Visar inlägg med etikett Boulevardteatern. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Boulevardteatern. Visa alla inlägg

tisdag 1 augusti 2017

SHOWCASE: SNÖDROTTNINGEN, Boulevardteatern, 28/7, 2017.


Book & Lyrics - Adam Gardelin, Music & Lyrics - Oskar Schillén, Workshop Cast Therese Frimanson, Anna Saintotut, Izabella Tancredi, Teodor Wickenbergh, Orkester Oskar Tjäder, Sheshti 

När jag cyklade hem var jag lite irriterad, på mej själv. I publiksnacket efter redovisningen hade jag sagt att jag upplevde det som man berättade mycket av den viktiga informationen i talscenerna mellan sångerna, men att jag tyckte att sånt borde berättas musikaliskt, och nån hade svarat mej att vi svenskar, till skillnad mot engelsmän och amerikanare, var så dåliga på att lyssna på sångtexter att det var bättre att inte sjunga, utan att tala allt som verkligen var viktigt, för annars skulle dom inte hänga med. 
Jag borde ha räckt upp min hand och sagt något om publikförakt, om att jag inte höll med föregående talare, eller nåt, men jag satt bara tyst, lite förundrad över att ingen annan kom med invändningar. 

Det var lite oklart vad det var jag egentligen hade varit på. Inbjudan på Facebook sa att det var ett showcase, men ett showcase, för mej, är när man antingen marknadsför artister eller visar upp en liten del av ett färdigt verk, för att skapa intresse bland producenter eller beställare. Det här verkade mer vara en redovisning av en workshop, men det var inte riktigt klart vad det var vi diskuterade efteråt, grundmaterialet i sej, eller uppsättningen. Publikrepliker som ”Du var jättebra som kråka,” varvades med ”Vad ville snödrottningen, egentligen?” och ”Ouvertyren var jättebra!”

Vid eftersnacket frågade jag upphovsmännen vad det var som dragit dom till just det här verket, men jag tror inte jag fick något uttömmande svar, och jag får en känsla av att det kanske inte så mycket är verket i sej som testas, utan samarbetet, och själva processen att skapa något.
Jag får också intrycket att man hellre vill vara duktiga än tydliga. 

H.C. Andersens SNÖDROTTNINGEN, har bearbetats många gånger tidigare: det finns minst tre operor, ett videospel, 17 filmade versioner, fem dansverk och fyra musikaler, och man håller precis på att workshoppa den kanske mest kände versionen, Disneys Frozen, med en tänkt premiär på Broadway 2018.

Tidigare på dagen hade jag läst en synopsis av sagan på Wikipedia, och av den virriga och vindlande sammanfattningen hade jag svårt att förstå hur någon kunde tycka att detta var en bra historia att dramatisera och tonsätta. Det berättades om djävulens magiska spegel som bara reflekterade det negativa, det onda, det fula, och när den går sönder flyger skärvor över jorden, och fastnar i folks hjärtan, som fryser till is, och i deras ögon, och gör dom blinda för det vackra och det goda. Grannbarnen Kaj och Gerda är ute och leker när skärvor av spegeln plötsligt blåser in i Kajs ögon och hjärta, och gör honom grym och aggressiv. Han är bara intresserad av att titta på de vackra, kalla snöflingorna. En dag åker snödrottningen förbi i sin släde, och han hakar fast sin kälke efter den, och försvinner. Gerda börjar jaga efter honom, och på vägen möter hon - som man gör - häxor och troll, rövare, talande korpar och prinsessor och prinsar, innan de två barnen slutligen förenas. 
I den här bearbetningen har man strukit detaljerna kring den krossade spegeln, och istället låtit Kaj bli bortförd. Varför Snödrottningen valde just honom är lite oklart.

Det är fyra artister på scenen, och två musiker; en pianist och en violinist. Artisterna befinner sej i den där gråzonen mellan välutbildade amatörer och underbetald proffs, de är mycket bra, men inte så erfarna att de kanske vågar ifrågasätta materialet, som äldre och lite mer erfarna personer kunde, och borde, ha gjort. Många gånger får dom trampa vatten, berättartekniskt sätt, och verka som om dom vet vad dom håller på med, utan att dom har någon hjälp från förutsättningar eller personregi. 
Det är svårt för dom, kan jag tänka, att bara ta ett steg tillbaka och säga: det är inte jag som ska bedömas och ifrågasätts, här, det är musikalen. Jag antar att dom många gånger har jobbat med regissörer som kanske inte är så erfarna, så naturligtvis har det fallit på artisterna att försöka täcka och rädda, men eftersom detta är en slags workshop så förlorar musikalen i längden på att de lyckas upprätthålla illusionen av att en scen fungerar, när den kanske egentligen bara gör det bara på grund av artisternas energi, charm och showmanship. 

Jag tror också att man hade behövt en regissör. Inte ens Linn-Manuel Miranda, Stephen Sondheim eller Stephen Schwartz regisserar sina egna musikaler. Dom har andra saker att koncentrera sej på. Nu hade text- och manusförfattaren försökt ge regi, och jag tror att det hade varit bättre om den tiden lagts på manus- och textbearbetning, och dessutom hade det behövts en utomstående som kommit in och ifrågasatt och ställt upphovsmännen till svars: Exakt vad menade dom med den här textraden, vad ville man berätta med den här scenen, varför kom det en sång just här, och vad ville man säga med den? Tycker man inte att den här sången stoppar upp handlingen och stryper energin, och visst borde man väl ha en sång här?

Näst efter artisterna uppskattade jag musiken, som jag - trots att jag inte direkt har ett musikaliskt öra - upplevde som intressant och ibland originell. Det enda stora invändningen jag har är att det ibland verkade som om man valt lite dramatiskt opassande ställen att placera sånger, ibland bara av den enkla anledningen att det var möjligt att klämma in en sång - om dom ändå sitter här kanske dom kan sjunga en sång? - och ibland kunde man avbryta en tydlig aktion - säg till exempel att någon har väldigt bråttom att ta sej över ett vatten - för att stanna till och sjunga en sång om hur rädd man är för vattnet. Den sången borde kanske kommit vid ett tidigare tillfälle, för att vi ska kunna uppskatta modet att övervinna en rädsla utan att bli irriterade på att föreställningens energi dippar. Eller så kanske man skulle skriva en annan sång, en energifylld segersång som övervinner rädslan, á la And I am Telling You I’m Not Going, Let It Go, eller So Much Better, ur LEGALLY BLONDE.
Tematiskt är några av sångtexterna ganska svaga och vaga, lite som om dom är rädda att ta tag och ta över, rädda att störa, att säga för mycket. Dom saknar ofta också ambition, drömmar, längtan eller dramaturgiskt framåtsträvande.

Det ska bli väldigt spännande att se om man fortsätter att arbeta på den här musikalen, eller om man helt enkelt går vidare, ser det hela som en erfarenhet och tar tag i något annat. 
Jag menar, vi behöver mer musikaler.

Jag önskar att jag kunde komma ihåg vem som sa (typ): När replikerna inte längre räcker till, då sjunger man, och när sången inte räcker, då dansar man.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

ANGELS IN AMERICA, PART 2: PERESTROIKA, Live på Bio Rio, från National Theatre: 

Det blir aldrig som man tänkt sej. 
Jag bara säger. 
Givetvis blir det ibland som man tänk sej,  men dom gångerna är inte dom gånger man ställer sej upp och deklarerar: ”Det blir som man tänkt sej, ibland, hörni, skål!” Eller till och med lite sådär övermodigt: ”Det blir alltid som man tänkt sej, för det mesta, hörni! Hörde jag skål?”


ANGELS IN AMERICA, Part One, MILLENIUM APPROACHES, Live på Bio Rio: 

”De är hoarders, båda två, den ene värre än den andra” viskar jag till en obekant farbror när jag kommer ut från toaletten, innan han går in, men av hans leende kan jag se att han tror att jag skämtar. 
”Vad för ogrundade, illvilliga lögner behöver man vräka ur sej för att bli trodde det här stället?” klagar jag för Ricky när jag sätter mej i soffan. "


ETT SKAMLÖST FÖRFARANDE,  med Teater7 i Vinterviken: 

Den här sommaren verkat det ha vilat en meteorologisk förbannelse över mej. Så fort jag sticker näsan utanför ytterdörren så går solen i moln. Det kan ha varit strålande väder hela förmiddagen, men så fort jag packat en rygga med lite solningsattiraljer och börjar trampa, så kommer nimbustratusmolnen drivande över himlen, som när dom på film drar ett lakan över ett lik. Det är bara att vända och gå in igen.



onsdag 16 november 2016

HAIR, genrep, föreställning 83, 2/11 2016


av James Rado och Gerome Ragni med musik av Galt MacDermot. Koreograf - Josefine Rosman, Koreograf ASS / scenograf - Maja stopp , Bandet under ledning av Johan Mörk , Ljud - Leo , Ljus - Markus Forselius, Kostym/ mask/ Robin Karlsson, Med Kornelia Romot, Maria Dahlin, Bella Junior, Helena Sundman, Matilda Mattsvåg, Anna Björklund, Ida Tobiasson, Aurora Byrbäck, Samuel Linderström, Adrian Fickler, Johan Charles Sömnes, Martin Urech, Markus Cederberg, Viktor Persson, André Gatu, Beatrice Nordensson, Fredrik Sellberg. 

Kids, I don't know what's wrong with these kids today
Kids, who can understand anything they say?
Kids, they are disobedient, disrespectful oafs
Noisy, crazy, sloppy, lazy, loafers
And while we're on the subject

Kids, you can talk and talk till your face is blue
Kids, but they still do just what they want to do
Why can't they be like we were, perfect in every way?
What's the matter with kids today?
Kids
Ur BYE, BYE BIRDIE,
Musik: Charles Strauss, 
text: Lee Adams


Sen några år tillbaka finns det ett slags gränsland, inom musikalteatergenren i Stockholm. Man kan inte riktigt kalla dom proffsuppsättningar, men det är inte heller amatörteater, speciellt inte vad gäller flera av de medverkande, som många gånger är välutbildade och har år av yrkeserfarenhet. 
Det är en liten subkultur av musikalartister som drar runt från uppsättning till uppsättning, någon, eller några, om året, och det är alltid lika spännande att se vad  man sätter upp, för vissa av dom, som gruppen Musikal Med Poff, lyckas ofta leta reda på några riktigt obskyra verk. Under åren har dom satt upp Rodgers och Hammerstins ASKUNGEN, PRINSESSAN PÅ ÄRTEN, och WEDDING SINGER, och dom har i dagarna premiär på HONK!, en version av Den Fula Ankungen, en brittisk musikal från 1993, som kom till West End 1999, och vann en Olivier Award för bästa musikal. 
Regissören till kvällens föreställning har tidigare bland annat satt upp URINETOWN och RENT.

Jag var inte vidare begeistrad när jag fick veta att man skulle sätta upp HAIR. Jag har sett den. Detta, tror jag, är tredje gången. 1999 såg jag en uppsättning av Parkteatern, i Vitabergsparken, och det är bara fem år sen Kulturhuset Stadsteatern satte upp sin version. Båda var regisserade av Ronny Danielsson, koreograferade av Roger Lybeck, med scenografi av Lars Östbergh.
Men jag förstår att man inte väljer musikaler för att blidka mej, utan man sätter upp dom bara av den anledningen att man vill göra dom. Det är lite som Hamlet, alla vill göra sin version. Eller musikalen RENT. Alla vill göra sin version.

HAIR hade premiär off-Broadway 1967, och på Broadway, 1968 på Biltmore Theatre, numera Samuel J. Friedman Theatre, en liten teater där man mest spelar pjäser. Det var här MY SISTER EILEEN hade urpremiär, och Neil Simons BAREFOOT IN THE PARK, och THE EFFEKT OF GAMMA RAYS ON MAN-IN-THE-MOON MARIGOLDS. 1977 hade man en revival av HAIR, på sammat teater, och så, 2009, ännu en, men denna gång på Al Hirschfeld Theatre. 

Vi är ganska många som har samlats på Boulevardteatern, för det här genrept. Man spelar nio föreställningar, och alla, utom en, är utsålda. Vilket är tur, för alla musikalnördar som jag känner, och som brukar se den här typen av musikaluppsättningar, är här, så om biljettförsäljningen berodde på oss, så hade man dragit en nitlott. 

”Sitt långt fram ni kan, för det blir naket,” ropar regissören, när vi går in och sätter oss. Jag och min kompis Patti-Li Leuk sätter oss någonstans i mitten. Jag har lite problem med nakenhet på scenen. Det är inte det att jag är pryd, det är mer på grund av att för mej är det liksom inte längre teater. Allt annat, smink, mask, kroppshållning, kostym, tillhör liksom rollen, men den nakna kroppen blir liksom privat. Det är inte Hamlets petterniklas som dinglar där, det är skådisens, det är inte fröken Julies bröst, ovanligt stora, eller förvånande små, som blottas, det är skådespelerskans. 
HAIR har nämligen en historia av nakenhet, sen den första uppsättningen, där man klädde av sej i första aktens final. Jag antar, för att visa att vi alla är lika, eller kanske, för att visa att vi alla är lite olika. 

Det står en skyltdocka långt fram på scenen. Hon är utklädd till frihetsgudinnan, inlindad i ett tyg, och med en sån där piggigt diadem, men istället för fackla håller hon upp en röd dildo. Tror jag. Det är lite svårt att se, i skumrasket. 
På golvet har man rullat ut konstgräs, och det lyxigt välfyllda bandet sitter uppe vid den vita fondväggen. 

Det handlar om ett gäng ungdomar i en park. Det pågår ett krig, och unga män blir inkallade.

Detta är en öppen repetition, och ibland kan det hända att man är så glad att äntligen möta en publik, att man liksom tar i lite för mycket, och från vissa håll blir det lite väl maniskt, lite väl energiskt, som om man är rädd att inte synas, något som är förståeligt och lätt hänt, eftersom detta är en ganska fritt hållen berättelse, där varje roll inte har många ramar, begränslingar, eller tydliga mål. 

På något sätt påminner denna musikal om CATS. Den har många roller, inga direkta antagonister på scenen, och en samling musikalpärlor uppträdda på en nästan minimal röd tråd. Men till skillnad från Webbers musikal, som bara har en slagdänga, har HAIR hit efter hit efter hit. 

Det är ingen lätt berättelse, och ärligt talat är det tur att det finns en filmversion med klar dramaturgi, som man kan luta sej emot, när det blir förvirrande. I alla fall är det alltid den jag undermedvetet refererar till, när jag, ganska ofta, inte förstår varifrån en sång kommer, eller vad det är som har hänt, eller händer, på scenen. 

Jag hade kanske önskat att man hade en mer hårt hållen läsning, vad gäller själva iscensättningen. Ställningstagandet mot rasism, sexism, homofobi och krig finns inskrivet i manus, så man måste komma med något mer. Att bara älska allt och alla (utom patriarkatet, makten, militären, och den äldre generationen) räcker inte. Att framhålla att alla är goda (utom dom som onda) räcker inte heller. Det är väldigt lätt att bli en slags allmänälskande, tidslös hippie-pastisch. 
Och visst borde det väl finnas en hel del man borde kunna säga, för och emot, om vår samtid?

Vad gäller nakenheten så blir det ett halvhjärtat försök: man hämtar lite från scenversionen av musikalen THE FULL MONTY: man tar av sej allt, men i motljus, så att ingen behöver se någonting. Och för säkerhet skulle väntar man ryggen mot publiken, så att istället för att säga att ”nakenhet är naturligt!”, eller ”Pubishår är provocerande!”, blir intrycket att det är något att smussla med, att skämmas för. 

Och man har ett grepp, som jag inte alls förstår. Några produktioner tillbaka satte man upp RENT, och regissören spelade dragdrottningen Angel, och en bit in i den här föreställningen kommer han in, som Angel, och framför Old Fashion Melody-biten i numret ELECTIC BLUES, klädd i samma tomtedräkt, men nu tillsammans med en make, och de ska båda föreställa turister, fascinerade av hippiesarna i Central Park. Och jag förstår ingenting. Jag tycker mej inte minnas att Angel dök upp i förra produktionen, URINETOWN, så det verkar inte vara en återkommande grej, lite som Hitchcock figurerade i sina egna filmer, och jag förstår inte varför Angel, som var en typisk streetsmart New York-bo, plötsligt dyker upp som turist, i en tid - om man ska vara verket troget - då han knappt var född, eller - om detta är nutid - i en tid då det är 20 år sen han dog. 
De äldre rollerna har spelats av två äldre skådisar, och jag förstår inte varför dom inte får framföra numret?

En bra bit in i föreställningen sitter jag ganska kall. Varje nummer är ganska skickligt iscensatta - vissa riktigt innovativa och imponerande, och många suveränta framförda - men dom blir liksom bara nummer. Nån går upp och gör sin grej, och ordningen och varför just den personen sjunger just den sången just här, och för vem, är oklar. 
Det känns som om man inte gjort grundjobbet: relationerna, undertexterna, karaktärernas utveckling, vändpunkter och riktning verkar oarbetade. Vem?, var?, vart?, varför?, och allt det där. Lite som om, ifall man tog bort sångerna, skulle man ha ett gäng ungdomar i hippiekläder som inte riktigt visste vad dom höll på med. 

Så sätter sej någon ner på en parkbänk och sjunger Frank Mills, och det hela börjar landa. Långsamt smyger sej ett djup, en känsla, ett slags poesi, in över föreställningen. Artisterna, och artisteriet, tar över, och det känns plötsligt som om dom börjar berätta något, för varandra, och för oss. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Robin. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 6118:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


DANSREDOVISNING UR HAIRSPRAY OCH FAME, PÅ SMU: 

"Om du kände dej lite hösthängig för några veckor sen, då skulle du följt med mej och min kompis Ricky DeSplit när vi gick och tittade på en redovisning på SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, när två årskullar redovisade en varsin kort koreografi, med musik ur musikalerna FAME och HARSPRAY.

Givetvis hjälper det om man först går på Sturekatten och lunchar, men det är inte nödvändigt. "


IVANOV, på Dramaten: 

Med detta sagt, vill jag från fåtöljen i ett hörn, höja min konjakskupa för Gunnel Fred, i rollen som det ekonomiskt neurotiska grannfrun, Ivanonvs borgenär. Det är som om hon har kommit in från fel fest, eller; från rätt fest. Mitt i detta Arnold Weskerparty där man inte bjuder på mycket mer än hönssoppa och korngryn, glider hon in som någonting som som får mej att skjuta upp avfärden i några minuter. Hade jag kunnat hade jag följt henne från rum till rum, bara för att se vad hon gör, vad hon säger, vilket rum hon ska gå till och vem hon ska prata med, och om vad.



PRESIDENTERNA, på Dramaten:

Men skrattar gör jag, så att jag frustar, passande förfärad och lite småchockad. Det är en galen, livsförlängande föreställning, full av infall och LED-lamp-lysande skådespeleri. Om dom älskar sitt yrke - vilket jag hoppas dom gör - måste detta vara det ypperliga tillfället att sparra med någon i samma viktklass. Det finns så många små underbara blickar, tonfall och tillvaratagna ögonblick att jag knappt vet vart jag ska titta, och på vem.



SparaSparaSparaSparaSparaSpara

måndag 1 augusti 2016

PRIDE@BOULEVARD - CLUB CORNER OF THE SKY, Boulevardteatern, föreställning 65, 22/7 2016

MED Niklas Riesbeck, Emil Molin, Daniel Mauricio, Josefina Hylén, Jenny Holmgren, Maria Hartman, Maria Friman, Nicklas Berglund.

Beyond the cheap colored lights
One song, before the sun sets
Glory, on another empty life
Time flies, time dies
Glory, one blaze of glory
One blaze of glory, glory
Find glory in a song that rings true
Truth like a blazing fire, an eternal flame

One Song Glory 
ur RENT
av Jonathan Larson.

Broadway Cares - Equity Fights Aids, är en amerikansk organisation som samlar in pengar genom olika konserter och evenemang, som Broadway Barks, Broadway Bares, Broadway Flea Market & Grand Auction och Easter Bonnet Competition. 
Broadway Backwards är en av deras årliga konserter där artister sjunger sånger dom annars inte skulle få chansen att framföra, eftersom dom är tänkta för det motsatta könet. Det kanske låter lite enkelt, lite övertydligt, men en sång kan få ett helt annat djup när man byter ut sångare. Ta till exempel I’m Not Afraid of Anything ur SONGS FOR A NEW WORLD, av Jason Robert Brown. I vanlig fall sjungs den av en kvinna, och handlar då om hur alla i hennes krets är rädda för något, och hur denna rädsla har påverkat dom, till skillnad från henne själv. 
På youtube finns ett klipp där Jason Gotay sjunger sången, och kanske är det min homosensibilitet som filtrerar, men för mej blir det en helt annan sång när han sjunger den. Rader som:

Daddy's afraid of babies
I mean he got through me, but now
He's afraid of babies
Guess he's scared of what they'll be
och
And Mama's afraid of crying
You know she tries to hold it in
But she's afraid of crying
And she can look at me with tears stuck in her eye
And I don't know why

tolkar jag på ett helt nytt sätt och jag upplevs att den sjungs av en ung man som just verkar ha kommit ut för sina föräldrar.

Pride@Boulevard är en årlig händelse på Boulevardteatern, skapad för att man inte tyckte att Pride var tillräckligt feministisk. I vanliga fall brukar jag tycka att det är synd när man bryter sej ut, splittrar och separerar istället för att ena och stärka, liksom tar sin plats inuti, istället för att ställa sej utanför, eftersom det försvagar, men eftersom man håller sitt event innan Pride börjar kanske man kan se det som en slags kick off?

Jag och min kompis Patti-Li Leuk försöker göra ett museibesök i månaden. Det låter kanske inte så mycket, men det kan vara nog så snärjigt att få ihop det, så vi har en liten räddningsregel: vi får besöka två museum under två månader, alltså kan vi gå två gånger en månad, om det visar svårt att få ihop ett besök under en viss månad. Saker som resor till Sydostasien kan komma emellan. Inte jag. Han. Sex veckor. Avis? Peut-être.
I alla fall: Juni fick ett retroaktivt museibesök på Skansen i Juli. Vi rände runt bland husen i hantverksbyn, lunchade på Stora Gungan och fikade på Kafé Petissan, spanade in lodjur, brunbjörnar och renar, och jag till och med gosade med några getter. 
Visst skulle man väl kunna tänka sej att något som ligger så högt upp skulle ha en behagligt svalkande bris? Inte då: vi irrade in och ut ur visthusbodar och rödmålade torp, och svetten fullkomligt rann om oss. Till slut plockade jag upp mitt paraply ur ryggsäcken och spände upp det, som skydd mot solen. Jag hade sett japanska turister göra så, och det känns väldigt skönt. Man ser ut som en dålig dragversion av Mary Poppins, men jag är hellre bekväm än bedårande. 
Vi gör inget halvdant, vi var där från det att man öppnade, tills vi var tvungna att ge oss iväg till Boulevardteatern. 

I år firar Pride@Boulevard sitt femte år. Det började i en nästan amatörmässig enkelhelt, men har nu vuxit, polerats och förvandlats till ett ganska respektabelt event. I år är deras hittills största satsning, med stor orkester och proffsgästarister, och precis som på Broadway Backwards så sysslar man med gender bending. 
Aftonen hålls ihop av Adam Gardelin som stolt berättar om de olika årens föreställningar. 

Det låter fantastiskt bra, både från sångare och orkester. Vi bjuds på Corner Of The Sky, ur PIPPIN, med Jenny Holmgren, Maria ur WEST SIDE STORY med Maria Hartman, Role Of A Lifetime ur BARE med Emil Molin, och Changing My Major, ur FUNHOME, med Maria Friman. 
Jag gillar Niklas Riesbecks smak och sensibilitet. Den är edgig, kompromisslös och lite provocerande. Han vänder fokus bort från sej själv och fokuserar på verket, och visar inga tecken på överdrivet servilt publikfrieri. När han sjunger Eve Was Weak ur CARRIE, en sång som handlar om hur den mobbade Carrie kommer hem till sin strängt religiösa mamma och berättar att hon fått sin första mens, gör han det med hjälp av en blodig buktalardocka föreställande Carrie. Själv är han mamma. Det är galet, utmanande, exklusivt och mycket modigt. Detta är inte bara en artist, inte bara en sångare; detta är en konnässör. 

När Josefina Hylén börjar sjunga Gethsemane, ur JESUS CHRIST SUPERSTAR, tänker jag att detta är verkligen ett ypperligt, oväntat val: den ultimata sången när en son gör upp med en auktoritär far byts ut till att handla om en relation mellan dotter och en far som offrar henne, och gör den på så sätt ännu mer laddad. Jag tänker plötsligt på hedersmord, på barnäktenskap, på Ifigenia, på Fadime. Tyvärr, upptäcker jag, har man bytt ut ordet God mot Godess, och på så sätt gjort det ultimata patriarkatet till ett matriarkat. Jag förstår att man tänker att man har gjort något mycket fyndigt, men för mej hade det varit mycket intressantare och normkritiskt om man hade sjungit texten om den var. 
Daniel Mauricio framför Burn ur HAMILTON, och jag önskar att han fått en sång till, för jag hade gärna sett honom komma tillbaka och riva av mer, för det är för lite från honom. Kanske Doing What Comes Naturally, eller You Can’t Get A Man With A Gun, ur ANNIE, GET YOUR GUN, eller Men! ur CALAMITY JANE, eller Secret Love, kanske?
Maria Hartman och Maria Friman framför Agony ur Stephen Sondheims INTO THE WOODS, ett kanske inte helt lyckat sångval: Den är i original en slags kukmätartävling mellan musikalens två prinsar, som både försöker bevisa att han är den man som lider mest för att han inte kan få den kvinna han vill ha. Den ena jagar Askungen, den andra Rapunzel. I musikalen visar dom upp den funktionen prinsar ofta har i sagor berättade ur ett ’kvinnligt’ perspektiv: dom ska söka och leta och jaga efter prinsessan, och när han funnit henne är hans funktion och sagan över. Man får inte veta mycket mer om honom. Här kommer sångerskorna in, utklädda till prinsessor, och jag blir lite fundersam. Utklädda till prinsar, det hade jag förstått, men prinsessor? Är det inte lite safe, lite fegt, lite oinspirerat? Är inte meningen med konserten att undersöka gender bending? Nej, vänta, tänker jag, nu förstår jag: dom är prinsessorna dom själva sjunger om! Den ena är Rapunzel, den andra är Askungen. Spännande!
Tyvärr, inser jag efter en stund, har man inte den infallsvikeln. Man framför numret som om de två prinsarna bytts ut till prinsessor. Punkt. 
Så kommer Niklas Riesbeck in igen, och framför Just A Housewife ur WORKING. Det är en sång från den tiden då det fanns hemmafruar, och hur den stolthet dom kunde känna över sitt ’arbete’ förväntades vara ett slags antifeministiskt tvång, som att ingen skulle kunna välja att vara hemma med barnen. 
Det blir väldigt spännande när en man sjunger den: för många år sen försökte jag - till ett projekt - hitta nakenbilder på män där de framställdes på samma sätt som vissa pornografiska bilder på kvinnor: som offer, men det var något som visade sej vara stört omöjligt. Oavsett vilka poser mannen på bilden hade, så kändes han aldrig så utlämnad som samma slags bilder på kvinnor. Man förutsatte, för att det var en man, att han själv med på noterna, att detta inte var något han tvingats till. Var det förnedrande var det en förnedring han njöt av, som han sökt sej till. 
När en man sjunger om att han bara är en hemmafru blir det också laddat, eftersom det på något sätt förutsätts att han själv har valt det, att han, till skillnad mot många kvinnor, inte behöver finna sej i det, om han inte vill. Hans kamp blir på något sätt en helt annan.
Nicklas Berglund testar något ganska kaxigt: han försöker sej på Let It Go, ur Frozen. Utan att veta mycket om musik måste jag säga att det låter som en väldigt svår sång att sjunga: när det är högt är det högt, och när det är lågt är det… lågt. Det kräver en jäkla pipa. Det är också lite modigt att ta en sång som är ett typexempel på kvinnlig frigörelse och förstärkelse och låta en man sjunga den.
Jenny Holmgren sjunger en hyllning till massakern i Orlando: Empty Chairs At Empty Tables ur LES MISERABLES. Ett mycket smart och passande låtval, och ett rörande framförande. Nånting att peka på när folk undrar vad det egentligen är som är så bra med musikaler. 
Akten avslutades med att alla kom in och sjöng Seasons Of Love from RENT. 

Efter paus tar Club Corner of the Sky över, och det funkar inte riktigt. Det beror inte så mycket på artisterna, utan på oss, publiken. Club Corner of the Sky är en open mike-klubb med inriktning på musik från musikaler, där amatörsångare och proffs är välkomna upp på scenen för att sjunga.
Majoriteten av publiken den här kvällen, har kommit för att se, men inte synas. Eller höra, men inte höras, kanske man ska säga. 
Jag har varit på Club Corner när dom håller till på Klara Kaféscen, och då fullständigt köar man för att få komma upp på scenen och sjunga, men här är det helt annorlunda: Konferenciern John Mörk gör ett hästjobb när han försöker förmå folk att delta. Några av artisterna från första akten går upp, en del ur publiken gör sitt, men det vill sej inte riktigt. Vi trampar liksom vatten och väntar på att det ska komma igång, men till slut går det inte att hålla liv i det hela, och man stänger för kvällen. 
Till hösten kommer Club Corner Of The Sky tillbaka till Stadsteatern, och om du inte har varit där är det dags. Det är ett måste.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Parkteatern! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


A MIDSUMMER NIGHT’S DREAM, med Polar Eclipse Theatre, på Parkteatern, i Galärparken:

Ibland har man en sån där perfekt dag, en sån där helt oklanderlig, felfri dag, en sån där dag som man hör att folk som ska avliva sin hund brukar försöka skapa: Favoritmat, favoritleksaker, favoritsysselsättning, och en hel del gullande och gosade. Hundar är inga dumma djur, så man tänker ju att dom kanske borde ana att något inte är som det ska, när dom liksom plötsligt översköljs av all kärlek, men dom är ju så positiva till sitt sinnelag att dom kanske bara tänker att allt - äntligen, för en gång skull - är som det borde vara. 


DOLLYWOOD, med Parkteatern:

"Och så fort jag skickat iväg meddelandet tänkte jag: Får man säga så? Beirut? Är det politiskt korrekt? Är det kulturell appropriering, patroniserande, eller rent av rasistiskt? Vad säger man om vill vara politisk korrekt, men samtidigt lite rolig? Möt mej vid Tullhuset, Slussen är rena rama Stonehenge? Rena rama Borgholms Slottsruin? Rena rama… Slussen. 
Det är rena rama Slussen, vid Slussen?"


ETT SEKEL AV REVYER, FRÅN ROLF TILL RAMEL, på Parkteatern:

Hon stod nästan inne i buskarna, vid vägkanten, men steg fram när hon såg mej komma cyklade, och började vifta. Och peka. Vifta och peka. Hon var klädd i en sån där fladdrande, ärmlös diffust mönstrad solklänning, hennes ganska korta hår var vindrufsigt, och hon var väl en bit över 60 år. Söndersolad.
”Titta,” sa hon, ”titta vad männen från mellanöstern har gjort!”