På Adolf Fredriks kyrkogata 10 ligger pingstförsamlingen Citykyrkan. Och i Citykyrkan ligger Citykonditoriet. Det var nog kaffet och kakorna mer än gud som lockade den där dagen för något år sen som jag och min kamrat plötsligt upptäckte Fenixpalatset.
För det brukade heta så: Fenixpalatset, när det var Stockholms häfigaste dansställe, i början av seklet.
Tänk er att mormonerna tagit över Berns. Eller att Jehovas flyttat in i Cirkus. Eller att en klädbutik ockuperat Röda Kvarn. Där har ni historien om Fenixpalatset. Efter fikat träffar vi en man som arbetar i huset, och som visar oss runt. Det känns som om vi är i en film där någon bara travat in i Versaille och ryckt bort alla dom där vita tygerna som alltid verkar ligga som dammskydd. Det gör en ödmjuk.
Men det här ska inte handla om Fenixpalatset. Jag berättar det bara för att ni ska förstå den där känslan av att plötsligt stiga in i något obekant, historiskt, fantastiskt. Lite som Howard Carter måste han känt sej när han första gången steg in i Tutankhamons grav. Eller som när Madame de Florian 2010 dog och man för första gången på 70 år steg in i hennes Parislägenhet. Som när nåt händer för första gången och man hukar för historiens vingslag.
Jag vet inte hur jag blev medveten om Musikaliska. Det måste varit som cyklist, på väg till Dramaten eller Cirkus eller Maxim eller Elverket. Man svänger upp innan Grand Hotel på en trång liten gata, och så slussas man ut lite längre fram vid Nybrokajen, och om man har ögonen med sej, precis i svängen man ska upp på cykelbanan igen, och nästan tittar sej själv över axeln, då ser man Musikaliska, liksom lite översvämmad av all trafik som svänger förbi på Stallgatan, på väg mot Nybroplan.
Det är en vacker byggnad från 1877, med Stockholmsgul fasad i nyklassicistisk stil med fem tvåvåningshöga rundade fönster mot Nybroviken. Lite anonym, kanske, men det är det som gör det så spännande. Man har liksom ingen aning om vad som väntar.
En bekant kamrat frågar på fejjan om någon vill hänga med på Tubakonsert.
Givetvis, svarar jag.
Det är på Musikaliska, skriver hon.
Givetvis upphöjt till två.
 |
Øystein Baadsvik
|
Vi möts utanför, på trappan. Det är vinter och kallt, och det är lite av ett kuddkrig att ta sej in, puttad av alla påpälsade. Och plötsligt är det som om vi är på Hogwarts, eller ett mycket populärt slott med gratis entré. Och överallt är det tubor. Stora tubor, små tubor, i mässing och i vit metall. Vi har platser på vänster balkong och skynda oss upp, upp, på vackert slitna grå trappstenar.
Auditoriet är för-öd-ande vackert. Balkongerna går längst med lokalen, och hålls upp av smäckra gjutjärnskolonner, runt vilka man nästan förväntar sej att det ska slingra murgröna eller klematis eller kaprifol. Det är ljust och luftigt, med detaljer av guld. Det är som om tiden stått still, som om allt var nybyggt.
Här hölls den första nobelprisutdelningen.
Först ut är Adam Gorbs Yiddish Dances.
Det kommer lite som en shock, denna livfulla, glädjefulla Kletzmerklingande musik, och det känns plötsligt som om man är mitt uppe i Pierre-Auguste Renoirs Le Moulin de la Galette. Jag hade inte hunnit kolla i programmet, och hade förväntat mej att man skulle öppna med något lite styltigt av John Philip Sousa. Det går som en våg av mousserande genom publiken, man är plötsligt vaken, allert, skärpt och full av liv. Och kanske lite, lite sinnlig.
 |
| Pierre-Auguste Renoirs Le Moulin de la Galette |
Adam Gorb är något så ovanligt som en kompositör som inte har en sida på Wikipedia, så det är tur att Musikaliska i programmet informerar om både stycket och kompositören. Han är född 1958 och stycket är ifrån 1997. Om detta hade varit ett frågeprogam på teven hade jag verkligen gjort bort mej, jag hade gissat på något från början av 1900-talet, som senast.
Nästa stycke både är och låter modernt. Anna Baadsvik Memory of a rose svävar ut över oss och försvinner, lite som ett minne, kanske mest ihågkommet för att det framfördes Øystein Baadsvik, en av världens bästa tubaister, och den enda som försörjer sej som soloist. Jag vet inte om dom är släkt, Øystein och Anna, men jag misstänkar att dom har mer än namnet och ett intresse för blåsinstrument gemensamt.
Paus. Vi rör oss inte ur fläcken. Det är häftigt här uppe på vänster balkong. Vi tittar på den vackra takkronan, på de ovanligt ställda sittplatserna på parketten, på kungalogen som dom nuförtiden använder för inspelning.
Andra delen öppnas med något underbart:
Trolltuba av Fredrik Högberg från 2006. Øystein Baadsvik spelar och berättar mellan tutande tubatoner historien om Bockarna Bruse, häcklad, påhejjad och ackompanjerad av resten av Blåsarsymfonikerna. Det är punkigt, avant garde, och vi skrattflämtar flera gånger, lättchockade och fjolliga som mamseller.
Så kommer Giuseppe Verdis Bella Figlia Dell’Amore ur Rigoletto, men istället för operasångera bjuds vi på Tubaister. Dom kommer in med rollkaraktärernas namn fasttepjpade på sina notställ. Lustfyllt och inspirerat, och lite provocerande, som för att visa: vi kan också.
Sen följer Andrea Tarrodis Serenade in Seven Colours, och vi uppmanas att se hur många färger vi kan uppfatta. Jag tror jag kom upp i tre. Jag behöver nog träna mitt gehör.
Det slutar med något fantastiskt: Tubarapsodi arrangerad av P-O Ukkonen, Där vi bjuds på allt från M. Jackson till j. Ph. Sousa med lite Vivaldi, Wagner, Williams, Bizet och Ramel insorterat. 70 tubaister gör insatser, alltifrån väldigt unga till herrar i en ålder som uppfattar internet som en nymodighet. Det dansas, skräms och paraderas. Vem kunde tro att tuba var ett så passionerat ämne och instument?
Som extranummer kommer Øystein Baadsvik in och gör något fantastisk. Jag vet inte vad. Han framför ett stycke där han liksom sjunger i sin tuba, samtidigt som han spelar. Det är som trolleri, som magi, ofattbart. Vi står upp. Vi klappar och vi skriker.
Så är det över, men vi vill inte gå hem. Vi vill flytta in.
Fribiljett, tack Jane. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1715+0=1715:-
Vad kul att du hade nöje av det hela. Alltid så underbart att kunna visa vänner nya ställen och särskilt så klart om det är upplevelser & kultur. Upplevelser kan man minnas länge och samlar inte heller damm!
SvaraRaderaMin blogg: http://anneli.webblogg.se/ .