Text och Regi: Christopher Lehmann, Producent: Achillea Dahl, Ljus: Martin Norin, Skådespelare: Eva Snis, Linnea Tengroth, Kimiya Faghih, Ala Riani, Åsa Dahlgren, Miranda Stenberg, Amanda Högberg, Achillea Dahl, Derek Cespedes Barrientos, Carl-Magnus Lilljedahl, Adam Jawad, Erik Garsten., Affischlayout: Jens Rydén, Porträttfoton: Jens Lind
Some enchanted evening
You may see a stranger,
you may see a stranger
Across a crowded room
And somehow you know,
You know even then
That somewhere you'll see her
Again and again.
Some enchanted evening
Someone may be laughing,
You may hear her laughing
Across a crowded room
And night after night,
As strange as it seems
The sound of her laughter
Will sing in your dreams.
Who can explain it?
Who can tell you why?
Fools give you reasons,
Wise men never try.
SOME ENCHANTED EVENING
Ur South Pacific
av Rogers and Hammerstein.
En bit in i andra akten händer något underbart. Det har varit en ganska pratig, ganska tjafsig, förvirrande första akt, med många små scener, mellan många personer, där rollerna har snackat och tjabbat, och där de som inte deltagit i scenen varit kvar i scenrummet, men stilla, ibland frysta, ibland bara liksom väntande, och med en aktavslutning som var så vag att många av oss i publiken inte visste om det var slut, eller om det skulle komma en andra akt.
Jag är på Boulevardteatern med min kompis Abercrombie Clone, på PrideBoulevard, en slags prepridefestvial, och det är premiär på Teater Fenestras föreställning HEART BEATS, en föreställning som på något sätt påminner mej lite om en reading jag var på för något halvår sen, DINA VÄNNER OCKSÅ, av Ebba Kulnef, på Dramalabbet. Jag vet inte varför den ena påminner om den andra, ärligt talat, men det är något med mamman som provar klänningar, som påminner mej om den misshandlade mamman i readingen.
Det har inte stått utskrivet någonstans att det endast ska handla om lesbiska liv, och när vi står ute i foajén i pausen siar några bekanta om att det efter paus nog kommer att handla om bögarna. Vi diskuterar också den kvinnliga voice-overn, en äldre kvinnlig roll vars röst berättar om en lesbisk ungdomskärlek, och vi undrar varför hon inte syns på scenen, men erkänner att vi är imponerade av skådisarnas sätt att utan problem interagera med en inspelning.
Så börjar andra akten, lite som den första, med en massa prat, men pang! plötsligt så blir allt i slow motion. Det är en fest, eller nåt, och alla dansar, långsamt, för sej själv, och alla ser så där lyckliga ut som folk på film brukar vara i dialoglösa, soundtrackboostade tillbakablickar?
Här, för första gången, blir jag gripen. De ser så lyckliga ut, sådär som man liksom minns en bättre, oskyldig tid. Sådär som när man ser tillbaka på foton av sej själv när man var ung, och minns hur fet eller ful eller dum man kände sej, men nu bara ser något helt annat, hur vacker och helt enklet oemotståndlig man var.
Jag tänker på killen bakom Ica-kassan uppe vid Fridhemsplan, där jag några timmar tidigare hade handlat billiga meloner, och som hade ett citat av Stig Johansson intatuerat på armen:
”Alla de dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.”
Jag tänker också på en intervju jag hörde på väghet hit: en av mina favoritpodcaster: The Theatre People Podcast, http://www.theaterppl.com, med Lea Delaria, en butchflata som var den första lesbiska komikern att delta i en amerikansk prime time talk show, 1993, innan Ellen Degeneres ens fått sin första sit-com, och långt innan hon kom ut. Varför ser flatorna på scenen aldrig ut som de flesta av mina lesbiska vänner gör?
Det handlar om en ung kvinna som i fyllan på en klubb blivit kysst av vad som kanske är en kvinna, och nu vet hon inte om hon är lesbisk, bi eller bara förvirrad. Det handlar om en annan kvinna och en man som gör slut för att kvinnan känner sej sexuellt förvirrad. Det handlar om en äldre kvinna som, efter att gift sej med en man och fått en dotter - längtar tillbaka till en kvinna hon älskade. Det handlar också om hennes dotter och man. Det handlar också om tre kvinnor vars inbördes förhållanden är lika förvirrande för dom själva som det är för oss.
Vad den här produktionen hade behövt i första hand är en workshop, och en dramaturg. Någon som kan säga: stryk det här, korta det här, dessa två karaktärer kan slås ihop, det blir intressantare om karaktärerna återkommer i varandras berättelser. Samma sak sägs av olika personer, och vissa grepp, som tavlor och fotografier, dyker upp i fler av historierna, men på olika sätt, vilket förvirrar. En kvinna plockar ner en tavla i sina föräldrars hem och ger till en kvinna hon är kär i. En annan kvinna försöker köpa en tavla som ingår i en butiksinredning, för att ge som present till sin lesbiska mamma. I en annan historia kommer en pappa hem till ett lespiskt par, plockar ner en tavla och sätter upp en kalender med nakna män. Det är lite som om flera karaktärer i Hamlet hade kommit dragande med en historia om olika döskallar, eller som om fler personer i Måsen på något sätt interagerat med olika döda sjöfåglar. Symboliken försvagas, förvirras.
Det är också svårt att veta hur gamla alla ska vara. De flesta, med undantag av en något äldre man, och en kvinnlig voice-over, är mycket unga, men där det i min ålder kanske inte är så vikigt med en åldersskillnad på fem år, är det mycket viktigt om en person spelar 15 eller 20 år. Eller om en 25-åring ska föreställa en 40-åring eller en tonåring.
Efteråt, var och en på väg hem till sej, stannar vi till vid Mariatorget, jag och Abercrmobie, hänger på våra cyklar utanför 7eleven och försöker definiera kvällen. Alldeles, alldeles för lång, säger vi båda, men inte ointressant. Och välspelad. Jag tyckte mycket om repliker och replikföring, om rytmen, och om hur realistiskt, trovärdigt dialogen låtit.
Och jag försöker också formulera en tanke jag haft om hur lesbiska kvinnor framställs på scenen. Det är svårt. Flera gånger under mitt förvirrade, irrande, svammel vänder jag mej till Abercrombie och frågar:
”Fattar du vad jag menar?” och på hans svar förstår jag att jag inte alls lyckats vara klar.
Det händer ganska ofta att man får se kärlek mellan kvinnor på scenen, speciellt på skoluppspel, eller i små teatergrupper, där bristen på män medför att några måste spela män, eller spela kvinnor som i berättelsen tagit mannens funktion, men spelas som kvinna. Och det är ofta något som stör mej, lite, med det. Det är att det ofta blir lite styvmoderligt behandlat. Det är som om regissören sagt:
”Och sen blir ni, Juanita och Eulalia, ihop,” och hur det liksom inte är något konstigt med det. Och det borde det kanske inte vara, i den bästa av världar. Men jag tycker att det är ett problem, för att det framställs som det vore så enkelt. Det är nästan lite nedlåtande i sin attityd: Och så blir de här två kvinnorna kära, eller attraherade av vararandra, eller ihop. Punkt. Prinsessan får prinsessan, och det är inte något konstigt med det.
Och jag måste vara tydlig: jag tycker det är bra att alla form av HBTQ-kärlek visar upp på scenen, detta är bara en fraktion av en tanke, tanken att det kanske, ibland, framställs som lite för… lätt?
Efter att vi sagt godnatt och jag cyklar hemåt, fortsätter jag att försöka förstå vad det var jag menade.
Kanske har det att göra med kvinnans sexualitet, som sägs vara mer flytande än mannens? Det är lättare för en skådespelerska som egentligen definierar sej som heterosexuell att närma sej det homosexuella, för - till skillnad på den klassiskt manligt heterosexuella - gränserna är inte så glasklara. Närhet, kontakt, är inte lika tabu som mellan heteromän. Eller ens som mellan bögar.
Och det är kanske där jag har mitt problem. Kärlek mellan kvinnor framställs ofta som lite i förbifarten. Dom träffas, håller hand, och det var det. Kanske är det så att man är rädd att snaska till det, att locka till sej en manlig publik som kommit av helt fel anledning, men jag önskar att det kanske inte var fullt så Disneyfierat. Vi behöver lite skitiga, svettiga flator på scenen, lite livrädda kvinnor som liksom viskar till varandra: Om jag inte får kyssa dej snart så tror jag att jag dör.
Detta är vad jag önskar att jag kommit fram till när jag stod där och svamlade utanför 7Eleven på Mariatorget, medan klockan kröp fram mot sovdags. Så om du läser det här, Abercrombie, så var det det här jag menade. Någonting om Kärlek, Rädsla, Besatthet och Attraktion, och det underbara med allt som uppstår när man blandar dom och skakar om.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Trojkan Nöjesproduktion. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3829:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
BROADWAY LADIES, av Trojkan Nöjesproduktion, på Boulevardteatern:
"Jag försvinner ibland, verkar det som, vilket är lite konstigt. Det är som om jag vore en lampa, som stängts av, och ingen kan se mej, längre.
Du vet såna där dagar när det känns som om alla stirrar på dej, och du börjar undra om du har mat i ansiktet, glömt att knäppa gylfen, eller du står någonstans där det är förbjudet att stå? Om du har hår på huvudet kanske du undrar om något har hänt med din frisyr? Det är dagar eller stunder när lampan är på. Folk stirrar. Du syns. Du vet inte varför.
Sen har du stunderna när lampan verkar ha slocknat, och ingen alls verkar se dej. Det händer mej nästan jämt när jag ska beställa i en bar."
Låter det intressant? Här är resten:
TANT BLOMMA, av Kristina Lugn, med Parkteatern, Under Eken:
"Men jag avskyr när tror att jag kommer i god tid - en och en halv timme innan föreställningen börjar, och det redan är fullt överallt, här under eken, ute på Djurgården.
Det har hänt något med solidariteten. Istället för att maka ihop sej, se till att alla får plats, att alla kan se, så har man börjat breda ut sej. Tagit lite mer plats än man behöver. Jag kallar det för ”pensionärsmentaliteten”, som i: Ingen tänker på mej, det är bara jag som bryr sej om mej, bara jag som ser till att jag får det jag borde få."
Låter det intressant? Här är resten:
MÅSEN, med Kullehusteatern, på Rosendals Värdshus:
"Det finns bra kvällar, och så finns det kvällar som är ena riktiga pärlor. Givetvis finns det kvällar av alla de slag, från riktiga ras till härliga höjdare, men det är de där pärlorna jag tänkte vi skulle koncentrera oss på, idag.
För det är så jag tänker på kvällen, när jag cyklar hem i kvällssolen, över Djurgårdsbron, nedför Strandvägen, över Raol Wallenbergs torg, och bort mot Gamla Stan: Som en liten perfekt pärla."
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar