torsdag 31 augusti 2017

STOCKHOLM 59° NORTH, Parkteatern i Vitabergsparken, föreställning 50, 24/8 2017.


Brasklapp: jag har kopierat och klistrat informationen från Parkteaterns hemsida, och upptäckte att den innehöll en massa felstavade namn, och i vissa fall inkorrekt antal dansare. Jag har försökt korrigera, men ber om ursäkt om fel kvarstår.

”Om du hinner: köp med en fralla eller nåt:)”
”Japp.”
Det är jag som är hungrig. Jag trodde inte jag skulle bli det, och tog därför inte med mej nånting att äta, men nu, när jag sitter här, omgiven av picknickpackad publik, börjar det suga i magen. Min kompis Patti-Li Leuk är på väg, han har precis slutat sitt jobb och skulle förbi nånstans och köpa något att äta, så jag chansade på att han ännu inte hunnit till affären. 
På bänken framför mej sitter en hund, ordentligt och prydligt, inklämd mellan två kvinnor, som om han vore en av dom. Det ser nästan ut som om han lyssnar när dom talar, jag menar; som om han förstår vad dom talar om. Han är gammal, lite rufsig, lite tufsig, lite fransig, som ett par nötta, söndertvättade jeans.
”Han” förresten: jag vet inte om det är en hona eller en hane, men han ser ut som en sliten liten farbror.
Senare, när det börjar, sätter man på honom ett par hörselkåpor, och med dom på vänder han sej om och ger mej en blick, en vuxen, uppfodrande, lite utmanande blick, och när våra ögon möts är jag inte helt säker på att han bara är en hund.

Patti-Li kommer, och jag ser honom långt därnere, sökande med blicken efter mej. Jag ställer mej upp och vinkar, bland alla andra som har ställt sej upp och vinkar till andra som söker efter dom. Till slut ser han mej. 
Han har köpt sej en sallad. Jag får en fralla. Sen blir det kanelbullar.

Innan det börjar kommer Kenneth Kvarnström ut på scenen och leder oss i solfjädern. Han är väldigt rolig, och jag är lite förundad över att han själv är så kul, när hans koreografier ofta är så gravt allvarliga. Men jag har hört att Charlie Chaplin inte var vidare kul, privat, så det ena behöver inte medföra något annat. 

Solfjädern, förresten, är som vågen, fast istället för från sida till sida längs gradängerna går det framifrån och bakåt, för att sen välla ner mot scenkanten igen. Jag filmar, i slow motion, och lägger ut på instagram.


THE FOUR
Koreograf: Ross Martinson
Dansare: Ross Martinson
Ljud-design och text: Ross Martinson
Kostym: Ross Martinson

En ensam man, koreografen och dansaren, står på scenen, klädd i t-shirt, brallor och gympaskor, och han försöker berätta en historia, en förvirrad, irrande berättelse där vi ömsom förstår vad han vill säga, ömsom liksom tar ett steg tillbaka och avfärdar honom som en av dom där galningarna man kan träffa på i tunnelbanan.
För något år sen såg jag en ganska ointressant uppsättning av DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUDNEN MITT I NATTEN, en pjäs som handlar om en ung kille som med Aspergers syndrom. På Stockholms Stadsteater sjönk den som en sten, men på Broadway gick den 800 föreställningar, från 2014-2016, och vann sex Tony Awards, och på West End gick spelades den 1.600 gånger, från 2012-2017, och vann sju Olivier awards. 
Båda uppsättningarna hade samma regissör, Marianne Elliot - som nyligen satte upp ANGELS IN AMERICA på National Theatre i London - och samma konstnärliga team, och i båda produktionerna var den enda kategori där dom inte vann, koreografi. I London vann TOP HAT, och i New York vann AN AMERICAN IN PARIS.
Det här dansen fick mej att tänka på den föreställningen, eftersom dansarens vindlande avstickande tankar och plötsliga impulser också gestaltades fysiskt, i en stil som ibland - för mej, som inte kan mycket om sånt här - liknade breakdance. Styrde det mentala det fysiska, eller var det tvärt om?
Men mest av allt fick det mej att tänka på något av Gertrude Stein, du vet, upprepningarna, som till exempel i den där dikten om Picasso:
            If I told him would he like it. Would he like it if I told him.             
      Would he like it would Napoleon would Napoleon would would he like it.
            If Napoleon if I told him if I told him if Napoleon. Would he like it if I told him if I told him if Napoleon. Would he like it if Napoleon if Napoleon if I told him. If I told him if Napoleon if Napoleon if I told him. If I told him would he like it would he like it if I told him.
            Now.
            Not now.
            And now.
            Now.
            Exactly as as kings.
            Feeling full for it.
            Exactitude as kings.
            So to beseech you as full as for it.
            Exactly or as kings.


THE BODY OF DEEPENING INQUIRY
Koreograf: Lea Ved
Dansare: Lea Ved
Musik: Ave Maria av Franz Schubert
Kostym: Lea Ved

Det här var ett väldigt vackert solo, mycket tack var musiken, som förhöjde verket. För mej handlade det om födelse och död, om fostret som tumlade runt i ett ingenting, utan upp, utan ner, för att sedan födas, upptäcka kroppens fysiska möjligheter - utan att intellektuellt analysera, mer som ett djur upptäcker vad dess kropp kan utföra - för att sedan dö. Jag har ingen aning om det är detta som är intentionen, men det är det som är det fina med konst: ingen kan säga att jag har fel. 

VARNING FÖR KAJ
Koreograf: Devon Carbone
Dansare: Pascal Jansson och Devon Carbone
Musik: Amber Decay av Kangding Ray
Text: Devon Carbone
Kostym: Devon Carbone

Det här kom som en befriande bagatell, och vad som gjorde den intressant var att det fanns en slags komisk, livsbejakande bas.
Grundkänslan var lite den där som finns på vissa skolspex, där man kärleksfullt förlöjligar lärare.

En ensam dansare kommer in och ställer sej på scenen, en ganska påfrestande, dunkande, hård, industriell och pulserande musik börjar. Och han rör sej inte. Och rör sej inte.
”Oj,” säger jag högt, för jag inser att det kommer att vara ett sånt där nummer, pretentiöst och självhävdande, som när Cullbergbaletten för några somrar sen spelade instrument, eller som hon som istället för att dansa lekte radiopratare. 
Givetvis har jag fel:
”Stop, stop, stop…” ropar nån från bak i publiken, och för en sekund tänker jag att det är en överförfriskad åskådare som har fått noga av dom här dumheterna. Musiken tysnar. Dansaren, som stått still, står still. 
”You’ve lost it!” skriker rösten, ”You’ve lost everything we talked about!!!”
Och då fattar vi, och så skrattar vi: det är en del av numret. Röstens ägare kommer stampande ner till scenkanten, han spelar, och är, styckets regissör. Upprepade gånger ber han dansaren att fokusera, tänka, dansaren ställer sej stilla, och så börjar musiken, bara för att snart bli avbruten av en arg koreograf. Det är mycket roligt, och en liten känga åt det pretentiösa, konstnärliga, finkulturella koreograferandet sett ur dansarens perspektiv. Någon egentlig dans blir det inte, och jag är lättad, för jag tror inte att något kunde vara likna det som vi fantiserar om att ”koreografen” och ”dansaren” har arbetat på.

WOUNDS OF THE CENTURIES
Koreograf: Arsen Mehrabyan
Dansare: AdiLiJang Abdureheman och Vahe Matirosyan 
Musik: Kars 1 & 2 av Tigran Hamasyan
Kostym: Arsen Mehrabyan

”Det här var liksom bara… dans,” viskade jag till Patti-Li när den här dansen var över. Han nickade, för han förstod att jag menade. Det vi sett var vackert, ibland mycket vackert - en av dansarna var en sån där överjordisk Armanimusklig man - men det blir aldrig mer än rörelse, för mej. De två männen dansar med bara överkroppar och vida, svarta haremsbyxor, och rent estetiskt är det mycket tilltalande, men kanske ligger just det här numret lite illa till i ordningen, för jag saknar en känsla, en passion, en kontakt, en anledning. 

JONES
Koreograf: Johnny McMillan
Dansare: Lea Ved, Danielle Rosengren, Amanda Lana och Samuele Ninci
Musik: It never entered my mind av Miles Davies Quintet
Kostym: Johnny McMillan

Det var något förtrollande över den här dansen. Jag skulle säga att den var ironiskt, om det inte var så att ironi har något kallt, avståndstagande över sej. Du vet hur man kan vara sjukligt deprimerad? Visst måste det väl finnas en motsatt tillstånd? Hur är man permanent odeprimerad? Oföränderlig euforisk? Medicinerad?
Dansarna känns som om dom är förälskade, men fångade, frysta i nån av de där stunderna, nån av sekunderna när man slutat tänka på den älskade, och bara går omkring och är lycklig. De häller ut champagne, de äter blommorna ur blombuketter, men det kvittar lite vad dom gör, det här hur dom gör det. 
Den fick mej att tänka på Paraplyerna i Cherbourg, både filmen och uppsättningen, på hur fåniga förälskade är. 
Jag bär med mej minnet av den kvinnliga dansaren som blir lyft och buren på raka armar över scenen, och hennes förtjusta små utrop, när det svänger och snurrar, som ett barns, när det får flyga i någon vuxens armar. Jag minns också den manliga dansaren som lyckligt springer runt, runt, med öppna armar, som för att omfamna någon, men det är som om han glömt bort att det borde vara någon annan där. Han är bara så väldigt, väldigt lycklig. 
Och över alltihop, som en slags motpol, ut i den soliga sommarnatten, upp i trädkronorna, där mörkret och kylan kommer krypande, klingar en av de där oändligt sorgliga sångerna. Den här versionen har ingen text, men det betyder inte att jag inte hör den, inne i mitt huvud: 

Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind

And once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And ordered orange juice for one
It never entered my mind



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

DANSK DANSETEATER, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

”Ursäkta,” sa jag till mannen som precis slagit sej ner framför oss, och log så brett jag kunde, för att han inte skulle ta illa upp, ”dom här platserna är uppmärkta för rullstolar…”
Han kastade en trött blick över axeln: 
”Jag vet. Jag flyttar mej om det kommer någon.” 
I princip har jag inget emot folk i allmänhet, men ibland önskar jag att jag hade haft en hammare i ryggsäcken.
Vem faan trodde han att han var?


DE TRUMPNA FRUARNA, på och med Mälarhöjdens  Friluftsteater: 

Men även med mina ganska höga förväntningar blev jag rejält knockad av den här uppsättningen. Kommer du ihåg teveserien Lorry, och filmen Yrrol? Det här är en inte så avlägsen släkting. Humoristiskt provocerande, utmanande och med ett klart ställningstagande.


PRATA HÖGRE KARIN med Parkteatern på Långholmen: 

Parkteaterpubliken är ett slags matriarkat. Här är det kvinnorna som styr. De är i majoritet, och det är dom som tar plats. Tyvärr, tycker jag, blir det ingen större skillnad mellan den här världen, och världen därutanför, i allmänheten. Om man förväntar sej medmänsklighet och medlidande har man kommit fel.



Upplagd av kl.
Etiketter: , , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)