EVERYBODYS TALKING ABOUT JAMIE, Apollo Theatre, föreställning 74, 29/11, 2018

Av DAN GILLESPIE SELLS och TOM MACRAE. JONATHAN BUTTERELL: regi, ANNA FLEISCHLE: scenografi och kostymdesign, KATE PRINCE: koreografi, THEO JAMIESON: musikaliskt ansvarig, LUCY CARTER: Ljusdesign, PAUL GROOTHUIS: Ljuddesign, LUKE HALLS: Videodesigner, med JOHN MCCREA, JOSIE WALKER, MINA ANWAR, TAMSIN CARROLL, LUCIE SHORTHOUSE, PHIL NICHOL, ALEX ANSTEY, JAMES GILLAN, DANIEL JACOB, KEN CHRISTIANSEN, LUKE BAKER, COURTNEY BOWMAN, JORDAN CUNNINGHAM, DANIEL DAVIDS, RYAN HUGHES, HARRIET PAYNE, SHIV RABHERU, LAURAN RAE, KIRSTIE SKIVINGTON, LUKE BAYER, MARYVN CHARLES, CHERELLE JAY, REBECCA MCKINNIS, CHLOE POLE

Kvällen innan hade varit lite av ett misslyckande. En av anledningarna till att vi valt just den här veckan att resa till London, var att man ovanpå Drayton Arms, en pub i Earls Court, ganska långt från våra vanliga vägar i West End, satte upp Adam Gwons musikal från 2008, ORDINARY DAYS, och man spelade bara några få dagar. 

Vi hade sett en underbar uppsättning på Shakespeares Globe tidigare på dagen, ROMANTICS ANONYMOUS, och trots att det var en bra bit att gå, hade vi räknat ut att vi skulle ha gott om tid att promenera från Southwark, på andra sidan Themsen, till Kensington, en promenad på sju kilometer som beräknades ta en och en halv timme. 

När man är sjuk så är man sjuk, och kan man inte sjunga så kan man inte sjunga. Stora produktioner, såna på West End och Broadway, har har alltid swings, covers eller stand-bys, folk som är redo att hoppa in, men en sån här liten produktion, som den vi ska se, som bara har fyra roller - framförd av en fri grupp, har inte den lyxen. 

Vad vi inte visste, när vi traskade genom London, var att man hade mailat oss att föreställningen var inställd, men eftersom vi var på semester var det ingen av oss som ens kom på tanken att kolla våra e-mail. Jag hade en impuls att säga något om att vi skulle se teaterföreställningen när vi kom fram till puben och beställde mat, men det kändes liksom fånigt att nämna något sådant för en servitör. Hade vi kollat mail, och hade jag litat lite mer på mina impulser, hade vi antingen inte gått den långa vägen ut hit, eller också stundat i att käka och hoppat in i en taxi så fort vi kom hit, och hade kanske kunnat pricka in en annan show.

Nu var det först efter maten, när vi betalade och jag nämnde att vi skulle se föreställningen, som vi fick veta att den var inställd, och då var det för sent att göra någonting.

Den här dagen, till skillnad från de två föregående dagarna, när vi hade behövt ta oss till Southwark och Hyde Park, hade vi inte så långt att gå för matiné. Apollo Theatre är en av fyra teatrar som ligger i rad på Shaftsbury Avenue, och vi har varit där tidigare, för något år sen, och sett PETER PAN GOES WRONG.

English Veggie Breakfast at Life Food Cafe.

Idag kunde vi ta det lugnt. Vi käkar för ovanlighetens skull inte frukost på Pret a Manger, utan hittar Life Food Cafe, ett lite fik på Newman Street 49, i Fitzrovia, inte långt från hotellet. Jag beställer en English Veggie Breakfast, och får vita bönor i tomatsås, vegetarisk korv, stekta champinjoner, rostat bröd, ägg och kaffe. 

Jag vet inte vad det heter egentligen, eller om det ens har ett namn, men jag brukar kalla det att platser ekar, när jag befinner mej någonstans och det stället påminner mej om en annan plats, någon annanstans. Restaurangen där vi sitter ligger i hörnet av Mortimer Street, en gata som på något sätt påminner mej om 9:e gatan i Hells Kitchen på Manhattan. Jag vet inte varför. Kanske är det de små restaurangerna och caféerna, känslan att man är på en oturistig bakgata. 

På kvällen ska vi se Mel Brooksmusikalen YOUNG FRANKENSTEIN, och eftersom vi har gått om tid går vi ner till Charing Cross Road och Garrick Theatre, och hämtar ut våra biljetter. 

Dipsåserna var den stora stjärnan.

Vi är inte hungriga, men på vägen till Shaftesbury Avenue och  Apollo Theater går vi förbi något som heter HIPCHIPS, på den gamla böggatan Old Compton Street i Soho. En hel restaurang bara för Chips! Vi går in. 

Det är en ganska stor lokal, för något så nischat som chips. Vi beställer en varsin kartong chips, och två dipsåser var. Patti-Li väljer Katsu Curry-dip och Smokey Cheese Fondue-dip, och jag testar Jalapenjo, Lime & Corander- och Cheescake-dip. Det känns lyxigt, onödigt och är överraskande nog väldigt gott. 

Det är en ganska konstig premiss för en musikal. Eller, den känns konstruerad, vilket är konstigt, eftersom den bygger på en verklig händelse: en BBC-dokumentär, från 2011, om Jamie, en 16-årig bög som vill bli en drag queen, och gå på skolavslutningen i drag, något som förbjuds av skolan.

Vad jag tycker är kul med ett verk som bygger på ett annat verk, är att se vilka förändringar man har gjort i bearbetningen, kontra originalet. Dokumentären håller sej mest hemma hos Jamie och hans mamma, vi får aldrig träffa hans pappa, eller någon representant för skolan. För att det ska bli underhållande teve har man också låtit Jamie träffa en dragartist i en närliggande, större stad, som låter honom repa in en rutin, och sen bussar man dit hans klasskamrater och vänner för att se hans nummer på scenen.

I bearbetningen, är det några dramaturgiska val jag tycker är speciellt intressanta: dels Jamies och hans pappas relation, dels hans muslimska väninna Pritti, och hennes relation med sin pappa. 

I musikalen bor Jamies pappa med en ny familj, och han träffar honom inte ofta, men han får alltid kort och presenter av honom, så han känner att han har hans stöd och kärlek, även om dom inte ses. Till och med när han för första gången uppträder som drag queen, skickar hans pappa honom en klänning och blommor. Men det avslöjas, i föreställningens mest dramaturgiskt intressanta scen, när Jamie söker upp honom för att tacka för presenterna, att han inte vet något om presenterna, att han inte vill ha något med Jamie att göra, och att han tycker att han är motbjudande. Situationen, och relationen är mycket sceniskt intressanta, och det är synd att pappan inte fått någon sång, för det hade varit intressant om man hade vågat gå in på vad han baserar sina åsikter. Men tyvärr är detta en ganska ensidig och naiv historia, ämnad i huvudsak för tonåringar, så kanske man upplevde att det skulle förvirra. 

Det hade varit väldigt intressant att se vad mer begåvade personer hade gjort med den laddade scenen när en son kommer för att tacka sin far och inser att det inte finns något att tacka för. Jag menar, låter det inte som om en sång, Thanks for Everything/Thanks for Nothing, i princip nästan borde skriva sej själv?

I dokumentären är hans tjejkompis en vanlig, vit tjej, men föreställningen har man gjort det intressanta valet att göra henne till en muslimsk tjej i slöja, vilket ger en musikal om rätten att klä sej som man vill, en intressant synvinkel.

Vad jag också tycker om, är att man låter antagonisten, läraren som inte låter Jamie gå på festen i drag, spelas av en kvinna. Det hade varit väldigt enkelt att ta till en kliché och låta det vara den manlige, homofobe rektorn på skolan vara skitstöveln. Men kanske det är annorlunda i ett land som Storbritannien, där man är inne på sin andra kvinnliga premiärminister, och har haft en drottning på tronen i över 65 år.

Den här föreställningen gick från överraskande intressant till kapabel och lite ordinär, vilket för mej speglades tydligt i scenografin: öppningsrummet utspelar sej i ett stiliserat klassrum, där eleverna skjuter runt skolbänkarna i olika formationer i något som nästan påminner om något ut musikalen MATILDA THE MUSICAL, men ganska snart går man över i en budgetvariant av ganska fantasilös realism: man rullar in sovrum och kök, butiker och sminkloger, och det enkla, förhöjda minimalistiska jag gillade med öppningen, verkar nästan komma från en annan föreställning. 

Vad jag också har svårt för, är premissen: en ung man vill gå på skolavslutning i drag. Det känns som en väldigt tunn tråd att bygga en musikal på. I alla fall den här sortens köksbänksrealistiska musikal, speciellt som vad han har att överkomma är inte så mycket: han har redan kommit ut för sin mamma, sina vänner, och på sin skola. Det är inte hans sexualitet som är problemet, det är bara hans lärarinna som står i vägen för hans mål, eftersom hon inte tillåter att en man kommer på slutfesten i kvinnokläder. 

Kanske för att skapa någon slags dramaturgiskt konflikt har Jamie ännu inte kommit ut som drag queen på sin skola. Hans mamma och hans vänner vet om det, och det känns lite långsökt att en skola som mer eller mindre accepterar att en ung man är homosexuell skulle ha stora problem med att förstå att han vill klä sej i klänning. Är det inte det många inskränkta personer förutsätter; att homosexuella män egentligen vill vara kvinnor?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Om du gillade det här kanske du gillar:

ROMANTICS ANONYMOUS på Sam Wanamaker Playhouse i Shakespeares Globe i London: 

"Några timmar senare rumlar vi ut ur teatern, omtumlade, nej, torktumlade, som om vi var lite osäkra på vad som var upp och vad som var ner. Förvillade och förförda. Förälskade? Absolut!"

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/romantics-anonymous-forestallning-73.html

THE WOMAN IN WHITE på Charing Cross Theatre i London: 

"För mej är texten, berättelsen, manuset, det viktigaste. Regin, skådisarna, scenografin, kostymerna och ljusdesignen är en vinkling, en tolkning, ett sätt att berätta historien. Till och med musiken är en slags kommentar, en undertext, en interpretation av själva sagan, fabeln."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/woman-in-white-charing-cross-theatre.html

CINDERELLA ON ICE, på Winter Wonderland i London: 

"Artisterna, speciellt de som inte haft så stora roller, blir som kor som släpps ut på grönbete, som skateare som släppts lös inne på Tate modern, eller som parkourister som tagit sej in på Gröna Lund. Det briljeras, det vågas och det visas upp."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/02/cinderella-on-ice-med-imperial-ice.html 

PETER PAN GOES WRONG, 86 Apollo Theatre, Shaftsbury Avenue, London

AV HENRY LEWIS, JONATHAN SAYER & HENRY SHIELDS, Regi: ADAM MEGGIDO, Scenografi SIMON SCULLION, Ljusdesign MATT HASKINS, Kostymdesign ROBERTO SURACE, Ljud ELLA WAHLSTROM, kompositör RICHARD BAKER, kompositör ROB FALCONER, Med ADELINE WABY, BAILEY PATRICK, BRYONY CORRIGAN, DANIEL PITOUT, HARRY KERSHAW, LAURENCE PEARS, MATT CAVENDISH, OLIVER SENTON, SUSAN HARRISON, SYDNEY SMITH, TOM COX, KATHERINE CARLTON.

And all I ask is that you leave me my imagination

So I can pretend I'm flying away

I'm flying away

And this is where I'll stay

Right here in Never Neverland

I'll be flying, I'll be dying

For love and appreciation

Where mermaids would sing

And fairies would ring

Right down here in Never Neverland

And it's second to the left and straight on 'til morning or is it

second to the right and straight on 'til morning?

In Never Neverland

Never Neverland

av Scott Alan

Jag vet inte inte riktigt hur det började, eller hur det gick till: Ena dagen fanns det inga direkta planer på att åka till London, bara en ständig och oföränderlig önskan, och nästa dag var hotellrum, resa och flera föreställningar bokade och betalda. Jag och min kompis Patti-Li Leuk hade nämligen lyckats hitta en gemensam lucka i vårt späckade höstschema, och när vi slår våra huvuden ihop är eftertänksamhet inte en dominerande faktor. 

Frågor som "Borde vi?", "Kan vi?", "Ska vi?" besvaras alltid, eller oftast, med ett rungande ja!

Så under vår trenättersresa till London lyckas vi klämma in sex föreställningar, och vi hade kunnat se fler, men det verkar inte som om man spelar några matinéer på måndagar. Latmaskar.

Om sanningen ska fram är det Patti-Li som gör hela jobbet: hittar resor, bokar hotell och köper biljetter. Jag fullständigt avskyr den delen, att boka och betala, och om det vore upp till mitt praktiska handlande skulle vi aldrig komma iväg någonstans.

Min funktion är mer som en slags mental hejarklack, nån som eggar på, piggar upp och googlar fram intressanta saker att se.  Jag tycker det känns betvingande att åka tunnelbana, för det är hela den där jobbiga proceduren med att köpa biljetter, innan. 

Detta är vår tredje londonresa tillsammans. Första gången vi åkte, 2011, försökte vi göra det så billigt vi bara kunde, Ryan Air, Skavsta till Stansted, sistaminutenteaterbiljetter på Leicester Square, hela den biten.

Den typen av resor är för dom som är rika på tid, om inte på pengar, såna som inte har så mycket att se tillbaka på, men massor att se fram emot, inte såna som har majoriteten av livet bakom sej.

Jag menar, hur ofta åker man till London? Två, tre gånger om året? Är det då inte dumt att slösa bort tiden med att leta föreställningar? Dessutom är det så skönt att veta vart man ska, och när. 

Då, 2011, hade vi hyrt ett rum i en lägenhet på Nassau Street, uppe vid Fitzrovia. Eller, egentligen hade vi hyrt ett rum i en lägenhet i Chinatown, men när vi klev av flyget plingade det till i Patti-Lis nyinköpa iPhone och det visade sej att vår bokade lägenhet hade blivit vatteskadad. Eller hur? Jag hade också svårt att tro det, men vi var bara glada att ha tak över huvudet, och rummet låg inte så långt bort, om man hade tid att promenera. På fyra nätter klämde vi in fyra föreställningar: PRISCILLA, QUEEN OF THE DESERT, LOVE NEVER DIES, END OF THE RAINBOW och BILLY ELLIOT. Första dagen kom vi fram så sent att vi inte hann se några föreställningar, och sista dagen åkte vi så tidigt att vi missade alla matinéer. Vi var, vad man skulle kunna säga i sån här sammanhang, rena reseamatörer.

Den här gången lyxade vi till det: SAS från Arlanda till Heathrow, centralt hotellrum och alla föreställningar betalda. Man lever knappt bara en gång, eller hur?

Planet gick 07:55. Det innebar att jag var tvungen att gå upp klockan 04:00, för att hinna cykla in och möta Patti-Li vid centralen 05:30, för att ta flygbussen 05:45. Nyvaken? Yrvaken? Nej, snarare dyngsur och småsur, för givetvis skulle det regna, och inte lite, utan som om brandlarmet gått, och sprinklersystemet satt igång. Som tur var hade jag min regnponcho från Ikea, vilket gjorde att jag kom fram ganska torr, om än fantastiskt fuktig och kondensklibbig.

Efter säkerhetskontroll och passvisning på Arlanda, springer jag på en vän från förr, från nästan trettio år sen, och det visar sej att han och hans sällskap ska med samma flyg, men dom ska se en förhandsvisning av musikalen DREAMGIRLS, på Savoy Theatre, där vi såg FUNNY GIRL i våras. Vi hade tänkt att vi kanske skulle se den, men det var innan vi lyckades fylla varenda existerande lucka. Dessutom räknar vi kallt med att den fortfarande går till våren, då vi antagligen kommer tillbaka. 

Jag frågar vad mer dom ska se, och dom säger något om London Eye och Fortnum & Mason.

”Nej, vad ska ni se mer för föreställningar?” förtydligar jag. 

Dom tittar frågande på varandra, och på mej:

”Vi ska se Dreamgirls?”

”Ja?”

Dom nickar. 

En hemsk tanke gå upp för mej:

”Ska ni bara se Dreamgirls?”

”Ja?”

Jag försöker förstå:

”Åker ni hem i morgon? Är ni bara här över dagen, för att se Dreamgirls?”

”Nej, vi ska stanna en vecka?”

Jag ler för att visa att jag förstår, trots att jag är totalt förvirrad. Vem gör så? Vem nöjer sej med en föreställning, när man kan boka in en minst varje kväll? Dom sa att dom skulle stanna en vecka, det är minst sju föreställningar, fler om dom petar in ett gäng matinéer, och jag menar, dom behöver ju inte avstå något, dom kan ju gå ut efter föreställningen, och äta eller dricka eller vad man nu skulle göra om man inte satt i en teatersalong. 

Vi tar ett litet generat farväl, som om en plötslig odör sakta kommit smygande, och båda sällskap är övertygade om att det är dom andra som lagt av en tyst brakare, men alla är för artiga för att tillstå att det stinker.

Flyget är inte mer än halvfullt, eller halvtomt, hur man nu väljer att se det. Halvtomt, antar jag, om man är ett flygbolag, halvfullt, om man är en passagerare som tycker det är skönt att kunna breda ut sej. Dreamgirlsbögarna ligger lite lit de parade i varsin egen stolsrad, och Patti-Li lägger sej  några rader bakom dom, och han är också snart borta för världen. 

Jag kan aldrig sova på flyg. Det är inte det att jag är direkt flygrädd, men varje förändring i motorns ljud - jag antar att man inte säger växlar om flygplan - väcker mej. Jag roade mej istället med min att läsa på min iPad. 

Vi landar, utan buller och bång, och lyckas på något sätt ta oss genom den snitslade banan och ut i friheten. Från Heathrows terminal 5 tar vi tunnelbanans Piccadilly Line in till Leicester Square, där vi byter till Northern Line, och stiger av vid nästa station, Tottenham Court Road, och sen är vi nästan framme på vårt hotell, St. Giles, den där stora byggnaden som ser lite ut som ett dragspel i betong, vid Bedford Avenue, två kvarter bort.

Givetvis kan man inte checka in såhär tidigt, men det går bra att lämna sina väskor, trippa runt hörnet ut på Tottenham Court Road, och in på Pomme de Pain, för något lunchigt. Eller heter det brunch om man inte har käkat frukost sen nån gång mitt i natten? Jag köper en kopp kaffe och en varm, frasig baguette, fylld med grillade grönsaker. Förra gången vi var här, för ett halvår sen, käkade vi frukost, och satt i varsin fåtölj vid fönstret. Nu är det lunch, och vi får bara vara glada som får sitta över huvud taget. Vårt bord är näst intill kassan, vilket betyder att det är så långt ifrån fönstret man kan komma, utan att hamna i köket, eller inne på toan, men trots det har jag inget problem att se den stora dubbeldeckaren som stannar på andra sidan gatan, framför Muji. Den är blå, och tonar från ljusblå längst ner vid gatan, till lapis lazuli uppe vid taket. WHAT A TRIUMPH står det mellan de främre och bakre däcken. WHAT A SHOW!  utlovas det nedanför fönstret där chauffören sitter, ett foto av en välklädd glad kille med rutiga byxor, pullover och en banjo hoppar högt uppe på andra våningen, och längst med bussen står det: THE NEW FLASH BANG WALLOP! MUSICAL HALF A SIXPENCE. 

Vi ler, för vi har biljetter kommande tisdag.

Det är över två timmar tills vi får checka in, men att sitta här och ta det lugnt är inte varför vi kom hit, så trots att vi försöker softa och sörpla kaffet, har vi snart tuggat i oss mackorna och sköljt ner dom. Det är dags att ge sej ut på stan. Men inte för långt bort. Vi går över Tottenham Court Road, och irrar runt lite där Mortimer Street byter namn till Goodge Street. Vid hörnet till Goodge Place hittar vi Oxfambutiken vi var inne i för fem, snart sex år sen, Patti-Li köper en läderjacka och jag hittar en bok, Queen Bees, av Sian Evans, en särdeles slarvigt skriven och högst förvirrande bok om några societetsvärdinnor i mellankrigstidens England. 

På vägen tillbaka tittar vi in på Sainsburys, som ligger bara rakt över gatan från hotellet, och köper något att mumsa på, när vi kommer hem, senare på kvällen. En del bokar in afternoon tea på the Ritz; vi leker amatörbulimiker och godsmissbrukare på hotellrummet.

Rummet vi får är exakt likadant som det vi bodde i för några månader sen. Det vill säga, det är på annan våning, i en annan del av hotellet, men inget är spegelvänt eller så, och jag tror att om någon bundit för våra ögon när vi gick in hade vi knappast haft något problem att packa upp i mörkret. 

Saker rycks upp ur väskor, hälls ut på golvet, ställs in i badrum, hängs in i garderober och kopplas upp till elnätet för att laddas. T-shirtar ömsas, och nya kommer på, skor byts, och väskor packas om, för att bli lättare. Vi ställer varandra frågor som:

”Var det kallt? Verkade det kallt? Klarar man sej utan tröja, eller ska man stoppa den i väskan? Ska du ta med dina handskar? Din mössa? Är du klar? Ska vi gå? Vänta, jag måste kissa...”

Det har tagit en kvart, kanske en halvtimme, och vi är redan ute på gatan igen, svingande videokarmeror och telefoner. 

Plötsligt alerta, plötsligt verkligen här.

Vår vänskap, min och Patti-Lis, cementerades en sommar i New York, och mycket tack vare en guidebok jag fått av min kompis Judjohn. När han fick höra att vi skulle resa, stack han till mej en ganska tung, nyköpt bok från första klass reseguider, och när vi kom New York, första eftermiddagen vi var där, för att inte ge efter för jetlagen, bestämde vi oss för att ta en tur genom Central Park, guidade av boken. Och det här att ha en plan, ett mål, gjorde av vi hamnade på ställen vi annars aldrig hade besökt. Det fantastiska med guideböcker är kanske inte att se det man ska se, utan vad man upplever på väg dit man är på väg. Under några veckor rev vi av område för område, från Lower Manhattan till Upper West Side. På kvällarna kändes det ibland som om mina fötter tyckte att det inte fanns en gata i stan vi inte traskat.

Sen dess har vi guidbokat oss igenom Budapest, London, Amsterdam, valda delar av Turkiet, och Prag.

I London är det lite knepigare. Dels därför att vi redan gått i alla områden som guideboken nämner, men också för att staden är så smockfull av historiskt och geografiskt intressanta saker att det är omöjligt att författa heltäckande guideböcker. Nästan i vartenda kvarter står något intressant, och fler gånger än inte, så står byggnaden inte ens nämnd i boken. 

Så vi bestämde oss för att göra vår egen guidebok, förra gången vi var där. Idén fick vi när vi gick längst New Oxford Street och såg flera imponerande byggnader, men vår guidbok låtsades som om dom inte fanns. Och, kan man tycka, även om det bara råkar vara ett hotell, så borde det kanske omnämnas, om det ser speciellt ut, så man slipper undra?

Vi bestämde att jag skulle guida på Charing Chross Road, och att Patti-Li skulle ta hand om Shaftesbury Avenue, eftersom det var stora gator, och dom låg i områden vi var säkra på att röra oss i. Jag hade tillbringat de senaste veckorna med att sammanställa en någorlunda omfattande och lättfattande pdf-fil över en gata som inte är specillt gammal. Men det är otroligt vad man hittar när man börjar söka. Förvånansvärt mycket handlade om massmördare, verkade det som.

Nu, när vi skyndar nerför Charing Cross Road, är det lite som om jag plötsligt stigit ner i sagovärld, en fiktiv verklighet som jag egentligen bara kände till som en slags alternativ verklighet:

Där, till vänster, ligger Denmark Street, Londons Tin Pan Alley, uppkallad efter Drottning Annes danska prins, den enda gata som på båda sidor har radhusfasader från 1600-talet. Där, till höger, på Manette Street, uppkallad efter en karaktär ur Dickens A Tale ot Two Cities, låg en gång världens största bokhandel, Foyles. Där, på andra sidan gatan, ligger Phoenix Theatre, där Noel Cowards urpremiär av PRIVATE LIVES fick inviga teatern. Här ligger Palace Theatre, där Pavlova hade sitt första engelska uppträdande, och där LES MISERABLES spelades under 19 år.

Men när vi svänger in på Shaftesbury Avenue är jag tillbaka i verkligheten igen, och har ingen aning om någonting. 

Apollo Theatre invigdes 1901, bara fyra år innan pjäsen PETER PAN, som ligger till grund för kvällens föreställning, hade premiär,  och den var en av fyra teatrar i rad att byggas på den nydragna gatan Shaftesbury Avenue. Teatern är inte stor, och har plats för endast 775 personer, i fyra plan. Det verkar nästan som om den är lite otursförföljd, för den enda gången, på senare tid, som den har haft en hit, THE CURIOUS INCIDENT OF THE DOG IN THE NIHGT-TIME, då rasar taket in. 

Det var 2013, under en föreställning, som 10 kvadratmeter av salongens tak föll in, drog med sej en ljusrigg och en bit av en balkong, och skadade 88, varav 7 allvarligt. 

Och givetvis, det första jag gör när jag kommer in i salongen, är att titta upp, i taket. Det visar en lila natthimmel, i en skog eller park, sedd som om du låg på rygg på marken, och tittar upp på månen, mellan de lövlösa blodkärlsliknande träden, målad på vad jag tror är en enorm pressening. Jag antar, för att vi ska känna oss trygga, men det är lite som att titta upp i natten nerifrån en grav, kan man tycka.

Förra Londonresan hade den stora hiten varit musikalen IN THE HEIGHTS, på Kings Cross Theatre, med komedin THE PLAY THAT GOES WRONG av Mischief Theatre, på stark andraplats, och vi hade egentligen planerat att se deras THE COMEDY ABOUT A BANK ROBBERY, men vår vän Caruso Quijote stipulerade att den absolut roligaste av de tre föreställningarna var PETER PAN GOES WRONG:

”När vridscenen började snurra kissade jag nästan ner mej,” upprepade han, vid flera tillfällen. Och vi, som också nästan blivit kalla i kalsongerna på THE PLAY THAT GOES WRONG, gjorde en mental rondat och ändrade våra planer. 

Det handlar om en teatergrupp, det fiktiva Cornley Polytechnic Drama Society som sätter upp J. M Barries PETER PAN. Och allt går, förstås, fel: Mannen som spelar hunden Nanna, fastnar i hundluckan i dörren och måste sågas loss, Peter Pan själv blir flera gånger hängande upp och neri sina vajrar, och rycker ner ett och annat fönster, en passant, och våningsängen i barnkammaren kollapsar. Och jag råder dej, liksom på THE PLAY THAT GOES WRONG, att komma tidigt, för bland det roligaste händer i salongen, innan allt börjar. Scentekniker försöker få ljus i scenens lampetter genom amatörelektrikeringripande, man drar långa, tjocka kablar över parkettens publik , och skådespelaren som spelar Peter Pan springer runt och signerar program, antingen man vill det eller inte. 

Och visst är det roligt när scenen börjar snurra, snabbare och snabbare, och skådisarna springer runt, runt, från genom barnkammare, sjörövarskepp och skogen i Never Neverland, men det känns lite… konstruerat. Där humorn i THE PLAY THAT GOES WRONG kändes oundviklig, lika ödesbestämt som ett grekiskt drama, känns den här tvingad, otrolig, forcerad. Det är som om någon vridit ett reglade lite för mycket åt något håll. Det är roligt, charmigt och skickligt men överspelet, från vissa, blir tröttsamt i längden. 

I den andra föreställningen kändes det som om man till varje pris försökte genomföra pjäsen, berätta berättelsen, och alla komiska situationer som uppstod var bara hinder som behövde övervinnas, men här känns det som om glömmer bort narrativet, och landar, liksom vilar, i de skämtsamma stunderna. Man försöker inte dölja när det går fel, utan visar istället upp det, och det gör att spänningen, konflikten mellan det som borde vara och det som faktiskt är, uteblir. 

Jag sitter och funderar på om man varit bundna av originalmanuset, och för att få tillstånd att sätta upp föreställningen har varit tvungna att hålla sej någorlunda till berättelsen, för annars vore det önskvärt att låta själva historien få kapsejsa ännu mera, in i det rent absurda berättandet. Man har också skapat en kärlekstriangel mellan skådespelarna som spelar Wendy, Peter Pan och John Darlin/Krokodilen, och jag hade önskat att man berättat den i lite mildare tongångar, för nu framförs den med samma energi som själva sagoberättandet. 

Men detta till trots skrattar jag högt och länge, om än något välvilligt, speciellt åt de hastiga, hafsiga snabbyten för skådespelerskan som spelar Mamma Darling, Tingeling och hembiträdet Liza, den uppblåste berättaren som skjutis in och ut, på en någorlunda fungerande stol, och förstås, den fantastiska publikkontakten, och många aktörers avsevärda charm. 

När det är över köper jag en minnesmugg. Jag hade föredragit en t-shirt, men dom säljer inga såna. Patti-Li, som samlar på nyckelringar, blir också besviken, men nöjer sej, också han, med en mugg. Jag har pennor i min. Sist jag var hos honom fick jag kaffe i hans.

När vi kommer ut från teatern har mörkret fallit. Klockan är 17:00, och vi har varit i London i sju timmar. Vi är lite besvikna, men hoppfulla. Nästa föreställning, DISASTER, börjar om två och en halv timme.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

735:-  Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6853:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

 IMPROVISATIONER PÅ SLOTTET på Dramaten: När jag sitter i en salong bryr jag mej inte om pjäsen jag ser är nyskriven eller ett dammigt drama, om det är en man eller kvinna som har skrivit den, vilken sexualitet regissören har, eller varifrån personerna på scenen kommer. Jag bryr mej bara om ifall det jag ser är bra. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/12/improvisationer-pa-slottet-dramaten.html

MACBETH på Maxim: 

"På Maxims rör man sej i ett tidlöst ingenmansland, ett sånt där som är ganska populärt inom teatern. Det är inte nutid, men heller inte dåtid, och antagligen igen framtid. Det är ingen verklig värld, och det är ganska skönt. Vi kommer nog snart att få se en Trumpliknande Macbeth, eller en Macbeth som representant för järnrörspartiet, antar jag, för övertydlighet verkar vara på modet."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/macbeth-maxim-forestallning-84-911-2016.html

HAIR, ett gästspel på Boulevardteatern: 

”Sitt långt fram ni kan, för det blir naket,” ropar regissören, när vi går in och sätter oss. Jag och min kompis Patti-Li Leuk sätter oss någonstans i mitten. Jag har lite problem med nakenhet på scenen. Det är inte det att jag är pryd, det är mer på grund av att för mej är det liksom inte längre teater. Allt annat, smink, mask, kroppshållning, kostym, tillhör liksom rollen, men den nakna kroppen blir liksom privat. Det är inte Hamlets petterniklas som dinglar där, det är skådisens, det är inte fröken Julies bröst, ovanligt stora, eller förvånande små, som blottas, det är skådespelerskans. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/11/hair-genrep-forestallning-83-211-2016.html

SparaSpara