onsdag 9 mars 2016

MURDER BALLAD, genrep, gästspel på Teater Playhouse, föreställning 21, 6/3 2016.

Idé & text: Julia Jordan, Musik & text Juliana Nash, Regi: Morgan Alling, med Jakob Stadell, Anna-Maria Hallgarn, Patrik Martinsson och Hanna Hedlund, Översättning: Fredrik Fischer & Linnea Sjunnesson, Scenografi Gustaf Hellesand, Ljusdesign Per Hörding, Ljuddesign Tomas Malbeck, Regiassistent Sandra Camenish, Kapellmästare: Michael Ottosson, Gitarr Niklas Thelin, Bas Jonas Lindberg, Trummor, Lars Olsson, Ljudtekniker Lucas Svereus, Ljustekniker NIkita Johansson, Producent Petrik Martinsson, Fridofrida AB, Med tillstånd från Josef Weinberger Limited, På uppdrag av Music Theatre International, New York

It was a crime of the heart
We all know that love's insane from the start
Where there's passion, there is pain
What do we gain, committing crimes of the heart
He was crazy jealous of everyone she met
Suspicious of the little things that hadn't happened yet
He devoured every minute of her time, she didn't mind
After all, young love's always blind

It was a crime of the heart

We all know that love's insane form the start
Where there's passion, there is pain
What do we gain, committing crimes of the heart

Crimes of the Heart
av Amanda McBroom.

Jag hade tänkt stanna hemma. Våren var på väg, och med den följde en sol som för varje dag som gick började kika högre och högre upp över grannhusets tak, och i och med det, lysa in genom mina avgasstrimmiga fönster och passivt aggressivt dra uppmärksamheten till dammet som samlats lite här och var. 
Hela förmiddagen hade jag sorterat och städat bland böcker och gröna växter, och trots att jag inte hade någon klar bild av vad jag skulle göra på kvällen hade det hela dagen känts som om den skulle tillbringas på rygg på min sacco-säck, med en bok eller kanske nånting intressant på youtube. 
Men så plingade det till på min telefon. Det var ett meddelande från Jennie Blåtå, som precis upptäckt på Facebook att Morgan Alling bjöd in allmänheten till genrepet av föreställningen han precis regisserat, MURDER BALLAD, på Teater Playhouse.
Jag ville inte, men jag borde. Eller, jag ville men jag orkade inte. Eller, jag orkade, men jag hade ju planerat -
”Vill du hänga med på Playhouse och se Murder Ballad ikväll?” messade jag min kompis Patti-Li Leuk, och så slängde jag iväg ett likadant meddelande till Malvolio Morrhår. Skäggige Skalman var på nån solig ö någonstan - Gran Canaria eller Tenneriffa, eller Mallorca, eller så - tillsammans med Dollys Matte, så det var liksom ingen idé att fråga honom. Och Abercrombie hade inte orkat eller viljat följa med på nånting på senare tid, så honom hoppade jag helt enkelt över.  Det fanns förstås dom som jag inte alls kunde höra av mej till, som nästan skulle ta det som en förolämpning om jag hörde av mej i sista minuten och liksom förutsatte att dom inte hade något för sej en söndagkväll. 
Jag hade tänkt att om ingen ville hänga med så skulle jag strunta i det, jag också, men när både Patti-Li och Malvolio visade sej vara upptagna - massagetid och något ospecificerat - och jag liksom hade en legitim anledning att stanna hemma, var det som om det aldrig riktigt hade rått något verkligt tvivel om att jag skulle dit.
Och det säger något om min skeva verklighetsuppfattning när mitt största argument mot att gå dit var att jag trodde att det skulle vara knökfullt. När jag hade förstått att regissören lagt ut inbjudan på sin facebook-sida, såg jag framför mej hur folk i horder, som människorna i Metropolis, eller som i första aktens final på LES MISERABLES, när alla, som en mur av människor, skanderande sånger ur MURDER BALLAD, skulle paradera uppför Drottninggatan och samlas utanför Playhouse, som såna där folkmassor som mötte Beatles när dom första gången kom till USA, redo att börja vandalisera om dom inte fått några platser.
Men, som Jennie Blåtå skrev:  
”200 platser, stor teater, ingen riska att det tar slut”

Jag kände inte till någonting om MURDER BALLAD, och gör det nästan inte fortfarande. Jag menar, nu känner jag till handlingen, men det finns förvånansvärt lite att läsa om föreställningen på nätet. Det finns en hemsida, och ganska mycket på youtube, men inte så mycket mer.

Förresten hade jag heller ingen aning om att detta var sub-genre under ballader, det här med Mördar-Ballader, men man lär sej mycket när man sitter och googlar. Minns du sången om Tom Dooley, eller Chers Dark Lady, eller Mack The Knife, eller till och med Bohemian Rhapsody? Dom räknas alla till mördarballader.  Jag antar att man också kan räkna dit Sondheims Chrystantemum Tea ur PACIFIC OVERTURES. Visst vore det lite underbart med en soppteaterkonsert med bara såna sånger, eller vad sägs om en kulturamakonsert? 

Det var inga problem att få komma in, även om alla var där. Eller, inte alla, men en massa människor jag inte sett på länge. Madame Maquillage var där, tillsammans med sin son, som hade exakt samma ögon som hon hade. 
"Det ligger i släkten," förklarade hon. "Vi har alla min pappas ögon. Du må tro att jag blev snopen när jag precis hade fött honom, och han slog upp ögonen och det var pappa som tittade på mej..."
Och Patsy de la Lake stod plötsligt bara framför mej, leende, tillsammans med två vänner som jag kände igen, men liksom, trots upprepade presentationer, aldrig lär mej namnen på. Till och med Abercrombie var där. Jag antar att han antog att jag skulle känna till om det här genrepet, och att det var därför han inte frågat mej om jag ville hänga med honom, hans pojkvän och deras kompis Gaydad.

”Oj, vad du var orange…” sa nån till mej, när jag knappt kommit innanför dörren. Det var inte en komplimang. Det var en sån där illa dold kritik, maskerad som nån slags humor, levererad av en bitvis bitter bög.
Med tiden har jag blivit lite orange. Nej, det är inte min hud, det är inte nån slags syftning på vad han nu heter som talar med skorrande ’r’ och läste dikter i den där melodifestivallåten; jag pratar om mina kläder. Dom har blivit mer orange orangea orange-a brandgula. Det började med en mössa, för att jag bilarna skulle se mej när jag cyklade, och så följdes den av en halsduk, och ännu en halsduk, och ännu en, och så av tre tröjor. 
Jag, som har en tendens att bita ifrån, har bestämt mej för att låtsas ta såna saker, såna kommentarer, speciellt från såna som han, som komplimanger. Det retar dom ännu mer. 
”Tack,” svarade jag, emfatiskt, glatt, som om det han sagt varit menat som beröm.
Sen borde jag ha hållit tyst. Jag borde inte, som jag gjorde, demonstrativt ha scannat hans svarta kläder från tå till topp, och ner igen och sagt, leende, som en slags oskyldig förklaring:
”Jag har blivit så trött på att jag såg ut som en parodi på en av alla svartklädda kultur-skallar. Svart, svart, svart,  det är en sån klyscha, så deprimerande, så förutsägbart, och visar på en sån rädsla att våga påstå något som andra kan skämta om. Håller du inte med?”
Vi log mot varandra, och skiljdes åt. 
Detta är kanske en av anledningarna till att folk inte ber mej följa med på teater. 

Scenografin föreställer en bar. En stor disk, med flaskor bakom, ett biljardbord till vänster, och fem, sex små runda barbord med stolar omkring. Det känns gediget, på riktigt, som om man när som helst skulle kunna lyfta produktionen från scenen och klämma in den i nån riktigt, existerande bar, och det skulle inte kännas konstigt, eller som fransmännen säger: mal placé.
När vi har satt oss, berättar man att det är meningen att folk ska sitta vid barborden, på scenen, och ber oss komma upp. Eftersom publiken på genrep är där för att hjälpa produktionen, stolpar jag upp och sätter mej vid ett bord lite bakom dom andra. Jennie Blåtå och Långskånken sätter sej vid ett bord lite närmre scenkanten. 
Musikerna, bandet, sitter synliga, i kulisserna, en våning upp.

Man kan berätta en scenisk historia på så många sätt. Först, den faktiska berättelsen: Ta till exempel Rödluvan: den börjar såhär, och slutar såhär. Så lägger man till dramatikerns syn på det hela: Man förklarar kanske att som flicka har hon så låg status att hon inte ens har ett eget namn, utan definieras genom hur hon klär sej, vilket också gör att det är ganska lätt att ta ifrån hennes identitet: utan sin röda luva är hon ingen, ett ingenting. Tillför sen regissörens tolkning av vad dramatikern skrivit: kanske är rödluvan en röd hoodie, och skogen en förort?

Jag hade en slags förväntan om hur den här historien skulle berättas. På nätet hade jag läst att det handlade om en kärlekstriangel mellan två män och en kvinna, och av titeln förstår man ju att någon ska dö, och eftersom den var skriven av två kvinnor hade jag en slags förutfattad mening, en slags rädsla om hur det hela skulle berättas. Hade den varit skriven av två män, hade jag varit rädd att det skulle berättas som att kvinnan, som she-devil, som femme fatal, hade lockat och lurat och förvridit männens sinnen så att den ene, vanligtvis älskaren, övertalats - som i Postmannen Ringer Alltid Två Gånger - att döda hennes make. Eller också blev dom avslöjade och den ene mannen sköt den andre. 
Men nu, eftersom det var två kvinnor som skrivit, hade jag fördomen - och jag vet att det är en fördom - att kvinnan på något sätt skulle visa sej vara utan skuld, att hon gör det hon gör för att hon inte har känt sej uppskattad av sin make, och därför sökt beundran annorstädes, och att hon sen helt enkelt inte kunnat välja, inte kunnat ta sej ur det hela, och blivit mördad, offrats, fått falla för patriarkatets förtryck. 
Inget av det här händer förstås. Detta är för bra för sånt schablonmässigt, ointressant berättande.

Det handlar om en ung man och en ung kvinna, två partydjur, den ene vill bli musiker, den andre skådespelare, som lever ett slags bohemiskt rock-n’roll-liv i en storstad under tre år, tills det bara en dag tar slut och dom skiljs. Hon, på fyllan, på väg hem, träffar en annan man, en ordentlig man, en man som studerar poesi, och han följer med henne. Dom blir ihop, skaffar barn, skaffar ett ordentligt, småborgerligt liv, tills hon en dag, plötsligt söker upp sin gamla älskare…

Det här är absolut inte en musikal av den där gamla, beprövade förutsägbara formeln-formen, där handlingen alltid är underordnad musiken, och där man hela tiden mer eller mindre alltid vet vad som ska hända. Inte heller är musiken en slags klassisk musikalschlager, sån där som man trallar och nynnar på vägen ut, men inte riktigt minns vare sej text eller tematik. 

Ernest Hemingway skrev, om Marlene Dietrich: “If she had nothing more than her voice she could break your heart with it. But she has that beautiful body and the timeless lovliness of her face. It makes no difference how she breaks your heart if she is there to mend it.” 

Det är lite samma sak här, fast tvärtom, liksom: Även om dom inte sjöng skulle detta, både vad gäller regi och skådespeleri, varit helt fenomentastiskt. Jag sitter tillräckligt nära för att se varenda blick, och jag hittar inte en enda bluff, ser inte en enda sekund då jag inte tror på vad dom gör, till hundra procent. Att dom sen sjunger som om det gällde livet, som om det inte vore premiär i morgon, som om det här med trötta röster, heshet och blödande stämband vore urbana legender, det är liksom ytterligare en nivå i det underbara. 
Det är som om det inte fanns något privatpersoner kvar längre, som om dom helt gått upp i sina roller. Som om det här, det som händer nu, vore på riktigt, vilket det ju nästan blir, eller är. Jag blir liksom helt uppslukad av handlingen, som ju faktiskt händer vid nästa bord, och plötsligt kommer jag att tänka på de där textraderna ur sången A Part Of That, ur Jason Robert Browns musikal THE LAST FIVE YEARS:

Without a sound
A moment comes to life
And I'm a part of that
I'm a part of that
I'm a part of that

Man berättar historien helt i musik, det finns ingen talad dialog, och alla scenografiska förändringar och rekvisita, verkar komma direkt ur baren: en kvarglömd halsduk blir slöjan på bröllopet, ett av barborden får symbolisera deras hem, och halsdukten, som blev en slöja, blir en bordsduk, när dom börjar inreda sitt gemensamma hem. Till och med leksaksbarnvagnen, som rullas in, känns som något som kunnat glömmas kvar ute i garderoben. 
Det är smakfullt, spännande och inte så lite sexigt. 

Anna-Maria Hallgarn är perfekt, både i rollen och som val för rollen. Hon har något av en kåt katta över sej, en känslighet och en kyla, något av en Rent-Mimi, en Chicago-Velma, men med ögon som har sett en hel del, och som ibland behöver a little something för att våga vara närvarande, ta udden av verkligheten, drömma, för att våga tro, hoppas på något hon vet inte kommer att slå in. Och hon sjunger som om varje ton vore den sista hon behövde ta för kvällen, för den här veckan, den här månaden.
Sveriges svar på Broadways Will Swenson, Patrik Martinson, och Jakob Stadell, vår egen version av Anthony Rapp/Adam Pascal kunde nog inte vara bättre castade, eller bättre utrusade. Det går liksom inte att föreställa sej några andra i rollerna, från och med nu. 
Och just som jag börjar fundera på hur det kommit sej att Hanna Hedlund har tagit den något underordnade rollen som berättare, som balladeer, visar hon oss varför. 

Jag tänker på trohet, på passion, på frestelser och svaghet. Jag tänker på vänner jag har haft, på Prickly Pete som helt kallt räknade med att han skulle vara otrogen mot varje man han var tillsammans med, och att det var spänningen i att bedra, inte mannen han bedrog med, som var det viktiga. Han skyllde på att hans pappa varit likadan, och han var en pappas pojke. Jag tänker på La-la Laretai som helt slutade dricka, eftersom ett glas vin ledde till tio, och såna kvällar alltid slutade hos någon annan än hennes pojkvän, och hur hon helt och hållet skyllde det hela på spriten. Jag tänker på sånt som är viktigt, och på sånt som får vissa att bara kasta bort alltihop. 
Själv är jag en sån torrboll, en sån där som hela tiden ser mej själv nyktert utifrån, att jag inte ens kan tänka mej tanken att lindas in i ett crime passionnel. Men så inser jag att det finns ju alltid den där tredje personen, den bedragne, och jag antar att det är min roll, om jag på något sätt måste delta. Men allvarligt talat är jag nog mest nöjd med att sitta vid ett barbord vid sidan om och bara titta på.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis genrep Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
och på  Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 


VADER,  av och med Peeping Tom, på Dansens Hus:

Man har tur om man får leva och bli gammal, men det är ett slags deceptivt tröstpris: Du får se alla andra runt omkring dej krokna och duka under.
Och jag kommer att ta det som en högst personlig förolämpning om jag en dag inte själv kan ta mej ur sängen. Det är inte troligt, men allting tyder på att den dagen kommer att komma, om inte för mej, så för resten av världen, och jag - eller en del av mej -  kommer att stå bredvid och titta på med förakt på en sån uppgivenhet och brist på självdisciplin och kraft. 
Mitt hopp, i såna fall, står till delirium och demens.


AMERICAN HOTEL, på Kulturhuset Stadsteatern:

”Men varför just Detroit?”
”Hon hade väl sett en dokumentär eller något och tyckte det var intressant med förfallet, och tänkte att den moraliska bankrutten skulle matchas av den finansiella?”
Han nickar, som om det jag sagt på något sätt verkade övertygande.”

Men jag har ingen aning. Ingen jävla aning.



Våren är äntligen här, även om det kanske dröjer innan knopparna slår ut och folk viker sej i pollernallergier, men det finns tecken: Kulturamas musikalelevers lunchkonsert. 
Jag tror att det är tredje året jag är här. Eller kanske fjärde? Jag har sett en himla massa elever flimra förbi, i alla fall, en del kommer jag ihåg när jag ser dom igen, i något annat, andra måste jag goolga för att minnas.

Min kompis Malvolio Morrhår och jag har stämt träff här, och som vanligt är jag för tidig. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar