Jag vill börja med att nominera sittplatserna på Dramatens parkett till stora internationella träsmakspriset. Jag satt på rad nio, näst längst ut till höger, och efter kanske någon timme hade jag förlorat känseln i mina origamifierade ben och fått en lättare släng av multipelt diskbråck. Jag är inte speciellt långbent och jag vet inte hur en höjdhoppare ens skulle få plats, hen skulle få lägga benen över axlarna på personen framför, som en slags säkerhetssele på Gröna Lund.
En av mina absoluta favoritpjäser, Lettice and Lovage, sattes för första gången upp på The Gielgud Theatre i London 1987, och blev med sina 768 föreställningar en av dom längst spelade pjäser i Londons teaterhistoria. Maggie Smith spelade huvudrollen.
Jag har aldrig sett den, bara läst pjäsen, upprepade gånger. Det sägs att författaren, Peter Shaffer, skrev pjäsen som svar på den kritik han fått för bristande historisk exakthet i sin pjäs Amadeus, från 1979.
Amadeus handlar om Antoni Salieri, den mest framgångsrike kompositören i 1780-talets Wien. Han har vigt sitt liv åt konsten och har bara en bön till gud: att få göra fantastisk musik. När han så upptäcker att det är till Amadeus Mozart gud har gett förmågan att skriva gudomlig musik, går han över till den svarta sidan och gör allt för att krossa Mozart. Han lyckas, men är ändå den store förloraren, det är Mozarts musik man minns, medan han själv är så gott som bortglömd.
Amadeus är en pjäs om det geniala och det mediokra, om att skapa och om att förstöra, om gud och om kreativitet.
Jag missade när Amadeus gick på Stockholms Stadsteater 1981, där Philip Zandén slog igenom som Mozart, och jag missade den igen 2005 när Rikard Wolff spelade Salieri. Jag kan inte låta bli att tänka att vilken förställning det hade blivit om Zandén och Wolff delat scen.
Och där har vi det igen, det där fenomenet att en vinner evig berömmelse och förloraren sjunker ner i historisk glömska. För vem minns vem som spelade Mozart mot Wolff? Och vem vet vem som var Salieri när Zandén var Mozart? Ett googlande visar mej att Sven Ahlström spelade Mozart mot Wolff, men inget googlande i världen lyckas avslöja Zandén Salieri. Historiens dimridåer. (En utslängd fråga bland mina bekanta på Facebook kommer upp med svaret Frej Lindqvist och en massa spydiga kommentarer om min brist på fundamentala google-färdigheter.)
Och nu är det dags för Johan Rabaeus och Adam Pålsson.
Det är en väldigt bra pjäs.
De första minuterna, när Erik Nilsson kommer infarande som ur ett brinnande hus, följd av Filip Alexandersson och Jon Karlsson som Saliers Venticelli, exakta som vaktparadsoldater, synkade som koloraturtoner, sätter jag mej käpprakt upp i min stol och hinner jag tänka: jag måste se det här i morgon igen! Det här är underbart! Här är den, den där underbara föreställningen som jag kan se igen och igen!
Sen händer något. Man anar Salieri i en rullstol i halvmörkret på scenen, han börjar tala och jag är plötsligt medveten om host-och harkelorkestern ute i salongen. Jag har varenda godisprassel. Förtrollingen är bruten.
Jag önskar att jag hade kunnat se den här uppsättningen runt premiären, när den var nyligen inrepeterad, ung och fräsch. Eller kanske genrepet, eller första publik? Det måste varit magiskt första gången skådespelarna möttes på stora scenen.
Nu, många månader senare, känns det som om en slags slentrian smugit sej in, ett slags skanderande i repliken beroende på för mycket tanklös upprepning, och man har slutat berätta historien, slutat uppleva situationen. Det finns ingen förundran, ingen villrådighet, alla karaktärer vet exakt vad dom ska göra och gör det. Man slutar hålla ihop fraser och tycks ha tappat bort impulser och bilder. En replik som
”Jag såg förundrat på hur han från sitt vardagliga liv åstadkom konst!”
tillåts läsas:
”Jag,
såg,
förundrat,
på,
hur,
han,
från,
sitt,
vardagliga,
liv,
åstadkom,
konst!”
När man kommer till slutet har jag glömt bort början.
Andreas T Olsson som Josef II är som vanligt helt enkelt lysande. Punkt. Jag skulle skriva kantat till hans talang, frasen ” utstrålning som en sol och dragningskraft som ett svart hål” ligger där och guppar, men jag sparar det till någon uppsättning där han får bära huvudansvaret.
Filip Alexandersson och Jon Karlsson är en mycket stor behållning, dom är unisona som spegelbilder, och deras metronomexakta replikleverans får bära upp mycket av det sackande tempot.
Erik Nilsson som Salieris betjänt, och kvällens trummis, verkar bara få visa hälften av alla sina färdigheter, och jag ser gärna mer.
Jag vågar påstå att det måste finnas något motbjudande i Mozarts karaktär, något vidrigt vulgärt och socialt apart, varför skulle annars alla andra förutom Salieri vända honom ryggen. Han bör vara den där killen som alltid säger fel sak, som aldrig riktigt fattar situationen som aldrig riktigt kommer med i gänget. Om EQ vore ett begrepp på 1700-talet hade han varit motsvarande sinnesslö. Om kanske inte en hackkyckling så i alla fall den där konstiga killen som käkade myror och hade konstiga intressen. Adam Pålsson är charmig som en kattunge och läcker som en tjeckisk porrstjärna. Han är mer en Romeo än en Amadeus. Han har också en enahanda replikföring som nästan alltid avslutas med att gå upp en ton, liksom med ett litet osynligt frågetecken.
Scenografi och kostym av Karin Betz är mycket imponerande. Kostymerna, ett slags pastischer på 1700-talskostymer i pastellfärger, är mycket intressanta, och scenografin med sina tusen användningsmöjligheter är gravt imponerande, men när vridscenen används lika ofta som en karusell på Gröna Lund en solig sommardag blir det lite påfrestande i längden.
Jag tror att jag och regissören Peter Langdal helt enkelt inte är överens om läsningen. För mej är Salieris steg in i det destruktiva och hans förhållande till gud som när ett förfördelat barn slår sönder något han vet föräldrarna är rädda om, som när en tonåring ristar fula ord på vackra byggnader, medveten om att han gör fel, ett rop på hjälp, skulle man kunna säga. Salieri tappar aldrig tron på sin guds kraft. Han ställer sej på det ondas sida, men hoppas alltid att det goda ska vinna, häpen över var gång gud inte ingriper. Jag saknar denna förundran, denna ”men stoppa mej då!”-inställning. Som det nu spelas förstår jag intellektuellt, men känslomässigt hänger jag inte med.
Sista minutenbiljett 195:-, hittills har Kulturen 2014 kostat 565+195=760:-
http://en.wikipedia.org/wiki/Wolfgang_Amadeus_Mozart
http://en.wikipedia.org/wiki/Wolfgang_Amadeus_Mozart
Kan informera om att den Amadeus som sattes upp på Stockholms stadsteater 1981 var avgörande för om stadsteatern skulle gå i konkurs eller inte, nu gick den föreställningen för fulla hus i 4 år och stadsteaten klarade sig från konkurs och Milos Forman var och såg den och sa att det var den bästa Amadeus han hade sett, han hade då åkt runt i världen för att få inspiration för filmen. För Regi stod Thomas Ryberger.
SvaraRadera