Book & Lyrics - Adam Gardelin, Music & Lyrics - Oskar Schillén, Workshop Cast Therese Frimanson, Anna Saintotut, Izabella Tancredi, Teodor Wickenbergh, Orkester Oskar Tjäder, Sheshti
När jag cyklade hem var jag lite irriterad, på mej själv. I publiksnacket efter redovisningen hade jag sagt att jag upplevde det som man berättade mycket av den viktiga informationen i talscenerna mellan sångerna, men att jag tyckte att sånt borde berättas musikaliskt, och nån hade svarat mej att vi svenskar, till skillnad mot engelsmän och amerikanare, var så dåliga på att lyssna på sångtexter att det var bättre att inte sjunga, utan att tala allt som verkligen var viktigt, för annars skulle dom inte hänga med.
Jag borde ha räckt upp min hand och sagt något om publikförakt, om att jag inte höll med föregående talare, eller nåt, men jag satt bara tyst, lite förundrad över att ingen annan kom med invändningar.
Det var lite oklart vad det var jag egentligen hade varit på. Inbjudan på Facebook sa att det var ett showcase, men ett showcase, för mej, är när man antingen marknadsför artister eller visar upp en liten del av ett färdigt verk, för att skapa intresse bland producenter eller beställare. Det här verkade mer vara en redovisning av en workshop, men det var inte riktigt klart vad det var vi diskuterade efteråt, grundmaterialet i sej, eller uppsättningen. Publikrepliker som ”Du var jättebra som kråka,” varvades med ”Vad ville snödrottningen, egentligen?” och ”Ouvertyren var jättebra!”
Vid eftersnacket frågade jag upphovsmännen vad det var som dragit dom till just det här verket, men jag tror inte jag fick något uttömmande svar, och jag får en känsla av att det kanske inte så mycket är verket i sej som testas, utan samarbetet, och själva processen att skapa något.
Jag får också intrycket att man hellre vill vara duktiga än tydliga.
H.C. Andersens SNÖDROTTNINGEN, har bearbetats många gånger tidigare: det finns minst tre operor, ett videospel, 17 filmade versioner, fem dansverk och fyra musikaler, och man håller precis på att workshoppa den kanske mest kände versionen, Disneys Frozen, med en tänkt premiär på Broadway 2018.
Tidigare på dagen hade jag läst en synopsis av sagan på Wikipedia, och av den virriga och vindlande sammanfattningen hade jag svårt att förstå hur någon kunde tycka att detta var en bra historia att dramatisera och tonsätta. Det berättades om djävulens magiska spegel som bara reflekterade det negativa, det onda, det fula, och när den går sönder flyger skärvor över jorden, och fastnar i folks hjärtan, som fryser till is, och i deras ögon, och gör dom blinda för det vackra och det goda. Grannbarnen Kaj och Gerda är ute och leker när skärvor av spegeln plötsligt blåser in i Kajs ögon och hjärta, och gör honom grym och aggressiv. Han är bara intresserad av att titta på de vackra, kalla snöflingorna. En dag åker snödrottningen förbi i sin släde, och han hakar fast sin kälke efter den, och försvinner. Gerda börjar jaga efter honom, och på vägen möter hon - som man gör - häxor och troll, rövare, talande korpar och prinsessor och prinsar, innan de två barnen slutligen förenas.
I den här bearbetningen har man strukit detaljerna kring den krossade spegeln, och istället låtit Kaj bli bortförd. Varför Snödrottningen valde just honom är lite oklart.
Det är fyra artister på scenen, och två musiker; en pianist och en violinist. Artisterna befinner sej i den där gråzonen mellan välutbildade amatörer och underbetald proffs, de är mycket bra, men inte så erfarna att de kanske vågar ifrågasätta materialet, som äldre och lite mer erfarna personer kunde, och borde, ha gjort. Många gånger får dom trampa vatten, berättartekniskt sätt, och verka som om dom vet vad dom håller på med, utan att dom har någon hjälp från förutsättningar eller personregi.
Det är svårt för dom, kan jag tänka, att bara ta ett steg tillbaka och säga: det är inte jag som ska bedömas och ifrågasätts, här, det är musikalen. Jag antar att dom många gånger har jobbat med regissörer som kanske inte är så erfarna, så naturligtvis har det fallit på artisterna att försöka täcka och rädda, men eftersom detta är en slags workshop så förlorar musikalen i längden på att de lyckas upprätthålla illusionen av att en scen fungerar, när den kanske egentligen bara gör det bara på grund av artisternas energi, charm och showmanship.
Jag tror också att man hade behövt en regissör. Inte ens Linn-Manuel Miranda, Stephen Sondheim eller Stephen Schwartz regisserar sina egna musikaler. Dom har andra saker att koncentrera sej på. Nu hade text- och manusförfattaren försökt ge regi, och jag tror att det hade varit bättre om den tiden lagts på manus- och textbearbetning, och dessutom hade det behövts en utomstående som kommit in och ifrågasatt och ställt upphovsmännen till svars: Exakt vad menade dom med den här textraden, vad ville man berätta med den här scenen, varför kom det en sång just här, och vad ville man säga med den? Tycker man inte att den här sången stoppar upp handlingen och stryper energin, och visst borde man väl ha en sång här?
Näst efter artisterna uppskattade jag musiken, som jag - trots att jag inte direkt har ett musikaliskt öra - upplevde som intressant och ibland originell. Det enda stora invändningen jag har är att det ibland verkade som om man valt lite dramatiskt opassande ställen att placera sånger, ibland bara av den enkla anledningen att det var möjligt att klämma in en sång - om dom ändå sitter här kanske dom kan sjunga en sång? - och ibland kunde man avbryta en tydlig aktion - säg till exempel att någon har väldigt bråttom att ta sej över ett vatten - för att stanna till och sjunga en sång om hur rädd man är för vattnet. Den sången borde kanske kommit vid ett tidigare tillfälle, för att vi ska kunna uppskatta modet att övervinna en rädsla utan att bli irriterade på att föreställningens energi dippar. Eller så kanske man skulle skriva en annan sång, en energifylld segersång som övervinner rädslan, á la And I am Telling You I’m Not Going, Let It Go, eller So Much Better, ur LEGALLY BLONDE.
Tematiskt är några av sångtexterna ganska svaga och vaga, lite som om dom är rädda att ta tag och ta över, rädda att störa, att säga för mycket. Dom saknar ofta också ambition, drömmar, längtan eller dramaturgiskt framåtsträvande.
Det ska bli väldigt spännande att se om man fortsätter att arbeta på den här musikalen, eller om man helt enkelt går vidare, ser det hela som en erfarenhet och tar tag i något annat.
Jag menar, vi behöver mer musikaler.
Jag önskar att jag kunde komma ihåg vem som sa (typ): När replikerna inte längre räcker till, då sjunger man, och när sången inte räcker, då dansar man.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ANGELS IN AMERICA, PART 2: PERESTROIKA, Live på Bio Rio, från National Theatre:
Det blir aldrig som man tänkt sej.
Jag bara säger.
Givetvis blir det ibland som man tänk sej, men dom gångerna är inte dom gånger man ställer sej upp och deklarerar: ”Det blir som man tänkt sej, ibland, hörni, skål!” Eller till och med lite sådär övermodigt: ”Det blir alltid som man tänkt sej, för det mesta, hörni! Hörde jag skål?”
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2017/07/angels-in-america-part-2-perestroika.html
ANGELS IN AMERICA, Part One, MILLENIUM APPROACHES, Live på Bio Rio:
”De är hoarders, båda två, den ene värre än den andra” viskar jag till en obekant farbror när jag kommer ut från toaletten, innan han går in, men av hans leende kan jag se att han tror att jag skämtar.
”Vad för ogrundade, illvilliga lögner behöver man vräka ur sej för att bli trodde det här stället?” klagar jag för Ricky när jag sätter mej i soffan. "
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/angels-in-america-part-one-millenium.html
ETT SKAMLÖST FÖRFARANDE, med Teater7 i Vinterviken:
Den här sommaren verkat det ha vilat en meteorologisk förbannelse över mej. Så fort jag sticker näsan utanför ytterdörren så går solen i moln. Det kan ha varit strålande väder hela förmiddagen, men så fort jag packat en rygga med lite solningsattiraljer och börjar trampa, så kommer nimbustratusmolnen drivande över himlen, som när dom på film drar ett lakan över ett lik. Det är bara att vända och gå in igen.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/07/ett-skamlost-forfarande-teater7.html
