löper tvärs igenom Prag. Det är lite som om man stigit ut från Kungliga Operan och hamnat rakt på Essingeleden, typ. 

Utvändigt är byggnaden inte direkt imponerade, speciellt inte för en så arkitektoniskt vacker stad som Prag, men så fort stiger in i själva salongen vet man att man har hamnat någonstans speciellt. 
Det är som om man befinner sej inne i en inverterad, förgylld bröllopstårta, ett sånt där smörkrämsspritsat drömpalats dekorerat med guldkristyr, skapad inte för att äta, utan för att vinna första pris i någon slags tävling. Stuckaturen i taket ser ut som om Alfons Mucha, Prags berömde jugendmålare, hade blivit ombedd att måla sin version av utspilld mjölk. Det kanske är svårt att föreställa sej, men det påminner lite om de olika mönster som kan bildas på ytan av en espresso. Tyger på stolar, medaljongtapeter och draperier är red velvet cake-färgad, för att bryta mot guldet och det gräddigt vita. 
Man kan inte göra annat än stanna och gapa, när man kommer in i salongen. Eller: man börjar gapa redan i foajén, förresten. Den är visserligen mycket enklare, men det vet man ju inte då, så man gapar och glor. Här är det inte så mycket smörkräm, eller spritsad grädde, utan mer bara guldkristyr, som ett slags gyllene rokoko-grafitti. 
Vi tar det i portioner, jag och Patti-Li, för att inte få hjärtsnörp. Först stannar vi i den ganska lilla foajén, beundrar och fotograferar, och sen börjar vi leta oss fram till vår dörr in till parketten, men vi går inte in. Inte än. 
Tjuvkika lite kan man göra, men man måste fira att man är här. Och vad bättre än med en Urquell, den tjeckiskaste av drycker? Jag är ingen pilsnerpimplare, men det är själva känslan av att göra något speciellt som får det hela att smaka gott. Ungefär som när vi dagen innan på Gamla Stans Torg käkade en Trdelnik, ett sött vetebröd som grillas rullad på en träspole över öppen eld, lite som om man ringlat en kanelbulle runt en knölplåk och grillat den över en brasa. 
Och pilsner är billigt. Ungefär femton svenska kronor per flaska.
Till skillnad mot Kungliga Operan i Stockholm är de publika utrymmena utanför salongen ganska små, och enkla. Relativt smala, rundade korridorer med tomma vita väggar. Något påminner mej om Den Svenska Teatern i Helsingfors. Den lilla serveringen utanför parketten, där vi höjer våra skummande glas, är inte mycket mer än en korridor vid sidan om den långa, rundade gången. 

Jag har aldrig förut sett Carmen, men - speciellt i första akten - det känns som om jag har hört nästan all musik. Man sjunger på originalspråket, men det är lite  si och så med uttalet när man försöker framföra talad dialog. Det tog faktiskt en stund innan jag insåg att allt var på franska. 

Det handlar om Don José, en korpral i Sevilla, som blir kär i - och dödar - den amoraliska cigarettfabriksarbeterskan Carmen.

Själv föreställningen är kanske inte direkt en nagelbitare, och jag tror det har mycket med regin att göra. Sångarna får liksom inte så mycket hjälp att skapa något spännande. Carmen spelas glad och käck, nästan Ronja Rövardotter-stursk. Don José känns lite medelålderstrött, och Micaela, flickan från landet som älskar honom, verkar vara en förlorare redan från början, och jag hade inte blivit förvånad om hon slitit upp en näsduk och börjar hosta blod, Mimi-style. 
De flesta i salongen vet nog exakt hur det ska gå, och det är därför det vore viktigt att visa de andra stigarna man kunde tagit, de andra möjligheterna man liksom inte valde. Speciellt i en tragedi tycker jag att det är viktigt att man inte spelar utgången i förväg. 

Kostymerna, tidstypiska, kanske hade behövts patineras lite, men jag tror inte att detta direkt är en föreställning där man går in för realism. 

Scenografin är riktigt maffig: man använder vridscen, och på den har man byggt upp något som påminner om Sevillas tjurfäktningsarena, Plaza de Toros de la Real Maestranza de Caballería de Sevilla: öppna barockvalvbågar, en kvartscirkel långa, och en enorm stentrappa som leder till det övre, järnräckeskrönta planet, tre våningar upp. Hit upp, tre steg i taget, ränner sångarna titt och tätt, men bara när dom inte ska sjunga på ett tag, för det tar nog ett tag att hämta andan.
Jag har faktiskt aldrig varit på en opera där sångarna så uppenbart tittar på dirigenten. Kanske är det så att man på andra operascenen har teveskärmar placerade i salongen, där man visar dirigenten, sådär som man gör på musikalscener, men jag är inte medveten om att jag någonsin sett några teveapparater i salongen på Kungliga Operan. 

När föreställningen är över, och Carmen har rest sej upp och tackat för sej, är det faktiskt mest lokalen jag kommer ihåg. Men den har etsat sej fast riktigt ordentligt. Nästa gång vill jag se balett, tror jag. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

 Vanliga biljetter 404:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 
3829:- :- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DJURENS RIKE, med Teater Tillsammans: 

"När jag är på väg ut ser jag att någon klistrat upp en recension på teaterns glasdörr. Maktstrid I Teaterdjungeln, lyder rubriken, och är klippt ur Aftonbladets kulturdel. Jag börjar läsa, och nästan med en gång har jag svårt att inte fnissa. Livet är riktigt rejält ironiskt, i vissa fall. Efter att ha suttit med på en diskussion om konst, och om amatörer kontra proffs, inser jag att dom utöver allt annat också måste finna sej i att bli bedömda, i skrift, av andra amatörer, och då använder jag inte ordet i dess ursprungliga betydelse, utan i betydelsen klåpare och kludd. Amatörer som jag, och som författaren till recensionen, Amelie Björck."


SPRING AWAKENING med avgångsklassen på SMU, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Det finns en slags Liza Minnelli/Judy Garland-school of musical acting, som är ganska livsfarlig, om den inte används på rätt sätt. Den är dominerad av stora rörelser, markerade gester, och dramatiska poser. 

Detta är vad folk som säger att dom inte gillar musikal ofta tror att musikal är. Och det är i många fall också vad folk som vill hålla på med musikal också tror att musikal är. Man gör som Liza. Man gör som Judy gjorde. Man tror att det är så man ska göra, så man gör så."

Låter det intressant? Här är resten: 

KÄRLEKSFÖRBUDET, med Kamraterna, på Årsta Teater: 
  "Med riskt att låta respektlös så måste jag säga att detta är för bra för tryggheten av tio ynka föreställningen i en liten teater i en förort. Detta måste ses av fler än vad som kan packas in i den lilla salongen. Så se till att skaffa biljetter, om det fortfarande går."

Låter det intressant? Här är resten: 


söndag 3 maj 2015

TRIPLE BILL med Transition Dance Company på Riddarfjärdsteatern föreställning 57 25/4 2015.

Artistic director: David Waring, Dansare: Izzy Brittain, Gretchen Elaine Erickson, Daisy Harrison, David Kam, Saara Hurme, David Layne, Christopher Neary, Leanne Oddy, Vanessa Michielon, Robert Suchy, Emily Rutherwood, 

Let me wake up in the morning to find
I have somewhere exciting to go.

To have something that I can believe in.
To have someone to be.
Use me... Choose me.

God, I'm a dancer,
A dancer dances!

Give me somebody to dance with.
Give me a place to fit in.
Help me return to the world of the living
By showing me how to begin.

Play the music.
Give me the chance to come through.
All I ever needed was the music, and the mirror,
And the chance to dance for you.

THE MUSIC AND THE MIRROR 
ur A Chorus Line
Musik Marvin Hamlisch
Sångtexter Edward Kleban

Det här är en ny scen för mej. Jag har cyklat förbi här, flera gånger, men jag har inte haft en aning om att det var här man höll till. Jag trodde skolan låg längre ner, vid Hornstull. Eller, kanske har man vissa lektioner i den där skolan uppe på höjden, därnere vid Hornstull? Var det inte kille som mobbades där, som hängdes ut genom ett fönster, eller blandar jag ihop det?
I alla fall, det här är inte den skolan. Det här är Riddarfjärdsskolan, Kungliga Svenska Balettskolan, och det är här, under kulturnatten, som Transition Dance Company gästar. 
Riddarfjärdsskolan ligger i Munchenbryggeriet, den där enorma tegelbyggnaden som skulle kunna varit ett slott, Södermalms Slott, eller i alla fall ett slags palats, eller ett stadshus. Den enorma tegelbyggnaden, som var Pripps bryggeri fram till 1971, ligger liksom inspräng vid Södermälarstrand, nästan som för att hindra att Skinnaviksberget stupar rakt ner i Riddarfjärden. 
Jag gillar inte kulturnatten. Det är inte för att jag inte gillar kultur, och inte för att jag inte gillar nätter, det är för att jag har lite svårt att välja. Det finns så mycket jag vill se att jag vet att vad jag än väljer så kommer jag att vara lite nyfiken på om något annat kanske hade varit ett bättre val. Så mitt val blir, som Askungen i Sondheims Into The Woods: 

Better run along home
And avoid the collision.
Though at home they don't care,
I'll be better off there
Where there's nothing to choose,
So there's nothing to lose.

Som tur var fick jag en inbjudan till det här långt innan jag ens hade en tanke på våren, och på kulturnatten, och jag trodde länge att det var en inbjudan till Kungliga Balettskolans slutproduktion. Det var först några dagar innan, när jag började läsa på lite, som jag insåg att det här, det var ett gästspel. 

Transition Dance Company är knutet till Trinity Laban Conservatoire of Music och Dance i London, och består av unga dansare från hela världen. En slags turnerande dansskola och plantskola för nya koreografer, och det är första gången dom gästar Riddarfjärdsskolan, första gången dom gästar Stockholm, första gången dom gästar Sverige.

Jag är lite tidig, som vanligt. Efter att ha gått in i foajén och fått min biljett så sätter jag mej ute på gården och lyssnar på en podcast, The Ensemblist, ett program om hur det är att vara dansare och tillhöra en ensemble på Broadway. Dagens avsnitt, passande nog, handlar om balettens återtåg på Broadway, i On the Town och An American in Paris, och hur det känns för balettdansare att visserligen dansa åtta föreställningar i veckan, men också att bara ha en föreställning att fokusera på. 
Lite längre bort, vid de branta klipporna upp till Skinnarviksberget, står två unga tjejer och spraymålar varandras hår, lila. 
Det finns två slags människor jag beundrar. Det ena är dom som kan sjunga, dom som hör när det blir fel toner och som vet hur man undviker att ta dom. Det andra är balettdansare. Jag beundrar deras disciplin, deras envetenhet, deras fokus. Att avstå så mycket, att ge upp så stora delar av sitt liv, för konsten. Det är en religion jag kan förstå. 

Jag har läst att skolans årskurs nio ska bjuda på dans ute på den asfalterade gården, och jag undrar lite över tåspetsskor och tajts och ballerinaknän på det knaggliga underlaget, men när dom börjar är dansen modern, till modern musik. Dom lär sej inte bara klassisk dans på skolan, förstår jag. 
Uppe i backen, på vägen ut mot verkligheten, står ett gäng ungdomar. Det ser ut som om dom dansar, eller, försöker dansa. Jag undrar om dom är en del av skolan, eller om dom bara är ungar från stan som råkat gå förbi, och bara härmar dansen. Lite på lek, för att retas, provocera, lite på allvar, för att undersöka hur det känns?

Inne i en av danssalarna har man ställt upp ett litet café. Väggarna har speglar, och det står till och med ett piano i ett hörn, sådär som man har sett att det gör i filmer. Framför mej i kaffekön, i full färd med att försöka räkna ut hur pumptermosen funkar, står en man som jag för mej själv döper till Den Förälskade Ryssen. Jag har ingen aning om ifall han är rysk, och den gången han pratade med mej, för att säga att jag kan gå före honom i kaffekön, hör jag inte att han har någon som helst brytning. Men han ser lite rysk ut, och han känns lite som om han bara var på besök, så jag döper honom till det i alla fall. Han har en kvinna med sej, och dom verkar inte kunna välja mellan kakor och bullar. Jag köper en kaffe och lyxar till det med en stor kanelbullle, och går ut och sätter mej på gården igen. När jag efter en stund har lyssnat klart på podcasten, och går in i danssalen igen, har Den Förälskade Ryssen satt sej bakom pianot. Kvinnan sitter i hans knä. Inte för att hon måste, antar jag, utan för att hon vill sitta i hans knä, och för att han vill att hon sitter i hans knä. Dom klinkar på pianot. I ett rum full av andra människor, i en värld för sej själva, sitter dom och klinkar på pianot, försöker plocka ut en melodi, utan en tanke på att detta klinkande, dom första tonerna ur något som jag tror mej känna igen som ett mycket känt klassiskt verk, repeterade om och om igen, kan irriterad någon annan. Kärleken har gjort dom blinda för sin omgivning. Och möjligtvis tondöva.

Jag går in och sätter mej i salongen. Det är ett stort rum, med plats för många. Större än Stadsteaterns mindre, scener, tror jag. Under det att lokalen fylls sitter jag och förvånas över hur många som tycker det är passande att gå rakt över scenen. Det finns gott om plats att gå på golvet framför den första stolstraden, men folk ska ändå upp på dansmattan och traska. Den Förälskade Ryssen vågar sej till och med på ett slags fnissigt, hemsnickrat grand jeté på sin väg över scenen, för att roa sin flickvän. Dom verkar förälskade på det där sättet som gör att alla omkring dom blir lite irriterade, som om dom, ensamma, på egen hand, hade uppfunnit det här med kärlek. Jag vet inte hur det är med resten av publiken, men jag tror inte vi är många som önskar dom lycka till. Jag ger dom ett halvår. Nej, förresten, det räcker med fjorton dar...

Den första koreografin är Ancient Man Speaks, en reptilsnabb dans, av Bawren Tavaziva, från Zimbabwe. Jag tänker på när man vänder på en sten och äckliga saker krälar fram, kvickt, eller folk som trängs i en storstad; alla vet vart dom ska, och man rör sej snabbt, målmedvetet, utan att krocka. Dansarna är klädda i kroppsnära kläder i höstfärger, snäva byxor, männen i t-shirtar, kvinnorna i linne, och kläderna är dekorerade i en slags jeanssömmar, du vet, som sömmarna på en jeansjacka, på samma gång både funktionella och dekorativa?

Den andra koreografin, Transition III, av Miguel Pereira, minns jag först inte alls, när jag kommer hem, och får riktigt tänka till, för att komma ihåg. Man var klädda i indigo, männen i byxor, kvinnorna i shorts, alla i ärmlösa toppar med en punktfäst tygstycke på ryggen, lite som en liten mantel, men ändå inte. Jag minns att man liksom satt på varandra, ibland genom att någon svankade, och på så sätt gjorde sin rygg till en stol, eller genom att helt enkelt bara sätta sej på på någon liggande, sådär som hundar kan göra ibland. Jag fick ingen direkta bilder av en här koreografin, förutom hur det känns att falla. Falla sådär som få av oss skulle kunna göra, och ändå överleva?

I pausen går jag runt och tittar på affischer och bilder av gamla produktioner, gamla klasser gamla elever. De flesta blev nog aldrig det dom ville bli, vissa av dom kanske nådde ända fram, och många av dom har nog redan dansat klart. Kungliga Svenska Balettskolan har sina rötter i Gustav III:s Opera, och i vad som sen blev Operans Balettelevskola. Det var väl där Tintomara gick, hon i Drottningens Juvelsmycke? För hon var väl dansös?

Dom dansar ute på gården, igen, och de andra ungarna håller fortfarande på uppe i backen. Jag går fram till en man med en tröja med skolans namn och frågar honom om de andra, de där uppe. 
”Jo,” svarar han, ”dom tillhör skolan. Dom är gymnasie-elever, och dom som dansar här nere går i nian…”
Jag tackar, lite besviken. Det hade varit en mycket bättre historia om dom där uppe varit rackarungar som genom att imitera något dom först tyckt var löjligt, så att säga, hade funnit dansen. Kanske behöver jag glasögon. Nu när jag vet kan jag ju tydligt se att det där, dom där uppe, är såna som verkligen kan sin sak. Det är bara i filmen som otränade ungdomar kan klämma ur sej en arabesk. 

Sista koreografin är nog den som de flesta kommer att minnas. Inte så mycket för själva dansen, jag minns faktiskt inte ens om det fanns så mycket dans, nej, mest för frasen: 
”I am a speaker…”
Det står en högtalare på stativ till höger på scenen. En man kommer in, klädd i vardagkläder, men i svart kroppsstrumpa där till och med fingrarna är klädda, och han har en högtalare istället för ett huvud. Fler dansare kommer in, alla i en slags privata kläder men utklädda till högtalare. En av dom, en kvinna, säger:
”I am a speaker, I’m a bit confused, hello,” eller nåt sånt, och det går inte att låta bli att skratta. Det är så absurt, så galet, så knäppt. Så klär man av sej sina kläder, och med alla i bara kroppsstumpor håller en av dansarna ett slags försvarstal till det absurda. 

”I am a speaker…” säger någon, redan när vi går ut ur salongen, och någon annan skrattar. På vägen uppför backen, där jag trängs och leder cykeln, hör jag minst fem olika personer upprepa frasen. 
”I am a speaker…”
Vi går förbi ungdomarna däruppe, som har stannat, fryst mitt i rörelserna, som i en slags bild tagen av folk springande uppför backen, bort från skolan. Nu, såhär nära, kan vem som helst se att detta inte är några rackarungar, utan nästa generation dansare.
Jag kommer uppför backen. Gränslar cykeln, börjar trampa. När jag kommer ner till svängen in på Hornsgatan stannar jag för röd gubbe, och jag kan inte låta blir att testa, att prova det, att se hur det känns att säga det:
”I am a speaker,” viskar jag. Ingen hör mej. Jag säger det igen, lite högre: 
"I am a speaker." Och så säger jag det igen, full ut, till den röda gubben. 
"I am a speaker!"
Han svarar inte, men han blir grön.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack, Kungliga Svenska Balettskolan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DET GULLIGA POJKSLEMMOT, på Dramaten:

"Jag känner mej ofta som om jag bara är här på besök, i verklighetens Sverige. Att jag är en slags turist. Jag uppfattar det som om jag har en ganska bra övergripande  blick av läget, men så händer något som gör att det känns som om jag har så himla mycket kvar att lära innan jag kan säga att jag har förstått. "

Låter det intressant? Här är resten: 

MORDET PÅ MARAT, på Kulturama Gymnasium:

""Jag gillar när jag känner mej lite dum, på teater. Det betyder att regissören tror att jag är smartare än jag är. Jag föredrar det framför de gånger när jag känner att regissören tror att vi, publiken, är dum som skumgummi."

Låter det intressant? Här är resten: 

PARADE, på Wermland Opera:

"Jag kan nästan ingenting om bilar. För mej är dom, liksom reglerna till fotboll, ett stort svart hål, dit det jag försöker lära mej liksom sugs in, för att aldrig dyka upp igen. Jag kan inte se om en bil är en Volvo, en Volta eller en Vienetta. Jag vet att min kompis Skäggige Skalman har en röd bil, att mina föräldrar har en vit - tror jag - och att Aloe Veras går mot lila-grått. Det är allt."

Låter det intressant? Här är resten: