Jag har åkt luftballong över klipporna i Kappadokien, och jag har bungyjumpat på ett turnerande nöjesfält i Sundsvall, men när jag satte mej på cykeln efter att ha sett Teater Fryshusets gästspel Välkommen hem på Kulturhusets Studio, då skakade mina ben. Det var som när man tränat lite för hårt på gymmet, eller när man joggat lite för långt bort och inte orkar ta sej hem.
Jag börjar med att erkänna att jag är naiv. Det bästa med att erkänna att man är naiv, är att man måste ha insett att man är naiv, och det kan man bara göra genom att lära sej nåt, och då är man ju genast lite mindre naiv.
Jag är så naiv att när jag på deras affisch läste Sveriges Tyngaste Teater, så har jag ingen aning om vad Tyngaste betyder. Jag associerar i banor kring tungaste och yngsta och betyngd, och det var inte förrän jag googlade som jag på Slangopedia.se lärde mej att Tyngaste=Något coolt, ballt eller tufft är tyngt och man ska ha respekt för sådana. T.ex en stark och cool kille är tyngaste.
Jag har ingen teve och jag prenummererar inte på något dagstidning, men jag inser att det inte är någon direkt ursäkt för att inte ha koll. Jag trodde nämligen att Fryshuset var en slags musikskola. Om nån sa ”Fryshuset” sa jag ”Replokal!”.
Jag wikipediar och inser att ”Fryshuset är ett aktivitetscentrum med ett bredd utbud av verksamheter främst riktade till ungdomar. Fryshuset ligger i Stockholm med har verksamhet i Göteborg och Malmö”. Jag kollar in deras hemsida och inser att Fryshuset är större än tunnelbanenätet. Dom verkar ha större verksamhet än det finns tubstationer i Stockholm. Jag vet inte hur jag kan ha missat dom. Jag rör mej i fel kretsar, tydligen. Jag cyklar runt med mina försoffade kulturskygglappar med blicken tryggt fäst vid nästa mycket medvetna mål, ler mot tiggare och skyller på att jag bara betalar med kort.
Föreställningen heter Välkommen hem - fragment från kriminalvården, så jag anade att det inte var en musikal jag skulle få se. På affischen står tre män och dom ser inte glada ut.
Vi är några kulturnissar som förskrämt står och trycker i foajen på Studion i Kulturhuset, men vi är i minoritet. Det här känns inte som en teaterpublik. Det är mest ungdomar, killar, och av en typ man inte ofta ser på teater. Det här är ingen skolklass. Och är det inte lite väl mycket män i publiken?
En man står och säljer t-shirtar med trycket Sveriges Tyngaste Teater. Dom är jävligt snygga, kostar bara hundra kronor och jag funderar på att köpa en, men jag vet ju inte vad Tyngaste betyder. Det skulle ju kunna bli som när jag gick till Friskis och Svettis gym i en t-shirt med texten I’m a Chocolate Slut, och en svart kille förklarade det dubbla budskapet.
Ett från taket hängande svart tyg skiljer foajen från spelplatsen, och man riktigt känner hur nyfikna killarna är på vad som finns på andra sidan. Och jag tänker: ”Åh, nej, det kommer att bli en sån där föreställning. En föreställning av mobiltelefoner och opassande skratt och prassel av godispåsar.”
Man har gaffat fast en dansmatta på den vita marmorgolvet på gamla Lava. Det är scenen. Tre stolar. Det är scenografin. Tre män kommer in. Dom går några varv på scenen, som på en rastgård. Dom sätter sej. Dom ser rakt på oss, ser rakt på mej. Minsta prassel i publiken, och dom tittar dit, riktar sej dit, tvingar oss till respekt. Det är en mycket effektiv spelstil. Dom berättar om sina liv på kåken.
Och givetvis är det inte deras liv. Det här är skådespelare. Men illusionen har på något sätt tvättats bort.
Det är ett mycket bra manus, på gränsen till dokumentärt, av Mattias Brunn, byggt på intervjuer på olika anstalter. Regin av Emil Rosén och Ulf Stenberg är inspirerad och välavvägd. Man bryter upp monologer med enklare danser, eller bara med musik av Mack Beats. Kläderna är enkla mysoveraller, såna som jag kan tänka mej att man har därinne. Gympadojjor.
Jarmo Mäkinen spelar en äldre intern, en slags finsk Lennie ur Steinbecks Möss och Människor.
Jonatan Rodriguez och Ulf Stenberg är fenomenala. Feno-fuckin-menala! Detta är ett så kaxigt skådelspeleri, för det gränsar till chabloner, men jag tror på dom, tror på dom mer än många andra gånger när jag har suttit trygg och tittat på en skådis och beundrat ett fantastiskt hantverk. Deras karaktärer är precis som dom där riktiga människorna man möter, eller tjuvlyssnar på i tunnelbanan, och som man ler åt, för man tänker att dom är som parodier. Här är dom som vandrande skämt där man tagit bort humorn. Det finns bara tragedi och smärta kvar.
Jonatan Rodriguez tittar på mej när han pratar, och jag nickar som för att visa att jag förstår. Ulf Stenberg ställer en fråga, och jag är på väg att svara. Det finns plötsligt inga gränser mellan dom och mej.
Behöver jag säga att de unga killarna satt dödstysta. Inte så mycket som en harkling. Inte ett prassel. På Dramaten kallar vi det för tom salong. Där förväntar mej sej en Harkel- och Hostorkester.
Det är en diskussion efteråt. Det bollas en massa statistik och jag häpnar. Säg att två killar begår ett brott. Säg att den ene åker dit. Han har mycket större chans att åka dit igen när han kommer ut än killen som inte åkte dit. Detta är en Blodsbröder jag skulle kunna förstå. Vi skapar brottslingar i våra fängelser, istället för tvärtom.
Plötsligt räcker en kille i publiken upp handen:
”Jag vill bara säga att jag hatar kriminalvården. Jag hatar den. Det var min syster som var väktaren som blev dödad, där i Huddinge...”
Han sitter två stolar bort från mej. Hans flickvän sitter mellan oss. Han berättar sin historia. Hon håller hans hand.
Verkligheten är plötsligt så nära att jag kan ta på den.
Verkligheten är plötsligt så nära att jag kan ta på den.
Kulturhuset Stadsteaterns SIDA.
Teater Fryshusets SIDA.
Vanlig biljett 150:-. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1365+150=1515:-
Gillade du det här kanske du också gillar:
Gillade du det här kanske du också gillar:
"Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen.
Rösten i ditt öra viskar:
”Om en stund kommer du att ligga där…”
Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.
”Res dej.”
Du reser dej."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/i-shall-not-be-entirely-forgotten-manus.html
"När det är över sitter vi där, jag och min kamrat, lomhörda av våra egna busvisslingar och med rödklappade handflator. Framför mej på bordet står en skål kall soppa. Vi öppnar kaffetermosen och hugger in på kakorna, ivrigt diskuterande:
Hur hade det blivit om dom inte riktat sången rakt ut?
Vad hade hänt om sången varit i spel?
Var han för kall? Inte? Verkligen?
Var hon inte underbar?
Det bästa med teater är att det inte är över när det är över. "
Låter det intressant? Här är resten:
Jag skriver under på allt du skriver om denna föreställning. helt suverän med rörande äkta spel. P.S
SvaraRaderaJag hatar Kriminalvården! De blir aldrig dömda för att det var de som mördade den där lilla tjejen som var plit. De skickade in henne med en sjuk människa. Jag köper inte deras argument att de är underbemannade p.g.a att de inte har ekonomi att höja säkerheten. Svin är vad de är. De som har suttit och som sitter vet. Tack för denna föreställning!
SvaraRaderaGöran.