Med Carin Juborg, Nathalie Olsson, Linnéa Lissenko, Josephine Thunell, Johan Huumonen, Helena Skoglund, Elina Holewa Chrona, Hanna Nilsson, Lina Malmefjäll, Karoline Dons, Aksel Mørk, Emma Bjärslinde.
Welcome to my school,
This ain't no high school:
This is the Thunderdome.
Hold your breath
and count the days,
we're graduating soon.
College will be paradise
If I'm not dead by June!
But I know, I know, life can be beautiful.
I pray, I pray for a better way.
If we changed back then,
we could change again.
We can be beautiful...
Beautiful
Ur HEATHERS
av Laurence O’Keefe
och Kevin Murphy
Våren är äntligen här, även om det kanske dröjer innan knopparna slår ut och folk viker sej i pollernallergier, men det finns tecken: Kulturamas musikalelevers lunchkonsert.
Jag tror att det är tredje året jag är här. Eller kanske fjärde? Jag har sett en himla massa elever flimra förbi, i alla fall; en del kommer jag ihåg när jag ser dom igen, i något annat, andra måste jag goolga för att minnas.
Min kompis Malvolio Morrhår och jag har stämt träff här, och som vanligt är jag för tidig. Konserten börjar kvart över tolv, men jag har fått för mej - trots att jag vet bättre - att den börja klockan tolv, så jag är inte bara en kvart tidig, jag är en halvtimme tidig. Klassen som ska framföra konserten håller på att soundchecka, mitt ibland lunchätande, skramlande och skrikande skolungar. Det är så här: scenen står precis vid ytterdörren, så det blir lite som att försöka ha en högläsning ur en sagobok precis innanför dörrarna på Åhlens City: dom flesta är inte här för att lyssna.
Malvolio har sagt att han ska äta lunch med en annan kompis innan konserten, men att vi kan ta en kaffe efteråt, så jag köper mej en macka i kantinen, och försöker försvinna in i min telefon tills han kommer. Det blir en hel del snapchattande, instagrammande och ett och annat besök på fejjan, innan han slutligen kommer och dimper ner, mittemot mej. Det hade inte blivit någon lunch, berättar han, så han käkar gärna något efteråt.
Jag är inte manisk, som person, jag är bara vädligt fokuserad. Selektiv och fokuserad. Att jag har en tumblr som heter Temporary Monomania, är mer som skämt, liksom. Okej, jag kanske kan vara lite väl fokuserad ibland, men det är bara för att jag blir väldigt, väldigt intresserad, och liksom vill gå till botten med det hela. Och varför, förresten, ska man vänta? Man kan coola när som helst, liksom.
I alla fall; kvällen innan, när jag och min kompis Skäggige Skalman var på väg till Dansens Hus, upptäckte jag en ny restaurang, Primör/Organico, på Timmermansgatan 19, när jag stod och väntade vid Skalmans bil, och givetvis vill jag dit och kolla läget. Malvolio är på. Tror jag. Jag har inte frågat honom än, men han brukar vara okej med att testa grejer. Förresten hinner jag inte fråga honom, för det börjar.
Årets klass består av tio kvinnor och två män, vilket är en man mer än förra året, tror jag. Det är en ganska liten scen, något större än ett podie, inklämd i en slags nisch, och man har dragit för en svart backdrop för fönstret ut mot verkligheten. En pianist är inklämd bakom ett piano, och eleverna sitter på rad framför scenen, och går upp, en efter en, när det är dags.
Man börjar med ett ensemblenummer: en översatt version av Beautiful, ur HEATHERS, av Laurence O’Keefe(BAT BOY: THE MUSICAL, och LEGALLY BONDE: THE MUSICAL), och Kevin Murphy(REEFER MADNESS), en musikal som efter ett antal workshops och konsertversioner gick Off-Broadway från Mars till Juni 2014, och som bygger på kultfilmen från 1988 som handlar om en sjuttonårig tjej som blir inbjuden att gå med i en grupp bestående av de tre populäraste eleverna på en high school, tre flickor som heter Heather, och som styr skolan med terror.
Jag kommer plötsligt att tänka på att jag och min kompis Lennartina Von Tratt såg filmen som musikalen bygger på, under en resa till London, nån gång i slutet av 80-talet. Vi jobbade båda med att sälja bröd i tunnelbanan, och hade samlat ihop pengar för en liten utlandsresa. Jag tror vi såg LES MISERABLES, och jag minns att jag hade förväntat mej mer Royal Shakespeare Company-skådespeleri à la NICHOLAS NICKLEBY, och lite mindre musikalteateragerande i största allmänhet.
Vi hade ingen aning om vad det var för slags film, eftersom den ännu inte kommit till Sverige, och var nog båda lite chockade, men roade, över att den var så rå. På den tiden var det inte vanligt att någon dog i en komedi.
Den största anledningen till att man öppnar med en låt ur just den här musikalen är att Kulturamas Musikalartistutbildnings andraårselever har val att sätta upp HEATHERS som slutproduktion, med premiär den tredje Maj, vilket är något att se fram emot, eller hur?
Nästa låt, Casting Call For A Best Friend, av Rob Rokicki, är en sån där bitch-fest-duett om kvinnlig konkurrens inom teatervärlden där två kvinnor beltar sej blå.
Jag är ofta väldigt imponerad av låtvalet, men lite irriterad över att man aldrig säger varifrån en låt kommer, och vem som har skrivit den, eller vem som har översatt. Förutom att det är en ganska relevant information, ger det också oss i publiken en chans att möta artisten, privat, utan en musikalisk mask. Nu - om man överhuvudtaget säger något, är det ofta något lite klyschigt, eller förhöjt, som:
”Livet är som en underbar sång, men ibland kan det vara skönt med lite tystnad…” eller ”Cole Porter är en man som levde för länge sen och skrev musik som vi i musikalbranschen är evigt tacksamma för…”
Jag hade nog föredragit om man sagt: ”Hej, jag heter Melinda Mockasin, och jag ska sjunga Too Bad That He’s Dead, ur musikalen Heads Up, Honeybun! av Petunia Almgrehn och Diana Oppenheimer-Flüht, översatt av Lisa Lönndörr.”
Tredje låten var obekant för mej, och handlade om att våga ge sej hän, och innehöll den kanske inte så genialt ihopsnickrade frasen: ”Jag ska kasta mej ut/som ett nyvässat spjut.”
Man fyller på med I’m Still Hurting, Shiksa Godess och "Climbing Uphill/Audition Sequence", ur LAST FIVE YEARS, av Jason Robert Brown.
Efteråt, när jag och Malvolio går genom Söder, på väg till restaurangen, säger han att han är dödstrött på I’m Still Hurting:
”Det är en bra låt, förstå mej rätt, men jag tror att bara den senaste månaden har jag hört tre kvinnor framföra den, i olika sammanhang.”
Det kan bli sådär: det går liksom i vågor. Ett tag skulle alla sjunga nåt ut DREAMGIRLS, vilket jag för det mesta såg som ett tecken på hybris.
Eftersom jag inte varit med i något av de där sammanhangen där man sjöng sången är jag inte alls lika trött på den, men den börjar bli lite bekant.
Så kommer en liten överraskning signerad Björn och Benny. Dom har inte skrivit många stolpskott, musikaliskt, men textmässigt har dom gjort några riktiga missar, som texten till King Kong Song:
”We do the King Kong song, won't you sing along
Listen to the music and it couldn't go wrong
We do the Kong Kong song, gotta sing along
Can't you hear the beating of the monkey tom-tom
Listen to the rhythm of the King Kong song”
eller, vad sägs om dessa rader ut Sitting In The Palmtree:
”See me sitting in the palmtree
Waiting for those little words from you
People laugh and point their fingers
Like I was a monkey at the zoo
But I will stay here, among my coconuts
So you will know dear, you're everything I've got
Now won't you tell me, Jeanie Jeanie on my mind”
Men min personliga val av lågvattenmärke är sången man framför här på konserten: Han Är En Man, Han Är Ett Barn: dels därför att den skrevs relativt nyligen, och textförfattaren borde kanske vetat bättre, dels för att man gjort två sensationellt dåliga ordval: i valet att likna sångerskan vid en babushka:
”En babushka - är det det som han ser
Nån som alltid är där,
Som man knappt inte märker
En babushka - ingen käresta mer”.
och i att använda sej av ordet grottekvarn.
”Men jag - Jag trampar i en grottekvarn
Till dag läggs dag
Han är ett barn
Men vem är jag?”
Vem använder ett sånt ord? Det är hämtat ur den fornnordiska sagan om kung Frode, som lät två slavinnor mala guld på hans kvarn, Grotte. Jag tror inte att en rysk hemmafru skulle känna till den referensen. Babushka betyder förresten mormor, farmor, eller äldre kvinna, det beskriver inte en hustru eller en kvinna som man liksom vant sej vid, och tröttnat, nån som alltid finns där. Det blir speciellt laddat när det sjungs av en väldigt ung kvinna. Man förväntar sej då att sångerskan ska ladda ordet med dubbla citationstecken, för att visa hur otroligt det är att hennes make ska likna henne vid en huckelprydd mormor.
Så följer två låtar av Sondheim: först en svensk översättning av Häxans sång, Last Midnight ur INTO THE WOODS. Här hade man nog behövt en liten prata för att förklara lite runt det som sjungs: Sången är liksom tagen ur ett laddat sammanhang, och jag tror att vi som publik behöver veta om sångerskan ska föreställa häxan, i samma situation som hon befinner sej i, i musikalen, eller om hon har hittat något annat i sången hon vill förmedla.
Beppe Wolgers svenska översättning av Sondheims Send In The Clowns, Var Finns En Clown?, ur A LITTLE NIGHT MUSIC, är väl inte direkt ett mästerverk, och det har kanske inte så mycket med Beppe att göra, som att det verkligen inte går att direktöversätta den. Det engelska uttrycket Send In The Clowns, syftar inte på cirkusclowner, utan på en en slags komiker man använde sej av i vaudeville, vilket vill säga att när något nummer inte gick hem, skickade man in clownerna, för att lätta upp, och roa. Det handlar om gyckleri, om spex, om att dratta på rumpan, om pruttkuddar och lösnäsor. Rollen som sjunger sången i musikalen är en medelålders skådespelerska, och hon använder sej av liknelser hon känner till, hon sjunger om folk som är ”mid-air”, alltså akrobater, och om att göra entréer, och om ”losing my timing this late in my career”.
Jag hade föredragit att man sjungit den engelska texten, men det hela görs lite svårare när en roll som handlar om att tiden går, och om att åldras sjungs av en så pass ung kvinna; det kvittar hur bra hon sjunger, det blir bara toner. Det är inte elevens fel, någon av lärarna som borde ha föreslagit en annan sång.
Har du tänkt på att tonerna som sjungs till texten ”Över Grind och Stätta” i Dufvemåla Hage, är precis samma som de inledande panflöjtstonerna i Björn och Bennys Mio Min Mio? Dom har liksom lånat av sej själva, och jag antar att det är okej, men jag kan liksom inte hör sången utan att tänka på Dana Dragomir.
Det är också en knepig sång att framföra, rent dramaturgiskt. Den handlar om en kvinna som väntar på sin fästman, och framför sitt inre öga ser hon vägen han tar för att komma till henne.
Så, ställ dej upp, och berätta, högt för dej själv, vilken väg den du vill ska vara hos dej skulle ta för att komma dit där du är. Du blir väldigt introvert, eller hur? Den görs väldigt sällan så: att kvinnan, liksom steg för steg, parti för parti, genomlever resan med honom, typ:
Sedan han låst sin ytterdörr
tar han vänster, och går till hissen.
Tre våningsplan går snabbt förbi
på det fjärde så är han nere.
Ute på gatan svänger han
tar till höger, passerar Ica.
Bussen har kommit, han går på,
han får stå först, men får sen sitta.
Det är också ganska vanligt att sångerskan inte verkar inse att hon sjunger om sej själv i frasen ”Fötterna är lätta/för han vandrar vägen till sin kära”.
Det hade varit ganska intressant att se den framföras av någon som inte vill att han ska komma fram: en annan roll än Kristina, någon som också älskar honom, men i hemlighet.
Everybody Says Don’t, ur Sondheims ANYONE CAN WHISTLE, den näst sista sången, framförs med lite textändringar, så att den kommer att handla om hur lärarna på skolan inte är nöjda med eleverna, vilket är ganska kaxigt, eftersom det är en sån där sång med kulsprutsmattrandesnabb text, och det är inte helt lätt att ändra i den.
Man avslutar med Just This One Time, ur TALES FROM THE BAD YEARS, av Katie Kerrigan och Brian Lowdermilk, som handlar om två kvinnor, som, fulla och frustrerade, tänker att dom ska ha ett one night stand, med varandra. Jag tror jag har hört den förr, här, kanske förra året, eller året innan dess, men det gör inget, det är en bra låt, med intressant tematik.
På det hela taget är det en mycket trevlig konsert, och fungerade mycket bra som en slags presentation av deltagarna i HEATHERS.
Och, ja: restaurangen var mycket väl värd ett besök: Vi åt båda en varsin Buckwheat Roll, fylld med rostad sötpotatis, hummus, avocado och mjölksyrad kål, och satt kvar, länge, och snackade musikaler.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis konsert- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
C/OMPANY: DAN-SU, på Dansens Hus:
Det är något som vill ut ur mannen på scenen. Kramperna har helt tagit över honom. Dom kommer i vågor, han vrids och vänds, och under anfallen är det som om hela han bara var en enda muskel.
Han sätter sej i toalettställning och försöker se om något kommer ut den vägen. Nej. Det krampar igen. Och igen. Och så dyker det plötsligt upp en liten gubbe, en sån där plastfigur, i hans mun.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/company-dan-su-pa-dansens-hus.html
SALONG HALLWYL: EN AFTON MED ITALIENSK OPERA, en konsert på Hallwylska muséet:
"Hoarders är inte att förakta, om dom är av ett särskilt slag. Jag talar inte om såna där stolpskott som samlar på tomma konservburkar och gamla dagstidningar och inte riktigt vet hur många katter dom har, och mer verkar ha svårt att hitta till gropsoprummet än att dom är några genuina samlare, utan jag talar om såna som släkten Hallwyl, närmare bestämt Grevinna Wilhemina von Hallwyl, och hennes dotterson Rolf de Mare. Hon är hjärnan bakom Hallwylska Museet, och han är anledningen till att vi har ett Dansmuseum. "
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/salong-hallwyl-en-afton-med-italiensk.html
KÄRLEK OCH POLITIK, en publikrepetition på Kulturhuset Stadsteatern:
Du vet hur operapubliken ibland, efter en särskilt fantastisk aria eller duett, avbryter handlingen, ställer sej upp och applåderar så att det rungar? Om det är på film kan det till och med hända att dom kastar hattar i luften och ropar Da Capo!
Under måndagens publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK får jag flera gånger - efter sällsamt vällevererade insatser - lust att kasta min brandgula mössa i luften, ställa mej upp, ropa bravo! och klappa i händerna.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/karlek-och-politik-publikrepetition.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar