Well, it's Gabriel, Gabriel playin'!
Gabriel, Gabriel sayin'
"Will you be ready to go
When I blow my horn?"
Oh, blow, Gabriel, blow,
Go on and blow, Gabriel, blow!
I've been a sinner, I've been a scamp,
But now I'm willin' to trim my lamp,
So blow, Gabriel, blow!
Oh, I was low, Gabriel, low,
Mighty low, Gabriel, low.
But now since I have seen the light,
I'm good by day and I'm good by night,
So blow, Gabriel, blow!
BLOW, GABRIEL, BLOW,
ANYTHING GOES,
Cole Porter
”Dom är neurotiska,” avslutar Skäggige Skalman. Vi står i snömodden utanför Musikaliska på Nybrokajen, på väg in till en Klarinettkonsert, och jag har frågat vad han tänker på när jag säger Klarinett.
Han, som spelade i två blåsorkestrar när han var liten, har en bild av klarinetter och klarinettister som ganska känsliga, ängsliga. Dom var hela tiden rädda att deras instrument skulle bli våta, eller kalla, eller för varma, så man kunde inte spela utomhus, om förhållande inte var utmärkta. Han själv spelade trumpet, ett instrument som jag antar inte alls är lika känsligt. Eller också var han inte lika försiktig, bara.
Själv tänker jag på Benny Goodman, Artie Shaw, den där glidande tonen i George Gershwins Rhapsody in Blue, och Kletzmer-musik. Jag tänker på ett sorgset, melankoliskt, men också ett lite komiskt, ljud.
Det är min vän miss Austen som har fixat in oss. Hon har ett abonnemang på Musikaliska och kan inte själv utnyttja platserna, men dyker i alla fall upp för att visa upp sina kort för personalen, och så sitter vi där, jag och Skäggige Skalman, på nionde bänken, längst ut till vänster, på parkett.
Musikaliska är en mycket vacker byggnad, både exteriör och interiör, som ligger, lite bortföst, i skymundan vid Nybroplan. Byggnaden stod klar 1877, samma år som Ryssland förklarar krig mot det turkiska osmanska riket, hästspårväglinjen och telefonen introduceras i Stockholm, och inom musiken uppfinner Tomas Edison fonografen, Peter Ilyich Tchaikovsky gifter sej med Antonina Milyukova, och vi vet ju alla vilket bra idé det var; dom levde tillsammans i två och en halv månad innan han drog. Euphemia Allens verk Chopsticks publicerades under hennes pseudonym Arthur de Lully, Camille Saint-Saens opera Samson och Delila hade premiär, och Leon Minkus färdigställer musiken till baletten La Bayadère.
 |
| Georges Braque: Clarinet and Bottle of Rum on a Mantelpiece |
Man börjar med Förspel ur den aldrig uppsatta operan Fritiofs Saga från 1894, med Libretto av Selma Lagerlöf, som bygger på diktverket av Esaias Tegnér från 1825, som in sin tur är inspirerad av en isländsk saga. Tonsättaren, Elfrida Andrée, född 1841 i Visby, var något så ovanligt som en svensk kvinnlig tonsättare, Sveriges första domkyrkoorganist och Sveriges första kvinnliga telegrafist. Hon drev igenom en lagändring så att kvinnor kunde få bli organister, och skrev till Kungen för att med hans hjälp kunna påverka telegrafstyrelsen så att hon kunde få jobb där. Låter inte det hur häftigt som helst? Jag har aldrig hört talas om henne.
Ett av mina nyårslöften är att bli bättre på klassiska kompositörer och på konstnärer. Jag bad mina vänner på Facebook att nominera personer, och sen genom en slumpgenerator valde jag ut en konstnär och en tonsättare som jag skulle fokusera på under var månade 2015. Januari var Mozart och Rembrandt, Februari blir Satie och John Singer Sargent. Elfrida finns inte med, men jag har fört upp henne på listan över kompositörer och konstnärer 2016.
Näst ut är kvällens affischnamn: Emil Jonason, med Herr Grönstedts Underliga Drömmar, av Christian Lindberg. Det är ett mycket avant garde stycke, där solisten gör visar allt man kan göra med en klarinett. Han till och med talar, vilket kanske inte har så mycket med klarinetten att göra. Stycket är specialskrivet för honom, och jag känner att jag inte är tillräckligt sofistikerad musikaliskt för att riktigt kunna uppskatta verket, men jag njuter av showen.
 |
| Familjen Klarinett, från hög till låg? |
Det dyker upp en himla massa blåsinstrument, och jag tror att många av dom klassas som klarinetter, men jag är inte säker. Jag önskar att man kanske in konserten bara hade tagit en kort paus och visat oss vilka instrument som räknades som dagens instrument.
 |
| Man with a Clarinet, 1911-12, av Pablo Picasso |
Klarinetten uppfanns av Johann Christoph Denner, en tysk intstrumentmakare, i Nürnberg 1690, året då det Engelska East India Company grundar staden Sutanuti - senare Calcutta - vid Hooghly River, man ser Uranus för första gången, Amerika trycker sina första papperspengar, och vi är mitt uppe Barocken. Efter slutet på det 30-åriga kriget har man nu övergivet det militärinspirerade modet och klär sej nu i dekorativt överflöd: Siluetten var lång och smal, och kvinnorna samlade håret i en slags höga uppsättningar i pannan, eller satte dit en fontange, en slags hög krusidull av spets, lite som en spettekaka. Män bar långa, lockiga peruker och byxor som slutade vid knäet.
Först kallade man instrumentet Chalumeau, men efter att ha gjort lite förbättringar - man satte dit en registerklaff som dubblerade tonomfånget - började dess ljud påminna om trumpeten, och man började kalla den Klarinett, som betyder liten trumpet, liten Clarino.
I pausen frågar jag Skäggige Skalman:
”Känner du att det luktar läggningsvätska, eller sprit eller rengöringsmedel, eller nåt?”
”Tena Lady,” svarar han, som har erfarenhet av äldrevård.
A.T.L.A., ett verk av Emil Jonasson är först ut när andra akten börjar. Titeln är hämtad ur Terry Pratchetts Discworld-roman Night Watch, något för mej helt obekant, även om jag tror mej ha sett författarens namn på en bokrygg, någonstans. Fantasy är inte min grej, verkar det som.
Så följer Culloden: Sats III ”We tooomed Our Stops för the Gaudy Sodgers”, ur en symfoni om slaget mellan Skottar och Engelsmän vid Culloden i Skottland, den 16 April 1746 när 1500 skottar miste livet. Kompositören, Julie Giroux, har samlat gaeliska folkmelodier som var populära under det snäva tidspannet 1745-46, och väva ihop dom. Jag hör säckpipor, fast inga såna instrument finns på scenen.
Kvällens höjdpunkt, för mej, var Klarinettrapsodi, ett femton minuter långt medley av allt klarinett, arrangerat av P-O Ukkonen. Hur många klarinettister som helst, i alla tänkbara åldrar, strömmar in på scenen - förutom dom som redan sitter uppe på balkongen - och river av Sibelius, Sjostakovitj, Mozart, Nielsen, Weber, Crusell, Rossini, Alvén, Stravinskij, Schubert, Puccini, Gershwin, Templeton, Cristian, Miller, Porter, Anderson, Bilk, Parker, Widqvist, Hellman och Ågren. Och Andersson och Pettersson och Lundström och jag.
Det är mycket mäktigt: hela huset är fyllt av klarinettister, och solist på solist stiger fram och levererar något imponerande. Det här är nördar i ordets positiva betydelse, folk som brinner för något, passionerat. Musiker och balettdansörer har en speciellt plats på min hylla reserverad för människor jag respekterar: dom inte bara måste öva dagligen för att bli bättre, dom måste öva dagligen för att inte bli sämre. Dom fajtas mot tiden, slitage, nötning och degeneration, men det finns liksom inget annat alternativ.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, Tack Miss Austen! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 790:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
SVARTE ORM på Intiman:
"Det känns som om Kim Sulocki, när han bygger en komiskt roll, går till väga på samma sätt som andra gör när dom skapar en Kung Lear, en Arkadina eller en Blanche DuBois: Han är minutiöst. Jag får intrycker att man skulle kunna fråga honom vad hans roll åt till frukost, och han skulle kunna svara hur rollen firade sin senaset födelsedag, med vem, och vilka presenter han fick."
Låter det intressant? Här är resten:
GÖTGATAN på Kungliga Dramaten:
"Efteråt började vi nästan gräla, inne på Mariahallen. Eller, diskutera högljutt, kanske man ska säga. Vi hade knappt kommit in, stod bland grönsakerna, han skulle ha smör och ost, jag skulle ha kaffe, bananer och tandkräm, och det gällde det här med att försöka bättra sej, komma upp sej, flytta från en stadsdel, ta sej fram, vara lite ”amerikansk”. Jag ansåg att huvudrollen Henning framställdes lite som en förlorare för att han hade ambitionen att - som Charity Hope Valentine i Sweet Charity - ta sej bort, upp, fram. Min kompis Abercrombie Clone håller inte med."
Låter det intressant? Här är resten:
RAINBOW WARRIOR med Viktor Rydbergs Gymnasium på Maxim:
"Du vet på Tony Awards, när dom har bestämt vilket som är den bästa musikalen, och alla inblandade kommer upp på scenen, och hur alltid någon säger:
”It takes a village to put on a broadway show…”
Det blir väldigt tydligt i slutet av föreställningen, när alla inblandade kommer in, med skyltar som berättar vad dom gjort: Kostym, Scenografi, Marknadsföring, Assistenter, Dokumentation, Ensemble, Smink, Dansare…
Jag undrar om det är någon på skolan som inte är inblandad?"
Låter det intressant? Här är resten:
