ENSAM, av Alfhild Agrell, genrep, Dramaten, föreställning 51, 30/8 2017.

Av Alfhild Agnell, Regi Jenny Andreasson, Scenografi och kostym Marika Feinsilber, Peruk och mask Linda Hyllengren, Ljud Tina Paulson, Ljus Anna Wemmert Clausen, Med Thérèse Brunnander, Peter Engman, Karin Franz Körlof, David Fukamachi Regnfors, Magnus Ehrner, Mia Benson.

Min vän Ticket Master var sen. Vi, som stod utanför teatern, var vana. Han är en sån där person som kollar tidtabeller och tar den absolut senaste möjliga rutten, så om han skulle komma försent är det inte hans fel: det är bussens. 

Själv var jag inte alls sen, även om jag hade förväntat det. Dagen innan hade jag på väg hem från gymet försökt pumpa min cykel i en av de där mekaniska apparaterna som står lite här och var i stan, men hade istället för att fylla slangen bara lyckats tömma den på luft, och inte kunnat få in nån. Som tur var hände det bara något kvarter hemifrån. 

När jag sen vaknade den här dagen hade jag helt glömt bort att jag skulle vara tvungen att leda cykeln till en bättre pump innan jag kunde cykla in till stan. Det kom som en liten chock när jag satte mej på cykeln och märkte vad jag glömt bort, och jag blev lite småsvettig när jag stressade med cykeln till Tellus Cykel och Motor. 

Trots detta sagt var jag ändå en halvtimme tidig, men svettig som om jag vore en halvtimme sen.

Alfhild Agnell föddes 1849, och dog 1923, 74 år gammal, två år efter att den svenska kvinnan fick rösträtt och gifta kvinnor blivit bemyndigade. Innan dess hade ogifta kvinnor sedan 1863 blivit myndiga vid 25 år, men åter blivit omyndiga när dom gifte sej. 

Hon hade ett ganska intressant liv - jag kan ge mej den på att det kommer in biografisk film eller teveserie när som helst - från uppburen dramatiker till nästan totalt bortglömd och utblottad vid sin död. 

ENSAM skrevs 1886, samma år som Svenska drägtreformföreningen bildas, en organisation som strävade mot mer hygieniska, praktiskt och korsettlösa kvinnokläder, den första kvinnliga fackföreningen, för barnmorskor och handsömmerskor, bildas, och den radikala kvinnotidsskiften Framåt, utges. Eva Andén, Sveriges första kvinnliga advokat föds, Frihetsgudinnan invigs, och Coca-Cola uppfinns. 

Det var en spännande tid att vara kvinna och/eller läskkonsument.

Pjäsen hade premiär på Kungliga Teatern, sin tids Dramaten, som på den tiden inte låg nere vid Nybroplan, utan uppe vid Kungsträdgården. Den är den enda av dramatikerns pjäser som hade nypremiär under hennes livstid, men tyvärr mottogs den inte lika väl andra gången, då den ansågs gammaldags. 

Gudarna ska veta att det finns många kristna, heterosexuella manliga dramatiker, men jag tror - baserat på det jag läst om henne - att Alfhild Agnell inte föll i glömska för att hon var en kvinna, utan för att hennes dramer ansågs förlegade och gammaldags. 

Däremot tror jag att hon har återupptäckts, återuppväckts, i första hand för att hon var en kvinna, och i andra hand för att hon var en dramatiker. Det är som undantag hon blir exceptionell.

När pjäsen hade nypremiär 1910, ansåg man sej för moderna, för upplysta, för sofistikerade och avancerade för att kännas vid ett sånt här borgerligs sorgespel. Kanske var det också så att man på den tiden inte hade ett särskilt brett perspektiv till dramatiska verk, och pjäser var mer en slags konsumtionsvara, något som skulle säga något om nu och här. Man såg framåt.

Med detta sagt har jag svårt att tänka mej att problematiken i början av seklet ansågs dammig. Visst, satt i vår moderna tid skulle det kanske kännas lite föråldrat, men i vissa småstäder eller vissa förorter är jag säker på att handlingen fortfarande skulle skaka om.

Föreställningen vi ser är ett publikrep, så rent teoretiskt kan mycket hända innan premiären. Innan det börjar går regissören upp på scenen och håller det där vanliga per-premiär-talet om att man inte är riktigt klarar, men jag tycker inte att det finns något ofärdigt eller orepeterat i den här föreställningen. 

Ridån är en vit husfasad av vita, horisonellt lagda plank målad på en teaterslöja som gör att publiken kan se rakt igenom väggen och in i hemmet därinnanför. Fyra tjugotalsklassiska fönster, alla med sex rutor, markera ställen där skådespelarna under pjäsen kommer att stå och titta ut, men eftersom ridån är uppdagen ser det mest ut som om dom sysslar med gammaldags skådespeleri, där man liksom alltid såg till att stå vänd mot publiken när man hade replik. 

Kostymerna, tidstypiska, skandinaviskt enkla och ljusa, är mycket vackra, och scenrummet, en slags låda inredd i naturträ, som en stor bastu, fyllt av moderna, omålade möbler i ljust trä, men jag kan tycka att regissören förlitar sej lite väl mycket på scenografiska element. I  DE OSKYLDIGA, av Lillian Hellman, använde hon sej av en stor trekantslinjal som vändes och vreds, och i JOHANNA var det en massa rundlar, som trädstammar, trummor eller rullar med papper. 

Den här föreställningens gimmick är rep. Rep och snören och vajrar. Thoras vardagsrum är i fonden avdelad horisontellt med stållinor, som löper längs med hela rummet. Jag antar att man vill illustrera en situation som är transperant, men lika väl bindande och fjättrande. 

Det blir lite som om man skulle sätta upp Hamlet på en gungbräda, för att illustrerar hans velande, tvekande och avvägande.

Det handlar om Thora, som arbetar hemifrån, som skjortkragestillverkerska. Som ung fick hon barn utan äktenskap, och flyttade senare till sin moster på Kungsholmen i Stockholm, för att uppfostra sin dotter i relativ anonymitet. Av princip undviker hon att kalla sej för fru. Hennes dotter kommer hem från en tids längre vistelse på landet, där det visar sej att hon förälskat sej i adoptivsonen till en man som tidigare varit förälskad i hennes mamma. Nej, han är inte dotterns pappa. 

Thora är vän med en manlig doktor, och jag märker hur jag under pjäsen - tvärtemot min övertygelse - har lite svårt att acceptera att en kvinna och en man bara är vänner. Jag har inga problem med det i verkliga livet, men på scenen märker jag att jag försöker infoga någon slags romantiskt läsning, kanske - hoppas jag - mest för att öka den dramatiska spänningen. 

Jag gillar den här typen av dramatik, den lite väl melodramatiska, där inga trådar sticker ut, där sammanträffandena är lite väl sökta och slumpen egentligen inte är någon slump. Det är skönt med en pjäs där problematiken inte är statisk, där det är lite sådär som i en teveserie där man inte kan missa ett avsnitt, för det händer hela tiden nya saker, förhållanden förändras och man tar liksom hela tiden ett steg framåt.

Vad jag inte tyckte så mycket om var vissa regival. Trådarna, repen och snörena blir för mej inget annat än en slags kundvagnsregi, ett övertydligt sysslande som mer subtraherar än tillför. Vid flera tillfällen måste Thora slänga sej mot stålvajersväggen, andra gånger trasslar man in sej i linor och rep, och det hela blir liksom lite väl övertydligt.

Och i en - för modern publik - ganska lång pjäs så upplever jag de framdansade mellanspelen - ett där Thora rycker upp ett rep ur sin klänning, och likt en trollkarl fortsätter att nysta, och ett annat där man trasslar in sej i ett rep - som något som kunde strykas för att förtäta. Det ska väl verka som gomsköljare, kan jag tänka, men jag upplever inte något sådant behov.

Jag förstår också att man kanske tycker att det blir lättare för en publik att ta till sej verket om man liksom moderniserar spelstilen, men i en pjäs som bygger mycket på förlegade konventioner - ungar utom äktenskapet och makelösa mödrar - så föredrar jag om spelstilen också vore lite anpassad. Doktorn och Thora är väldigt fysiska på ett sätt som jag inte tror var vanligt på den tiden. Jag antar att man valt det för att visa att det inte finns någon fysisk spänning mellan dom, dom är barar vänner, polare, men det blir lite väl modernt, för mej. När Thora sätter upp en fot på ett bord känns det också lite opassande. Jag vet ingen, varken kvinna eller man som idag som skulle sätta upp en fot så, både för att det vore ganska obekvämt, dels för att det går att se rakt upp under kjolen, och jag skulle uppleva det som en slags provokation, en utmaning, en klumpig, sexuell maktdemonstration.

Pjäsens antagonisk, protokollsekreteraren Eksköld, var förälskad i Thora, och när hon förälskade sej i hans kusin, undlät han att berätta att denne var gift. Och nu vägrar han tillåta att hans adoptivson gifter sej med den flicka som han själv genom en slags undfallenhet bär ansvaret för. 

Man har valt att låta honom vara lite fumlig, lite odefinierad, och jag har lite svårt att hänga med i hans resonemang, som inte känns övertygande. Jag skulle vilja att han var starkare, att det tydligt framgick att han hade sina principer, på samma sätt som Thora hade sina. Som det är nu blir han mer ond och elak än en moralisk motpart. Kanske vill man undvika att göra honom till en slags dygdens despot, men jag hade föredragit om han framställt som en av den antika dramatikens kungar, speciellt som Thora, i sin principfasta vägran att gifta sej med en man även om detta skulle medföra att hon så gjorde sin dotter lycklig, blir en slags Klytaimnestra. 

I pausen tjuvlyssnar jag på några äldre kvinnor som har upptäckt att hela det kreativa teamet består av kvinnor:

”Det skulle aldrig gå, om det var tvärtom,” säger någon.

”Hur menar du?”

”Om det bara var män, det skulle aldrig gå. Då skulle dom bli stoppade. Så få man inte göra nu.”

”Får man inte?”

”Nej, det är lag på det.”

”Fortfarande?”

Så är dom tysta ett tag. Den tredje kvinnan, hon med rullatorn, som varit tyst och sett ut lite som om hon lyssnade på en radiomottagning i sin hörapparat, säger plötsligt:

”Men jag förstår henne.”

”Vem?”

”Hon, vad hon nu heter,” hon pekar mot affischen, ”regissören: jag skulle heller inte vilja ha med en massa karlar som bestämde och inte lyssnade på henne. Det är lättare om det bara är kvinnor. Inga män.”

”Ja.”

”Ja…”

”Ja.”

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Om du gillade det här kanske du gillar:

STOCKHOLM 59° NORTH, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

Och över alltihop, som en slags motpol, ut i den soliga sommarnatten, upp i trädkronorna, där mörkret och kylan kommer krypande, klingar en av de där oändligt sorgliga sångerna. Den här versionen har ingen text, men det betyder inte att jag inte hör den, inne i mitt huvud: 

Once I laughed when I heard you saying

That I'd be playing solitaire

Uneasy in my easy chair

It never entered my mind

And once you told me I was mistaken

That I'd awaken with the sun

And ordered orange juice for one

It never entered my mind

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/08/stockholm-59-north-parkteatern-i.html

DANSK DANSETEATER, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

”Ursäkta,” sa jag till mannen som precis slagit sej ner framför oss, och log så brett jag kunde, för att han inte skulle ta illa upp, ”dom här platserna är uppmärkta för rullstolar…”

Han kastade en trött blick över axeln: 

”Jag vet. Jag flyttar mej om det kommer någon.” 

I princip har jag inget emot folk i allmänhet, men ibland önskar jag att jag hade haft en hammare i ryggsäcken.

Vem faan trodde han att han var?

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/08/dansk-danseteater-parkteatern-i.html

DE TRUMPNA FRUARNA, på och med Mälarhöjdens  Friluftsteater: 

Men även med mina ganska höga förväntningar blev jag rejält knockad av den här uppsättningen. Kommer du ihåg teveserien Lorry, och filmen Yrrol? Det här är en inte så avlägsen släkting. Humoristiskt provocerande, utmanande och med ett klart ställningstagande.

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/08/de-trumpna-fruarna-malarhojdens.html