Av William Shakespeare, Bearbetning Fredrik Hiller, Regi: Fredrik Hiller, Medverkande: Thomas Järvheden, Alla Luks, Thèrése Andersson Lewis, Inger Nilsson, Glenn Edell / Jesper Sjöberg, Fredrik Hiller, Andreas Andersson, Philip Haglund, Johan Wennerstrand
För några veckor sen såg jag en commedia dell’arte-föreställning, ETT SKAMLÖST FÖRFARANDE, med Teater7, på utomhusscenen i Vinterviken, och i min blogg önskade jag efteråt att dom valt en mer modern historia, att dom varit lika utmanande i sitt ämnesval som i sitt sceniska utspel.
Gissa vem som redan har fått sin önskan uppfylld?
När jag såg affischen för den här föreställningen blev jag lite livrädd. Jag har sett två tidigare produktioner av, på och med Mälarhöjdens Friluftsteater, CHARLEYS TANT och DEN GALNA DAGEN - ELLER FIGAROS BRÖLLOP, och även om jag tycker att deras produktioner bara har blivit bättre och bättre, hade jag lite svårt att tro att föreställningen skulle kunna infria vad den mycket lyckade affischen lovade. Men även med mina ganska höga förväntningar blev jag rejält knockad av den här uppsättningen. Kommer du ihåg teveserien Lorry, och filmen Yrrol? Det här är en inte så avlägsen släkting. Humoristiskt provocerande, utmanande och med ett klart ställningstagande.
Utomhusteatern ligger i ett skogsparti som sluttar ner mot Mälaren. Publiken sitter på bänkar - gudskelov med ryggstöd - i ett naturligt gradängsystem, vända mot sjön och den nedgående solen. Scenrummet är, liksom tidigare år, ett fast rum, lite som en genomskärning av en inte riktigt färdigbyggd mindre villa, där alla väggar är målade i matt flaggblått. Till vänster finns två dörrar, till höger finns det ytterligare en och genom ett fönster och en dörröppning i fondväggen kan vi till och med se båtarna som glider förbi, långt där nere på vattnet.
Visst är det ganska förunderligt att vi inte känner till allt om Shakespeare? 1600-talet är ju inte så länge sen, och vi känner ju till ganska mycket om folk som levde hundratals, till och med tusentals år tidigare. Man tycker ju att någon i ett brev, eller i en dagboksanteckning borde ha skrivit:
Jag är lite småpackad, för jag har just kommit hem från premiären av Shakespeares nya hit: DE MUNTRA FRUARNA I WINDSOR. Den var kul, men inte lika rolig som EN MIDSOMMARNATTSDRÖM, men inte heller lika blodig som TITUS ANDRONICUS…
I alla fall tror man att han skrev den här pjäsen runt 1597, när han var 33 år gammal.
Originalet handlar om Sir John Falstaff, en påhittad karaktär som Shakespeare introducerade i HENRY IV DEL 1 och DEL 2, en fet, feg och fåfäng fyllkaja som kommer till Windsor och försöker lura av två gifta kvinnor deras makars pengar, genom att skicka identiska kärleksbrev.
Den här uppsättningen är inte alls vad man skulle kunna vänta sej av en liten, lokal privatteater. Det hade varit så lätt för dom att satsa på ett säkert kort, en strömlinjeformad, publikfriande pjäs, som inte retar någon, och istället gör man nästan tvärt om. Man slår vilt åt alla håll, men med tydliga mål. Man hetsar inte bara för att hetsa, man har något att säga, och flera gånger tror jag att dom går över gränsen för vad jag misstänker att den här publiken uppskattar, men det visar sej att dom har åskådarna med sej, till hundra procent.
Jag brukar ha ganska svårt när man placerar klassiker i modern tid, men det är ofta för att man liksom bara går halvvägs: man sätter på skådisarna moderna kläder, stryker eller skriver om lite av den föråldrade dialogen, och hoppas på det bästa.
Den här versionen utspelar sej 2016, och handlar om Donald Trump som kommer till Mälarhöjden för att sol-och-våra två kvinnor på deras mäns förmögenhet, att användas till sin presidentkampanj. De båda äkta männen är från Ryssland; en gift med en undergiven ryska, den andra med en självständig svenska. Det ryska paret har en son, som pappan - för att få skattelättnader - försöker gifta bort med en kvinna på skatteverket, utan att veta att sonen är förälskad i en annan man. Den svenska frun drar nytta av Trumps uppvaktning för att hämnas på sin make - som tidigare varit otrogen - genom att låtsas besvara Trumps uppvaktning. Maken i sin tur, klär ut sej till Vanheden - japp, du läste rätt, Jönssonligans Vanheden - och besöker presidentkandidaten för att försöka nästla sej in. Man avhandlar rysk homofobi, och macho-mentalitet, den amerikanska presidentens övermod och främlingfientlighet, och på något sätt lyckas dom få mej att känna mej stolt över att jag är svensk.
Givetvis hade inte denna modiga bearbetning varit lyckad om man inte haft en regissör som kunnat iscensätta den, men den här regin är beundransvärt exakt, distinkt och säker. Gång på gång frustar jag förtjust åt inspirerade sceniska infall, där man tar ut svängarna så att refugerna ryker, och det hela är en slags masterclass i hur man både kan provocera och roa, för balansen är rakbladsvass och nästintill omöjlig. Och om man därtill lägger en hel del musikaliska inslag, så finns det ingen anledning att inte ta sej ut till Mälarhöjden.
Förutom att vara en vansinnigt rolig, fyndig och proffsig uppsättning, så är den fantastiskt modig, både vad gäller ställningstagande, bearbetning, moral och skådespeleri.
Man går bra mycket längre i sitt ställningstagande än i många ”seriösa” politiskt korrekta uppsättningar inne i stan, och man gör det på ett sätt som inte är von oben eller fyllt av ett självgratulerande publikförakt, utan det är roligt, humant och ganska ordentligt provocerande.
Förra sommaren hade man ingen sommarteater, och jag kan inte låta bli att undra om det var det här man hade planerat att sätta upp, men av någon anledning inte fullföljt planerna. Det handlar ju trots att allt om den nu sittande presidentens valkampanj, men istället för att handlingen känns inaktuell, så blir det istället starkare, för det ger en tillbakablick till när vi trodde att det läge som idag råder i USA, och den medföljande världen, var en omöjlighet.
Skådisarna skulle jag vilja sammanfatta som mästerligt modiga. Inte för att jag inte har några andra ord - de är, i brist på bättre ord, ganska briljanta - utan för att det är så sällan jag ser teater där skådisarnas val kräver ett dödsföraktande mod. Dom förefaller flera gånger som om dom är ute i tomma luften och stampar, lite som den där tecknade vargen som jagar en fågel utför ett ökenstup, bara uppburna av sin egen övertygelse, och inte en gång faller ett av deras skämt eller infall platt.
Eftersom jag inte har någon teve så är årets affischnamn, mannen som spelar Donald Trump, Tomas Järvheden, mej helt obekant. Innan jag cyklade till teatern hade jag kollat upp att han var stand-up-are, och sen hade jag slutat leta. Jag trodde jag visste vad jag skulle få; en komiker som är bäst när han får improvisera, och som inte för ett ögonblick övertygar som någon annan än sej själv. Men, som när jag för första gången åkte till New York och förväntade mej att bli rånmördad, och istället förvandlades till en objektofil med en Manhattanfetish, så blev det inte alls som jag trodde. Killen kan verkligen lira, och om jag hade brytt mej om att googla lite på djupet så hade jag kunnat hitta en massa klipp på honom skönsjungande, istället för som nu, sitta där med tappad haka.
Han lyckas också med det ganska omöjliga mästerstycket att få Trump att framstå som sexig.
Det andra affischnamnet är Inger Nilsson, i dubbelrollen som giftassugen revisor och Kicki Danielsson, vars sceniska funktion det är att springa med brev mellan de olika inblandade. Jag har inte sett henne agera sen hon som barn spelade Pippi Långstump, men det går inte många minuter innan jag helt har glömt bort vem hon brukade vara. Hennes nästan byfånigt roliga mellanhand ageras totalt utan fallskärm. Sånt kräver mod.
Terese Andersson Lewis är en sån där skådespelerska som jag brukar roa mej med att rollbesätta i fantasin. Hon har en slags integritet som gör att man ser det hela ur hennes perspektiv, står på hennes sida. Här blir hon på något sätt det sceniska navet. Det är runt henne allt snurrar, ofta för att det är hon själv som sätter fart på det.
Jag har sett Glenn Edell på scenen förut, men aldrig såhär. Jag vet inte var han har gömt den här fallenheten för slapstick, men jag är tacksam att han plockade fram den. Som den svartsjuke hanrejen påminner hans utspel i sin tydlighet om något ur en tecknad film, och han får mej att tänka både på Donald O’Connor i Singing in the Rain, och burleskclownen Bill Irwin. Fysiskt vet jag inte någon som gör det han gör. Det är inte många som kan slå knut på sej själva.
Alla Luks, teaterns konstnärliga ledare, har börjat utveckla en slags persona som är vansinnigt rolig därför att hon är totalt orädd, på ett nästan svagsint sätt. Hennes Melania - spoiler - går från en slags hunsad, rysk babushka-morsa till amerikas första dam i en kärlekshistoria som engagerar mer än man kanske skulle vilja.
För vad jag tar med att den uppsättningen, förutom en ökad respekt för alla inblandade och minnet av många goda skratta, är man lyckas förvandla Donald Trump till en verklig människa.
”Det är inte hans fel att han har blivit president,” tänker jag, när jag trampar hem genom vad jag befarar är en av de sista sommarnätterna, ”De skyldiga är dom som skapade en värld där en sån som Donald Trump kan röstas fram till president.”
Det är tur att det finns tillfällen då man får skratta.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
PRATA HÖGRE KARIN med Parkteatern på Långholmen:
Parkteaterpubliken är ett slags matriarkat. Här är det kvinnorna som styr. De är i majoritet, och det är dom som tar plats. Tyvärr, tycker jag, blir det ingen större skillnad mellan den här världen, och världen därutanför, i allmänheten. Om man förväntar sej medmänsklighet och medlidande har man kommit fel.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/08/prata-hogre-karin-parkteatern.html
SHOWCASE: SNÖDROTTNINGEN, på Boulevardteatern:
När jag cyklade hem var jag lite irriterad, på mej själv. I publiksnacket efter redovisningen hade jag sagt att jag upplevde det som man berättade mycket av den viktiga informationen i talscenerna mellan sångerna, men att jag tyckte att sånt borde berättas musikaliskt, och nån hade svarat mej att vi svenskar, till skillnad mot engelsmän och amerikanare, var så dåliga på att lyssna på sångtexter att det var bättre att inte sjunga, utan att tala allt som verkligen var viktigt, för annars skulle dom inte hänga med.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2017/07/showcase-snodrottningen.html
ANGELS IN AMERICA, PART 2: PERESTROIKA, Live på Bio Rio, från National Theatre:
Det blir aldrig som man tänkt sej.
Jag bara säger.
Givetvis blir det ibland som man tänk sej, men dom gångerna är inte dom gånger man ställer sej upp och deklarerar: ”Det blir som man tänkt sej, ibland, hörni, skål!” Eller till och med lite sådär övermodigt: ”Det blir alltid som man tänkt sej, för det mesta, hörni! Hörde jag skål?”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2017/07/angels-in-america-part-2-perestroika.html
#Lorry #yrrol #billirwin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar