av Anton Tjechov, Regi: Anita Ekström, Bearbetning: Linda Kulle, Kostym: Annely Persson, Mask och Peruk: Julia Mengarelli Ringqvist, Producent Linda Kulle, Robert Olofsson, Arkadina - Anne Kulle, Konstatin - Alfred Tobiasson, Trigorin - Jonas Bergström, Nina - Cecilia Larsson, Masja - Linda Kulle/Frida Jansdotter
A weekend in the country
How amusing
How delightfully droll
A weekend in the country
While we're losing
Our control
A weekend in the country
How enchanting
On the manicured lawns
A weekend in the country
With the panting
And the yawns
With the crickets and the pheasants
And the orchards and the hay
With the servants and the peasants
We'll be laying our plans while we're playing croquet
For a weekend in the country
So inactive
That one has to lie down
A WEEKEND IN THE COUNTRY
UR A Little Night Music
av Stephen Sondheim
Det finns bra kvällar, och så finns det kvällar som är ena riktiga pärlor. Givetvis finns det kvällar av alla de slag, från riktiga ras till härliga höjdare, men det är de där pärlorna jag tänkte vi skulle koncentrera oss på, idag.
För det är så jag tänker på kvällen, när jag cyklar hem i kvällssolen, över Djurgårdsbron, nedför Strandvägen, över Raol Wallenbergs torg, och bort mot Gamla Stan: Som en liten perfekt pärla.
Det är fredagkväll, och för ovanlighetens skull, den här sommaren, har det varit soligt hela dagen. Människor jag möter, på väg hem, eller på väg ut, är grisrosa, solsvettiga och vindrufsiga, men alla ler. Sverige har vunnit någon slags världsmästerskap i fotboll för ungdomar, och det hjälper kanske till, mitt i all Greklandsdepp och euro-oro.
Jag har varit och sett Anton Tjechovs Måsen, med Kullehusteatern, i trädgården på Rosendals Wärdshus. Jag såg dom förra året, i Tre Män I En Båt, på innergården på Hallwylska Palatset, och jag måste säga att en av teatergruppens tillgångar är att dom lyckas välja platser som både tillför och förhöjer. Här har dom anpassat entréer och scenerier till det existerande värdshuset, som får agera Sorins sommarställe. Man har ställt ut sittplatser åt publiken framför en liten verandaliknade uteplats mellan tre huskroppar, och den enda scenografin är två vita stolar och ett bord. Men man sitter inte mycket. Man hinner inte.
Anton Tjechov skrev måsen 1895, och den sattes upp ett år senare i Sankt Petersburg. Den floppade rejält på premiären, men när Konstantin Stanislavskil regisserade en uppsättning några år senare, 1898, blev den en gigantastisk succé.
Det handlar om den berömda Skådespelerskan Arkadina, hennes älskare, den berömde författaren Trigorin, hennes son, dramatiker-wannabeen Konstantin, och Nina, flickan han älskar, och som vill bli skådespelerska. Och Masja, flickan som dricker, älskar på avstånd och klär sej i svart.
Senast jag såg Måsen var på Dramaten, i September 2014. Den här uppsättningen har inte samma nakenshock, men inte heller några incestinslag.
Det är nästan lite magiskt här uppe på kullen, och platsen passar utmärkt för ett tjechovskt lantställe. Solen har några timmar kvar, men skuggorna börjar bli långa. Ute på den stora gräsmattan, i solstolar eller på filtar, bland betande kanadagäss, dröjer folk kvar, spanande ut över Djurgårdsbrunnsviken, bort mot Sjöhistoriska och Gärdet, och väntar in kvällen. Det är nästan så att man väntar sej att kvinnor i långa vita klänningar, stärkta blusar och solparasoller, ska komma släntrande över det gröna, arm i arm. Det lukar lavendel i skuggan borta vid den lilla dammen.
Det var inte länge sen jag var här ute, förresten: jag och min kompis Patti-Li Leuk gick en guidad tur ute på Rosendals slott för bara några dagar sen, inte långt härifrån. Slottet kanske inte ser så imponerande ut på utsidan, men man har låtit tillverka nya mattor och gardiner efter originalförlagan, och efter den visningen jag har fått en plötslig och mycket hög respekt för Jean Baptiste Bernadotte, Karl XIV Johan.
Regin är säker, grundad i psykologi, komedi och realism, utan att någonsin dra uppmärksamheten åt sej själv. Den ligger där, som en trygg grund att bära skådespelarna, precis som det ska vara. Greppen är inspirerade, men dom är inte där för sin egen skull. Detta är inte en regissör som behöver dra uppmärksamheten åt sej själv.
Kostymerna är imponerande, kanske mest för att man inte har gjort det lätt för sej. Där något lite enklare hade fungerat alldeles utmärkt, har man valt att fortsätta leta efter något bättre, och speciellt Arkadinas kläder är precis sådär för mycket för att passa en kvinna som är van att göra entré och bibehålla uppmärksamheten.
Det har gjorts ganska stora bearbetningar av pjäsen, och man har strukit ner rollerna från fjorton till fem, ändrat platsen från Ryssland till Stockholm, flyttat fram den i tiden, inte så långt, men från slutet av artonhundratalet till 1928-1930, då svensk radio började sändas, och ändrat temat pjäsförfattare/skådespelerska till tonsättare/sångerska. Och det funkar bra. Mycket bra, till och med. Vissa saker blir till och med tydligare, som när Konstantin lånar toner av Erwin Schulhoff för att illustrera skillnaden mellan den schlager Trigorin författar, och hans egen mera ”seriösa” musik. Att sen sångerskorna, den etablerade Arkadina och den oprövade Nina, brister ut i sång här och där, känns helt rätt. Jag har varit på såna fester, jag känner såna människor.
Bearbetningen, för att inte säga nydramatiseringen, är imponerande. Man har trollat lite med repliker: vissa av den helt strukne Peter Nikolajevitj Sorins, Arkadinas brors, dyker till exempel upp i munnen hos hennes älskare, Trigorin.
Och Tjechov som utomhusteater, som ren komedi, kan det funka? Japp, och det funkar bra. Kanske för att det aldrig bara blir ren komedi. Det svarta ligger där under och bubblar, men det är en tragedi man måste skratta åt, och det är mycket som är komiskt, utan att någonsin bli fjantigt eller fjompigt eller distanserat. Man ler åt karaktärerna och deras livslögner som man ler åt ett litet barn som tror att det lyckats lura dej. Den gubben går inte, men jag uppskattar försöket.
Det är lite som livet kan verka, när man är på gott humör, magen är full, samvetet rent, och tar sej en road, men ömsint titt på människorna runtomkring.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Kullehusteatern! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3829:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
CARMEN, på Statsoperan i Prag:
"Det är som om man befinner sej inne i en inverterad, förgylld bröllopstårta, ett sånt där smörkrämsspritsat drömpalats dekorerat med guldkristyr, skapad inte för att äta, utan för att vinna första pris i någon slags tävling. Stuckaturen i taket ser ut som om Alfons Mucha, Prags berömde jugendmålare, hade blivit ombedd att måla sin version av utspilld mjölk. "
Låter det intressant? Här är resten:
DJURENS RIKE, med Teater Tillsammans:
"När jag är på väg ut ser jag att någon klistrat upp en recension på teaterns glasdörr. Maktstrid I Teaterdjungeln, lyder rubriken, och är klippt ur Aftonbladets kulturdel. Jag börjar läsa, och nästan med en gång har jag svårt att inte fnissa. Livet är riktigt rejält ironiskt, i vissa fall. Efter att ha suttit med på en diskussion om konst, och om amatörer kontra proffs, inser jag att dom utöver allt annat också måste finna sej i att bli bedömda, i skrift, av andra amatörer, och då använder jag inte ordet i dess ursprungliga betydelse, utan i betydelsen klåpare och kludd. Amatörer som jag, och som författaren till recensionen, Amelie Björck."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/06/djurens-rike-med-teater-tillsammans-pa.html
SPRING AWAKENING med avgångsklassen på SMU, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Det finns en slags Liza Minnelli/Judy Garland-school of musical acting, som är ganska livsfarlig, om den inte används på rätt sätt. Den är dominerad av stora rörelser, markerade gester, och dramatiska poser.
Detta är vad folk som säger att dom inte gillar musikal ofta tror att musikal är. Och det är i många fall också vad folk som vill hålla på med musikal också tror att musikal är. Man gör som Liza. Man gör som Judy gjorde. Man tror att det är så man ska göra, så man gör så."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar