Joyce Carol Oates värld är en otäck verklighet. Den är fylld av förvridna händelser, obehagligheter och garderober fulla av skelett. Den är en coca-colaflaska fylld av dränkta insekter. Den är en vaggvisa för döda barn, ackompanjerad på en ostämd spinett. Den är en målning av Hieronymus Bosch.
Jämfört med människorna i hennes värld känner jag mej som en Blanche DuBois som springer omkring med sina rosafärgade lamskärmar, förnekande realismen, intrasslad i en flortunn tyllgardin, på jakt efter det förtrollande.
Här står jag framför er helt naken är en samling monologer för amerikanska kvinnor. Det är den anorektiska flickan som bara ska äta en apelsin, det är den rika kvinnan som skriver ut checkar till välgörande ändamål men som kanske längtar efter att skjuta ner de behövande. Det är lärarvikarien som försöker ha sex med en underårig elev. Olyckliga människor.
När nu Boulevardteaterns Teaterskola Termin två sätter upp pjäsen är det i en uppsättning som inte ber om ursäkt. På ett sätt och med en kaxighet som man bara vågar när man går på en teaterskola, när man ännu inte har något att förlora.
Det kunde knappast ha börjar värre. När Patrizia Gutensparr kommer fram på scenkanten och - i karaktär - frågar om blodblåsan på hennes läpp syns får hon plötsligt svar av någons förvirrade mormor i publiken. Då är det tur att dom haft lektioner i improvisation. Tre gånger hinner tanten införa nyskriva repliker i pjäsen innan hon inser att föreställningen har börjat. Kanske är det sedan hennes hörapparat som piper i rundgång i resten av pjäsen, men det stör inte så mycket, det tillför något, som en sån där maskin dom har på sjukhus som börjar pipa när någon dör.
Fyra skådespelare framför elva monologer. Scenen är några stolar med kläder på. Skådespelarna kommer in, provar några klädkombinationer och går fram till publiken och säger:
”Här står jag framför er helt naken,” för att sen gå och prova en ny kostym. Nästa person kommer fram, upprepar texten, och så nästa person, och nästa, i löjligare och löjligare kostymkombinationer. Det är skönt avväpnande, och några av de få gångerna man som publik skrattade hjärtligt. Sen rullar tungmodet in.
Monologer avbryts av dansanta interludium. En del, ”Godmorgon godafton” är så visuellt intressant att jag efteråt inser att jag inte har en aning om vad den handlade om. Något om telefoner? Det antas mycket sexuellt provocerande poser, men det måste man på teaterskolor, för att visa att man vågar. Jag skulle nog säga att dom lyckas ganska bra. Skådespeleriet imponerar, även om själva pjäsen lämnar mej ganska kall. Tematiken känns lite... gjord.
Kanske skulle jag önska att man reagerade lite oftare, inte bara agerade. Att man vågade vara öppen, eller i alla fall förefalla vara det. Inte så klar med sin analys, inte så säker på vilken känsla man ska spela. Men det är sånt som till och med etablerade skådespelare har problem med. Man vill vara säker. Man vill vara beredd, tydlig. Samtidigt finns det inget så fascinerande som en skådis som förefaller inte veta vad hen ska ta sej till, inte vet vad hen känner.
Kanske skulle jag önska att dom drog ner lite på den fysiska teatern, som ibland gränsar till mimiska etyder. Det imponerar, men själ fokus. Ibland står dom helt stilla, och det är underbart. Bara en skådespelare och hens text. Tankarna som går, bilderna som plötsligt dyker upp.
Innan föreställningen började hade jag lite tid över och gick in på Myrorna några hus bort och köpte Rape - a love story av Joyce Carole Oats. Jag tar med mej den tillbaka till Boulevardteaterns foajé och slår upp den. Det börjar med att en kvinna våldtas, misshandlas och lämnas att dö. Jag kommer inte så mycket längre. Jag lägger ner boken i min ryggsäck och plockar upp Margot Fonteyns självbiografi.
I Joyce Carol Oates värld skulle jag bete mej som Jamie Lee Curtis dom där sista minuterna av Alla Helgons Blodiga natt. Jag skulle vara hysterisk, vilt vrålande, huggandes omkring mej. Men det är kanske så det är: Joyce Carole Oates värld är fylld av människor som jag, hysteriska över att bara vara där, vilt huggande omkring sej, så vättskrämda att dom inte inser att det är dom själva som är monstren dom är så rädda för.
Fribiljett, tack Boulevardteatern, hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1715+0=1715:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
"För vissa handlar det om män. Och mäns känslor. Och mäns relationer. Men det handlar inte om det, för vissa. För vissa av oss handlar det om kärlek. Och förbjudna, omöjliga känslor. Det beror på vilka glasögon man har på sej. Vilket filter man ha enablat.
Jag är säker på att pappan bakom mej ser en helt annan föreställning än jag gör. Och hans son ser inte samma som vi. Mamman sitter kanske och tänker att det är så typisk män. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/en-varldsomsegling-under-havet-av-jules.html
"Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen.
Rösten i ditt öra viskar:
”Om en stund kommer du att ligga där…”
Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.
”Res dej.”
Du reser dej."
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/i-shall-not-be-entirely-forgotten-manus.html
"Det är därför jag är ganska imponerad nu. Jag skulle ha exploderat för länge sen och skrikit:
”Vad är det som är så in i helvete svårt med att fatta att ni ska hålla käften!!!?”
Men den här mellanstadieläraren nöjer sej med att sssh:a var trettionde sekund. Och det funkar. I 29 sekunder. Jag skulle bli John Cleese. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar