onsdag 30 april 2014

JagKanSjungaHurJagVill, Joel Dannerup som ROOMJOCKEY/DEN MED TOLKNINGSFÖRETRÄDE och KOMPOSITÖR, Alice Hillbom Rudfeldt som DIKTJAGET och TONSÄTTARE, Agnes Kenttä som MASKDESIGNER 
Ella Rudfeldt som REGISSÖR, KOSTYMÖR och SCENOGRAF, en presentation av magisterprogrammet Movit, regi och dramaturgi för rörelsebaserad scenkonst på STDH Föreställning 85 2014.

Jag borde läsa mer Edith Södergran, tänker jag. Jag har nog inte läst något av henne sen gymnasiet, då jag och min kompis Den Tillfälliga Kanadensiskan satt i gräset nere vid kanalen i Kalmar, mittemot vattentornet, och läste högt för varandra. Och då  handlade det mer om att höras än att verkligen förstå. Det var en kort period, vi gick snabbt över till Dorothy Parker. Ingen är så blasé och livstrött som en gymnasietelev.
Vi sitter inne i en av repsalarna på STDH, jag och resten av publiken. Det var egentligen inte meningen att jag skulle hit. Jag skulle se en annan föreställning här och råkade se att man kunde slinka in på den här redovisningen efteråt. Så jag slank. Jag slank in.
Detta är en redovisning av Movit - regi och dramaturgi för rörelsebaserad scenkonst. 
Det här känns väldigt spännande. Det är inte rörelse för att röra sej, det är innovativt och överraskande. Det är också en del av ett större, kommande verk, så det är kanske inte så tydligt som det kommer att bli.
Det handlar om det litterära övergreppet på Edith Södergrans diktjag, men i det här undersökande utdraget kommer det att handla mer om störningar. Och jag har träffat alla medverkande tidigare. 
Kvinnan som spelar Ediths diktjag satt borta vid entrén när kom. Det var hon som upplyste mej om föreställningen. Hon har röd klänning, stort lockigt hår och är mörksminkad under ögonen. 
Killen som spelar den som stör sprang jag ihop med när jag stod utanför spelrummet och väntade. Han kom ut med något som såg ut som ett akvarium lite färgat vatten i. Han har rakat huvud, svart hatt, svarta kalsonger och vad jag minns som en frack. Han har också ankelkorta stövletter som klapprar när han går. Det är meningen. Han ska störa.
Någon som också klapprar när hon går är regissören. Hon har bruna, högklackade stövlar, och jag vet inte om det är medvetet som hon går så bullersamt. Vissa skor kan man inte gå tyst i, och vissa människor gillar att märkas. Innan föreställningen var hon ute i korridoren och gick, och jag hörde henne informera tre äldre kvinnor om varifrån och när Socialdemokraterna och Vänstern förstamajdemonstrerar. Hon visste inte varifrån F! gick, men hon tog reda på det och kom och berättade. En av tanterna har rullator. Jag antar att dom bara ska titta på demonstationerna. 
Hon är intressant, regissören. Det känns som om hon är väldigt kontrollerad. Jag vet inte om det är ett sätt att motverka nervositet, eller om hon alltid är så avvägd. Hon känns nästan lite självgod, hon har lite Been There - Done That över sej. Av mitt intryck av henne förväntar jag mej intellektuell och ljummen föreställning. Jag hade fel.
Premissen är: Edith Södergrans diktjag försöker verka men blir hela tiden störd av hur hon tolkas.
De enda ljuskällorna är overheadprojektorer. Snillrikt och mycket effektfullt, speciellt dom detta ska bli en föreställning som riktar sej till skolelever. Man projicerar ord hämtade ur recensioner, eller kedjor, eller nät, eller ställer ett akvarium ovanpå overheaden och fyller den med färgat vatten. Man stör hennes deklamerande med elgittarsriff. Det är nytänkt och fullt av rörelse. Det blir många, vackra, störande bilder. 
Efteråt blir det en ledd diskussion. Den var väl förberedd och insatt, men jag minns inte så mycket av vad som sades. Jag var nog lite tagen. 

Fri entré. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-

Om det här verkar intressant kanske du gillar:

PRESTUDY HAROLD OCH MAUDE, på STDH.

”Jag blev precis igenkänd. Inte som mej själv, utan som den där mannen som bloggar om teater. Så på sätt och vis som mej själv, men ändå inte. 
Vi var på STDH, i den långa, höga ljusa korridoren i byggnaden direkt till vänster när man kommer in på gården. ”Vi” är alla vi som ska se ”Harold och Maude”, en redovisning av magisterprogrammet Movit, regi och dramaturgi för rörelsebaserad scenkonst. Det är mest ungt folk, men tre äldre, lätt rörelsehindrade kvinnor, klädda mer för fågelskådning än för en kväll på teater, alla tre med ovårdade pagefrisyrer och med läsglasögon uppskjutna på hjässan, har hittat dit.”

Låter det intressant? Här är resten: 


BILL, på Kungliga Operan.

"”Vi sitter gärna tillsammans, om det är möjligt”, säger Selma Braatz i förbifarten till kvinnan vid skärmen, när det blir en paus i vårt babbel.
”Om det är bra platser, annars kvittar det,” skyndar jag mej, rädd att vi ska hamna uppe på tredje raden bara för att Selma Braatz vill ha sällskap. 
Hon är en ganska van teaterbesökare, och jag undrar lite hur hon kan tro att personalen ska lyckas skaka fram tre platser bredvid varandra, tills hon berättar att hon aldrig brukar gå på Operan. "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/bill-artifact-suite-koreografi_29.html

WALLIN STREET - En billig show om Pengar, på Boulevardteatern

” Utanför Willys på Götgatan sitter en tiggerska. Jag ler mot henne när jag kommer ut från Myrorna. Jag har inga kontanter. Jag betalar med kort. Men jag ler, för att visa att jag ser henne. Att hon inte är osynlig. Jag undrar om hon uppskattar att jag ler mot henne, eller om hon tycker jag är en stor jävla flinande fet snål gubbe? Det beror nog på hur hon mår. Jag kan tänka mej att till och med en tiggare har bättre eller sämre dagar.
Inne på Boulevardteaterns scen sitter en tiggerska. Jag ler när jag ser henne. Hon heter Agneta Wallin, och hon vet att jag är en stor fet flinande snål gubbe.”

Verkar det intressant? Här är resten: 



PRESTUDY HAROLD OCH MAUDE, av Collin Higgins, en presentation av magisterprogrammet Movit, regi och dramaturgi för rörelsebaserad scenkonst, Bearbetning och regi: Paul Garbers, Medverkande: Britt Louise Tillbom, David Arnesen, Isabel Reboia, Jeff Lindström, Katarina Krogh Engelsen, Sara Ribbenstedt och Peter Åström.
 Musik av och med: Emelie Jonsson, Magnus Aronson Aminoff, Jonathan Münch, Paul Garbers, på STDH, Föreställning 84, 2014.

Jag blev precis igenkänd. Inte som mej själv, utan som den där mannen som bloggar om teater. Så på sätt och vis som mej själv, men ändå inte. 
Vi var på STDH, i den långa, höga ljusa korridoren i byggnaden direkt till vänster när man kommer in på gården. ”Vi” är alla vi som ska se ”Harold och Maude”, en redovisning av magisterprogrammet Movit, regi och dramaturgi för rörelsebaserad scenkonst. Det är mest ungt folk, men tre äldre, lätt rörelsehindrade kvinnor, klädda mer för fågelskådning än för en kväll på teater, alla tre med ovårdade pagefrisyrer och med läsglasögon uppskjutna på hjässan, har hittat dit. 
”Är det du som är Minst En Gång i Veckan?”, undrade en ung kvinna med en kapsejsad blond knut. Hon stod bredvid disken där jag just uppgett mitt namn för att bli avprickad på en närvarolista.
”Ja?” svarar jag, lite osäkert. Jag var inte osäker på om jag var den jag var, jag var osäker på det som komma skulle. När man offentligt tillkännager sina åsikter får man förvänta sej att man till slut springer på någon man nämnt. Och då hoppas man att man skriftligen har gillat den personen. Och det hade jag tydligen gjort. Hon hade både regisserat och agerat och jag hade gillat allt hon gjort. 
I föreställningssammanhang är jag är så van att stå utanför och titta på att jag blir lite rubbad när jag på något sätt måste delta. Jag hoppas jag var någorlunda trevlig innan vi skiljdes, för jag minns inte mycket av det jag sa. Jag var liksom inte riktigt där. Under cykelturen dit hade jag lyssnat på podkasten Stil i P1, på ett avsnitt om armar och ärmar, och jag var fortfarande där, bland ärmens historia och betydelse.
Det här är slags redovisning av en undersökande verksamhet. Det är inte en färdig föreställning utan ett exempel på ett pausat laborerande. 
Vi släpps in i en av repsalarna. En snara hänger i taket. Ett långbord med vit duk.  Några musiker och en sångerska står till höger. Vi blir informerade om att vi kommer att få se första akten ur pjäsen, och att det kommer att bli ett kort eftersnack när det är över. 
Det börjar. 
Det handlar om den unge Harold, som bor med sin änkade mamma och tycker om att försöka chocka omvärlden med sina fejkade självmordsförsök. Han träffar den 80-åriga Maude, blir förälskad och lär sej leva. 
Musiken är inte direkt integrerad, utan framförs mer som övergång mellan scenerna. Att man arbetat med fokus på rörelse märks nästan bara i de stora scenerna. Det är lite som om en koreograf och en ganska konservativ regissör med dragning åt fars repat scenen var för sej och sedan försökt pussla ihop en föreställning.
De mindre rollerna, poliser, präst, mamma, psykolog, m.fl. framförs som något ur en barnbok av Roald Dahl, medan Harold och Maude känns som om dom spelar i en annan pjäs. I sista scenen ska man öppna en flaska champagne, men skådespelerskan som spelar Maude har problem att öppna flaskan. Skådespelaren som spelar Harold har inte druckit champagne, och ska därför inte kunna hjälpa till att öppna den. Det blir en lite komisk longör med mycket ad lib. 
Det är över. 
Han som ska leda eftersnacket verkar inte vidare förberedd. Han förefaller inte ha några funderingar eller infallsvinklar, och jag tror att han kanske blivit inringd i sista stund. Han ber Paul Garbers att beskriva processen, och sen frågar han ensemblen om det var så dom upplevde det. Inga frågor om hur han, Paul Garbers, tycker att det har gått, om det varit en givande process och om det är något han skulle kunna tänka sej att fortsätta arbeta på. Inga frågor om han ångrar något, eller om han skulle ändra något i sin läsning. 
Man tar några frågor ur publiken. En man säger att det mest levande i hela redovisningen var stunden när man inte fick upp champagneflaskan. Någon frågar hur man arbetat fram rörelserna. Någon annan frågar hur länge dom har repat.
Nästan längst bak räcker en ung kvinna  upp handen. Hon är mycket vacker, men inte på ett STDH-sätt, utan mer som någon som har gått fel. Vi kan kalla henne Rita. Som i Timmarna med Rita. 
Rita frågar Paul Garbers om denna berättelse, denna pjäs och film, varit en favorit länge, och om han kanske tyckt att det varit mer intressant att arbeta med pjäsen än själva rörelsearbetet. Eller något sånt. 
Jag kunde gett Rita en kram! Det är precis det jag suttit och tänk på. Det känns som om Paul Garbers övergripande önskan har varit att på något vis sätta upp Harold och Maude, och det här med rörelsebaserad scenkonst var enda möjligheten att göra det. För det är inte en historia som skriker rörelse. Fysik, kanske, men inte rörelse. Detta är lite som att försöka göra radioteater av Giselle, eller ett monologdrama av Ravels Bolero. Det går, men man undrar lite varför. Man hade behövt stryka en himla massa text för att ge plats år lite rörelse. 
Det intressanta med såna här redovisningar är att det inte är meningen att det ska vara en färdig, välregisserad föreställning. Tvärtom. Detta är undersökande verksamhet, ett slags teaterlaboratorium, där det är meningen att olika teorier ska testas. Det är det som gör det intressant att titta på. 

Fri entré. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-

Om det här verkar intressant kanske du gillar:

BILL, på Kungliga Operan.

"”Vi sitter gärna tillsammans, om det är möjligt”, säger Selma Braatz i förbifarten till kvinnan vid skärmen, när det blir en paus i vårt babbel.
”Om det är bra platser, annars kvittar det,” skyndar jag mej, rädd att vi ska hamna uppe på tredje raden bara för att Selma Braatz vill ha sällskap. 
Hon är en ganska van teaterbesökare, och jag undrar lite hur hon kan tro att personalen ska lyckas skaka fram tre platser bredvid varandra, tills hon berättar att hon aldrig brukar gå på Operan. "

Låter det intressant? Här är resten:


WALLIN STREET - En billig show om Pengar, på Boulevardteatern

” Utanför Willys på Götgatan sitter en tiggerska. Jag ler mot henne när jag kommer ut från Myrorna. Jag har inga kontanter. Jag betalar med kort. Men jag ler, för att visa att jag ser henne. Att hon inte är osynlig. Jag undrar om hon uppskattar att jag ler mot henne, eller om hon tycker jag är en stor jävla flinande fet snål gubbe? Det beror nog på hur hon mår. Jag kan tänka mej att till och med en tiggare har bättre eller sämre dagar.
Inne på Boulevardteaterns scen sitter en tiggerska. Jag ler när jag ser henne. Hon heter Agneta Wallin, och hon vet att jag är en stor fet flinande snål gubbe.”

Verkar det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/agneta-wallin-wallin-street-en-billig.html

CARRIE, på Kulturama.

"Ni vet den där första vårhelgen när alla plötsligt blivit vackra? Alla som har rump-pumpat och mag-musklat på gym hela vintern, har strippat av sej vinterkläderna och vågat sej ut i solen, deffade, magiskt nog redan solbrända, och överfyllda av testosteron och östrogen. Som sommarens första fjärilar?
Det här var inte den helgen."

Låter det intressant? Här är resten: 




tisdag 29 april 2014

BILL, Artifact Suite, KOREOGRAFI, SCENOGRAFI, KOSTYM, LJUS, William Forsythe, MUSIK Eva Crossman-Hecht och Johann Sebastian Bach, The Other You, KOREOGRAFI Crystal Pite, MUSIK Owen Belton och Ludwig van Beethoven, KOSTYM Linda Chow, LJUS Robert Sondergaard, Bill KOREOGRAFI, SCENOGRAFI, KOSTYM Sharon Eyal och Gai Behar, MUSIK, Ori Lichtik, LJUS Avi Yona Bueno, Medverkande, Artifact Suite: PAS DE DEUX 1: Sarah-Jane Brodbeck Dragos Mihalcea Nadja Sellrup Nikolaus Fotiadis, PAS DE DEUX 2: Nathalie Nordquist Arsen Mehrabyan Mayumi Yamaguchi AdiLiJiang Abudureheman, MUD WOMAN: Jenny Nilson Mia Hjelte KVINNOR: Marianna Barabás Louise Bennett Sarah-Jane Brodbeck Jeannette Diaz-Barboza Ágota Ecseki Katariina Edling Sarah Fontaine Elisa Fossati Frida Hambreus Katarzyna Kucharska Minji Nam Moe Nieda Nathalie Nordquist Nicole Rhodes Danielle Rosengren Jonna Savioja Nadja Sellrup Emily Slawski Mayumi Yamaguchi, MÄN: AdiLiJiang Abudureheman Joakim Adeberg Nikolaus Fotiadis Hampus Gauffin Bence Jancsula Dawid Kupinski Andrey Leonovitch Calum Lowden Preston McBain Arsen Mehrabyan Dragos Mihalcea Aleksander Nikolaev Daniel Norgren-Jensen Jens Rosén Pontus Sundset Hugo Therkelson Hampus Westin. The Other You: SOLISTER: Anton Valdbauer Anthony Lomuljo. Bill: SOLISTER: Jerôme Marchand Anton Valdbauer Daniel Norgren-Jensen Hokuto Kodama Daria Ivanova, WOMEN: Marianna Barabás Jeannette Diaz-Barboza Mia Hjelte Mariko Kida Sarah Jane Medley Rena Narumi Elisa Fossati Alina Lagoas Jordan-Elizabeth Long Minji Nam Moe Nieda Danielle Rosengren Jonna Savioja Mayumi Yamaguchi, MEN: Joakim Adeberg Anthony Lomuljo AdiLiJiang Abudureheman Hampus Gauffin Preston McBain Jens Rosén Nikolaus Fotiadis, på Kungliga Operan, föreställning 83 2014

 Jag har sett BILL på Kungliga Operan. Igen. Detta är tredje gången jag ser just Bill, och andra gången jag ser de andra två koreografierna. Men det är första gången jag ser dem som en vanlig publiken ser dem. Den här rapporten kommer inte att vara lika uttömmande, vad gäller just föreställningen, utan kanske ska ses mer som ett fotnot, ett tillägg, en kommentar.

Här är en länk till min teaterrapport om förra gången jag såg BILL:


Jag har en kikare. En slags teaterkikare, eller i alla en väldigt behändig liten sak. Jag köpte den för runt hundringen på Stadsmissionen vid Olof Palmes Gata, och jag har släpat med mej den på en himla massa föreställningar utan att behöva den. Jag har tillochmed glömt kvar den, efter en Sweeney Todd på Kulturhuset Stadsteatern, och fått gå tillbaka en vecka senare, när jag skulle till Operan, eller nåt, och saknade den. Jag har aldrig behövt den. Tills idag.

Det är den 29:e April. Dansens dag. På dansmuséet firar man detta med fri entré och fler visningar. Jag är där, och njuter. Vår guide, en svartklädd kvinna med långt rakt mörkt hår och hellugg, gör ett suveränt jobb. Hur suveränt? Så suveränt att jag efter turen går in på shoppen och köper en bok om Rolf de Maré, grundaren till dansmuséet som dog dagen innan, den 28 April, för 50 år sen. Den är en riktig tegelsten, eller, mer som en stor betongbit, en sån där man pusslar ihop trottoarer med, en riktig Gutenberg, och jag förväntar mej att den ska ligga någonstans runt 700:-. Men den kostar bara 295 kronor, och eftersom man firar dansens dag med 20% så kostar den mej bara 236:-. Som Barbra sjunger: How lucky can you get?
Medan jag gick tillbaka en extra runda, och tog ännu en tur ner till utställningen av Ryska Balettens kostymer nere i källaren, slog kassapersonalen in boken i skyddande wellpapp. 
Den ligger nu  - fortfarande oöppnad  - i sin plastpåse på golvet i mitt kök. I samma påse ligger en biografi över Liberace som jag senare samma dag köpte på Myrorna. Böckerna har blivit lite av en installation, där dom ligger i sin påse. Jag går runt dom eller kliver över dom och har liksom vant mej vid att dom finns där, ungefär som man vänjer sej vid var lysknappen sitter.

När jag cyklar hem för att lämna böckerna går vädret från soligt till småregn, och när jag några timmar senare cyklar tillbaka in till City hänger tunga moln över stan.
Kvart i utanför?, iMessar jag till min kompis Achromotrichia när jag stannar för rött på Hornsgatan.
Jopp! svarar han. Om du e där innan så kan du ju hämta ut biljetterna i kassan. Ska stå i mitt namn :)
Vi ska se dansföreställningen Bill på Kungliga Operan.

Jag har precis sagt Achromotrichias namn till kvinnan som står vid pulpeten i den stora entrén, och hon knappar och letar på sin skärm, när jag plötsligt hör ett glatt:
”Nämen, det är väl typiskt att du ska vara här!”
Jag vänder mej om, och där står min långa kompis Selma Braatz, skrattande. Hon bor lite här och där, och har en stor rullresväska med sej.
Vi pratar lite om dans, om teaterdagar i Hallunda och om min blogg, i väntan på personalen som letar på skärmen. Det är ingår problem, förklarar hon, det är bara datorn som är seg.
”Vi sitter gärna tillsammans, om det är möjligt”, säger Selma Braatz i förbifarten till kvinnan vid skärmen, när det blir en paus i vårt babbel.
”Om det är bra platser, annars kvittar det,” skyndar jag mej, rädd att vi ska hamna uppe på tredje raden bara för att Selma Braatz vill ha sällskap. 
Hon är en ganska van teaterbesökare, och jag undrar lite hur hon kan tro att personalen ska lyckas skaka fram tre platser bredvid varandra, tills hon berättar att hon aldrig brukar gå på Operan. 
Skärmkvinnan hittar oss. Jag får min biljetter. Mina två biljetter. Och jag fattar. Givetvis har personalen trott att jag är Achromotrichia, och att den andra biljetten är till Selma Braatz. Det var nog därför hon tittade lite undrande när hon fick frågan om vi kunde sitta tillsammans. Givetvis kunde vi sitta tillsammans, det är ju så man säljer biljetter?
Selma Braatz håller ut handen för att få biljetten hon tror är hennes. Jag förklarar  situationen för henne, och medan hon smälter det hela ser hon plötsligt en bekant från Dansens Hus och börjar vifta och ropa hennes namn. Jag mumlar nåt om att jag hoppas det löser sej och skyndar ut till trappan för att möta Achromotrichia.

Han är trött. Han kommer direkt från ett extrajobb och det ser ut som om han nog helst skulle vilja ha en hemmakväll. Jag viftar med biljetterna och förklarar entusiastiskt att vi sitter på elfte raden parkett, och han piggnar till, lite, men jag tror att han hade föredragit att få snooza lite uppe på tredje raden.

Vi går in och sätter oss, och det börjar.

Första delen, Artifact Suite, är längre och mer komplex än jag minns, och där jag förut tänkte på växter tänker jag nu på små flugar, som bananflugor, men med gröna vingar. 
I pausen berättar jag om missförståndet med Selma Braatz, och vi skrattar och tänker på henne där hon antagligen sitter, långt där uppe, om hon ens fått en biljett. 
The Other you är lika otäck, obehaglig och rörande som jag kommer ihåg den. 
I den här pausen berättar Achromotrichia om sitt extrajobb, och jag förstår att han är trött. När vi går in tittar jag upp för att jag kan se om Selma Braatz sitter nånstans däruppe och viftar till oss. Hon sitter antagligen så långt upp att hon inte ens kan se rakt ner på parketten. Om hon ens fick biljett.
Och så börjar Bill. Och det är här jag får användning för min kikare.

Mitt i den stora trappan, under inspelningen av den dramatiska scenen i slutet av filmen Dark Victory - den del där du vet att hon går upp för att dö), stannade Bette Davis och frågade direktören:
”Vem gör bakgrundsmusiken till den här filmen? Max Steiner?" 
Regissören svarade att han trodde det. 
"Jaha," deklarerade Bette, "antingen går  jag upp för trapporna eller så går Max Steiner upp för trapporna, men vi går inte upp tillsammans.”

Jag önskar att dansarna på Kungliga Operan kunde säga något liknande. Typ:
”Jag dansar gärna, det är inget problem, men om ni vill att mina känslor ska synas i mitt ansikte vill jag att ni ljussätter mej så att jag syns.”
För jag älskar den här dansen. Jag älskar musiken, jag älskar koreografin, och jag älskar dansarnas uttryck. 
Och jag hatar ljussättningen.
Jag vet inte om det är en ny trend, men den har verkligen börjat irritera mej på senare tid, det här att man ljussätter dans så att dansarna knappt syns. Jag får ofta huvudvärk där jag sitter och kisar i skumrasket.
Jag har sett Bill tre gånger, först ett offentligt rep i Rotundan, sen ett genrep i salongen, och så nu. Och faktum är att den största uppelevelsen får jag inte på den här föreställningen, och inte på genrepet, utan på av den på repsal, med ett gäng väl upplysta dansare i träningskläder. Det var magiskt. 
Det hade säker varit lika magiskt nu, om jag bara kunnat se. Det här är fantastiska människor som gör underbara saker. Jag skulle vilja ha ett sånt där prinsessan Leia-hologram av Jerôme Marchands öppningsdans. Istället för 
”Help me, Obi-Wan Kenobi. You're my only hope” skulle jag ha honom ringlandes och åmandes på det stället där en teve borde stå. 
Allting drunknar i nåt slags halvmörker. I min kikare kan jag zooma in, se de efterlängtade ansiktsuttrycken, och märker att dansarna har färgade linser, men när jag efter föreställningen frågar folk runtomkring - ja, jag var så upprörd att jag gjorde en liten gallup-undersökning - var det ingen som ens anat linserna. Pärlor för blinda svin. 
Det började som en rolig grej, det här med att vi fotar oss med affischen, men nu, sen jag börjat skriva rapporter om det jag ser, har det blivit något mer. Det är en slags försäkring, kan man säga. Jag måste stå för det jag skriver, eftersom jag visar vem jag är. Jag kan inte dölja mej och bitcha bakom en trygg anonymitet. 
Jag och Achromotrichia ska precis ta fotot när Selma Braatz kommer fram. Jag frågar förvånat och uppenbart idiotiskt om hon fått en plats.
”Jaa-då, det gick jättebra,” svarar hon och hälsar på Achromotrichia.
”Var satt du?” undrar jag, beredd på att fråga om man såg något överhuvudtaget uppifrån lyssnarplatserna på tredje raden.
”Sjätte bänk.”
”Parkett?”
”Parkett.”
Det visade sej att kvinnan hon börjat hojta på i biljettkön var nån slags VIP inom dansen och hade en extrabiljett.
Men inte ens från sjätte bänk hade man kunnat se linserna.
Selma Braatz frågar om vi vill ta ett glas och prata, men Achromotrichia är dödstrött och jag måste hem och skriva mina rapporter. Men vi promenerar en bit, hon dragandes sin rullresväska, och vi ledande våra cyklar. Vi skiljs vid Gamla Stan, inte riktigt utvärderade. Man kan prata länge om dans.
Det är först när jag har cyklat halvvägs uppför Hornsgatan som jag inser att vi glömt ta vårt föreställningsfoto. Selma Braatz har den förmågan. Det blir lite kaos när hon dyker upp.

 Fribiljett, tack Linda. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-

Om du gillade det här kanske du gillar: 

WALLIN STREET - En billig show om Pengar, på Boulevardteatern

” Utanför Willys på Götgatan sitter en tiggerska. Jag ler mot henne när jag kommer ut från Myrorna. Jag har inga kontanter. Jag betalar med kort. Men jag ler, för att visa att jag ser henne. Att hon inte är osynlig. Jag undrar om hon uppskattar att jag ler mot henne, eller om hon tycker jag är en stor jävla flinande fet snål gubbe? Det beror nog på hur hon mår. Jag kan tänka mej att till och med en tiggare har bättre eller sämre dagar.
Inne på Boulevardteaterns scen sitter en tiggerska. Jag ler när jag ser henne. Hon heter Agneta Wallin, och hon vet att jag är en stor fet flinande snål gubbe.”

Verkar det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/agneta-wallin-wallin-street-en-billig.html

CARRIE, på Kulturama.

"Ni vet den där första vårhelgen när alla plötsligt blivit vackra? Alla som har rump-pumpat och mag-musklat på gym hela vintern, har strippat av sej vinterkläderna och vågat sej ut i solen, deffade, magiskt nog redan solbrända, och överfyllda av testosteron och östrogen. Som sommarens första fjärilar?
Det här var inte den helgen."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/carrie-efter-en-bok-av-stephen-king.html

CMMN SNS PRJCT på TUR-teatern. 

Nils Poletti och Rebecca Westholm kommer upp på scenen, och dom har bara underkläder på sej. Så tar dom något från bordet, håller upp det och säger:
”Vem vill ha den här?”
Vi är lite överraskade, men armar skjuter snart i höjden:
”Jag!”
Dom ger föremålet till den person dom uppfattat var snabbast. Om det blir oavgjort delar dom upp det. En flaska vodka delas såhär: flaskan till en person och korken till en annan. Jag räcker upp handen på elvispen och får dela den med en kvinna som sitter bakom mej. Jag får visparna och hon får maskinen. Jag ger henne visparna.

Låter det intressant? Här är resten: 


Tillfälligt foto i brist på Achromotrichia 

måndag 28 april 2014

AGNETA WALLIN: WALLIN STREET - En billig show om pengar, av och med Agneta Wallin, på Boulevardteatern, föreställning 82 2014

Jag brukar säga att jag inte gillar standup, men det är inte riktigt sant. Jag gillar inte svensk standup. Jag gillar Margaret Cho, Kathy Griffin och Mario Cantone. För mej innebär svensk standup trötta skämt om Anna Book, oinspirerade ordvitsar eller banala illa konstruerade iaktagelser. Det känns som om målet är att bara vara tillräcklig rolig för att få leda Melodifestivalen. Man verkar inte sikta högre, eller någon annanstans. Det känns inte som om någon har något att säga. Inget nytt. Inget viktigt. 
Och jag har vänner som är roligare än så. Jag har vänner som kan få mej att fnitterflämta och vråla av skratt. Och dom försöker inte ens vara roliga. Dom bara berättar om sin dag och jag börjar frusta. 

Utanför Willys på Götgatan sitter en tiggerska. Jag ler mot henne när jag kommer ut från Myrorna. Jag har inga kontanter. Jag betalar med kort. Men jag ler, för att visa att jag ser henne. Att hon inte är osynlig. Jag undrar om hon uppskattar att jag ler mot henne, eller om hon tycker jag är en stor jävla flinande fet snål gubbe? Det beror nog på hur hon mår. Jag kan tänka mej att till och med en tiggare har bättre eller sämre dagar.
Inne på Boulevardteaterns scen sitter en tiggerska. Jag ler när jag ser henne. Hon heter Agneta Wallin, och hon vet att jag är en stor fet flinande snål gubbe. 

Wallin Street - en billig show om pengar, heter föreställningen. Och jag skrattar faktiskt lite, redan från början. För det känns inte som om hon försöker vara rolig. Det känns som om hon försöker kommunicera, som om hon försöker säga något. Och det hon säger känns viktigt. 
Agneta Wallin verkar vara en sån där person som läser tidningarna, fattar vad det står i dom och har en åsikt om det. Jag läser löpsedlar, tror på dom, och tycker det räcker, nästan. Hon verkar påläst, som en sån där som vet vilka städer som ligger i vilka län, och vilken minister som heter vad. Jag, mitt våp, skulle inte kunna säga förnamnet på kungen av Finland om jag så fick en miljon. 
Det handlar om pengar. Och om klassresor. Och om moral. Hon har oss liksom i sin hand, och vi skrattar när vi ska. De blir aldrig fånigt, och hon känns lite livsfarlig, ibland. Jag gillar det här: att kunna skratta åt saker som annars skulle kunna få mej att gråta.

Det fanns en tid när jag älskade sit-coms. Nu står jag inte ut med alla pålagda skratt och återvunna one-liners. Det är hela tiden kortaste vägen till ett skratt, och karaktärsskildringen blir givetvis lidande, och handlingen. För mej är humor allvarliga saker. 
Agneta Wallin är en seriös komiker. Inga skämt känns inslängda bara för att få folk att garva. Ibland kan det gå ganska länge utan ett skratt, men jag fnissar och fnittar och kluckar mest hela tiden. Allra roligast är hon när hon inte skämtar. När hon bara påvisar det absurda. För mej fick hon gärna vara argare och mer provocerande, bara hon är lika rolig. 

Agneta Wallin borde åka land och rike runt. Jag tror att hon kunde lära svenska folket ett och annat. Och gudarna ska veta att det finns mycket vi måste hitta ett sätt att skratta åt. 

Här är förslag på möjlig namn på kommande shower:

Reta Inte Agneta - en show om jämlikhet.

Har Ni Rum För Agneta? - en show om Stockholms bostadsbrist. 

Agneta Ger Er Valuta för Pengarna - en show om EU. 

Och förstås:

Agneta Wallin: Här Har Ni Mej! - En show om långvården.

Jag har en titel till; men jag vet inte riktigt vad den ska handla om:  

Agneta Wallin Gör Dej Smartare. Jag har några fumliga idéer om att hon berättar om Selma Lagerlöfs liv, men sett av en arg kvinna från idag. Och nu fick jag en ny:

Agneta Wallin Kommer Till Saken - en förvirrad show som till slut verkar vettig.

Om hon absolut måste kan hon göra shower som Agneta Wallin: Som Jag ser Saken - mitt liv som Astigmatiker, men bara om hon blir inbjuden att öppna en optikermässa. After all - a girl's gotta eat.


Om du gillade det här kanske du gillar: 

CARRIE, på Kulturama.

"Ni vet den där första vårhelgen när alla plötsligt blivit vackra? Alla som har rump-pumpat och mag-musklat på gym hela vintern, har strippat av sej vinterkläderna och vågat sej ut i solen, deffade, magiskt nog redan solbrända, och överfyllda av testosteron och östrogen. Som sommarens första fjärilar?
Det här var inte den helgen."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/carrie-efter-en-bok-av-stephen-king.html

CMMN SNS PRJCT på TUR-teatern. 

Nils Poletti och Rebecca Westholm kommer upp på scenen, och dom har bara underkläder på sej. Så tar dom något från bordet, håller upp det och säger:
”Vem vill ha den här?”
Vi är lite överraskade, men armar skjuter snart i höjden:
”Jag!”
Dom ger föremålet till den person dom uppfattat var snabbast. Om det blir oavgjort delar dom upp det. En flaska vodka delas såhär: flaskan till en person och korken till en annan. Jag räcker upp handen på elvispen och får dela den med en kvinna som sitter bakom mej. Jag får visparna och hon får maskinen. Jag ger henne visparna.

Låter det intressant? Här är resten: 


THE GREEK AND ROCK THING

” Det är inte förrän en lärare kommer fram och säger att alla sökande ska följa med, och alla utom jag reser sej, som jag inser att jag varit en del av en del av en process. Hade jag vetat det hade jag tjuvlyssnat lite mer, och inte facebookat mej in i internetheten.”

Låter det intressant? Här är resten: 




fribiljett, tack Agneta! Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-

söndag 27 april 2014

CARRIE, efter en bok av Stephen King, manus L. Cohen, Musik M. Gore, Text D. Pitchford, översättning, Helen Franzén och Jesper Tydén, regi Jesper Tydén, Sånginstudering Helene Franzén, Ylva Nordin, Koreografi Madeleine Cederlöf Ritzén, Ljudtekniker Thomas Andersson, Ljustekniker Niclas Jansson, Koreografiassistent Fatima Rosendal, Rekvisita Linnea Haupt, Kostym Nellie Bössa och Michelle Inostroza, Marknadsföring och Grafisk Design Josephine Thunell, Trummor Lars Olsson, Gitarr Nicklas Thelin, Kapellmästare och Keyboard Mathias Lundqvist, Bas Jonas Olofsson, med Josephine Thunell, Nellie Bössa, Michelle Inostroza, Olivia Förberg, Martin Larsson, Fatima Rosendal, Camilla Forss, Lina Malmefjäll, Linnea Haupt, Emelie Cyréus, Garbrielle Unnerbäck, Julia Lahdo, Ingrind Gräsbeck, på Kulturama, föreställning 81 2014

Ni vet den där första vårhelgen när alla plötsligt blivit vackra? Alla som har rump-pumpat och mag-musklat på gym hela vintern, har strippat av sej vinterkläderna och vågat sej ut i solen, deffade, magiskt nog redan solbrända, och överfyllda av testosteron och östrogen. Som sommarens första fjärilar?
Det här var inte den helgen. När jag cyklade genom stan noterade jag att folk mest såg ut som om dom supit till det och somnat i solen. Grisrosa, spritsvullna och för tunt klädda zombieirrade dom runt i solgasset längst med Munkbroleden.  Uppe på Ringvägen lekte man att det var högsommar i Greenwich Village. Om jag var ett förkylningsvirus hade jag skålat för alla optimister som kommer att snora och hosta sej igenom resten av April. 
Jag är på väg att möta min kompis Protanomaly och hans väninna miss Decibel på ett fik vid Luma Brygga i Hammarby Sjöstad. Vi ska se eleverna på Kulturama framföra musikalen Carrie. Jag och Protanomaly, alltså. Miss Decibel ska på ett annat elevuppspel. Detta är härliga tider för oss som gillar att se slutproduktioner. 
Carrie är den otäcka historien om en flicka med telekinesiska krafter. Vilket betyder att hon kan flytta saker med tanken. Hon bor tillsammans med sin djupt religiösa mamma och är riktigt rejält mobbad i skolan. En av de mobbande tjejerna ångrar sej och övertalar sin pojkvän att i hennes ställe bjuda med Carrie till avslutningsbalen. Om ni antar att det går åt helsike har ni vunnit rätten att sprida att ni gissade korrekt. 
Det är ursprungligen en bok av Stephen King, som blev en film med Sissy Spacek, - If you got a taste for terror… take Carrie to the prom, var taglinen - innan den 1988 blev en infamös musikal.
Vi beställer mackor och kaffe, och babblar om allt från utomhusträning till kulturskolor, men mest om föreställningarna vi ska se. 
Hemma, i min bokhylla, mellan John Epsteins Diana Vreeland: The Bazaar Years och David Thomsons The Whole Equation, står Ken Mandelbaums Not Since Carrie. För den som letar efter ett system vill jag upplysa om att just dessa böcker är inte insorterade tematiskt eller i bokstavsordning, dom står tillsammans med en massa andra böcker av den anledningen att dom har vita bokryggar. Jag är en någorlunda inredningsintresserad bibliofil.
Not since Carrie är en bok om musikaler som floppat på Broadway, och titeln kommer från uttrycket att inte sen musikalen Carrie har något varit så dåligt. För Carrie var superfloppen nummer uno. Det absolut sämsta av det sämsta. 
Givetvis stämmer det inte. Det har funnits shower som varit sämre och haft färre spelningar, men på något sätt har Carrie blivit en myt. 
Den gick endast 21 föreställningar innan man la in nådastöten. Och legenden växte. För den var tydligen så dålig att den var bra. Eller var den bara missförstådd och bra? 2012 omarbetades den och sattes upp off-Broadway, och det är den versionen vi ska se. Jag är väldigt nyfiken på hur dom ska få saker att flyga.
Detalj ur min bokhylla

Fiket stänger. Vi avslutar våra kaffe och mumsar i oss det sista av mackorna. Miss Decibel, som kom sist och äter långsamt, får med sej resterna av sin macka i en påse. Eftersom hon  hittar i Hammarby sjöstad, följer oss till Kulturamas entré. Jag har varit där förut, men då kom jag in genom en annan dörr. 

Det är sista föreställningen. Knökfullt. Förutom de närmast sörjande och elever på skolan är det tätt med musikalnördar. Ingen vill missa chansen att ta sej en titt på Carrie, för en gångs skull, för kanske enda gången, någonsin.
På första raden, nästan som om dom hade tältat utanför biljettkontoret, sitter min kompis Lars Larsson Molin och hans pojkvän Benjamin Barker. Vi vinkar åt varandra som om vi stod på olika sidor av Kalmarsund, trots att det bara är några meter i mellan oss.
Pausen, mimar vi åt varandra. Vilket betyder att vi ska ses i pausen.
Scenen är enkel. En slags byggnadsställningar längst med väggarna, och en dörr i fonden. Man bär in svarta stolar, om det behövs, och rullar in ett bord på podie, för några scener. Kläderna är någorlunda nutida. 
Det börjar där det slutar, med att skolan brunnit ner. Överlevande kommer krypande ur ruinerna, och jag tänker hur effektivt det hade varit om det gjorts i tystnad, utan hostningar. Dom behövs inte. Dom drar ner en väldigt starkt scenisk bild till vardagsrealism. Och jag säger som Blanche Dubois: ”I don’t want realism. I want magic!”
Men jag är grymt imponerad av hur övertygande tjejerna som spelar killar är. Detta är en klass med bara en kille, som givetvis spelar den manliga huvudrollen, så man har tagit till lite gender-bending, med mycket lyckat resultat. The bad guy, i filmen spelad av John Travolta, görs mycket övertygande av en tjej, med kanske lite för mycket skäggstubb. En tjej verkar till och med spela en kille som har en dragning åt en annan kille, vilket blir lite härligt Victor/Victoria.
Detta är en mycket bra musikal att sätta upp på skolor - även om innehållet är lite väl otäckt - eftersom merparten av rollerna är i gymnasieålderna. Det finns få vuxna roller. Carries Mamma och lärarinnor görs av elever, och dom klarar det bra, även om man kan ana att det här att spela äldre är lite hämmande. Det är svårt för vem som helst att spela en helgalen religiös fanatiker. 
Den har dessutom mycket att bra saker att säga om utanförskap, mobbing, empati och grupptryck.
Musiken är modern amerikansk musikal-pop, lite åt det anonyma hållet. Inget man går därifrån visslande, direkt, men jag tror inte det är meningen. Sångtexterna är kanske inte ren poesi, men eftersom jag inte känner till originalet är det svårt att avgöra hur välöversatt det är. Detta är en svårkoreograferad musikal, eftersom den liksom inte riktigt vill dansa. Man gör några tappra försök, men det vill sej inte. 
Andra elever i skolan utgör en så entusiastisk hejaklack att jag ibland undrar vad det är för föreställning dom tror att dom ser. Det vrålas i publiken efter varje sånginsats, oavsett vilken stämning den förmedlat, men med tiden lugnar det ner sej och man dras in i historien. 
I pausen strålar vi samman i fiket och vädrar åsikter. Protanomaly köper en kaffe och kaka åt mej, och jag ger kakan åt Lars Larsson Molin, som har råd med kalorierna. Det finns ingen vass vid Mälaren i Årstadal.
Andra akten griper tag. Slutet blir riktigt otäckt. Man undviker överspel och misslyckade effekter genom underspel och antydningar. Slutscenen, där mamman i filmen spetsas på flygande köksknivar, handlar här mer om skådespeleri än om trolleri, och blir därför mycket otäckare.
Jag hoppas att detta inte är sista gången jag ser Carrie. Jag byter gärna bort en afton av West Side Story, Hair eller Fame för att se den igen. 



Om du gillade det här kanske du gillar: 

CMMN SNS PRJCT på TUR-teatern. 

Nils Poletti och Rebecca Westholm kommer upp på scenen, och dom har bara underkläder på sej. Så tar dom något från bordet, håller upp det och säger:
”Vem vill ha den här?”
Vi är lite överraskade, men armar skjuter snart i höjden:
”Jag!”
Dom ger föremålet till den person dom uppfattat var snabbast. Om det blir oavgjort delar dom upp det. En flaska vodka delas såhär: flaskan till en person och korken till en annan. Jag räcker upp handen på elvispen och får dela den med en kvinna som sitter bakom mej. Jag får visparna och hon får maskinen. Jag ger henne visparna.

Låter det intressant? Här är resten: 


THE GREEK AND ROCK THING

” Det är inte förrän en lärare kommer fram och säger att alla sökande ska följa med, och alla utom jag reser sej, som jag inser att jag varit en del av en del av en process. Hade jag vetat det hade jag tjuvlyssnat lite mer, och inte facebookat mej in i internetheten.”

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/the-greek-and-rock-thing-medverkande.html

DADA MASISO: SWAN LAKE 

”Jag skrattar högt. Det här är som Gröna Lund. Som en känslomässig Vilda Musen. Som Insane! Jag sitter inte i min stol. Jag halvstår, på väg att ramla ur! Den vansinnig energin håller i sej. Det är en fanatisk glädje som långsamt går över i någonting mörkare. Otäckare. Verkligare. ”

Låter det intressant? Här är resten: 




120:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-