måndag 6 januari 2014

LA BOHEME, av Giacomo Puccini och Giuseppe Giacosa och Luigi Illica, i regi av Öllegård Groundstoem på Teater Pero, med Opera Vega, föreställning 4 2014, recension

Detta var första gången jag såg La Boheme. Självklart hade jag hört mycket av musiken, men jag var nog mest bekant med stycket genom ”Så kall ni är om handen”-parodin i Picassos äventyr, och förstås, genom Jonathan Larsons Rent. Lite gluttande på Youtube gör att jag i flera timmar går och nynnar på Musettas Vals.

Det är lite speciellt när man ser en klassiker för första gången, särskilt om man ser den i en version som man är ganska säker på att man aldrig kommer att se igen.

Giacomo Puccinis opera La Boheme skrevs 1896, samma år som Sveriges första filmvisning sker i Malmö, och samma år som Huskarna Vapenfabrik börjar tillverka cyklar. Det är också samma år som Oscar Wildes Salomé har premiär i Paris, det första magasinet för homosexuella män, Der Eigene, publiceras av Adolf Brand i Berlin, Alfred Jarrys absurda pjäs Kung Ubu har premiär och orsakar upplopp, och Wallis Simpson föds.

La Boheme handlar om unga diverse konstnärer i 1830-talets Paris, alltså nästan 70 år tidigare, en tid av Berlioz, Wagner och Verdi, av Victor Hugo, Charles Dickens och H.C. Andersen, där författaren Rudolphe är förälskad i sömmerskan Mimi, döende av tuberkulos. I Operan verkar inte någon påverkas vidare av stämningen runt Julirevolutionen, trots att detta är ungefär samtida med Les Misérables.

Opera Vegas gästspel av La Boheme på Teater Pero är nämligen något mycket ovanligt, och ganska kaxigt, faktiskt. Dom försöker sej på att göra en Boheme som är så nedbantad det bara går, utan att för den delen göra avkall på historien.

Jag tycker dom gott kunde varit lite kaxigare. Visst, dom har ersatt två mansroller, Colinne och Schaunard med två kvinnor, som jag tror ska vara lesbiska, dom är i alla fall väldigt kärvänliga och bär slips, båda två. Och orkestern är nedstruken till bara ett piano. Och det finns ingen kör. Låter det fattigt? Det är det.

Och det kanske hade funkat, men det hade krävt en skickligare regissör, och i viss mån skickligare sångare. Visst, pianisten Alexander Nordwall gör en fantastisk insats, men man saknar resten av instrumenten, speciellt som sångarna ofta agerar som om dom hade en hel orkester i ryggen. I opera är det instrumenten som talar om för oss hur och vad vi ska känna; smäktande violiner, hotfulla trummor, humoristiska flöjtinsatser, och när tar bort dom ställer det omänskligt höga krav på sångare som i många fall har full sjå med att bara hålla tonen och göra sej hörd.

I programbladet nämns ingen scenograf. Dom hade behövt en. Detta är en scenografi byggd på ensemblens krav och med en dekorativ estetik. Skrivbord, skivmaskin, orientaliska mattor, kamin och staffli, det är både för mycket och för litet. När man gör en avskalad version av någonting är det lilla som blir över mycket viktigt, och i många fall är less is more en bra devis, speciellt för en minimalistisk uppsättning.

Thomas Sepp lyckas genom talang och utstrålning göra sin biroll Marcel till en klart lysande huvudroll, och Christian Håkansson är vansinnigt rolig i dom små uppgifter han blivit tilldelad. Anna Louise Johansson spelar Mimi som en smått debil dalkulla som kommit till stan med en lättare förkylning. Hon har en klar och tydlig röst, och Johanna Ringarp som Musette gör så fantastiskt komiska entréer att jag förlåter att hennes röst ibland känns lite bortkommen i musikaliska sammanhang.

I tredje akten tänds ett ensamt nedslag mitt på scenen. En man i ytterrock och hatt gör entré. Han verkar mycket berusad och har små gyllene änglavingar på ryggen. Han ställer sej mitt i ljuskäglan, med ryggen mot oss. Så slänger han plötsligt upp två nävar konfetti i luften, och det är plötsligt vinter. Är det snö? Är det nyår och konfetti? Spelar ingen roll, det är en genialt. Ljuset fungerar annars mest som belysning.

Öllegård Groundstroems regi kunde vara mycket mer innovativ och provocerande. Den är som bäst acceptabel i dom stora scenerna, där hon har flera personer att flytta runt. Dom mer intima scenerna känns statiska, fumliga och otydliga. Kanske saknas förmågan.

Jag är glad att detta var första gången jag såg La Boheme. Om detta varit den femte uppsättningen jag sett hade kan kanske inte varit lika road, vilket jag måste påpeka att jag var faktiskt var. Road, alltså. Det var bara mot slutet som jag, likt en lungsjuk sömmerska, började slokna, men det vara aldrig nån risk att jag skulle somna in.