En teaterföreställning kan skaka om mej, och göra att mitt liv liksom tar en annan väg, kanske inte en stor omväg, men några graders skillnad från den utstakade banan. En bra musiktext kan göra mej lite gråtklumpig i halsen, och jag kan gå i dagar och nynna på Les Oiseaux dans la Charmille ur Hoffmanns äventyr, utan att pricka in många rätta toner, nota bene.
Men det här med konst förstår jag inte. Och då menar jag konst som i tavlor och fotografier. Senast jag blev verkligt berörd av ett fotografi var jag runt tio år och låg i ett rum på min morfars hotell på Öland och läste en herrtidning. Jag vände blad och där var plötsligt en närbild av Linda Blair i Exorcisten. Det var ett svarvitt, kornigt foto, och hon grinade rakt in i kameran.
Jag kände det som om om hon hoppat ut ur tidningen och bitit mej i ansiktet, som om jag blivit påkörd eller trillat ner ur ett träd. Jag slängde tidningen rakt över rummet och drömde mardrömmar i flera veckor, för givetvis kunde jag inte låta bli att titta på bilden då och då.
Visst, jag kan gilla en Mappelthorpe eller en Degas eller en Dardel, det är enkelt, men jag fattar bara inte Surrealister, modern konst, och storheten hos vissa fotografer. Jag kan sitta i timmar och bläddra bland bilderna på Tumblr, men sätt upp dom på en vägg och jag fattar inte vad det är meningen att jag ska känna. För visst är det väl meningen att jag ska känna nåt? Jag skulle ärligt talat vilja leta reda på en konstnörd, haka armkrok och tvinga hen att förklara för mej vad det är som är så fantastiskt med varje verk, och vad det är meningen att jag ska känna. För jag tror ju inte att det är inköparna på Moderna Muséet som är idioter. Det är jag som är idioten.
Det var precis så jag kände när jag var på Christina Ouzounidis föreställning Fåglar häromkvällen. Den där känslan av att inte fatta nåt, att inte förstå vad det var meningen att jag skulle känna, eftersom jag inte kände nåt. Att känna mej dum.
Det här var som en dansföreställningen där man tagit bort alla rörelser. Det är en skräckfilm betraktad av någon med Aspberger. Detta är livet utan känslor. Utan mening. Utan mål.
Jag tittar på som om jag stod framför en tavla på Moderna: Det där är en prick. Det där är ett streck. Pricken ser glad ut. Strecket är lite argt, liksom. Handlar det om pricken eller strecket? Varför är bakgrunden beige? Jag tänker förort, betong, höst. Är pricken en människa i en betongförort en höstdag? Som har köpt ett streck, det vill säga en ihop-packad bokhylla på Ikea? Är vi i Skärholmen? Varför tar inte pricken en buss, det är för tungt att bära strecket hela vägen hem till lägenheten?
Johan Bergmans och Jenny Ljungbergs scenografi består av ett långbord, en däckgunga och vid fonden hänger två stora installationer som ser ut som konst från tunnelbanans blå linje. Det ska föreställa restauranger, hem, sjukhus, gårdar och lekplatser.
Jenny Ljungbergs kostymer är metallfärgade, silver, guld, koppar, brons, med enstaka inslag av blått. Dom är alternativt futuristiska och medvetet annorlunda, som en Beckmansvisning eller något från Konstfack. Ibland bär dom fjärderhattar på huvudet, om vi nu skulle ha missat fågelindikationen.
Skådespelarna har namn som Flickan, Ynglingen, Unga Modern och Gamla kvinnan. Det handlar om generationer, tänker jag. Generationer som är som främlingar för varandra.
Jag förstår inte vad som händer. Eller, jag förstår inte varför dom valt att visa just det som händer. En gammal tant langar sprit. Man förgiftar fåglar. En restaurangägare blir nedslagen. Fadern slår modern.
Jag förstår det skådespelarna säger, men jag förstår inte vad dom säger. Eller, jag förstår inte varför dom pratar om det dom pratar om. Och varför är dom blodiga när dom pratar om det dom nu pratar om? Och vad är det dom känner? Alla är lite lulligt småmilda, som om dom gick på psykofarmaka.
Daniel Nyström tycker jag att jag hela tiden förstår känslomässigt, och det skrämmer mej. Det är väl meningen att jag ska förstå hans känslor lika lite som dom andras? Gör det honom tydligare eller mer otydlig än dom andra?
Jag skulle ärligt talat vilja leta reda på Christina Ouzounidis, haka armkrok och tvinga henne att förklara för mej vad det är som är så fantastiskt med det här, och vad det är meningen att jag ska känna. För jag tror ju inte att det är regissören och konstnärlig ledare för Stadsteatern som är idioter. Det är jag som är idioten.
Sista minutenbiljett, 110:-, hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 855+110=965:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar