Visar inlägg med etikett Savoy Theatre. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Savoy Theatre. Visa alla inlägg

onsdag 31 maj 2017

DREAMGIRLS, Savoy Theatre, föreställning 25, 12/4 2017


Manus och sångtexter: Tom Eyen, musik Henry Krieger, Regi Casey Nicholaw, Scenografi Tim Hatley, Kostymdesign Gregg BArnes, Ljusdesign Hugh Vanstone, med Amber Riley, Liisi LaFontaine, Asmeret Ghebremichae, Joe Aaron Reid, Adam J Bernard, Tyrone Huntley, Nicholas Bailey, Lily Frazer, Marisha Wallace, Karen Mav, Michael Afemaré, Jocasta Almgill, Callum Aylott, Hugo Batista, Samara Casteallo, Chloe Chambers, Carly Mercedes Dyer, Joelle Dyson, Kimmy Edwards, Candace Furbert, Nathan Graham, Ashlee Irish, Ashley Luke Lloyd, Gabriel Mokake, Siân Nathaniel-James, Sean Parkins, Kirk Patterson, Ryan Reid, Rohan Richards, Noel Samuels, Durone Stokes, Tosh Wanogho-Maud

Du är ganska säker på att DREAMGIRLS vann en Tony Award för bästa musikal, eller hur? Eller; nu, eftersom jag frågar, så kanske du är mindre säker? Och du har rätt i att vara tveksam. DREAMGIRLS, tillsammans med såna hitmusikaler som WEST SIDE STORY, GRYPSY, FUNNY GIRL, FOLLIES, CHICAGO, INTO THE WOODS och WICKED vann aldrig någon Tony Award för bästa musikal. 
1982, året då DREAMGIRLS nominerades gick priset till NINE. Jag menar, jag skulle tjafsa om priset hade gått till nån av de andra nominerade, som PUMP BOYS AND DINETTES, en musikal om bartendens och servitriser, skriven av gruppen som framförde den, men även om den fjärde nominerade musikalen JOSEPH AND THE AMAZING TECHNICOLOR DREAMCOAT, hade vunnit, så hade jag haft åsikter och invändnignar, men NINE? Nej det är bara ren otur hur två favvisar måste tävla mot varandra. 

Jag ligger förresten på rygg i sängen i ett hotellrum i St Giles, i London, sköljer ner en cheese and onion puff pastry med lite avslagen Ginger Beer och petar i mej några Bassetts Winegums mellan tuggorna. Min kompis Patti-Li Leuk ligger i sängen bredvid och mumsar på sina inköp. 
Vi har precis sett en matiné av AN AMERICAN IN PARIS, och istället för att gå ut på stan och köpa något att käka innan vi ger oss iväg till kvällens föreställning, DREAMGIRLS på Savoy Theatre, så slank vi bara in på ett Sainsburys som ligger mittemot hotellet, bunkrade, och gick tillbaka till rummet. 

Männen bakom musikalen är text- och manusförfattaren Tom Eyen, och kompositören Henry Krieger, vars musikal SIDE SHOW vi såg på Southwark Playhouse, förra gången vi var i London. 
Ursprungligen, 1978, hette detta projekt ONE NIGHT ONLY, och var planerat runt Nell Carter, som just vunnit en Tony för sin roll i AINT MISBEHAVIN’, och som arbetat med kreatörerna i ett tidigare projek, men tyvärr hoppade hon av för att jobba på en tevesåpa. 
Ett år senare blev Michaell Bennett, mannen bakom A CHORUS LINE, intresserad och tog över projektet, som nu kallades BIG DREAMS, med en okänd 19-årig JENNIFER HOLLIDAY i huvudrollen. Men även hon hoppade av, missnöjd med att hennes karaktär dog i första aktens slut. Man fortsatte arbeta på manuset, döpte om det till DREAMGIRLS, och hon kom tillbaka igen, men hoppade av igen, då hennes roll reducerats, och det var inte förrän rollen utvecklats, som hon kom tillbaka till projektet. Och vann en Tony.
Man var nominerade till 13 Tonys, och vann sex: Bästa Manus, Bästa Manliga Huvudroll, Bästa Kvinnliga Huvudroll, Bästa Manliga Biroll, Bästa Koreografi och Bästa ljusdesign.

Vissa bögar lär sej, med tiden, vad som är bögigt. I alla fall var det så i min generation. Vissa kom ut utan att ha en aning, dom var som vilka grabbar som helst. Och så fanns det såna som jag. 
Jag var lite av en bögstereotyp redan ifrån början.
Vad jag vill säga med det, är att den första låten jag spelade in från radion, på min splitternya kassettbandspelare, var I Will Survive. Och den låg inte ens på hitlistorna då: när jag spelade upp denna ”nya hitlåt” för en kompis som visste lite mer om pop, visade det sej att den var över två år gammal.
Något år senare satt jag med samma bandspelare och spelade in ljudet från reprisvisningen av Bette Midlers tv-sändna show av hennes uppträdande i Cleveland, The Bette Midler Show. Jag hade sett showen när den ursprungligen tv-sändes, och eftersom detta var innan någon jag kände hade en videobandspelare, var detta enda sättet att spela in henne. Jag kan fortfarande stora delar utantill. 
Ytterligare några år senare, och jag går på gymnasiet, och har min första egna lägenhet, och den första Lp-skivan jag köper är Dreamgirls. Jag visste inget om den, jag bara tyckte att omslaget var glamoröst, antar jag. Och jag älskade skivan, och speciellt And I Am Telling You I’m Nog Going, som gick om och om igen. 
Jag var helt enkelt inte som andra pojkar. 

Jag minns inte var, eller hur det kom sej att jag fick se Jennifer Holliday på teve, när hon sjöng sången, men jag blev lite skakad, minns jag. Hon var så stor, så oglamorös, så olik det ideal jag hade föreställt mej. Hon var bara runt 22, men jag trodde hon var mycket äldre, en tant, och jag tolkade det som att hon var en slags hemmafru, en medelålders kvinna, vars make försökte överge henne för en yngre kvinna, men hon gav inte upp; hon gick inte.
När jag många, många år senare fick se ett klipp från Tonygalan där hon framförde låten, fick jag ett nytt intryck: hon var så väldigt, väldigt aggressiv, som ett vilddjur, ett monster, som en stor gorilla som slår sej för bröstet, knäcker trädstammar och blottar sina huggtänder, och jag var inte lika säker på att det var hon som var offret i sammanhanget.

Jag såg aldrig filmen, när den kom, förresten. Jag köpte den på dvd, men jag var så rädd att jag inte skulle gilla den, så det blev aldrig av att jag tittade. Men jag minns att jag tänkte att Jennifer Hudson var för ung. Att rollen skulle vara tjock, det förstod jag, men skulle hon inte också vara medelålders? 
Jag hade vid det här laget förstått att det handlade om en popgrupp, och jag antog att kvinnan sparkades för att hon var för tjock, och för gammal. För oglamorös för att sälja skivor. 

När jag hörde att Amber Riley skulle göra rollen tänkte jag att nu gick det väl lite väl långt: hon hade ju precis spelat elev i teveserien Glee. Skulle dom ålderssminka henne?

Några dagar innan vår resa vann Amber Riley Best Actress in a Musical, på 2017 års Oliver Awards, Storbritanniens motsvarighet till Tony Awards. Och hon var väl värd det. Hon var feno-fucking-menal. Hon verkade förstå att många av oss har kommit för att se henne, och vi får precis vad vi hoppas på, och mer därtill.
När jag nu för första gången ser föreställningen förstår jag: hon ska vara så här ung; när berättelsen börjar är hon fortfarande en tonåring, och när hon sjunger sin sång är hon under trettio. Det är inte en medlålders kvinnas sång, det ska sjungas av en ung kvinna vars lovade liv plötsligt tagits ifrån henne. Nån som vet att hon har förlorat allt, och det enda hon har kvar är makten att inte erkänna sej som en förlorare, att inte erkänna sej slagen, att inte ge sej. 

Det handlar om The Dreamettes, tre unga afroamerikanska flickor som 1962 har åkt från Chicago till Apollo Theatre i Harlem i New York, för att vara med och tävla i en talangjakt med en sång skriven av C.C., bror till gruppens solist, Effie. Gruppen vinner inte, men dom får ett jobb där de sjunger back-up åt en framgångsrik sångare, och långsamt arbetar dom sej upp från doa-grupp till popsensation. På vägen byts medlemmar ut, det ”svarta” soundet slätas ut, relationer raseras, och man berättar samtidigt historien om Motown, ett amerikansk skivbolag men också ett sound, en musikstil som lyckades överbygga kulturella motsättningar, framförallt genom att tunna ut och bleka ner det vad den vita medelklassen uppfattade som ”svart” musik.
I en intressant scen i musikalen visar man hur den vita musikindustrin tar en sång, Cadillac Car, och genom att slipa ner, blanda ut och ta bort all etnicitet ur den, gör den oharmlig och hanterbar för den breda, vita marknaden. 
Den sjungs av en av ensemblens två vita män, uppbackade av - antar jag - två svarta ensemblekvinnor med långa handskar och ryggen mot publiken, föreställande vita kvinnor.
Varför två vita män, kanske du undrar? Jo, givetvis så behövs det en vit man för att framföra den vita versionen av Cadillac Car, men om han skulle vara sjuk så måste det ju finnas en vit person som kan hoppa in för honom. Och kanske är det ekonomin som gör att man känner att man inte bara kan ha de två grabbarna sittande i kulissen, för dom dyker upp en hel del, och ofta i sammanhang där dom liksom står ut, speciellt om man ser det här som en musikal som ska handla om det svarta musikfenomenet och en segregerad nöjesbransch: Dom dyker upp som bakgrundsdansare, och sitter också i publiken på annars svarta klubbar, där det känns som om dom borde vara lite malplacé. 
Det hela blir lite konstigt. 

Det kanske mest intressanta med den här föreställningen - för mej - var att den var så bra att jag först inte märkte hur bra den var. Vad jag menar är att looken, scenografi och kostym, iscensättningen, är så sensationell, glamorös och glittrande, att jag liksom missade hur bra själva grundmaterialet är. Det är lite som motsatsen till den där sången i musikalen CHICAGO: Razzle Dazzle, där man berättar att man kan sälja vad som helst, om man bara förpackar det snyggt. 
Här är förpackningen så snygg att man först inte märker den höga kvaliteten på manuset, på berättelsen. Jag blev förförd av ljuset, paljetterna, av svandun och strass, av det som blänkte och glittrade, fladdrade och flimrade. 
Jag brukade älska att gå och se showerna på Hamburger Börs, där man på en mycket begränsad yta, mestadels genom en fantastisk ljussättning, lyckades trolla fram fantastiska scenbilder. 
Det är likadant här. 
Handlingen, mer eller mindre, utspelar sej på olika scener, eller i kulisserna, backstage, i greenroom och loger, och berättandet är sömlöst, utan märkbara skarvar. Sånger glider in i varandra, spelplatser skiftas under samma nummer, från innan, under till efter ett uppträdande, och ofta låter man sångernas till synes allmängiltiga texter spegla högst specifika situationer. 
Det är bara sången Listen, specialskriven för att Beyonce skulle sjunga den i filmen, som sticker ut. I scenversionen stannar allt av, och inte på ett sånt där magiskt sätt, utan bara för att man gjort om sången till en duett. De två kvinnliga rollerna står bara rakt upp och ner och sjunger att den andra ska lyssna, när det är mycket tydligt att ingen av dom gör något annat än att lyssna. Ett helt onödigt nummer, som man antagligen kände sej tvungna att inkludera eftersom det var en sån hit, på grund av filmen. 

Vi pratar inte mycket om föreställningen efteråt, när vi vandrar hemåt. Det är inte det att vi är tysta, det finns bara inte så mycket att tillägga om det vi just har sett. Nånstans på vägen, jag  tror vi var på St. Martins Lane, stannar vi och köper kulglass. Vi slinker in på Sainsburys, köper mer godsaker. Går hem. Snaskar och smaskar. Pratar om annat. Om vad vi ska se dagen efter. Om vad vi ska göra. 

Det är inte förrän några veckor senare som jag inser att detta kan vara en av de bäst berättade musikalerna jag någonsin har sett.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar



AN AMERICAN IN PARIS, på Dominion Theatre, i London: 

"Givetvis har jag sett filmen. Tror jag. Eller? Kanske är det bara så att jag har sett vissa klipp på youtube och i andra sammanhang, för när det börjar är handlingen mej totalt obekant. Jag minns Gene Kelly i ett par vita tajta byxor, och en gudomlig putrumpa i en Toulouse-Lautrecisk drömsekvens, men inte mycket mer."


THE COMEDY ABOUT A BANK ROBBERY på The Criterion Theatre, i London:

På ett plan är det som om StDHs mimlinje som bestämt sej för att sceniskt framföra ett filmmanus av typen Oceans Eleven: det finns en massa suveräna infall, berättargrepp och visuellt unika och inspirerade scener: men på ett annat plan är det som om någon inte litade på, eller gillade, resultatet, som tänkte att vi är ju en grupp som står vid sidan om, som pekar finger, kommenterar och förlöjligar, vi kan inte släppa fram något utan att driva med det.

Så resultatet blir ett varken eller. Jag önskar att dom inte hade gått fullt så långt. 


THE LIFE på Southwark Playhouse, föreställning 22, 11/4 2017:

Vad jag absolut älskar med den här musikalen, är att den säger att vi måste respektera varandras livsval. De kanske inte är det bästa, smartaste valen, men alla har rätten att göra dom. Och givetvis pratar jag inte om prostitution nu, inte bara om prostitution, i alla fall. Att erkänna att det du gör är ett eget val ger dej makt, makten att välja. Att skylla dina val på någon annan är att erkänna sej maktlös.




Upplagd av kl. Inga kommentarer:
Etiketter: , , , ,

onsdag 1 juni 2016

FUNNY GIRL, Savoy Theatre, London, föreställning 46, 4/5 2016

Musik Jule Styne, Text Bob Merrill, Manus Isobel Lennart, bearbetning, Harvey Fierstein, regi Michael Mayer, Koreografi Lynne Page, Scenograf Michael Pavelka, Kostymör Matthew Wright, Ljusdesign Mark Henderson, Ljuddesign Richard Brooker, Musikalisk ledare och arrangör Alan Williams, Orkestrering Chris Walker, Musikaliskt ansvarig Theo Jamieson, Mask och peruk Campbell Young Associates, SHERIDAN SMITH: FANNY BRICE, VALDA AVIKS: MRS MEEKER, NATASHA J BARNES EMMA/ MRS NADLER/ COVER FANNY BRICE, DARIUS CAMPBELL NICK ARNSTEIN, MARILYN CUTTS MRS BRICE, MAURICE LANE MR KEENEY, BRUCE MONTAGUE FLORENZ ZIEGFELD, JOEL MONTAGUE EDDIE RYAN, GAY SOPER MRS STRAKOSH, PHILIP BERTIOLI CORNET MAN/ TENOR SOLOIST/ ENSEMBLE, EMMA CAFFREY BUBBLES/ ENSEMBLE, SANCHIA AMBER CLARKE SWING, LUCINDA COLLINS SWING, JOELLE DYSON ENSEMBLE, REBECCA FENNELLY POLLY/ ENSEMBLE, LUKE FETHERSTON JOHN/ CORNET MAN/ ENSEMBLE, MATTHEW GOODGAME DIRECTOR/ RENALDI/ PAUL/ ENSEMBLE, LEAH HARRIS ENSEMBLE, KELLY HOMEWOOD VERA/ ENSEMBLE, SAMMY KELLY MIMSEY/ ENSEMBLE, SAM MURPHY
SWING, TOM MURPHY SWING, CLARE RICKARD SWING, OLIVER TESTER SWING

Efteråt, när vi kom hem och berättade vilka föreställningar vi hade sett, så sa folk:
”Åh, Funny Girl, jag hade jättegärna velat se den…”
En del av dom som som sa så, hade nog kunnat tänka sej att åka dit och se den, men för dom flesta var det nog mer ett rent önsketänkande, som att ha en längtan till det omöjliga: att man var längre, eller yngre, levde på medeltiden, eller hade uppfunnit ångloket, eller något annat som gjort en till mångmiljardär.
Jag hade lite lust att svara: 
”Men varför gör du inte det? London ligger inte så långt bort, och det är underbart där.”
Men istället log jag, och sa:
”Du missade inte så mycket.
Min vän, Marcel Wave, som tillsammans med sin pojkvän Fred Casely faktiskt hade åkt till London för att se FUNNY GIRL, sa: 
”Åh, jag önskar att jag hade fått se en föreställning när inte huvudrollen varit sjuk så att vi missade Sheridan Smith. 
Jag log, igen, och sa: 
”Du missade inte så mycket.”

Det visade sej nämligen, att FUNNY GIRL, utan Barbra, inte är vidare funny.

FUNNY GIRL, musikalen, hade hade premiär 1964, på Winter Garden Theatre, på 1634 Broadway, fyra kvarter från Times Square, ett hus som har en pulikkapacitet på 1526 personer. Det var där MAMMA MIA! gick i tretton år, och det är där SCHOOL OF ROCK går, för tillfället.
1966 flyttade föreställningen till den något större Majestic Theatre, med plats för 1645, men redan samma år flyttade man till en ännu större teater, The Broadway Theatre, med rum för 1761 tittande. Det var där den lades ner 1967. Inberäknat alla tre teatrarna spelades föreställningen 1348 gånger.
Barbra Streisand hoppade av 1966 för att öppna en uppsättning i Londons West End, på Price of Wales Theatre, där BOOK OF MORMON nu spelas. MAMMA MIA! brukade spelas här innan den flyttade till Novello Theatre.

Alla som var någon, på den tiden, verkar på något sätt ha varit inblandade i tillkomsten av FUNNY GIRL: huvudrollen var vid olika tillfällen tänkt för Mary Martin, Anne Bancroft, Eydie Gormé, och Carol Burnett, innan man slutligen landade på Barbra Streisand. Innan Garson Canin förde båten i hamn hade man haft tillfälliga regissörer som Jerome Robbins och Bob Fosse, och textförfattare som kontaktats var allt från Stephen Sondheim till Dorothy Fields, men jobbet gick till Bob Merrill, som bland annat skrivit texten till ”How Much Is That Doggie In The WIndow”. ”Mambo Italiano,” och musikalen CARNIVAL. 
Kompositören, Jule Styne, däremot, var inblandad redan från början.

På Tony Awards 1964, nominerades musikalen i åtta kategorier: Bästa Musikal, Bästa Manliga Huvudroll I En Musikal, Bästa Kvinnliga Huvudroll I En Musikal, Bästa Manliga Biroll I En Musikal, Bästa Kvinnliga Biroll I En Musikal, Bästa Koreografi, Bästa Musik, och Bästa Producent - verkligen? - Av En Musikal.
Man vann ingenting. Nada.

Filmen kom 1968, och Streisand vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll, en ära hon fick dela med Katharine Hepburn, som också vann, för Lion in the Winter. Filmen skiljer sej ganska mycket från musikalen. Man har strukit alla låtar som inte sjöngs av den kvinnliga huvudrollen, och för säkerhet skull gett henne några ytterligare sånger.
Det är, med andra ord: mer Barbra, och mindre alla andra. 
Sångerna som tillkom är alla ypperliga, och faktiskt mer minnesvärda än de som ströks ur scenföreställningen: Rollerskate Rag, I’d Rather Be Blue Over You, Second Hand Rose, och Funny Girl.

Det är lite tråkigt att gå samma gator, så den morgonen, när vi lämnade vårt hotell, St. Giles, uppe vid Tottenham Court, på jakt efter någon slags frukost, så gick vi inte ut på New Oxford Street, utan svängde in på en liten sidogata, alldeles bakom hotellet, Great Russell Street. 
Men vi kom inte långt. Bara runt hörnet, faktiskt, innan vi upptäckte VQ - 24 Hour Café & Diner - och gick in. Jag beställde en Veggie Breakfast, och Patti-Li drog till med en köttigare variant: en Full English Breakfast. Han fick cumberland sausage och crispy bacon istället för mina wilted spinach och hasch browns. Hans var, måste man kanske tillägga, med tanke på att hans korvar för mej endast hade blivit ersatta av spenat, ett pund dyrare. 

Den dagen hade vi bestämt oss för att göra Holborn, och Inns of Court, ett ganska o-turistigt område, väster om Covent Garden, mest känt för sina kungliga domstolar, och för att många av byggnaderna skonades av den stora branden 1666. Här ligger Fleet Street och Old Curiosity Shop.
Det blev en förmiddag fylld av gamla byggnader, grönområden och lite förvirring. När vi kom till den lilla parken vid Grays Inn, kunde vi inte avgöra vilken byggnad som var Grays Inn, och någonstans vid Lincolns Inn lyckades vi riktigt virra bort oss, och liksom blanda ihop några av de gamla parkerna, men vi tog oss ur härvan nånstans vid Royal College of Surgeons.
Vi lyckades också klämma in en lunch på ett Pret A Manger, på Strand, mittemot Roal Courts of Justice, och inte långt därifrån, bara några hus bort, ligger tebolaget Twinings ursprunliga lokal, så vi tog oss en titt. Huset, som är en våning högt, och nästan inte bredare än porten som leder ditin, ligger insprängd mellan två avsevärt högre byggnader, och butiken är lång och så smal att två personer knappt kan mötas i den korridorliknande affären. Jag köpte inget te. 
I’m a Lipton kind of guy. 

Savoy Theatre ligger i en bred gränd vars egentliga funktion verkar vara att leda fram till Hotell Savoy, som breder ut sej, längst in, med en liten rondell framför entrén, för gästerna taxibilar och limousiner att snurra runt i. 
Entrén till teatern ligger på grändens ena sida, och byggnaden i sej är ganska speciellt: den är nämligen byggd neråt. Man kommer in på gatuplanet, och så går man neråt, neråt, neråt. Kanske finns det våningar över mark, för dom som sitter långt upp på balkongen, men några såna märker jag inte av. Det är i alla fall ett väldigt smart sätt att spara utrymme: en teater behöver absolut ingen solljus. Ordet källarteater får plötsligt en helt ny innerbörd. 

Vi visar upp våra biljetter, och börjar trampa neråt, neråt. Det känns som om hela byggnaden, utanför auditoriet, består av små rum, sammanlänkade med korta korridorer eller smala, branta trappor.
Väggarna är målade i lejongult, en nyans mellan maskros och apelsin, en sån där färg som många pizzerior och kaféer använde på 80-talet, när dom svampade sina väggar, och den kompletterar inte direkt den blommiga, vinröda heltäckningsmattan. Lite här och var har man målat stora päronglassgröna vindruvsklasar på väggarna, för att pigga upp, antar jag. 
Inredningsdetaljerna, som lampetter, speglar, ledstänger och räcken, är lika art deco som taket på Chrysler Building. På sina ställen är väggarna målade i silver, som för att visa att man kunde ha målat mer smakfullt, om man ville.

Inne i salongen är det en annan historia: här är det målat helt i silver, och väggarnas höga paneler ligger liksom omlott, som fjällen på en orm. Stolarnas sitsar är klädda i en ganska strävhårig plysch, i olika färger, med melerat mönster: vinröd, lindblomsgrönt och apelsinsaft, lite som såna där hårda karameller man kan köpa på Finlandsfärjor: Fruit Drops. 
Det är modernt och klassiskt på samma gång, som de mer stillsamma ställena på en renässansfasad, mellan kolonner och krusiduller. Där andra teatrar har tak som är fullklottrade med flygande gudar, detlajerade ornament och har hängande ljuskronor, har man här ett kassettak med lampor inbyggda i panelerna. 
Givetvis sträcker sej den vidriga, vinröda heltäckningsmattan hit in, men det gör inte så mycket: med så mycket att se upp till har man inte tid att titta ner.

Det är en slag musikaliserad bio-pic, kan man säga. Det är en romantiserad version, en tillrättalagd del av skådespelerskan Fanny Brices liv, berättad i en slags tillbakablick, när hon 1927, 36 år gammal, och en hyllad stjärna, sitter på en teater - jag vet inte vilken, för enligt IBDB, Internet Broadway Data Base, ser det ut som om hon inte gjorde någon föreställning det året - och väntar på sin make, Nicky Arnstein, en professionell kortspelare. Hon ser tillbaka på sitt liv, från oattraktiv nolla till uppburen stjärna, hur hon träffade Nicky innan hon slog igenom, när han var framgångsrik, men sen, på något sätt, nästan bytte dom platser: han blev mr Brice, men hon blev inte mrs Arnstein, och hur hon har försökt få honom att hitta någon slags självrespekt.
Det här gått sådär: idag släpps Nicky ut från fängelset där han suttit inspärrad i tre år, dömd för stöld av obligationer. 

Det här är en musikal, som trots att den är känd, sätts upp väldigt sällan. Det kan dels bero på att den innerst inne inte är vidare bra, och dels för att den är väldigt svår att rollbesätta. Den kräver en sångerska som är en clown. Inte bara en rolig sångerska, utan nån som kan dratta på rumpan, få en paj i fejjan: en riktigt pajas. En ung Maria Lundkvist som kan sjunga, liksom.
Några dagar innan vi såg föreställningen hade den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan varit borta, sjuk. Överansträngd, ryktades det på nätet. Hennes pappa hade tydligen, tyvärr, fått cancer. Några dagar efter att vi sett föreställningen tog hon en time out på några veckor, så jag antar att man kan anta att hon inte var på topp när vi såg henne. 
Jag märkte ingenting negativt som var vidare anmärkningsvärt i de små detaljerna, men i den stora, övergripande rolltolkningen tyckte jag mej märka en brist som jag nog tror alltid måste ha varit där, från början, den är liksom inbyggd: Hon levererar allt på samma sätt. 
Du vet såna personer som säger något skämtsamt, kanske lite elakt, bitchigt, och sen, med en gång tillägger: 
”Nej, jag bara skämtar…”
Som i:
”Din hy är lika len som en persika som klätt ut sej till russin. Nej, jag bara skämtar.”
Eller:
”Jag är så hungrig att jag skulle kunna rycka kattmaten ur munnen på en pensionär. Nej, jag bara skämtar: pensionärer äter inte kattmat. Nej, jag bara skämtar, dom äter kattmat, men jag gör det inte. Nej, jag bara skämtar: jag gör det. Nej, jag bra skämtar.”

Det är detta ta sätt att spela som hon använder sej av om och och igen: hon ger, och hon tar tillbaka. Efter en tid blir det ganska tröttsamt. Det är som om hon är rädd att inte vara förtjusande, charmig och betagande. När man ska tillbringa så mycket tid med en publik som hon gör, så måste man variera sej.
Och dom har ett litet problem. Damen i fråga är kort. Det, i sej, är inte problemet, utan används mer som en komiskt tillgång. Meningen är nämligen att Fanny Brice inte ska vara speciellt attraktiv, men Sheridan Smith är ganska söt; så för att skapa en slags motsättning mellan henne och de Ziegfield Follies-ståtliga kvinnorna hon ska jämföras mot, har man anställt lååånga kvinnor. Vilket medfört att man måste anställa lååånga män, och för att den manlige huvudrollen ska framstå som en riktig”karl” så måste han givetvis vara längst, men det hela medför att den kvinnliga huvudrollen, i förhållande till den manliga, ser ut som en av deltagarna i teveseriendokuserien Little People, L. A., en serie om kvinnliga dvärgar i Los Angeles. 

Kostymerna är snygga, ambitiösa, men någon har hållit efter dom så väl att dom verkligen bara blir kostymer. Jag, som har en förkärlek för sånt som är patinerat, hade önskat några slitna knän, några nötta kavajärmar, och skrynkliga blusar. Inte i minnesbilderna som framförs på scenen, men i de partierna som ska utspela sej i ”verkligheten”. Speciellt i början, när historien utspelar sej i Fannys fattiga hemkvarter hade jag gärna sett lite armod i dräkterna. Det är också, ibland, lite svårt att skilja på vad som utspelar sej på scenen, och vad som ska utspela sej i verkligheten. Och vad som sker nu, då, och för länge sen. 
Jag satt också länge och funderade på om den manliga huvudrollen spelades av en inhoppare, för det kändes som om hans kläder satt förvånansvärt illa, men när jag efteråt kollade upp det, visade det sej att han var där han skulle vara, och det var antagligen meningen att ha skulle se ut som han gjorde. Kanske var det gjort så för att visa att han inte var så polerad som han verkade, men eftersom detta utspelar sej i Fannys minnes så borde han kanske bara vara bedårande.
Scenografin är också den, helt okej. Den ska kanske inte stå ut, men det hade varit intressant med något som imponerade, eller gjorde ett intryck. Det enda verkliga greppet är att man i fonden har en backdrop föreställande auditoriet på en teater, sedd från scenen, och lite vriden, skruvad, som om fotografen legat ner på tiljan och hållit kameran lite snett, så att horisonten är skev, och vi ser salongens tak.

Jag brukar säga att jag tycker att regissörens jobb är att försöka berätta föreställningen, som han ser den, utan att nödvändigtvis konstla till den, för konstens skull. Berättandet, berättelsen, är det viktiga, vad som händer, vad som sägs. Om man märker av regin, tycker jag, istället för att följa med historien, då är det ofta så att regissören försöker hävda sej. Romeo och Julia behöver inte sitta i ett kylskåp, eller i en kundvagn. Dom kan göra det, men det är ändå det som händer mellan dom, det som berättas, som är det viktiga.  
I det här fallet, när dom verkligen bara berättar historien, måste jag säga att jag önskade att dom haft lite andra visioner. Kanske en annan regissör, eller någon som såg det hela lite ur en annan vinkel. Det känns lite basic, lite mossigt, lite musealt. 
Under föreställningen satt jag och funderar på hur det skulle vara om Fanny -  eftersom nästan hela pjäsen utspelar sej i en tillbakablick - hade sett allt lite vinklat, eller färglöst, eller skevt, sådär som man gör med minnen. Jag vet inte hur det skulle te sej, rent praktiskt, men kanske den Fanny, hon som minns, hade behövt ligga utanför, se det hela lite utifrån, som man själv skulle göra, om man efter flera år såg tillbaka på något. Man var - förhoppningsvis - en helt annan person då, och i det sceniska nuet borde man kanske ha en åsikt om det. Kanske borde föreställningen spelas av två Fanny: Fanny som är, och Fanny som var. Kanske är jag onödigt noggrann, en pettimeter-petternicklas, men det känns som om föreställningen behöver något. 
Jag tror att ganska många ur publiken missar ramberättelsen, och säger, när någon frågar vad den handlar om: 
”Det var en musikal om Fanny Brice, en stor stjärna som levde för länge sen. ”
Man missar liksom att detta är en föreställning om en kvinna som ser tillbaka på sitt liv, som sorterar, rättar till, vinklar och småljuger, för sej själv. Som man gör. Och att hon kanske hellre ser tillbaka, flyr in i sina minnen, av rädsla för vad framtiden för med sej? Tillbakablicken är, eller borde i alla fall, vara viktig.
Kanske skulle det vara intressant om allting föreföll att utspela sej där, i hennes loge, på teatern? Hur allting öppnade upp, väggar flög iväg, men alltid kom tillbaka inför nästa scen. Det skulle förstås innebära att hon nästan aldrig skulle kunna gå av scenen. Det är hennes minnen vi ser, så hon måste vara där för att minnas dom.

Eftersom Fanny Brice var uppfödd inom teatern, så satt jag och funderade på hur det skulle var om alla andra karaktärer och händelser var lite förhöjda, liksom framförda som nummer, tills jag insåg att det var precis det greppet man hade använt i musikalen CHICAGO. Och FOLLIES.
En intressant sak som hände, och som jag inte alls upplevde i filmen, var att Fanny blev en slags Norma Desmond, på så sätt att hon genom sin besatthet kallad kärlek, kvävde mannen hon älskade. Det är inte en speciellt feministisk tanke, men det verkade som om man ville säga att det var hon, som genom att hela tiden lägga sej i, försöka bestämma över sin man, detaljstyra, fick honom att ta såna desperata steg att han hamnade på fel sida av lagen, bara för att visa att han var en man. 

Och: nej, jag tror inte det var deras uppsåt. 


Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 1098:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 4846:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


KINKY BOOTS, 3/5 2015 , på Adelphi Theatre, i London:

"Den är ganska intressant, den här avsexualiseringen av män i damkläder. Lola verkar inte ha vare sej sexualdrift eller några amorösa ambitioner. Det känns lite som om hon har fått bli drömbilden av författarens önskemamma; starkt, rådig och celibat. Man får veta mycket om henne, men den sexuella delen förblir outforskad. 
Kanske klarar West End-turisterna endast av en man i damkläder bara om han är rolig, snygg och tragisk. "

Låter det intressant? Här är resten: 


TOXIC AVENGER, på Southwark Playhouse, i London:

"”Du kan inte ana vad som går i London!” gastade jag, med samma underton som om jag meddelat att jag fått veta att dom hade en gasläcka i hans hus, och att han inte skulle tända sina adventsljusstake. 
”Va?”
”Vänta, jag skickar länken…”
En timme senare är dom bokade och betalda, biljetterna till musikalen TOXIC AVENGER."


 SUNSET BOULEVARD, på London Coliseum:

"...men här, i den här föreställningen, ser hon ut lite som om någon råkat torktumla en dragshowartist tillsammans med ett fransdraperi och en säck nyårsdekorationer, och låtit det som fastnat sitta kvar. Det blir - för att underdriva - lite för mycket."


Upplagd av kl. 1 kommentar:
Etiketter: , , , ,
Prenumerera på: Inlägg (Atom)