Jag vet inte hur gammal jag var när jag skulle rymma. Nån hade verkligen gått över gränsen - jag antar att det var Mamma - och nu skulle jag minsann visa henne! Dom! Allihop! Jag gick bakom Konsum och satte mej i det höga gräset. Ingen kunde hitta mej här. Jag var osynlig. Jag var borta.
Jag vet inte hur länge jag satt där. Länge, kändes det som. Sen gick jag hem, antar jag. Jag minns inte.
Jag undrar hur barn i stan rymmer hemifrån?
Jag skulle kunna fråga nån av ungarna runtomkring mej. Efter föreställningen, förstås. Man får inte prata när det är teater. Då stör man folk och dom blir jättearga, och så får man kanske gå ut, eller nåt. Så vi är jättetysta. Utom ibland.
Vi är på Teater Påfågeln och tittar på Mittiprickteaterns uppsättning av Staffan Göthes En Natt I Februari. Och det är helt förtrollande.
Det handlar om Pojken, som inte har haft nån vidare dag. Han skulle åka skidor med skolan, och Feffe tvingade honom att åka utför en jättefarlig backe så han trillade och slog sönder pappas termos, och sen när han och Feffe slogs sa fröken att det var hans fel. Så nu ska han rymma. Eller gömma termosen. Eller säga att den blev stulen. Eller…
Tankarna går runt, runt, och pojken kan inte sova. Han ligger inne i sitt rum, och i rummet utanför går tankarna runt, runt. Bokstavligen.
Det är mästerligt skrivet. De tre skådisarna spelar hans vandrande, irrande tankar. Pojken själv möter vi aldrig, men det är bra nära ibland. Tankarna irrar iväg på rymmarstråt, och dom försöker pigga upp sej med clownerier, och dom undersöker hur det skulle kunna ha gått om folk betett sej lite annorlunda, innan dom börjar bli drömlika, och pojken somnar.
Jag vet inte hur det är med dom andra ungarna, men jag är helt fast. Det här är spännande, roligt och mycket, mycket vackert. Jag får klumpar i halsen och det känns som om jag minns saker jag inte ens visste att jag varit med om. Staffan Göthe har hittat mina känslosträngar och spelar på dom som om han vore Charo. Det här är inte sorgligt för barn, det är sorgligt för oss som minns hur det var att vara barn. Som vet vad som kom sen. Som har varit med om allt det där som ska komma. Som undrar hur man över huvud taget överlevde.
”Man kan aldrig skydda en enda människa från något enda lidande, och det är det enda som gör en så gränslöst trött,” säger Madame Armfeldt i Bergmans Sommarnattens Leende.
Jag säger såhär: ge nåt slags pris till Staffan Göthe. Det Oerhört Stora Internationella Priset För Extra Särskild Utmärkthet. Inte bara för den här pjäsen, eller för alla andra pjäser han har skrivit, utan också för att han är Staffan Göthe. Han borde få det varje dag, tillsammans med frukost på sängen, och på söndagar borde vi ha en liten parad, upp och ner för Kungsgatan.
Och när vi delar ut priser, ge ett åt Josefin Lennström, som har regisserat. Ett mindre, kanske i silver, eller i väldigt blank metall. Även om jag vore gnällig skulle jag inte kunna hitta något att anmärka på. Det är lekfullt, gripande och inspirerat. Det är magi i turnévänlig scenografi.
Och så tre mindre, kanske i flossad, lila metall, åt de tre utmärkta skådisarna. Och jag, som överlämnar priset vill i mitt motiveringstal be om ursäkt. Jag vill be om ursäkt för alla de år som jag trott att barnteater var något man sysslade med när man inte kunde få några andra skådisjobb. Något man tvingades till med hot om indragna anslag. Något man började söka när man bara hade dagar kvar att stämpla. Jag hade fel. Där vi vuxna kanske kan duperas av kända namn och personlighetsskådespeleri accepterar ungar ingen bullshit, och det finns inte en lögnaktig minut nere på scenen. Jag tror på varenda sekund.
Det här är obligatoriskt.
Fribiljett, tack Rolf. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 4295:-
Gillade du det här kanske du gillar:
SWEENEY TODD:
"Begåvade skådisar har vi i parti och minut, men en regissör som kan bita tag i en musikal och riktigt skaka loss kan man räkna på en hand som skadats av nyårssmällare. Jag är inte helt negativt inställd till att vi i allmänhetens tjänst stänger in honom i källaren på Stadsteatern och tvingar honom att regissera Follies, Company, Into The Woods och Passion. Det vore också intressant att se vad han skulle kunna göra med Kristina från Dufvemåla, för där känner jag att något måste göras."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/sweeney-todd-text-och-musik-av-stephen.html
ANDREA CHENIER:
"Vad skulle du säga om du var en straight kille som jobbade som betjänt åt en adlig kvinna, och den kvinnan hade en dotter, som du var kär i, men hon var kär i en poet, som du - när 1789 kommer med revolution och du kommer till makten och adelskvinnan dör och dottern flyr - falskeligen anklagar för att brott så att han blir dömd till döden och den flydda kvinnan kommer tillbaka och ber dej att få dö med han, honom, poeten, och du låter henne göra det? Vad skulle du säga då? Jag antar att du inte skulle säga någonting. Du skulle möjligtvis sjunga. Opera. Som i Andrea Chenier av Umberto Giordano och Luigi Illica."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/andrea-chenier-av-umberto-giordano-och.html
VÄLKOMMEN HEM - FRAGMENT FRÅN KRIMINALVÅRDEN:
"Jag har åkt luftballong över klipporna i Kappadokien, och jag har bungyjumpat på ett turnerande nöjesfält i Sundsvall, men när jag satte mej på cykeln efter att ha sett Teater Fryshusets gästspel Välkommen hem på Kulturhusets Studio, då skakade mina ben. Det var som när man tränat lite för hårt på gymmet, eller när man joggat lite för långt bort och inte orkar ta sej hem. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/valkommen-hem-av-mattias-brunn-i-regi.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar