Vad skulle du säga om du var en straight kille som jobbade som betjänt åt en adlig kvinna, och den kvinnan hade en dotter, som du var kär i, men hon var kär i en poet, som du - när 1789 kommer med revolution och du kommer till makten och adelskvinnan dör och dottern flyr - falskeligen anklagar för att brott så att han blir dömd till döden och den flydda kvinnan kommer tillbaka och ber dej att få dö med han, honom, poeten, och du låter henne göra det? Vad skulle du säga då? Jag antar att du inte skulle säga någonting. Du skulle möjligtvis sjunga. Opera. Som i Andrea Chenier av Umberto Giordano och Luigi Illica.
För det här är handlingen i operan, sedd ur ett annat perspektiv. Ur ”Bovens” perspektiv. Jag tycker han är det mest intressanta karaktären i Operan, men så är det väl ofta? Jag tycker han är den verkliga hjälten. Så är det inte ofta.
Tonsättaren till den här operan, Umberto Menotti Maria Giordano, dog inte förrän 1948, så då fattar ni hur modern den är. Andre Chenier, som är det verk som han är mest känd för, och det enda som tillhör en nutida operarepertoar kom redan 1896, när Umberto bara var 29 år, så man kan tänka att han levde länge utan att producera fler storverk. En ålderdom i det obskyra, liksom.
Den här operan tillhör en genre som kallas verismo, som betyder realism. Den är en post-romantisk reaktion populär mellan 1890-1920, och handlar ofta om en våldsam, oromantiserad vardag, och den som är kanske mest känd i den här genren är Giacomo Puccini. Och när jag säger oromantiserad måste man komma ihåg att detta är opera. Folk sjunger. Starka känslor får dom att sjunga. Det är inte Strindberg, det här.
Innan jag börjar min tirad måste jag lägga in en brasklapp: Dirigenten hade ryggskott, så man hade flugit in en dirigent från Oslo. Jag kan tänka mej att det kan få vem som helst att vackla lite. Även om min kritik inte alls gäller vare sej sångare eller musiker. Jag tycker dom var utmärkta. Min kamrat som har ett öra för det här sa att dom var fenomenala.
Jag har ett väldigt osofistikerat öra, så jag har svårt att uppskatta den här musiken. Jag sveps inte med. Ge mej en opera jag kan humma, eller en musik som upprör mej. Här glömmer jag liksom att lyssna. Det kanske är därför jag sitter och iaktar detaljerna.
Jag retar mej på stagingen. Opraktiska scenlösningar och styltade uppställningar. I tredje akten ska Andrea dömas av en jury, som sitter vid ett bord mitt på scenen, med ryggen mot publiken, för att den anklagade ska kunna stå frontad. När dom sen ska förkunna domen måste dom resa sej och vända sej mot publiken, med ryggen mot realismen, så att säga. Jag tror nog man hade kunnat lösa det bättre.
För mycket av det goda blir för lite i längden. Som kostymen. Den är festlig och härlig, galen som något från Marie-Louise Ekmans ungdom, med bara låtsasbröst och ansiktsmasker, men efter ett tag börjar man se sej om efter något mer. Är detta allt? Det verkade ju så lovande.
Det är samma sak med scenografin: en stor tavelram som täcker hela scenen och snurrar som värsta attraktionen på Gröna Lund. Men efter en stund vill man ha lite mer. Man blir bortskämd.
Det är lite som en trailer för en film, som verkar maffig och lovande, men när man sen ser filmen inser man att man redan sett det maffiga, i trailern.
Jag tror att regissören kanske är mer bekväm i en annan slags opera, den uppställda operan. Här, där det ska till realism, där det verkligen behövs realism, verkar det som om han flyr in i regichabloner.
Det känns lite som om aktörerna måste agera i sin egen lilla bubbla, och blir glatt överraskade om dom upptäcker att någon annan på scenen berättar samma historia. Som pusselbitar från olika pussel går dom runt och söker sitt eget. Dom finner varandra på scenen, liksom.
Riccardo Massi, i titelrollen, var strålande och fruktansvärt lik en levande version av Gaston från Disneys Skönheten och Odjuret, liksom. Alberto Bazale som boven var riktigt, riktigt bra. För mej var han huvudpersonen, han hade det intressanta skeendet. Han var hjälten.
Men jag måste tillägga att varje gång - speciellt på vintern - som jag går på Kungliga Operan, känns det som om jag är med i de första minuterrna av Fanny och Alexander.
Ni vet, den lyckliga delen?
- ANDRÉ CHÉNIER
- José Cura Riccardo Massi
- CHARLES GÉRARD
- Alberto Gazale
- MADELEINE DE COIGNY
- Maria José Siri
- BERSI
- Susann Végh
- GREVINNAN DE COIGNY/GAMLA MADELON
- Marianne Eklöf
- ROCHER
- Linus Börjesson
- FLÉVILLE, POET/FOUQUIER TINVILLE
- Kristian Flor
- MATHIEU/SANSCULOTTE
- Johan Edholm
- ABBÉN, POET/INCROYABLE
- Magnus Kyhle
- HOVMÄSTAREN/DUMAS/FÅNGVAKTAREN
- Michael Schmidberger
- DIRIGENT
- Pier Giorgio Morandi John Fiore
Kungliga Operans Kör
Kormästare: Folke Alin och Christina Hörnell
Kungliga Hovkapellet
Kormästare: Folke Alin och Christina Hörnell
Kungliga Hovkapellet
The Bregen Festival on Lake Constanza on the frontier of Germany, Austria will the Marat's bathtub. The set is inspired by the painting " The Death of Marat" by Jaques-Louis David. This will be the setting for the opera "Andre Chenier " which opened the middle of last moth and runs through August. Spiderman eat your heart out , this is like Cirque De Soleil goes to the opera. Impressive sets, costumes and concept leaves us but bewildered. Would that ever run on Broadway?
Gillade du det här kanske du gillar:
"Det är nästan så att min hjärna får en härdsmälta. Jag vill minnas varje sekund och jag anstränger mej så mycket på att komma ihåg att jag nästan glömmer bort att titta. Att se. Att njuta.
Vi är på en roadtripp, jag och Skäggige Skalman. En liten tur till Uppsala. Över dagen. Kanske inte så mycket till roadtripp. Vi ser bara Stockholm från en bilkö, E4:an till Uppsala, och insidan av Pizzeria Durango, där jag gladeligen noterade att personalen med invandrarbakgrund stolt bar tröjor med svenska flaggan på. Sånt värmer. "
Låter det intressant? Här är resten:
"Kanske har någon sagt till henne att hon är rolig. Kanske tycker hon det själv. Jag tror att hennes styrka ligger annorstädes. I tragedin. I det självutlämnande. I tårar och vånda och förtvivlan. Det känns lite som om Edith Piaf gett sej på stand up. En fransyska på Norra Brunn.
”Padam-padam-padam.”
”Vem där?”
”Edith”
”Edith vem?
”Edith verkligen det här jag borde hålla på med?”"
Låter det intressant? Här är resten:
"”Är den för kort?” frågar han.
Jag tvekar. Är den för kort? Jag vill inte vara oartig. Hur kort är för kort? Det känns lite ovant att prata om sånt här inför människor jag inte känner.
”Ne-ej”, säger jag, liksom tveksamt ”den är precis lagom lång.”"
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar