Det hade varit en sån där dag när man känner att man inte riktigt hinner med sej själv. Man flaxar liksom runt, lite här, lite där, försöker fixa för mycket på en gång, dricker för lite vatten, för mycket kaffe, och man hinner inte ens märka att man är riktigt jäkla stressad.
Såna dagar är det skönt att gå på Kungliga Operan.
I Breakfast at Tiffanys säger Holly Golightly:
”It calms me down right away, the quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there…”
Hon pratar om juvelbutiken Tiffany i New York, men jag känner samma sak för Kungliga Operan. Redan när jag står ute på trappan och väntar på min kompis känner jag att jag liksom andas lite djupare. Att axlarna sjunker ner. Att andetagen kommer ifrån magen. Lugna, förväntansfulla, finklädda människor tågar i tysnad förbi och in genom porten. Det ligger liksom ett fuktigt dis över gatlyktorna på Gustav Adolfs Torg.
Vi sitter uppe på andra raden, lite snett, liksom, men vi ser väldigt bra, förutom ett slags mässingsräcke som ska hindra dom som snubblat i trappan från att dödsdyka ner till parkett. Och det är många som det där räcket att tacka denna dag. Det är lite skröpligt, just där vi sitter. Lite eljest och stapplande. Inte så många månader från en rullator, liksom.
Vi ska se Onegin. Äntligen, Onegin. Jag har varit lite besatt av Onegin, sen jag för några veckor sen såg en repetition på Rotundan. Man repade Tatjanas dröm och jag slogs av hur lite dom pratade om koreografi och hur mycket det handlade om känslor, inställningar, förhållningssätt.
Eugene Onegin började som en versroman av Aleksandr Pusjkin 1831, för att sen bli en opera av Pjotr Tjajkovskij 1879, för att till slut bli en balett av John Cranko 1965. Om den var skriven idag är jag säker på att den också vore ett dataspel, en parfym och en teveserie.
En ung landsortsflicka, Tatjana, blir förälskad i en farlig dandy från stan, Onegin, totalt ointresserad av henne. När hon skriver ett kärleksbrev ger han tillbaka det, sönderrivet, och börjar flörta med hennes syster, vars fästman utmanar Onegin på duell, trots att dom är vänner. Fästmannen dör, och tiden går. Onegin avverkar några brudar och möter plötsligt Tatjana igen, nu gift och lycklig, och nu vill han ha henne.
Det här är väldigt farlig historia. Speciellt för personer som lever i förhållanden där dom misshandlas, eller såna som går och trånar efter någon ointresserad. Dom där som har And I Am Telling You I’m Not Going som alarmsignal på sin telefon, eller dom där som går till Systembolaget för att visa att dom verkligen, verkligen älskar någon.
Man måste komma ihåg att Tatjana i slutet säger nej till Onegin, man kan - hur frestande det än är - inte bara ta med sej hem att han till slut älskar henne. Han ändrar sej, visst, men hon förändras också.
Det utspelar sej i en tid av bahytter, kravatter och korsetter. Männen har ridstövlar, tajta byxor och korta jackor med skört. Kvinnorna har svepande kjolar, korkskruvar och sluttande axlar.
Scenografin är lite som om Sigrid Hjertén haft ett finger i färgburken. Fonder, målade att se ut som draperier och gardiner, hänger i taket, tecknade lite ur förvrängda perspektiv. Stolar och bord hålls till ett minimum. Jag är lite förvånad över att man behöver sitta över huvud taget.
Det är ett annat par som dansar än som jag såg repetera. Tatjana blir mycket, mycket ung, nästan en liten flicka, och när hon i första akten går iväg arm i arm med Onegin dras associationerna lite åt barnbrud. Onegin, i helsvart, blir inte alls den libertin jag förväntat mej, snarare en slags utmärglad präst, en Javert, eller en biskop Vergérus. Systern och Vännen blir nästan huvudroller, ett tag.
Det är mycket vacket och lekfullt, och när man dansar på tu man hand smyger det sej in en slags magi. Detta är klassisk balett från 1965, och jag tycker mej se lite av vad som var modernt i dansvärlden då. Lite Cullberg, liksom. Många intrikata handfattningar, nästan som Harlem-hälsningar och det nästan absurda i att hela baletten kommer insprängande och gör Grand Jetéer på diagonalen över scenen, två gånger.
Där andra scenkonstnärer kan tillåta sej att ha en mindre bra dag känns det som om Kungliga Baletten alltid är på topp. För dom är varje föreställning ett Olympiskt Spel, med den underbara skillnaden att ingen förlorar och alla vinner.
Everything was beautiful at the ballet/Graceful men lift lovely girls in white, sjunger Maggie, Bebe och Sheila i A Chorus line. Jag känner lite så.
Fribiljett, tack Linda. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3015:-
