Koreograf: Lotta Melin, Medverkande: Anna Christensson, pianist, Daniel Adolfsson, skådespelare, Henrietta Wallberg, dansare, Producent: Teresia Pettersson
And though life is never easy as we as children read in the books
Where fairy dust could just fly you so far away
And all I ask is that you leave me my imagination
Where I can pretend I'm flying away
I'm flying away
And that is where I’ll stay
Right there in Never Neverland
I'd be flying, I'd be dying
For love, appreciation
Where mermaids would sing
And fairies would ring
Right down there in Never Neverland
And it's second to the left and straight on 'til morning
Or was it second to the right and straight on 'til morning?
In Never Neverland
In my Never Neverland
Never Neverland
av Scott Alan
Ibland är det väldigt intressant vad som skrivs om en föreställning för att presentera den. Det säger något om vad produktionen - regissör, producent, marknadsförarna - har för syn på vad dom håller på med, vad dom vill att det ska bli, hur det ska uppfattas, gå hem. Det är lite förpackningen, på något sätt. Vissa gånger är det bara ord staplade på varandra - En kontramuskulär föreställning om hur lidandets regressiva obstinans perforerar individens teosofiska varande - andra gånger är det bara en dikt - Livet är en gåva/men det tar fort slut/Detta kan jag lova/Passa på och njut - eller en fråga - Hur långt skulle du gå för att bevara friden i din familj? - eller ett slags försök till sammanfattning - Fem män i ett kök. Fyra stolar. En brödkniv - eller en ganska rak presentation - Teodor Münchhausens klassiska drama om kärleken mellan Hillevi Semafor, en kvinna av folket, och påven S:t Benidorm III, och hur deras förhållande påverkade feodalismen.
Hur skulle du själv tolka det här?:
En föreställning kring korv, tennsoldater och ett ryskt lantbrukarpar. En konsert om örsprång, nageltrång, svikt och gikt. Såväl absurd humor som hisnande svärta ryms i Lotta Melins nya verk, där Mr Bösendorfer står centralt placerad i ett myller av lek, tvång och teknisk kontroll. Musik av bl a Liszt, Rachmaninov och Skrjabin.
Faktum är, att det stämmer ganska bra…
Bösendorfer, förresten, är märket på en flygel. Alla är inte gjorda av Steinway, okej?
Det hade varit en sån där ovanlig dag när jag inte hade några teater-rapporter att skriva, och därför inte hade det där dåliga samvetet som liksom pushade på. Jag dammsög, plockade i köket, kollade in några You-tubeserier, och av brist på struktur och disciplin bokade jag in ett pass på Friskis och Svettis, klockan sexton, på Kungsholmen.
Jag var inbjuden till premiären av vad jag antog var en slags dansföreställning, senare på kvällen, men alla inblandade var nya bekantskaper, så jag visste inte vad jag hade att vänta. Det fanns inte heller så mycket att läsa på. Sommaren 2014 hade Balettakademien och Svenska Balettskolan haft uppvisning på Dansens Hus, och jag hade sett ett verk av koreografen, ELEVEN BEFORE WHITE, och när jag läste igenom min ganska kortfattade rapport verkade det som om jag gillade det hela, även om jag var kortfattad:
"När jag försöker minnas Eleven before white av Lotta Melin, tänker jag: det där Japanska. För det här var lite smågalet, lite knäppt, lite Avant Garde. Man pratar i mikrofon och är ganska roliga, minns jag."
På instagram såg jag att någon taggat en bild från Kallpressen, en juicebar på Rörstrandsgatan, och jag tänkte att om jag stack hemifrån i god tid skulle jag hinna dit innan Flås och Flämt. Och om jag stack hemifrån i riktigt god tid skulle jag också hinna svänga förbi Folkoperan och hämta ut mina genrepsbiljetter till CARMEN MOVES, en opera-dansföreställning byggd på musik av Georges Bizet och Rodion Sjtjedrin, och regisserad och koreograferad av Örjan Andersson, WERTHER, EMPEROR, KARMER KRING BLÅ, och RESIDUAL BITS OF SUNLIGHT.
Och var det inte länge sen jag besökte Stadsmissionen på Hantverkargatan?
Två timmar innan friskispasset började satt jag på min cykel, lyssnandes på diverse podcasts, Theater People Podcast, The Ensemblist och The Producers Perspective, tror jag, om jag minns rätt. Det hade blivit kallt igen, och lite småhalt, så jag tog det lugnt. Trots det, och trots att jag till och med svängt in på Myrorna på Hornsgatan, kom jag en halvtimme för tidigt till gymet. Story of my life.
På Kallpressen köpte jag en Supersport, en rödbetsjuice med morot, selleri och ingefära, att dricka innan passet, för energi, och en XOXO, med cashewnötter, kakao, dadlar, kardemumma, vanilj och citronbest, att lyxa på efteråt.
På vägen hem hann jag till och med svänga förbi Stadsmissionen i Liljerian och köpa en hel hög med böcker, bland annat The Benefit of Fartin Explain’d av The Reverend Jonahtan Swift, och Manchu Princess, Japanese Spy, the crossdressing spy who commanded her own army, innan det var dag att dags att återigen sätta mej på cykeln och pedala in till Söder.
Det händer något underbart på Teater TR3:s scen. En barfota kvinna i svart jerseyklänning sitter och spelar underbar klassisk musik på en stor, svart flygel, medan en man och en kvinna, i strumplästen, svarta byxor och olikfärgade skjortor, och med maskerad-masker, står bredvid varandra borta vid fonden, lite som paret i Grant Woods American Gothic, eller som tvillingflickorna i The Shining.
Bland det mest positiva jag någonsin kan säga om en föreställning, är att det är smakfullt. För mej är det en komplimang. Det låter kanske som om jag ger en klapp på huvudet, eller är lite välvilligt nedlåtande, men vad jag menar med det är att det är en föreställning där jag inte skulle vilja ändra på något. Ingenting irriterar, och det mesta fascinerar. Du vet, som när man säger att ett rum är smakfullt inrätt, då betyder det - för mej i alla fall - att man inte skulle vilja byta ut eller flytta på någonting. Man gillar estetiken, den kreativa kraften bakom det hela.
Jag hade läst att de medverkande skulle vara en pianist, en dansare och en skådespelare, så jag hade - i min värsta fantasi - sett framför mej en pianist vid pianot, en dansare klädd i en halvlång rundskuren klänning från Martha Grahams Line of Clothing, och en ganska orörlig skådespelare som läser dikter eller framför någon slags monolog.
Det här är inte alls så. Det här är helt galet, anarkistiskt, revolutionärt, men på ett positivt sätt, och utan att verka pretentiöst eller på något sätt sökt, du vet? Det känns inte som om man försöker vara konstiga eller konstlade för sakens skull, utan det är som om man klivit in i något underbart. Det här är deras värld, och det känns som om detta var något dom skulle göra, oavsett om vi satt där eller inte. Det är som om dom lever i en tillvaro dom själva tror på, med egna regler, egen logik.
Skådisen dansar, dansaren agerar, och musiken blir utsatt för en himla massa saker som nog skulle få många pianister att känna sej obekväma, eller få dom att bli rädda att dom framstod som löjliga. Eller vad sägs om att hon spelar ett klassiskt stycke med vänster hand, medan skådespelaren trär korvar på fingrarna på hennes högra hand? Eller när man börjar tejpa notpapper över henne och flygeln, eller målar glasögon på henne, för att illustrera att Mozart var närsynt? Eller när man till slut lyfter upp henne, och liksom sliter loss henne från tangenterna, mitt i ett stycke, och bär iväg henne, för att liksom få slut på alltihop?
Klassisk musik, vacker musik, över huvud taget, har räddat en himla massa dansföreställningar. Är koreografin undermålig, överambitiös eller ointressant kan man alltid luta sej tillbaka och lita på att musiken för kvällen framåt. Det är värre dom kvällar man använder sej av modern monoton musik, eller specialskriven sådan. Då måste koreografen och dansaren leverera, för att det ska bli uthärdligt.
Här skulle jag inte säga att musiken räddar föreställningen, men den bidrar riktigt rejält. Vi får höra Mozart, Prokofiev, F. Svensson, Chaminade, Rachmaninov och Liszt, och bara som konsert är det en fantastisk kväll, men när man sen tillför den här galna, liksom förtrollade världen blir det lite oförglömligt.
Dansaren har ett underbart, komiskt men minimalistiskt, nästan uttryckslöst uttryck, och skulle passa utmärkt bland Clowner Utan Gränser. Hon spelar aldrig över, men det behövs inte mycket för att jag ska börja fnissa; det räcker med en blick, eller att hon drar in hakan.
Och vad gäller skådisen hittar jag ingenting som inte säger att han är dansare. Visst, det är inte ELDFÅGELN, eller SINGING IN THE RAIN, men det är ganska mycket fysik. Speciellt en scen, där dansaren har ett trollspö, och genom att gestikulera med det, Harry Potter-style, får hon skådisen att kasta sej omkring, handlöst. Och jag menar något som nästan gränsar till Crouching Tiger, Hidden Dragon. Inte riktigt förstås, men tillräckligt för mej att fundera på kotförskjutningar, handledsbrott och blodiga knän.
Men det är inte bara individen som imponerar, utan sammanhanget, känslan, bilderna och situationerna. Många skulle nog, när man har en man och en kvinna på scenen, iscensätta något slags kärlekshistoria, eller en relationskamp mellan könen. Här finns nästan inga motsättningar alls. Det finns en scen, där mannen tvingar kvinnan att äta korv. Han håller en korv i varje hand, och håller fram dom, i tur och ordning, för att hon ska ta ett bett, och hon hinner bara bita av, inte tugga, inte svälja. Scenen kommer ganska tidigt i föreställningen, och jag är ännu inte bekant med den här världen, och vet var gränserna går, och börjar fundera på om detta ska symbolisera framtvingat oralsex utan samtycke. Jag hinner till och med tänka att det vore annorlunda om det var hon som tvingade honom att äta korv: det skulle bara vara en kvinna som ger igen, tar makten, när jag inser: det handlar inte alls om det. Det är en person som matar en annan person med korv, inget annat.
Avsaknaden av konflikter är uppfriskande. Till och med när man stänger locket till flygeln, ställer upp tennsoldater och börjar leka krig, är det som om man berättade historien tillsammans. Nån smäller av en bomb, och man hjälper till att att putta omkull alla offren, oavsett vems soldaterna var.
Jag går därifrån med många bilder, kanske framförallt av den av stillsamt lekande barn, men den kanske största är av pianisten, sittande mitt på golvet, spelandes vad jag tror var Nikolaj Rimskij-Korsakovs Humlans Flykt, på ett litet barnpiano, och bredvid står dansaren dansande, diggande, som om det vore värsta discomusiken, som att det helt enkelt inte går att stå still.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Teresia! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 500:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
EN DRUVA I SOLEN av Lorraine Hansberry, ett publikrep på Riksteatern, Hallunda:
Jag är inte säker på om det var ett gästspel av Riksteatern på Kalmar Stadsteater, när jag pluggade där, eller om det var på gamla Stadsteatern, du vet, den som låg på Barnhusgatan, där Dansens Hus ligger nu, men jag vet att det var någonting av Wesker, och jag minns att dom stekte korv. Eller bacon. Och jag vet att dom verkligen stekte, för det osade i hela salongen. Och när man vred på kranen kom det riktigt vatten! Jag var grymt imponerad, därför att för mej var det plötsligt något som var på riktigt.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/en-druva-i-solen-publikrep-pa.html
COCKFIGHT, av Mike Bartlett, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Som man är jag ganska van vid att man klistrar olika epitet och egenskaper vid mitt kön, och kallar dom sanningar. Om en kvinna till exempel påstår att alla killar är potentiella våldtäktsmän har jag lärt mej att se det som att det är hennes privata åsikt, ett uttryck för det fria ordet, för demokratin, men om någon ställer sej upp på scenen i en roll som definieras som homosexuell, och säger något provocerande, då är det inte alls lika lätt att skaka av sej och gå vidare. "
Låter det intressant? Här är resten:
READY, READY, på Dansens Hus:
Jag kan nog inte räkna på alla fingrar och tår hur ofta jag har hört eller läst frasen:
”Jag vill visa på den patriarkala strukturen i vårt samhälle,” men inte en enda gång har jag hört eller läst någon fråga:
”Hur?”
Eller ”Varför?”
Jag antar att man tänker att om man ställer en följdfråga är det samma sak som att ifrågasätta, och man vill absolut inte bli uppfattad som någon som ifrågasätter någon som ifrågasätter den patriarkala strukturen.
Låter det intressant? Här är resten:
