Visar inlägg med etikett Kungliga Hovkapellet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kungliga Hovkapellet. Visa alla inlägg

onsdag 26 februari 2014

ONEGIN av Aleksandr Pusjkin, musik Pjotr Tjajkovskij, koreografi John Cranko, Arsen Mehrabyan, Minji Nam, Daniel Norgren-Jensen, Elisaa Fossati, Olof Westring, Ylva McCormac, Sarah Fontaine, Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet, på Kungliga Operan, föreställning 38 2014.


Det hade varit en sån där dag när man känner att man inte riktigt hinner med sej själv. Man flaxar liksom runt, lite här, lite där, försöker fixa för mycket på en gång, dricker för lite vatten, för mycket kaffe, och man hinner inte ens märka att man är riktigt jäkla stressad. 
Såna dagar är det skönt att gå på Kungliga Operan. 

I Breakfast at Tiffanys säger Holly Golightly:
It calms me down right away, the quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there…

Hon pratar om juvelbutiken Tiffany i New York, men jag känner samma sak för Kungliga Operan. Redan när jag står ute på trappan och väntar på min kompis känner jag att jag liksom andas lite djupare. Att axlarna sjunker ner. Att andetagen kommer ifrån magen. Lugna, förväntansfulla, finklädda människor tågar i tysnad förbi och in genom porten. Det ligger liksom ett fuktigt dis över gatlyktorna på Gustav Adolfs Torg.

Vi sitter uppe på andra raden, lite snett, liksom, men vi ser väldigt bra, förutom ett slags mässingsräcke som ska hindra dom som snubblat i trappan från att dödsdyka ner till parkett. Och det är många som det där räcket att tacka denna dag. Det är lite skröpligt, just där vi sitter. Lite eljest och stapplande. Inte så många månader från en rullator, liksom.

Vi ska se Onegin. Äntligen, Onegin. Jag har varit lite besatt av Onegin, sen jag för några veckor sen såg en repetition på Rotundan. Man repade Tatjanas dröm och jag slogs av hur lite dom pratade om koreografi och hur mycket det handlade om känslor, inställningar, förhållningssätt. 

Eugene Onegin började som en versroman av Aleksandr Pusjkin 1831, för att sen bli en opera av Pjotr Tjajkovskij 1879, för att till slut bli en balett av John Cranko 1965. Om den var skriven idag är jag säker på att den också vore ett dataspel, en parfym och en teveserie. 

En ung landsortsflicka, Tatjana, blir förälskad i en farlig dandy från stan, Onegin,  totalt ointresserad av henne. När hon skriver ett kärleksbrev ger han tillbaka det, sönderrivet, och börjar flörta med hennes syster, vars fästman utmanar Onegin på duell, trots att dom är vänner. Fästmannen dör, och tiden går. Onegin avverkar några brudar och möter plötsligt Tatjana igen, nu gift och lycklig, och nu vill han ha henne.
Det här är väldigt farlig historia. Speciellt för personer som lever i förhållanden där dom misshandlas, eller såna som går och trånar efter någon ointresserad. Dom där som har And I Am Telling You I’m Not Going som alarmsignal på sin telefon, eller dom där som går till Systembolaget för att visa att dom verkligen, verkligen älskar någon. 
Man måste komma ihåg att Tatjana i slutet säger nej till Onegin, man kan - hur frestande det än är - inte bara ta med sej hem att han till slut älskar henne. Han ändrar sej, visst, men hon förändras också. 

Det utspelar sej i en tid av bahytter, kravatter och korsetter. Männen har ridstövlar, tajta byxor och korta jackor med skört. Kvinnorna har svepande kjolar, korkskruvar och sluttande axlar. 
Scenografin är lite som om Sigrid Hjertén haft ett finger i färgburken. Fonder, målade att se ut som draperier och gardiner, hänger i taket, tecknade lite ur förvrängda perspektiv. Stolar och bord hålls till ett minimum. Jag är lite förvånad över att man behöver sitta över huvud taget.

Det är ett annat par som dansar än som jag såg repetera. Tatjana blir mycket, mycket ung, nästan en liten flicka, och när hon i första akten går iväg arm i arm med Onegin dras associationerna lite åt barnbrud. Onegin, i helsvart,  blir inte alls den libertin jag förväntat mej, snarare en slags utmärglad präst, en Javert, eller en biskop Vergérus. Systern och Vännen blir nästan huvudroller, ett tag.

Det är mycket vacket och lekfullt, och när man dansar på tu man hand smyger det sej in en slags magi. Detta är klassisk balett från 1965, och jag tycker mej se lite av vad som var modernt i dansvärlden då. Lite Cullberg, liksom. Många intrikata handfattningar, nästan som Harlem-hälsningar och det nästan absurda i att hela baletten kommer insprängande och gör Grand Jetéer på diagonalen över scenen, två gånger

Där andra scenkonstnärer kan tillåta sej att ha en mindre bra dag känns det som om Kungliga Baletten alltid är på topp. För dom är varje föreställning ett Olympiskt Spel, med den underbara skillnaden att ingen förlorar och alla vinner.


Everything was beautiful at the ballet/Graceful men lift lovely girls in white, sjunger Maggie, Bebe och Sheila i A Chorus line. Jag känner lite så.

Fribiljett, tack Linda. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3015:-


onsdag 22 januari 2014

EMPEROR, av Örjan Andersson och Jo Strømgren till musik av Jacues Offenbach och Ludwig van Beethoven, på Kunglia Operan, med Kungliga Baletten och Kungliga Hovkapellet, recension, föreställning 17 2014.


Det här var vad jag tänkte ut när jag cyklade hem efter att ha sett genrepet av Kungliga Operans Emperor. Jag var tvungen. Jag behövde kunna förklara skillnaden.
Jag har uppfunnit en analysmetod för dansföreställningar. Den heter Joakim Clifton Bergmans Stora Internationella Mycket Användbara Dansverktyg. Eller bara Jockes Dansverktyg, för oss som vet vad vi snackar om. Det består av tre huvuddelar med inbördes indelningsmöjligheter. 

FÖRSTA DELEN gäller HANDLINGEN: 

1.0.0=Verket saknar uppenbar ramberättelse.
2.0.0=Verket har en uppenbar ramberättelse.

Med ramberättelse menar jag en handling man kan återberätta, till skillnad från kanske ett tillstånd eller en känsla.

ANDRA DELEN gäller KOSTYMERNA

0.1.0=Verket saknar kostymer ur verkligheten. 
0.2.0=Verket har kostymer ur verkligheten. 

Med kostymer ur verkligheten menar jag kläder som t.ex. servitris, tjurfäktare eller prins till skillnad mot kostymer där man inte riktigt ser vad dom ska föreställa. 

TREDJE DELEN gäller MUSIKEN.

0.0.1= Om musiken inte är välkänd och saknar uppenbar rytm.
0.0.2= Om musiken inte är välkänd men har uppenbar rytm. 
0.0.3= Om musiken redan innan är välkänd, som t.ex. klassisk musik eller pop. 

Exempel på 0.0.1 är droppande vatten eller valtjut. 

Med hjälp av Jockes Dansverktyg kan vemsomhelst varsomhelst bli en riktigt bra analysös av dans. 

EXPOSTION AND THE BODY
av Örjan Andersson.
Musik: Ludwig van Beethovens 5:e pianokonsert.
Ludvig Van Beethoven föddes 1770 och detta var den sista pianokonserten han skrev, 1809-1800, och den är tillägnad ärkehertig Rudolf av Österrike.
Jockes Dansverktyg ger det här dansverket siffrorna 1.1.3. Det vill säga, ingen uppenbar handling och kostymerna ger inga tydliga signaler på förlagor ur verkligheten, men musiken är mycket bekant.
Jag ville verkligen tycka om detta, eftersom jag älskade koreografens Karmer Kring Blå. Men det ville sej inte. Jag är inte tillräckigt sofistikerad, tror jag. Det fanns mycket jag tyckte om, men jag kom aldrig riktigt in i det. 
Jag sitter och stör mej på flickornas viskande i stolsraden bakom mej. Jag ger dom sura blickar, men elever på dansskolor verkar inte vara så väluppfostrade som jag trodde. Viskningarna fortsätter. Jag tar av mej ena skon, för den klämmer. Jag känner mej som jag antar drogmissbrukare känner när dom väntar på att drogen ska börja verka. En slags frustration.
Jag blev mycket tagen av en slags flygsekvens, där jag tänkte på Margaritas flygning över Moskva i Dramatens uppsättning av Mästaren och Margarita, och ett slags Twist-steg, och så en pose, som en häst som stegrar, där framhovarna blir lejontassarna på riksvapnet. Men jag upplevde det som rörigt och diffust.
Scenografin, av SUTODA, är vacker. Tre ljustrossar hänger ner och bildar en slags moderna kristallkronor. Röda veckade tyger, som ridåer, hänger till en början runt scenrummet innan dom faller, i flerfärgade lager, tills vi har ett naket scenrum med motljusrigg i fonden.  
Kläderna, av Nina Sandström, är ganska...menlösa. Jag tyckte mycket om hennes jeanskreationer i Karmer Kring Blå, och hade nog för höga förväntningar, kanske. Dansarna börjar i något som ser ut som svarta underställ med påklistrad svart gaffatejp, för att sen byta till aftonklänningar med tornyr och en slags långa karolinerrockar. Färgen är blå, från midnattsblå till kvällsblå, om det nu är ett ord. Dovt är det i alla fall. 


GAÌTE SUEDOISE
av Jo Strømgren,
musik: Gaité Parisienne för orkester, samt suite 1 och 2 ur Cours méthodique för två celli , båda av Jacques Offenbach.
Gaite Parisienna skapades åt Ryska Baletten. Jacques Offenbach, 1819-1880, skrev en hel drös operetter, men bara en opera: Hoffmanns Äventyr, som innehåller  en av mina favvisar: Les oiseaux dans la charmille
2.2.3 på Jockes Dansverktyg. Alltså: En lättföljd historia, kläder man förstår och så Offenbach på det. 
Nu snackar vi! You Went and Saved the Best for Last, som Vanessa Williams kunde ha sjungit, om hon varit i Stockholm igårkväll.
Jag älskade det här! Det berörde, roade och chockade. Det var vackert och hemskt, och jag skullle kunna se det om och om igen.
Man väntar Kungen och Drottningen. En man och en kvinna i serveringskläder håller på och ställer i ordning vackra rokokostolar, när plötsligt hela jäkla adelskalendern kommer inrusande, aftonklännings- och frack-klädda, i full vulgär dekadens. Dom släpar in porträtt av tidigare monarker och gör sej roliga, innan dom snigellikt, som ryggraslösa larver, kollapsar i en origehög. Mannen och kvinnan inleder en liten flört, och när det högre ståndet vaknar och upptäcker dom, ger sej kvinnorna på mannen och männen förgriper sej på kvinnan.  Dom ser något dom vill ha och tar det, utan att inse att man inte kan tvinga någon till kärlek. När dom tror att dom har fått det dom vill ha överger dom mannen och kvinnan, som finner varandra, tilltufsade men starka i sin kärlek. Adeln ser på dom, inte längre avundsjuka utan berörda och gripna, inser att dom inte kan få vad mannen och kvinna har. Kungen och Drottningen kommer. En adelsman svimmar, just som ridån går ner. Fenofuckingmenalt!
Kostymerna av Bregje van Balen var härligt realistiska och kvinnornas aftonklänningar var sådär lagom anonyma och motsatsen till färgkoordinerade.
Det är ett mästerverk. Jag skrattar och jag sitter blickstill, fångade av kärleksparets underbart vackra pas de deux till cellomusiken ur Cours Méthodique. 
Det är smakfull, lekfullt vulgärt, respektlöst när det behöver vara det, men aldrig elakt eller tanklöst. Övergreppen är hotfulla men går aldrig över gränsen till det obehagliga. Dansarna blir alla intressanta individer, och dom agerar mycket bra. Kvinnorna tillåts bli grova och männen får bli berörda. Wannebe-Ballerinorna bakom mej är dödstysta, och min sko verkar inte längre klämma. 
Och jag har fått min fix.

Jag skulle kunna ta jobb som programförsäljare på Kungliga Operan bara för att få se det här kväll efter kväll.

Exposition and the body

1 PAR
Mariko Kida  Kristóf Várnagy  Rena Narumi Anton Valdbauer
KVINNOR
Sarah-Jane Brodbeck  Jeannette Diaz-Barboza  Mia Hjelte  Daria Ivanova  Rena Narumi  Jonna Savioja  Nadja Sellrup Renáta Simon  Mariko Kida
MÄN
Joakim Adeberg  Clyde Emmanuel Archer Hampus Gauffin  Hokuto Kodama  Anthony Lomuljo  Jens Rosén  Hugo Therkelson Anton Valdbauer  Kristóf Várnagy

Gaîté Suédoise

ETT PAR
Sarah Jane Medley  Jerôme Marchand Jenny Nilson  Oscar Salomonsson
KVINNOR
Marianna Barabás  Sarah Fontaine Katarzyna Kucharska  Irina Laurenova Jordan-Elizabeth Long  Ylva McCormac Moe Nieda  Desislava Stoeva  Mayumi Yamaguchi
MÄN
Gunnlaugur Egilsson  Nikolaus Fotiadis Claes Lindbom  Aleksander Nikolaev Aleksandar Maksic  Preston McBain Joakim Stephenson  Jörgen Stövind Hampus Westin  Calum Lowden
DIRIGENT
David Björkman
PIANOSOLIST
Terés Löf
CELLISTER
Frida Fredrikke Waater Waervågen  Tamara B Bohlin  Kati Raitinen  Annika Janhagen
Kungliga Baletten
Kungliga Hovkapellet


Genrep=Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1715+0=1715:-

Tyckte du om det här kanske du gillar 

RICHARD III

"Det är som ett barn som hatar sina leksaker. Eller, älskar att hata sin leksaker. Damien, eller Caligula som barn. Tennsoldaterna och dockorna och nallebjörnar hoppas att dom ska överleva dagens lekar, men dom vågar knappast hoppas. Dom sitter och ser hur de andra leksakerna behandlas, och när deras namn ropas upp reser dom sej, förvirrade, från sina stolar, osäkra på vad som förväntas av dom. Dom iakttar och reagerar, oförmögna att ingripa. De goda dör först."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/richard-iii-av-william-shakespeare.html


"Ordtsunamin forsar ut mot oss, når mej till knäna, till magen, till halsen, jag sveps med, tumlar runt, omtumlad, tappar andan, tappar känslan för upp och ner, för tiden. Är det över? Det är inte över? När tar det slut? Tar det slut?
Skådisarna förtrollar mej, och jag är bara tillräckligt vid medvetande för att inse att det dom gör, det är ett storverk."

Låter det intressant? Här är resten: