Text & regi: Adam Gardelin, Koreografi: Rebecka Gustafsson, Scenografi & kostym: Emelie Smeds, Maskdesign: Sofie Magnusson, Zarah Fager, Ljusdesign: Sara Birgén, Ljuddesign: Per Brandels , Marknadsföring: Magnus Carlsson, Produktion: Trojkan Nöjesproduktion Medverkande: Sara Birgén, Malva Lardén, Elin Ledenvik (The Wedding Singer), Matilda Randin, Annika Uppenberg, Rebecka Gustafsson, Kapellmästare: Johan Östlund, Gitarrist: Simon Dahlberg
I'm your average ordinary kind of woman
Competent and neat
Making life a treat
Others as nice
You meet often I know
At least once or twice
Every decade or so
I'm your everyday, customary kind of woman
Practical as salt
Modest to a fault
Conservative with a budget
Liberal with a meal
Just your average ideal
Kind of Woman
ur PIPPIN
av Stephen Schwartz
Jag försvinner ibland, verkar det som, vilket är lite konstigt. Det är som om jag vore en lampa, som stängts av, och ingen kan se mej, längre.
Du vet såna där dagar när det känns som om alla stirrar på dej, och du börjar undra om du har mat i ansiktet, glömt att knäppa gylfen, eller du står någonstans där det är förbjudet att stå? Om du har hår på huvudet kanske du undrar om något har hänt med din frisyr? Det är dagar eller stunder när lampan är på. Folk stirrar. Du syns. Du vet inte varför.
Sen har du stunderna när lampan verkar ha slocknat, och ingen alls verkar se dej. Det händer mej nästan jämt när jag ska beställa i en bar. Eller vid nåt slags oorganiserat köande. Eller som nu:
Det finns ett avlångt bord ute i foajén, och vid varje kortsida står en person och delar ut goodie-bags. Min kompis Patti-Li Leuk har redan varit framme och hämtat en, och nu är det min tur att gå dit. Jag går fram till personen på vänster sida om bordet, den närmaste sidan.
Sånt här känns alltid lite pinsamt, tycker jag. Att komma fram och liksom vänta på att man ska få någonting, utan att tigga om det. Som när man går fram för att provsmaka i livsmedelsaffärerna: Man står liksom där artigt och väntar på att få smaka, att bli inbjuden, beredd av spela överraskad att min blir tillfrågad.
Det hade faktiskt varit enklare för mej att tigga, tror jag. Att bara gå fram och säga:
”Snälla, snälla, snälla, kan inte jag få smaka, få en bit, ta en påse, en klunk, ett smakprov?”
Personen vid bordet tittar liksom över mej. Förbi mej. Jag försöker fånga blicken, men fokus ligger liksom bakom mej, och jag känner mej som något som bara bitvis skymmer sikten.
Jag går till nästa bordsände. Samma sak. Det är ju inte så att jag står och och hänger i flera minuter, men dom där sekunderna känns så långa när man står där mitt i ett rum och bara väntar. Lite som om man väntar att bli uppbjuden till dans.
Det känns lite som om jag var Oliver Twist, men med en annan plan: istället för att säga:
”Please Sir, can I have some more?” så står jag där som en Oliver som bara väntar på att bli erbjuden mer. Som en hund som lärt sej att den inte får tigga vid bordet, men som hoppas, hoppas, hoppas…
Jag går tillbaka till första bordsändan. Ingenting. Jag tittar bort mot Patti-Li Leuk för att visa att jag verkar vara osynlig, men inte ens han verkar se mej. Till slut går jag fram:
”Ursäkta, skulle jag kunna få en påse?”
Vi har varit och sett premiären på Broadway Ladies - En Flat Konsert Om Kvinnor I Musikal, en programpunkt på Scenkonstfestivalen Pride@Boulevard.
Det handlar om några kvinnor som träffas på en torkvind för att ta ner tvätten, men så verkar det som om skådespelerskorna som agerar tvätterskor börjar ifrågasätta sina roller, både som kvinnor och som artister, och det hela börjar handla om kvinnans roll på musikalscenen, sett ur ett mer feministiskt perspektiv. Vi får höra en massa sånger ur Dolly Partons musikal 9to5, den kanske mest kommersiellt framgångsrika musikalen med ett feministiskt perspektiv, men eftersom det är en pre-pride-tillställning så får vi också höra några sånger om kärlek mellan kvinnor: An Old Fashioned Love Story, ur Andrew Lippas The Wild Party, Expectations of a Man, av Jonathan Reid Gealt, ur Thirteen Stories Down, den kanske lite söndertjatade Take Me or Leave Me, ur Jonathan Larssons Rent, och den härligt aktuella Ring Of Keyes ur Fun Home, musikalen som bygger på den öppet lesbiska serietecknaren Alicson Bechdels tecknade memoarer med samma namn, och som överraskande vann årets Tony för bästa musikal, och för bästa manliga huvudroll för Michael Cerveris i rollen som den unga lesbiska kvinnans böge pappa, och som även skrev historia som den första tony-vinnaren med musik och text av två kvinnor.
Man har också ett parti där man visar upp sånger som man inte direkt uppfattar som kvinnligt förstärkande, och det är denna bit av föreställningen jag tycker minst om. Man sjunger sånger som exempel på sånt som man vänder sej emot, som I Enjoy Being A Girl, ur Flower Drums Song, When You Tog it, Flaunt it, ur The Producers, och Dance:Ten; Looks: Three ur A Chorus Line, men det är inte riktigt klart hur man förhåller sej till det hela. Det blir aldrig riktigt den parodi jag tror det var tänkt att dom skulle bli. Man framför sångerna, rakt av, utan någon som helst feminististisk kommentar, och det blir lite otydligt varför man valt att framföra dom.
Man är också - under denna del - ganska vågat klädda, i stay-ups, mycket hud och höga klackar, vilket kanske är tänkt som en slags kommentar, men som jag läser in som en återgång till det nakna - antifeministiska - man vänder sej emot. Det är ju inte så att alla kvinnor behöver ha Dr. Martens för att inte kallas bimbo, men i det här sammanhanget blir det lite otydligt, och dessutom behåller dom dessa kläder en större del av föreställningen, så att det visuellt ser ut som en helt annan slags show, en sån där man kanske är mer intresserad av lättklätt bensprattel. Det är väldigt skönt när klackarna åker av.
Men det är mycket som imponerar.
Scenografi och Kostym känns mycket ambitiös. Rekvisitan består av så många tidstypiska städ- och tvättprylar att jag sitter lite och funderar på var man lyckas hitta såna saker idag. Mej veterligen kan man inte hyra saker på Nordiska Muséet. Och kostymerna skvallrar om smak och humor.
Det låter mycket bra. Inte bara om sångarna, utan hela orkestreringen, musikarrangemanget, är imponerande. Den består till störst del av piano och gitarr, en i dessa sammanhang ganska ovanlig kombination, och den ger musiken ett nytt, fräscht, modernt uttryck. Eftersom merparten av sångtexterna var nyöversatta, och det musikaliska framförandet var oväntat kunde man inte med en gång höra vad det var för sång som framfördes, och det gav en förhöjd, fodrande upplevelse.
Regin, själva uppförandet, känns lekfullt och levande. Kvinnornas uppgifter är ihopflätade, så att någon kanske börjar berätta introduktionen till en sång, medan någon annan sen sjunger den, eller någon kan börjar sjunga, medan någon annan sen avslutar, vilket göra att man som publik hela tiden blir lite överraskad, samtidigt som artisterna hela tiden tvingas delta i varandras insatser, och kan inte luta sej tillbaka och vänta på sin tur. Och jag hoppas att regissören i framtiden vågar gå ännu längre vad gäller det otäcka, obekväma och provocerande.
Men jag är kanske mest imponerad av översättningen av sångerna, både det ambitiösa i att välja att översätta så många sånger, men även översättningen i sej. Många föreställningar med en mycket större budget, med längre spelperiod och fler speltillfällen, har haft bra mycket sämre översättningar. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över Ingela Pling Forsmans översättning av Cats nån gång på 80-talet, där hon lät teaterkatten sjunga att hans roll i Katt På Hett Plåttak var hans största succé, en pjäs utan någon som helst kattroll. Publikförakt? Nja, kanske lite.
Här känns det i initierat och begåvat, och jag sitter inte och stör mej på några nödrim, banaliteter eller insprängda stavelser.
Det finns en stor potential här, inte bara på scenen, utan även i det kreativa teamet, och jag tror nog att det är dags att man ger sej på något lite större, som en mindre musikal, kanske. Vad sägs om Ordinary Days av Adam Gwon?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Trojkan Nöjesproduktion. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3829:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
TANT BLOMMA, av Kristina Lugn, med Parkteatern, Under Eken:
"Men jag avskyr när tror att jag kommer i god tid - en och en halv timme innan föreställningen börjar, och det redan är fullt överallt, här under eken, ute på Djurgården.
Det har hänt något med solidariteten. Istället för att maka ihop sej, se till att alla får plats, att alla kan se, så har man börjat breda ut sej. Tagit lite mer plats än man behöver. Jag kallar det för ”pensionärsmentaliteten”, som i: Ingen tänker på mej, det är bara jag som bryr sej om mej, bara jag som ser till att jag får det jag borde få."
Låter det intressant? Här är resten:
MÅSEN, med Kullehusteatern, på Rosendals Värdshus:
"Det finns bra kvällar, och så finns det kvällar som är ena riktiga pärlor. Givetvis finns det kvällar av alla de slag, från riktiga ras till härliga höjdare, men det är de där pärlorna jag tänkte vi skulle koncentrera oss på, idag.
För det är så jag tänker på kvällen, när jag cyklar hem i kvällssolen, över Djurgårdsbron, nedför Strandvägen, över Raol Wallenbergs torg, och bort mot Gamla Stan: Som en liten perfekt pärla."
Låter det intressant? Här är resten:
CARMEN, på Statsoperan i Prag:
"Det är som om man befinner sej inne i en inverterad, förgylld bröllopstårta, ett sånt där smörkrämsspritsat drömpalats dekorerat med guldkristyr, skapad inte för att äta, utan för att vinna första pris i någon slags tävling. Stuckaturen i taket ser ut som om Alfons Mucha, Prags berömde jugendmålare, hade blivit ombedd att måla sin version av utspilld mjölk. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar